Magens tuktan – Bantningsböcker under 100 år

Nu när julhelgen är förbi och klenäter och fudge har hittat sin plats runt midjan, plockar vi fram bantningsböckerna i magasinet på Biomedicinska biblioteket.

1
Viktoriansk satirskrift om bantning – en produkt av sin tid.

I boken Bantings kur mot korpulens från 1866, är det William Banting och dennes lyckade viktnedgång som står i centrum. Begravningsentrepenör Banting, som led av svår fetma, uppfann sin egen form av diet och upplevde den så lyckosam att han ansåg att fler människor skulle få ta del av hans framgång. Termen bantning härrör alltså från denne man.

William Banting fick till en början rådet av sin läkare att ägna sig åt långa morgonpromenader – först till fots, därefter gick han över till rodd – men upptäckte att aptiten växte med ökad fysisk ansträngning och han nådde inte den viktnedgång som han hoppats på.

Vid ett möte med öronläkaren Dr. William Harvey, tog Banting till sig dennes förslag på diet och så började en rejäl viktresa. Harvey förespråkade ordentliga måltider med inslag av både kött och fisk, till skillnad från Bantings egen kosthållning som till stor del bestod av lättare mat. Efter att ha tagit till sig läkarens rekommendationer, blev så mjöl, ris och socker, liksom dadlar och söta viner, anka, gås och lax bannlyst på Bantings lista. Förutom tillåtna livsmedel som nämnts ovan, ansåg Banting att ägg, skummad mjölk och animaliska geléer var lämplig kost.

Den lyckade bantaren ville nå ut till allmänheten med sina goda resultat och 1863 utkom i London ett ”Bref till allmänheten om korpulens”, där författaren delger läsaren sina kurmetoder; Letter on Corpulence, Addressed to the Public. Kensington, December, 1863. William Banting hade dragits med sin korpulens sedan i 30-årsåldern och när hans texter trycktes var han över 60 år.

Fastan är förstås inget nytt fenomen; ett exempel på detta är bibeltexterna om profeten Elias, som ju fastade i 40 dagar.

I boken Fastekuren: Konsten Att äta och Konsten Att Svälta från 1911, är kopplingen mellan fasta och religiösa inriktningar tydlig, inte minst då det gäller kristendomen. I Bibeln, menar författaren, talas det om långvariga fastor. Moses är en av de profeter som ägnar sig åt detta, särskilt vid högtidliga tillfällen. I övrigt nämns både Siddharta Gautama (senare, och efter en helt annan ”diet” mer känd som Buddha) och Muhammed i fastesammanhang och för dem båda sammanföll sträng kosthållning med svåra själskriser.

Samma år kom boken Om fastekuren ut och där framhålles vikten av att hålla isär begreppen hungra och fasta; här leds dieten med fast hand av sakkunnig läkare och patienten uppmanas att – om det någon gång kniper till och svider – tänka på Shakespeares ord: ”Smärta är människans vän.”

1934 är utgivningsåret för Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. I förordet nämns det stora intresset för kroppsvård och kroppskultur, vilket återfinns hos hälsopredikanten Are Waerland under denna period, strax före andra världskriget. Här får vi läsa om vikten av kroppsövningar; höftrullningar, andningsövningar, att ta kontroll över bukmusklerna och toalettförhållanden – bakom dessa kapitel döljer sig en stark tro på fysisk fostran.

1947 kom boken Den helande fastan ut i Sverige och under denna period var den ovan nämnde Are Waerland också en varm förespråkare för just fasta. I boken berättar Dan Åberg, en svensk affärsman bosatt i Brooklyn vid tiden för utgivningen, om sina goda erfarenheter av fasta. Åberg hänvisar till den amerikanske hälsopionjären Bernarr Macfadden, vars framgångsrika fasta uppmärksammades i flertalet av landets tidningar. Både Macfadden och Åberg berättar om svåra sjukdomsfall, där en period av fasta har varit överlägsen all form av medicinering.

1951 publiceras boken Konsten att äta sig slank, där bland annat en vikttabell, skapad av den tyske näringsexperten Hassing-Schall finns publicerad. Om man omvandlar denna tabell – låt oss säga att vi väljer en person i medelåldern – till dagens BMI, är resultatet normal vikt, om än något i underkant. För att understryka vikten av att undvika korpulens, berättar boken om hur försäkringsbolagen alltid frågar efter kundens vikt innan man tecknar en livförsäkring! Vitaminer är också ett återkommande ämne i denna lilla skrift.

I boken Magra! En bok om fetma (1953), påpekas det tydligt att fetma (som här benämns fettsot) är ett stort problem i Sverige, och överrepresenterat särskilt bland kvinnor. Som en förklaring hänvisar man till att kvinnan äter mer, att hon ofta har sin plats vid spisen och att hon alltså provar och smakar på det hon lagar, samt att hon rör sig mindre än mannen.

Redan vid den här tiden anses psykoterapi, jämte diet, vara den viktigaste behandlingsformen. Här varnas det för fettet, som anses vara det mest farliga i kosten. Förutom motion rekommenderas också turkiskt bad, bastu och kalla bad (som dock inte medför någon större energiförbrukning).

Amfetamin nämns som möjlig medicinering vid fetma, men då i små doser under en kortare period, och slutligen kan ett kirurgiskt ingripande betraktas som en nödvändig åtgärd.

Kom och banta med oss gavs ut 1962. Här menar författaren, den svenske läkaren Nils Brage Nordlander, att fetmaproblematiken framför allt uppträder hos personer över 40 år. Å andra sidan ägnas ett av kapitlen åt ungdomsfetma, där smörgåsar som äts i tid och otid anses vara fiende nummer ett.

Dessa nedslag i den svenska litteraturen visar på människans kamp mot övervikten. Det är en typ av utgivning som knappast har sinat med åren. Frågan om hur man på ett bestående sätt lyckas med viktnedgång tycks vara ständigt aktuell, även om dieterna har sett olika ut genom åren.

Läs mer:

Bratt, John. (1911). Fastekuren : Konsten Att äta Och Konsten Att Svälta : Referat Och Experiment. Print.

Brown, A. W. (1951). Konsten att äta sig slank. (7. uppl.) Stockholm: Lindqvist.

Edholm, E. (1866). Bantings kur mot korpulens. (1 uppl.) Stockholm: Norstedt & söner.

Hornibrook, E. A. (1934). Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. Stockholm: Natur o. kultur

Kull, U. (1948). Att magra: Sju brev till min korpulenta väninna. Stockholm: Medén.

Nordlander, N. B. (1962). Kom och banta med oss. Stockholm: Natur o. kultur.

Selldén, H. (1911). Om fastekuren såsom botemedel mot akuta och kroniska sjukdomar: Studier och iakttagelser. Stockholm: Minerva.

Sjövall, B. (1953). Magra: en bok om fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand Åberg, D. (1947). Den helande fastan. Stockholm: Litteraturförlaget.

Sjövall, Bertil. Magra : En Bok Om Fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1953. Print.

Freden i Knäred

Den 20 januari 1613 slöts Freden i Knäred, enligt vilken Sverige och Danmark skulle leva i ”ewigwarende fredh, wänschap och naboerschap” (spoiler; fredhen och wänschapen uteblev ännu under många år, naboerschapet var och är svårt att komma ifrån med hänsyn till Skandinaviens geografiska beskaffenhet). Att det hela också kostade Sverige en miljon riksdaler silvermynt för att få tillbaka Älvsborgs fästning (Älvsborgs lösen) spädde väl inte heller på trevnaden. *Ernst-Hugo intensifies*

Lite kuriosa om historieskrivningen kring händelsen; ”Freden i Knäred år 1613 – ett trehundraårsminne,” – föredrag vid Kungl. Vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg högtidssammanträde fredagen 24 januari 1913, hölls av Ludvig Stavenow som också ingick i det såkallade Lördagslaget, en av Göteborgs diskussions- och farbrorföreningar. Flera av medlemmarnas personarkiv finns idag på Humanistiska biblioteket. Trevlig helg!

Ludvig Stavenow och hustrun Elin i biblioteket på Järnbrogatan 14 i Uppsala. Foto: Uppsala Universitet.

Platt som pergament 2

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Tidigare i höstas lade vi ut ett inlägg (https://marginalia.blogg.gu.se/2022/12/13/platt-som-pergament/)  där vi testade olika tekniker för att plangöra pergament och nu kan vi visa resultatet av arbetet på ett par av breven.

Pergamentbreven innan plangöring

När pergament ska plangöras så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Pergament som fuktas vill gärna återgå till sin ursprungliga form vilket kräver att pergamentet behöver sträcktorkas och pressas. Testerna som utfördes visade att de bästa alternativen för att plangöra pergament var att fukta provbitarna i en sandwich och att strecktorka dem med hjälp av magneter vilket är precis vad som gjordes med de riktiga pergamentbreven.

Pergamentbreven efter plangöring

Efter att breven fuktats och sträcktorkats låg de i press för att torka helt och hållet i 10 dygn, när vi såg att de var platta och fina började vi förbereda för deras förvaring i nya lådor av arkivkvalitet. Vanligtvis monteras pergament genom att göra så kallade ”fotohörn” i arkivbeständigt papper som fästs på en bit kartong inne i lådan, pergamenten kan sedan enkelt placeras i lådan genom att sätta in dess hörn i pappershörnen. Men de här pergamentbrevens överkant hade en vågformad utformning som gjorde att vi ville ge extra stöd. Vi gjorde därför ”hängslen” i polyester som skulle hålla breven på plats. Hängslena fungerade som så att de hade vertikala skåror som gjorde att de kunde dras ut som dragspel. Poängen är att om pergamenten skulle svälla eller krympa p.g.a. ändringar i luftfuktighet så expanderar eller dras hängslena ihop. På det sättet hålls pergamentbreven på plats utan att riskera att dessa kommer till skada.

Till vänster: polyesterhängslen, överst avslappnad, under utdragen. Till Höger: Ett av pergamentbreven monterat i sin låda

Hängslenas ena kortsida hade bitar av japanpapper som fästes mot pergamenten med ett klister av vetestärkelse och den andra kortsidan fästes mot kartongen med ett starkt klister som inte är lämpligt i kontakt med pergament men utmärk för att fästa plast mot kartong. Vi blev väldigt nöjda med resultatet och nu kommer de här breven att digitaliseras tillsammans med den övriga samlingen under det kommande året.

Om ett musikaliskt kulturarv. Digitalisering av svenska orgelarkiv

Göteborgs universitetsbibliotek är med som partner i flera olika forskningsprojekt och ett av dessa berör historiska orglar. Här skriver Fredrik Tobin om arbetet med att digitalisera och tillgängliggöra arkiv.

Harry Moberg gör en ljudinspelning av orgeln i Häradshammar, byggd 1821 av Jonas Fredric Schiörlin.

Runt om i Sverige finns en stor mängd historiska orglar. De är inte bara vackra konstföremål och fascinerande hantverksprodukter, utan också musikinstrument med säregna klanger som används än idag. I många delar av Europa innebar de två världskrigen att detta kulturarv sargades svårt. Pipor smältes ned för att användas i vapentillverkning och många instrument förstördes  i samband med strider. I Sverige har vi därför en ovanlig situation med många välbevarade äldre instrument. Under 1900-talet fick forskare, organister och orgelbyggare upp ögonen för denna skatt, och många åkte land och rike runt för att dokumentera orglarna.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns flera samlingar som innehåller en stor mängd information om Sveriges äldsta orglar. Men materialet är stort, otympligt och till stor del outforskat. Därför har Riksbankens jubileumsfond finansierat projektet SONORA, Swedish Online Organ Archive. Det är ett treårigt projekt som utförs av en forskargrupp vid Göteborgs internationella orgelakademi i nära samarbete med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek (där det mesta av det fysiska arbetet utförs). Målet med projektet är att forskare och allmänhet skall kunna få digital tillgång till det rika material som finns i arkiven, och särskilt det material som rör orglar byggda innan mitten av 1800-talet.

Fotografiskt självporträtt av Einar Erici.

Utgångspunkten för projektet är Einar Ericis inventarium av klassiska svenska orglar. Erici var en läkare, skäggentusiast, fotograf och orgelexpert som spenderade en stor del av sitt liv med att åka runt i Sverige och studera orglar. Strax innan hans död publicerades en första utgåva av hans inventarium där han beskrev alla instrument han kände till som tillkommit innan mitten av 1800-talet. En reviderad och utvidgad utgåva utkom 1988, redigerad av Axel Unnerbäck, som under många år  var orgelsakkunnig på Riksantikvarieämbetet. Unnerbäck har under alla år fortsatt att samla data om historiska orglar och ett av SONORA-projektets mål är att i samarbete med honom publicera en tredje, uppdaterad upplaga av Orgelinventarium.

SONORAs första uppgift blev att digitalisera Ericis eget arkiv. Under sina många års forskning hade han samlat på sig information och dokument. Särskilt värdefulla är hans så kallade excerptböcker. Erici tillbringade många långa dagar i arkiv runt om i Sverige och skrev för hand av sådant som rörde orglarna. Digitaliseringen av Ericis arkiv är nu slutförd och just nu pågår istället arbetet med arkivet från Bröderna Moberg i Sandviken.

Del av Bröderna Mobergs dokumentation av deras arbete med orgeln i Åtvids gamla kyrka, byggd 1751 av Jonas Wistenius.

Bröderna Harry och Valter var orgelbyggare med särskild inriktning på restaurering av äldre historiska orglar. De var inte bara duktiga hantverkare utan producerade också en imponerande dokumentation av instrumenten de arbetade med. Till exempel tog de ofta före- och efter-bilder av olika delar av instrumenten som de hade restaurerat, något som inte var vanligt vid mitten av 1900-talet.

När projektet är klart kommer intresserade, orgelforskare, musikvetare, historiker och kulturvårdare ha tillgång till en stort och unikt material. Allt tack vare Riksbankens Jubileumsfond och samarbetet mellan Göteborgs internationella orgelakademi, Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek.

En inblick i det oglamorösa livet som orgelbyggare, här i samband med arbete i Folkströms kapell, Östergötland.

Den som vill följa arbetet kan enkelt göra det i orgelakademins nyhetsbrev: https://www.organacademy.se/gioa-newsletter

Ljungby horn och pipa

Ljungby horn och pipa är ett dryckeshorn med förgyllda beslag och en krökt visselpipa av ben, som förvaras på Trolle-Ljungby slott i Skåne. Pipan är av hästben, och ger ifrån sig ett ljud som påminner om gökens rop.

Legenden säger att dessa skatter stals ifrån trollen vid Maglestenen, ett stort flyttblock utanför Kristianstad. Enligt populärt sägenmotiv höjs stenen på guldpelare då trollen ställer till med gästabud. Här bodde förr trollet Klausa och hans hustru Otta, som tillsammans med sina släktingar länge efteråt hemsökte Ljungby för att få sina stulna ägodelar tillbaka.

Wilhelm Julius Coyet, född 1647, var en svensk friherre och ämbetsman. Han förordnades 1676 att ha hand om undersökningarna rörande trolldomsväsendet, och satt i trolldomskommissionen under Häxprocessen i Katarina, under ”Det stora oväsendet”, masshysterin kring påstådda häxor i Stockholm 1668-1676.

Coyet gjorde Trolle Ljungby slott till fideikommiss inom sin ätt. Han är en av många som skrivit om Ljungby horn och pipa. Humanistiska bibliotekets Katalog -57 innehåller en hel rad upplagor, översättningar och bearbetningar av Coyets verk. Mer finns också att läsa hos bl a Litteraturbanken.

Hvad hafve vi att vänta?

För den som under veckan återgått i tjänst efter julledighet och nyårsfirande, kan det kanske ändå vara en tröst: du är inte ensam om eventuella farhågor inför året. Det är lika fruktansvärdt då som nu. Kaffe och ylletröja anbefalles!

God Jul!

Jag njuter mera när min ande svingar
från bok till bok, från ark till ark. […]
Det är så skönt när flitens ljus är tänt.
Man blir så saligt varm trots vinterkvällen.
Och får man breda ut ett vördigt pergament
då stiger himlen ner i forskarcellen.

Goethe / Faust.
I lödig översättning av Britt G Hallqvist

Med detta kedjeband ur RAR-magasinet ber Marginalia att få önska läsekretsen en utmärkt god jul. Må flitens ljus lysa i edra forskarceller!