Dagens datum: den 19 april för 199 år sedan (vi återkommer nästa år med ett jubileumsinlägg) avsomnade George Gordon Byron vid 36 års ålder, efter att ha ådragit sig en oklar läbbig febersjukdom under belägringen av Mesolongi i dagens Grekland. ”Död före 40 i obskyrt frihetskrig” torde smälla ännu högre än The 27 Club.
Lord Byron on his Death-bed (c. 1826). Joseph Denis Odevaere (1775–1830) . Ev. något förskönad.
Förstaupplagan av Harold Nicolsons utmärkta Byron: The Last Journey finns givetvis i våra samlingar, och därtill i ett flertal senare, plånboksvänligare upplagor – för dig som känner en obetvinglig lust att annotera din egen bokhylla, och begå vild kulspetspolemik i den förhoppningsvis generösa marginalen.
Viktigast i sammanhanget är naturligtvis att uppmärksamma Byrons främsta bidrag till eftervärlden: dottern Ada Lovelace. ”Hennes ’poetiska vetenskap’ drev henne fram till frågeställningar kring den analytiska maskinen som rörde relationen mellan människa och samhälle å ena sidan och tekniken som ett redskap å den andra” (citat herfra), och det kan ni tänka på när ni begrundar hemtentans död och demokratiseringen av det akademiska fusket i klorna på ChattGPT under återstoden av 2023 och framåt.
Ja.
Ada Lovelace, 1815-1852. ”Analyst and metaphysician.”
Dagens oväntade bonus kommer i fem band med gott om gullkrusidull på alla lediga ytor. L’histoire – la vie – les mœurs et la curiosité : par l’image, le pamphlet et le document (1450-1900) verkar handla om precis allt under solen, och innehåller en förtjusande liten titelbladsvinjett föreställande ett bokbål (sic, sick!).
Om inte detta är den upplyftande tisdagsironi man behöver, så har vi ändock inget bättre att erbjuda!
Fotokvaliteten avspeglar den hysteri som driver en att ta blurriga mobilfoton i skakigt lysrörsljus, men ändå!
Som en motvikt till alla gulliga påskkaniner erbjuder vi i helgen en lite kärvare estetik; här, ta lite träsnitt.
Johannes Praetorius: Blockes-Berges-Verrichtung, Leipzig 1668
Johannes Praetorius är en kanhända orimligt långsökt latinisering av Hans Schultz kallad Praetorius Zeitlingensis för minimal/maximal förvirring. Praetorius föddes 1630 och dog 1680 i Leipzig. Han undervisade med jämna mellanrum vid universitetet i Leipzig, men var främst verksam som skriftställare och redaktör. Bland annat sammanställde han flera samlingar av folksagor och legender. Han ägnade sig särskilt åt att samla material om jätten Rubezahl.
Om detta kan man läsa i Daemonologia Rubinzalii utgiven i Leipzig 1662. Den mer fullständiga titeln lyder Daemonologia Rubinzalii Silesii, Das ist ein ausführlicher Bericht von dem wunderbarlichen sehr alten und weit beschrienen Gespenste dem Rübezahl, Welches sich auff den Gebürgen in Schlesien und Böhmen den Wandersleuten zu öftern in possierlicher und mannigfaltiger Gestalt und mit seltsame Verrichtungen erzeiget: Nebst vielen anderen nachdencklichen Erzehlungen von Betröcknissen un den führnehmsten Schlesischen Raritäten: wie auch sonsten mehren kurzweiligen Schosen gänzlich aus vielen Scribenten zusammen gezogen durch M. J. Praetoriu. Säg det fort, gärna efter en rejäl påskbordsnubbe!
Träsnittet ovan kommer dock ifrån hans snärtigt betitlade Blockes-Berges Verrichtung oder ausführlicher geographischer Bericht von den hohen trefflich alt- und berühmten Blockes-Berge: ingleichen von der Hexenfahrt und Zauber-Sabbathe, so auff solchen Berge die Unholden aus gantz Teutschland Jährlich den 1. Maij in Sanct-Walpurgis-Nachte anstellen sollen; Aus vielen Autoribus abgefasset und mit schönen Raritäten angeschmücket sampt zugehörigen Figuren; Nebenst einen Appendice vom Blockes-Berge wie auch des Alten Reinsteins und der Baumans Höle am Hartz. Scheibe, Leipzig; Arnst, Frankfurt am Main 1668. Säg aldrig att vi inte älskar långa titelfält!
The History of Witches and Wizards (1720)
För den som inte får nog av förhäxande träsnitt, rekommenderar vi fortsatt fördjupning via Woodcuts and witches av Jon Crabb, och önskar därmed Marginalias läsare en trevlig påsk!
Humanistiska biblioteket
har i dagarna genomfört en större enkät och beslutat om en ny struktur för
samlingarna, baserat på de önskemål som uttryckts av låntagarna.
Vi kommer att öppna samlingarna och upphöra med såkallade ”slutna magasin”. Istället kommer alla böcker att finnas tillgängliga i öppen hylla. Våra besökare kan se fram emot att själva kunna botanisera bland Gutenbergbiblar, brevsamlingar och uråldriga papyrer.
Vårt nya enhetssystem medför
att ALLA böcker nu ingår i en och samma samling. Ingen besvärlig uppdelning i
hundratals enskilda delmängder, utan en ny finns-i-sjön-approach – det är inte
första gången det efterfrågas, och nu kan vi äntligen tillmötesgå detta
förslag.
Vi kommer samtidigt att frångå komplicerade bokstavs- och sifferkoder, och istället
bygga på förenklade ämnesord i bokstavsordning. ”Fisk” kommer alltså att komma
före ”Foto” och Skatteverkets broschyrer om ”Pappaledighet” före ”Papyrer”. En
risk som vi bedömer kan bli överhängande, är att avdelning S för ”Skitgamla
grejer” kommer att bli avsevärt större än alla de andra tillsammans.
En mer tillmötesgående indelning av vårt material är också på gång, där vi kommer att fokusera på en färgkodning med klisterprickar som indikerar hur intressant boken är. I ena änden av spektrat (chockrosa) har vi de intressanta böckerna, och i andra änden (speltvetebeige) har vi urtråkiga grejer som ingen levande människa kan tänkas vilja låna. Det kommer att bli obligatoriskt att låna en tråkig bok för var femte intressant bok, för att bättra på vår cirkulationsstatistik.
Inkunabler, det vill säga böcker tryckta till och med år 1500, representerar den första fasen av boktryckeri i Europa. Gränsen 1500 är godtyckligt satt, och man kan se att det är först under perioden 1520-1540 som böckerna börjar få den form vi känner idag med kolofon etc. Tydligast blir begreppet om man avgränsar det till 1400-talets tryckta böcker.
Humanistiska biblioteket bevarar ett relativt stort antal inkunabler, och en av dessa är Liber chronicarum eller Nürnbergkrönikan. Liber chronicarum publicerades först på latin den tolfte juli 1493, och följdes senare av den tyska utgåvan den tjugotredje december samma år. Den latinska utgåvan lär ha uppgått till mellan 1 400-1 500 exemplar och den tyska till omkring 700-1 000 – en betydande volym på sin tid. Av dessa har ungefär 400 respektive 300 överlevt till idag. Utgivare och tryckare var Anton Koberger som även var gudfar till Albrecht Dürer.
Namnet Nürnbergkrönikan syftar bara på att det är en krönika och att den är tryckt i Nürnberg. På tyska omtalas den vanligen som Die Schedelsche Weltchronik efter författaren Hartmann Schedel. Det exemplar som vi har på universitetsbiblioteket är ett av de latinska exemplaren.
Liber chronicarum är i många avseenden ett typiskt barn av sin tid. Den är en syntes av den spirande humanismen, den dominerande kristna världsåskådningen, och tidens stora intresse för den antika världen. Den är skriven i en brytningsperiod där den nya tiden och den nya humanismen vann allt större framsteg. Krönikan är ett exempel på tidens idéströmningar, då den bär tydliga drag av både kristen kosmologi och en ny vetenskaplig syn på världen. Hartmann Schedel levde mitt i denna tid, och i ett av dess viktigare centrum Nürnberg. Han var själv en stor boksamlare, och även bekant med många andra betydande människor som exempelvis Conrad Celtes, Martin Behaim och Johannes Werner vilka säkert på olika sätt påverkat arbetet med krönikan.
Texten är ordnad på ett sätt som inte är helt vanlig eller självklar för oss nutida läsare. Krönikan är uppdelad i sju åldrar eller perioder, av vilka de sex första följer den indelning som har sina rötter i det arbete som Augustinus utfört.
Första åldern: Från skapelseberättelsen till syndafloden.
Andra åldern: Till och med Abrahams födelse.
Tredje åldern: Till och med Kung David.
Fjärde åldern: Till och med den babyloniska fångenskapen.
Femte åldern: Till och med Jesu födelse.
Sjätte åldern: Till och med nutiden (den största delen).
Sjunde åldern: En överblick fram till Antikrists ankomst och världens undergång.
Det som gör Nürnbergkrönikan till en så speciell och viktig publikation är att den är så oerhört rikt illustrerad. Den innehåller en stor mängd träsnitt av vilka flera är tryckta ett antal gånger, men med olika bildtexter. En bild på en äldre man kan exempelvis illustrera flera olika helgon eller kyrkofäder. Illustrationer har även hämtats från andra verk, och totalt innehåller den 1 809 tryckta bilder, en närmast ofattbar mängd.
Michael Wolgemut (konstnär och tryckare) var ansvarig för den verkstad som producerade alla dessa träsnitt. Albrecht Dürer arbetade vid tiden som lärling där, och kan mycket väl ha varit inblandad i arbetet. Detta vet vi dock inte med säkerhet, men det ligger nära till hands att anta att arbetet kan ha utgjort en viktig inspiration under hans fortsatta karriär.
De avbildade städerna varierar avsevärt i fråga om realismen i avbildningen. De tyska städerna är generellt mer realistiskt avbildade än andra, men även Jerusalem, Rom, Florens och Genua får anses vara tämligen korrekta. Omkring 120 avbildningar av städer förekommer i krönikan, varav drygt 30 kan anses mer eller mindre verklighetstrogna. Även här förekommer återanvändning av bilder. Ett exempel är bilden av Mainz, som också används för att illustrera inte mindre än fem andra städer. Kanske mest förvånande är att inga städer från Spanien, England eller det nuvarande Nederländerna/Flandern avbildas i boken.
En annan anekdot kring Nürnbergkrönikan är att den troligen är den första ”piratkopierade” boken i historien. Johann Schönsperger den äldre var en boktryckare som arbetade i Augsburg, och insåg att han kunde kapitalisera på krönikans stora framgång. Han gav ut mindre versioner av krönikan både på tyska och latin 1496, 1497 och 1500.
Boken införlivades i Humanistiska bibliotekets samlingar 1958, och ägdes dessförinnan av den betydande konstsamlaren Falk Simon. Idag är Simon kanske mest känd för sin donation av silver till Röhsska museet, men han ägde även en framstående samling böcker och manuskript.
Självklart finns det även med ett antal mytologiska varelser som exempelvis en Skiapod som skuggar sig med sin enda men stora fot. De förekommer ju allt som oftast i beskrivningar av fjärran världsdelar under många hundra år. Ibland undrar man om även den tidens författare ibland brast lite i att kolla sina källor, och bara okritiskt återgav vad andra skrivit.
Brödernas arbete med att utveckla fotograferingsutrustning gjorde dem ett namn över hela världen, men mest välkänt blev deras filmsystem, Cinématographe – samt de kortfilmer de presenterade mellan 1895 and 1905.
Auguste Lumières memoarer, Mes travaux et mes jours, gavs ut året före hans död 1954. Humanistiska biblioteket bevarar en kopia, tryggt undanstoppad i Magasin nr 47.
”Min uppfinning, (filmkameran), kan användas… som vetenskaplig kuriosa, men bortsett från detta saknar den överhuvudtaget kommersiellt värde.” – Auguste Lumière
