Kategori: Okategoriserade

Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.

Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.

Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)

Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.   

En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.

Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.

Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.

Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.

Anna Lindemark reder ut begreppen kring ännu fler svarta mössor, mystiska takfynd och fläskiga pärmexlibris.

Ytterligare ett krigsbyte som kommit till Göteborgs Universitetsbibliotek från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg är Cornelius Jansenius Commentarii totam historia evangelicam (1582).

Boken publicerades första gången 1572, så vårt exemplar är en senare upplaga. Vår kopia bär också furstbiskop Julius Echters pärmexlibris, se nedan. Commentarii var en kioskvältare och finns i “no less than eighteen copies” hos Oxford College Libraries och Bodleian, i upplagor från 1590 till och med 1624.

Vem var Cornelius Jansen? Han var den förste att utnämnas till biskop i staden Gent, ”considered by many to be the most outstanding Roman Catholic biblical scholar of his age”. Boken ifråga är också en bibelkommentar – det är som sagt inte raffelfaktorn som avgör vad som kommer med i vårt vanvördiga sommarprogram.

Desto mer rafflande är detta enskilda exemplars historia. Det kommer som sagt från biblioteket i Würtzburg, där man efterhand fick absolut jättenog av svenskarnas skövling, plundring, spontana mordbränder och generella brist på förståelse för ordnat biblioteksarbete.

Lösningen blev att gömma återstoden av biblioteket. Lycka till att försöka krigsbrotta iväg dem nu då! Böckerna och manuskripten återupptäcktes senare enligt uppgift av furstbiskop Christoph Franz von Hutten, som 1717 hittade rester av boksamlingen – instoppad i taket till katedralen i Würtzburg. (Mer sannolikt är kanske att någon snickare eller annan arbetare i byggnaden var den som egentligen gjorde upptäckten på nån sned kattvind bakom stuckaturen?) Ett bibliotek och arkiv inrättades för de återfunna skrifterna. Biblioteket i sin helhet finns idag tillgängligt på nätet. Ett av dess manuskript har samma sorts elfenbensinläggningar som de som återges i äkta plast på den faksimil av Lorsch-evangeliet som GU bevarar i Herbert Blomstedt Collection. En ren tillfällighet? Eller ETT SAMBAND att beforska under de långa sömnlösa sommarnätterna?

O forna tiders gubbar! Anna Lindemark ägnar sommaren åt att granska några av Hvitfeldtska samlingens krigsbyten.

Vad önskar man sig under sommardagarna, om inte en serie murrigt mys med kolmörka gubbporträtt, komplett med spännande hattparad? Anspråkslösa personhistoriska nedslag, som springer besinningslöst förbi huvuddelen av Lärde Herrars och Kyrkofäders uråldriga CV:n, och istället tar fasta på det anekdotiska. Det är ju trots allt de udda detaljerna som håller ens intresse för gammalt bôs vid liv.

Humanistiska bibliotekets personal har nyligen internutbildat sig kring den svenska gymnasiereformen och Hvitfeldtska samlingens tillkomst. I vanlig ordning skådar vi inåt, och har därför fokuserat på krigsbyten i våra magasin. Bland de omkring 40 000 böckerna i Hvitfeldtska gymnasiets bibliotek finns ett blygsamt antal en gång stulna luntor – många av dem kan spåras till Trettioåriga Krigets svenska härjningar på kontinenten, även om de i många fall gått igenom flera händer innan de slutligen hamnat på Gymnasii Hyllor.

Göteborg, arma provinsstad, högt älskade brädhög med Holländsk bismak, där ungdomen före 16- och 1700-talens bildningsinitiativ sades vara ”blifwen mächta fördärfwad och agalös”, där allt som är värt att se är byggt och bekostat av skotska andrasöner i förskingringen! Vad kan finnas där, i bokväg? Hon här vid tangentbordet, Götlaborgare av födsel och ohejdad vana, vill inget hellre än att lyfta fram ”våra grejer”, och som alltid drivs hon av en härligt missriktad lokalpatriotism, ofta manifesterad ett par hundra år för sent, i form av olika svavelosande invektiv då det t ex poängteras i dagens läsning att det var Ostindiska Kompaniet i STOCKHOLM och inte i Göteborg som finansierade bygget av Sockerbruksladan i Gävle 1739…

Hvitfeldtskas krigsbyten, till exempel. Från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg bevaras två böcker idag på Göteborgs Universitetsbibliotek. En av dessa är De imitatione Christi (latinograecus, för den som undrar), (Aug. Vindel. 1615) av Thomas à Kempis.

Vi fördjupar oss inte i Thomas à Kempis bakgrund, eller hans verksamhetsplan för åren 1418–1427. Däremot kanske hans tänkta visitkort: tysk-nederländsk augustinkorherre, mystiker och författare, från den tid då merparten av världens befolkning befann sig i analfabetiskt kolmörker och man därmed tvingades foga alla sina meriter till egennamnet.

Däremot kan man notera att frånsett bibeln har ingen annan bok översatts till lika många språk som De Imitatione. Efter den första tryckta upplagan 1471–1472, gavs den ut i ytterligare 745 (!) upplagor fram till 1650.

Som med många andra gudliga böcker har det också förekommit enorma gräl om manuskriptets upphov och dess orimligt många versioners riktighet, långt in i modern tid. Hathi trust mfl erbjuder den 582 sidor långa läsfesten The authorship of the De imitatione Christi (1877) ”with many interesting particulars about the book” av Samuel Kettlewell. Se där något att knåpa med när DN:s söndagskryss är avklarat. I Kettlewells efterföljd, s a s de imitatione, har Katolska bokhandeln i Stockholm gjort det extra lätt att driva den ecklesiastiska fejden vidare, via recensionsformuläret för en icke daterad nyupplaga (slut på förlaget) som man uppmanas att bli den första som betygsätter och kommenterar. Naturligtvis har vi inget bättre för oss, och i sammanhanget bör man kanske överväga att ta fejden om de olika upplagorna till Flashback forum, för maximalt mothugg. Njut av sommarvärmen!

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson guidar dig igenom turisternas Göteborg inför sommarens semester.

Se Göteborg i sommar. Turister i alla tider har gjort det, så det bör ligga något i företeelsen: Se Göteborg. Eller Gothenburg Sweden (1930) som vissa internationella guideböcker gör gällande.

På biblioteket har vi en massa material som visar på Göteborgs idoga strävan att göra livet enkelt för alla turister. En av våra äldre guideböcker är Handbok för resande i Göteborg (1871). Här slås det fast att den resande ovillkorligen ska känna sig slagen av förvåning av Göteborgs präktiga byggnader, snörräta gator, lysande bodar och prydliga broar. Och detta var ändå cirka 30 år innan Avenyn och Götaplatsen byggts. Vad den resande ovillkorligen ska känna idag är väl dubbelsidig förlamning av ett överflöd av estetiska sinnesrörelser. Gott så.

Detta tema, att Göteborg är allt turisten behöver, fortsätter sedan över tid. Flera små foldrar (tryckta 1926, 1951 och 1955) bevisar alla med empirisk finess att Göteborg är allt den blasé globetrottern behöver, ity här finns ”levande liv”, ”nöjen för alla” och inte minst ”modern turistkomfort”.

I veckotrycket Göteborg denna vecka kan man få koll på vad som händer och var allt ligger. Här finns adresser till offentliga institutioner, parker, muséer, bibliotek och samlingar. Här finns tidtabell för lokaltåg, tips om kyrkor, skönhetsinstitut och hygieniska salonger. Och icke att förglömma: Nöjen.

Göteborgs-ciceronen (1907) är välfylld med enstaka tips och rekommenderade sevärdheter. Här finns också en behändig shoppingguide för den engelsktalande resenären. Är du ute efter cigarrer? Gå till Axel Stiberg & Co. Behöver du ett bad? Renströmska badanstalten tvagar lorten från den mest ingrodda resenär.

Sightseeing i Göteborgs hamn (1952) är ett måste i Göteborg. Det är dock bara att konstatera att Göteborgs hamn var något mer hamnig förr. Men kryssningsfartyg kan vi fortfarande se.

Med Bellanders guide (1888) blir du guidad på hela fyra språk och du kan således på svenska, engelska, tyska och franska få Långedrag beskrivet för dig: dess vackra läge, synnerligen salta vatten, den goda restauration som skötes av hr Strömberg. Allt en kort halvtimmas resa från centrum för 25 öre. Fantastiskt? Bien sûr!

Se staden med buss är ingen ny företeelse. 1951 kunde turisten få en Bus-eye-view of Göteborg via en stor slinga som rundade Östra kyrkogården, tog Danska vägen till Liseberg, fortsatte genom Johanneberg till Botaniska och Slottsskogen, susade genom Linné till Stigbergskajen, sedan Järntorget upp till Vasagatan och sedan via Avenyn, Kungsportsplatsen för att återkomma till Centralstationen.  Puh.

En favorit är den lilla Turistens Göteborg (1910), som i bokstavlig mening är liten. Vi har en nätt samling av detta tryck, som trots sin ringa storlek är fylld med allsköns Göteborgska guldkorn i form av tider och turer (som mellan Sänkverket och Lindholmen), adresser (som till Ivar Sandbergs Herrekipering eller Beda Cramérs Parfymeri) och restauranger (som Café du Commerce på Skeppsbron). Behändig för den med god syn.

Och slutligen, ville man se Göteborg från vattnet så gällde då som nu Paddan. Göteborg med Paddans turistbåtar under sjutton broar (1952). Inte mycket har förändrats, vatten skummar runt fören, guidens mössa sitter käckt på svaj och alla turister är, naturligtvis, ovillkorligen slagna av förvåning.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Vissa böcker har inget annat syfte än att vara ovanliga och (troligen) kosta en massa pengar för den som köper dem. En sådan bok är den så kallade Rafaels bibel, som utgörs av de 52 takmålningar med bibliska scener, som Rafael utförde med hjälp av sina gesäller i en loggia i Vatikanen mellan 1517 och 1519.  Dessa kopierades och graverades av Nicolaus Chapron Gallus och trycktes i Rom 1649. Det som gör Humanistiska bibliotekets exemplar av denna bok speciell är att allt är tryckt på pergament.

Sacræ historiæ acta a Raphaele Urbin. In Vaticanis xystis ad picturæ miraculum expressa Nicolaus Chapron Gallus a se delineata et incisa. Denna bok är betydligt vanligare som tryck på gammalt vanligt papper, men för den sparsmakade samlaren gäller ett tryck på pergament. Samlarna i det här fallet är senast Thore Virgin och innan honom hans mor Amalia Virgin som båda ägt boken.

Thore skänkte detta praktband till Pro Finlandia-auktionen 1940. Auktionen hade som syfte att samla in pengar till Finlandshjälpen under Finska vinterkriget. En mängd böcker skänktes för detta ändamål och Göteborgs universitetsbibliotek (som då hette Göteborgs stadsbibliotek) passade då på att köpa en hel del ovanliga böcker och handskrifter. Detta var en av böckerna, som överbibliotekarie Severin Hallberg ropade in för vad samtiden tyckte var ”blygsamma 250 kr”, vilket i dagens penningvärde är cirka 8 500 kr. Så Hallberg gjorde ett klipp. Idag går enstaka blad, tryckta på papper, för cirka 1 000 kr/styck.

Gravyrerna är ovanligt skarpa, vilket kanske förklaras av att boken tillhör ett av de första avdragen vid tryckningen. Gravyrer hade en tendens att slitas och sent tryckta exemplar var inte lika skarpa i trycket som tidigt tryckta. Avbildningarna av Rafaels målningar är i sig rätt roliga. När Gud skapar världen spränger han fram mellan molnen likt en ålderstigen häcklöpare som fått dubbel vitamininjektion. Ormen i paradiset liknar mer en förväxt larv med mannekänghuvud. När Adam och Eva förvisas från paradiset är Adam uppenbart bedrövad, medan Eva ser misstänkt nöjd ut, som om att bli förvisad var hennes plan redan från början.

Det finns även actionladdade bilder, som den när Moses leder sitt folk genom röda havet och faraos alla soldater drunknar i drivor omkring dem. Moses lyckas med detta genom att leka trollkarl, för han svänger ett trollspö och får hjälp av en himmelsk dammsugare att åstadkomma sitt verk.

Sedan finns ett par intressanta detaljer. I Edens lustgård, när Gud roar sig med att skapa allsköns flora och fauna har han tydligen skapat någon form av enhörnings-dinosaurie, som generad försöker gömma sig bakom en elefant. Vart tog detta djur vägen? Just detta exemplar av boken har eventuellt befunnit sig i ett hem med konstnärsintresserade barn, för på en av bilderna har någon målat röda läppar och blå ögon på ett par av kvinnorna, som för övrigt har överarmar nog att strypa en enhörningsförsedd dinosaurie … Bara en teori.

Anna Lindemark önskar sig i vanlig ordning mot horisonten så snart fredagen nalkas.

Helgens godbit, i mullvadsbrunt klotband med guldpräglad pärmsnirkel är lagom att stoppa i en rejäl innerficka innan man går ombord, för att med säker hand navigera genom tidvattensströmmar och mariga rev i Engelska Kanalen. Notera fläckarna – vad man älskar böcker som bär spår av trogen tjänst.

Lieut. Hays Pilotage of the British Channel from Scilly to the Downs [etc etc], i en utökad fjärdeupplaga från 1855 bjuder inte bara på förtjusande kartor, som dagens läsare kanske kopplar mer till påhittade litterära landskap än till några verkliga platser. Den har också en rad diagram över stjärnhimlen, och består i huvudsak av lotsbeskrivningar som bjuder en poesi lika ren och kärv som sjörapporten.

Man uppmanas i förordet att beväpna sig med rödpenna och själv märka ut relevanta fyrljus i det svartvita trycket. Någon av bokens tidigare, samvetsgranna ägare har också gjort detta, och med tiden har bläckets beståndsdelar separerat och flutit ut i olika grad, så att Eddystones topp nu ser ut att brinna med öppen låga, som ett födelsedagsljus med varmgul gloria.

Om Eddystone och dess tillkomst kan man bland annat läsa i den högst förträffliga och mycket läsvärda Henry Winstanley and the Eddystone Lighthouse, av Adam Hart-Davis och Emily Troscianko (2002). Winstanleys osannolika och av många starkt betvivlade fyrbygge ute i det öppna havet uppfördes första gången 1696-1698, och stod i fem år innan det utplånades fullständigt tillsammans med sin byggherre, i den stora stormen 1703. Inte en enda planka återfanns någonsin av den första fyren på Eddystone.

”He was fed up with being told what he could and could not do. He, Henry Winstanley, Gent., knew about the sea and the weather at Eddystone, and he said that his crowning wish was to be in his lighthouse for the greatest storm that ever blew under God’s heaven. He set sail, and his wish was cruelly granted.”

En annan som nog också läst om Henry W. och hans försvinnande var Tove Jansson, då hon skrev om fiskarens lilla hus i Pappan och Havet (1965), ”Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.” Fiskarens hus försvinner helt och hållet efter bokens stora storm, och bara kramporna finns kvar i berget när muminfamiljen vågar sig ut för att se efter. Som barn läste jag denna förmodade drunkningsskildring med enorm ångest. Vad hände? Hur gick det sen? Det fanns inget prydligt diagram som förklarade det.

Härmed önskar vi en trevlig helg, med förhoppningsvis frivilliga havsturer.