Marginalia

Apropå Deweysystemets olika förbättringsmöjligheter, finns flera avdelningar som borde byggas ut med större brådska än andra. Vem orkar finfördela förvaltningsrätten när det finns mer akuta röror att bena ut?

Ett exempel är slasktratten 001 Kunskap med underindelningen 001.9 Kontroversiell kunskap, vilket i dagens anda av d0 yOur 0Wn C0v!d reeSurCh torde gälla i stort sett allt som någonsin tryckts eller hävdats, åtminstone om man frågar på Metas plattformar.

Biblioteket håller villfarelserna stången i enlighet med sitt statliga uppdrag, och vidhåller behovet av kategorin ”kontroversiell”. Här samsas Atlantis, som även armbågat sig in under Arkeologi på 900, med Bermudatriangeln, Mytomspunna platser, Pyramidologi och den ljuvligt diffusa ingången Svårförklarliga frågor, också tillämpbar på nästan vad som helst om man är på det humöret. En postmodern hållning till klassificeringssystemet, där vad som helst kan vara vad som helst om man säger att det är så, rekommenderas dock EJ.

Under Kontroversiell kunskap hittar vi också det något missvisande Bortförande av rymdvarelse samt Flygande tefat, Möte människa-rymdvarelse (utan bortförande), Oidentifierade flygande föremål (andra än Flygande tefat gissar man, var är expertisen från UFO-Sverige när man vill bringa lite reda i kategorierna?). Hit även Loch Ness-monstret, Mytologiska djur, samt det orimligt finfördelade klustret Bigfoot, Sasquatch, Snömannen, Yeti, men den översatta svenska termfloran för kryptider är annars förhållandevis snålt tilltagen. Lite generösare är systemet vad gäller engelsk nomenklatur, som omfattar Beast of Exmoor, Cadborosaurus, Chupacabras, Lake Erie monster, Phantom cats, Sea monsters och Spring-heeled Jack utöver ovan nämnda gullisar. Dock saknas Doverdemonen, Mothman och en rad andra klassiker.

Det måste sägas: listan känns inaktuell, ofullständig och förlegad, nästan som om det inte finns någon nationell bevakning alls vad gäller kärnämnet kryptozoologi. Har ingen gjort ett svep på internet sen internet tillkom och startade en ny guldålder för kreativa zoologer och deras viltkameror? Har lättillgängliga deepfakes utrotat den renhjärtade glädjen i att sitta och plira över gryniga svartvita foton som eventuellt visar oklara snablar, tassar, och apmormors mormor hukad över högen med åtel från KFC?

Systemets bristande trivsel blir uppenbar inför dess nästan totala avsaknad av bäckahästar, näck och skogsrå, underjordiska, mylingar, bjäror och Odens jakt, eller för den delen hela den nordiska mytologin som tar tvärstopp vid Folkdiktning–Sverige, och inte gör sig till med vare sig eldjättar, skvallrande ekorrar och jätteörnar, eller ickebinära hamnskiftare, Sägenomspunna metallhantverk och ”problematiskt” intag av giftsvamp.

På samma sätt saknas i den engelskspråkiga versionen termer för den nya amerikanska folklore som vuxit fram på reddit mfl internetforum under de senaste åren. Deweysystemet har inte utökats med ett enda ord om vare sig Long horse, Sirenhead, NoDeer, Trapporna eller Getmannen. Ur ett kulturvetenskapligt perspektiv är det otroligt spännande att i realtid iaktta den amerikanska icke-ursprungsbefolkningen i färd med att hitta på en till största delen ny folkloristisk kryptidfauna, i brist på emigrerbara, europeiska väsen. Det delvisa snyltandet på den faktiska ursprungsbefolkningens hamnskiftare (Skinwalker, Wendigo osv) vid framväxten av denna primärt internetbaserade mytologi borde också vara föremål för inte bara en, utan flera avhandlingar.

I vanlig ordning blir det smalt när man ger sig ut i systemets mer finfördelade avdelningar. 001.944074783282 Monster–oförklarade fenomen–museer–Hand County (South Dakota, Förenta staterna) är en googling som bara väntar på rätt tillfälle och en bussbiljett. Vi bygger för närvarande kod till Arnolds Kannibalmuseum i Önneköp, Sverige.

Egen ingång under 001.98 har Konspirationsteorier, dock UTAN uppräkning av Illuminati, Elvis, rymdödlor, chemtrails, birds ain’t real och annat gojs. Man får alltså bestämma helt själv vad som hör hemma här och kan räknas som en rimlig konspirationsteori!

Sagoväsen och fabeldjur återfinns även på andra håll i ämnesordslistorna, och här klarnar tankegångarna en smula. 398.45 Övernaturliga halvmänskliga och mänskliga varelser har paxat både Djinner och Sjöjungfrur som därmed slipper trängas med Nessie och El Chupacabra.

Skillnaden mellan 001 och 398 tycks alltså vara huruvida man tror på det man berättar om, eller inte. Svår balansgång av exakt den typ som gör katalogisering till världens kanske mest rafflande yrke, vi lovar!

Den som ordnar världen åt andra att upptäcka har också mycket makt. Vi måste kunna granska oss själva och vårt problematiska arv. Melvil Dewey var känd för att inte kunna hålla tassarna i styr i närheten av kvinnliga kollegor, för sin inbitna rasism – och för sitt bibliotekssystem.

Från och med 2012 övergick Göteborgs Universitetsbibliotek från SAB (klassificeringssystemet för svenska bibliotek) till Deweys decimalsystem i öppna samlingar. Förändringen har lyft bort ett upplägg med krångliga underindelningar, och snedfördelning på många ställen – jag minns en arbetsplats där hyllorna i vilka man en gång planerat att kanske ställa tre böcker om ”datamaskiner” nu bågnade av alla C++-manualer, som då fortfarande trycktes på papper. Systemet bar också tydliga spår av forntidens stränga bibliotekarier med höga kragar och ännu högre krav på sedlighet. Istället har vi fått ett annat upplägg med krångliga underindelningar, och snedfördelning på …ja, samma ställen – fortfarande kantrar finfördelningen blytungt mot ”Kristendom” under signum 200 för ”Religion”. Det nya sättet att ordna böcker bär OCKSÅ tydliga spår av den tidsanda som rådde då decimalsystemet kom ur ägget. Historien är många saker, men woke är den dessvärre inte.

Ibland presenteras systemets inneboende vanvett helt automatiskt. Vad man än söker på, kommer webbversionen av svenska Dewey att föreslå Utomjordiska Världar som ett alternativ, som om det optimistiska 50-talets space race hade kletat så hårt fast i bibliotekshyllorna att ingen annan kod behövs. Vi använder den aldrig.

Precis som SAB bjuder Dewey utöver kontrovers också på en del rena märkligheter. Under ämneskoden 390 för Seder, etikett och folklore hittar vi inte bara privatkorrespondens, sällskapsliv och sovvanor, utan även seppuku. Koden 394.1 omfattar Mat, dryck men också droganvändning vilket placerar publikationer om kungafamiljens julmatsmys och samtliga svenska räkbomber på samma hylla som böcker om Marijuana i populärkultur. Det känns ljuvligt ekumeniskt. Under 683.8, Husgeråd och hushållsmaskiner hittar vi inte bara torktumlare och andra vitvaror, utan också handeldvapen, varvid systemets [välj ditt eget adjektiv här] amerikanska ursprung går i dagen som en rotvälta.

Slutligen är Deweysystemet inte jättedåligt då det gäller att leverera sick burns till höger och vänster. Man darrar något på manschetten när man daskar dit 839.7078 – Svensk litteratur–verk utan urskiljbar litteraturform–2000- på någon oklar utsaga av knappologisk karaktär, men det kan hända dig och din bok, vi försäkrar! Begreppet är säkert inte avsett att förolämpa. Det är ändå utomordentligt applicerbart på verk som saknar Deweykod även efter att ha sprungit nationalbibliografins gatlopp, och där endast försetts med den ospecifika genretermen ”Facklitteratur” samt ämnesordet ”politiska åsikter” – oklart vilka. Så går det när man kastar sig ut och publicerar de fragment man sparat på kladdlappar i en låda under sängen, i hopp om att bli känd som en mer sentida företrädare för Cut-up-tekniken. Apply to burnt area, direkt under 338.476621 Fyrverkerier–nationalekonomi.

Detta är en recension och representerar inläggsförfattarens personliga åsikter snarare än bibliotekets. Bloggens hållning är oberoende marginell.

Marginalias självpåtagna innehållsdirektiv säger att det inte främst (alls) är bibliotekets nyinkomna material som ska framhävas i denna stålblanka rikskanal för dark academia och vittert trams. Men ibland måste vi göra ett undantag! I årets skörd av egenutgivna monografier återfinns denna skriftliga välgärning, Jan Perssons tjänstebiografi om livet som kommundirektör i Mölndal.

Vi recenserar inget. Vi tycker väldigt sällan saker om levande skribenter, och föredrar normalt att gnabbas med gubbar som dog för flera hundra år sedan. Men se på färgvalet! Det vittnar om en närmast outhärdlig självironisk fingertoppskänsla, som blir än mer uppenbar då man inspekterar bokens baksida:

Ja, den trägne läsaren får ursäkta de hastigt tagna mobilbilderna, men detta är ett brådskande inlägg och det gäller att dela med sig av fröjden innan man hinner besinna sig. Nykterheten! Sakligheten! För oss som arbetar med katalogisering och därmed generellt ställer våra diagnoser särdrag och personliga egenheter till statens och medmänniskornas förfogande, värmer det outsägligt att se andras trägna värv bland fönsterkuverten och budgetmanglingarna. Det finns folk därute som knogar på med allt man inte ser. Den tunna grå linjen av tjänstemän som säkerställer att man har rent dricksvatten, ett läsligt lönebesked och regelbundna kallelser till tillväxtkontroller och cancerscreeningar.

Vi är inga rockstjärnor. Vi är kanske rentav kardade av en särskilt saktmodig ull som gör att vi ser värdet i det långsiktiga och lågmälda, i det vardagligt oöverskådliga, i det långa led av offentliganställda som sträcker sig genom evigheten, i valv bakom valv oändligt, genom korridorerna med PVC-golv, förbi punktvisa attacker på sinnena i form av offentligt upphandlad konst. Man känner sig mycket befryndad med detta sinnelag. Kära kommunanställda, biblioteken hälsar er!

Faktum är att bokens många konkreta tips är utmärkta i största allmänhet, och man önskar att statsapparaten kunde ta efter. Inget tjafs! Inga åthävor! Inga skepparhistorier! Det är magiskt i sin enkelhet. ”Begränsa antalet styrdokument” borde tryckas upp på tröjor och användas som profilkläder i många verksamheter. Vad gäller eventuella svanktatueringar låter vi läsaren själv bedöma situationen.

Att noga dokumentera och förteckna olika svåruthärdliga motgångar man drabbats av i tjänsten borde vara ett obligatoriskt inslag i arbetet för …ja, för alla. Bloggskribenten lutar sig på privata dagboksanteckningar för egen del, men applåderar initiativet att låta materialet gå i tryck, vilket måste kännas oerhört terapeutiskt, och ger upphov till icke ringa avund.

I själva verket är det så: eftersom allt är intressant, borde du också skriva om ditt jobb. Gör det, snälla! Om du inte vill publicera texten själv, kan du med fördel vända dig till Nordiska Museet eller annan kulturvårdande instans för att få den bevarad. I de kommunalaste vatten hittar man de mest oanade fiskar. Thank you for your service.

Så heter det i ett av de gamla folkliga rimmen som användes för att beveka vargen, långt innan ”Grovt jaktbrott” var något man kunde förstoringsglasa efter i eventuella grannars FUP:ar.

Idag 13/8 är det Internationella Vargdagen, som trots sin brist på status som officiell FN-dag kan vara värd att uppmärksamma genom ännu en titt i våra magasin (vi får aldrig nog)! Vargen har lämnat både bokstavliga och bildliga spår i samlingarna.

Josefina Bengts skriver i Från vargtider och vallpojksår : en samling minnen från forna dagars Östra Nyland (1915) om vargens framfart:

Frestelsen att införa femton nya #hashtaggar efter att ha läst ovanstående är outhärdlig.

Pseudonymen Varg i Veum visste nog själv att han innerst inne (och ytterst ytte) var en surkart. För den som gärna läser eller för den delen skriver magsura inlägg på sociala medier emellanåt, kan forntidens pamflettstrider och griniga placater fungera som ett kulturellt ankare – det finns en stolt tradition vad gäller att gnälla och klaga i tryck!

Musikaliska missförhållanden (1892) är ett strålande exempel på hur man kan slå vilt i högen (ingen förstår musik utom möjligen förf.), och samtidigt vidmakthålla ett anmärkningsvärt lågt pH-värde. Alla skrifter med titlar av typen ”Varningsord till de unga” / ”Varning till ungdomen” etc borde f ö sammanföras i en framtida Marginaliapost med ohyggligt förutsägbart innehåll och uppskruvat tonläge.

G. H. Silver heter egentligen Thord Björke, och är i gott sällskap i våra samlingar – dels i kraft av egenutgiven poet, hvilket dagsaktuellt fenomen vi av kulturpolitiska skäl inte alls kan kommentera ytterligare, och dels som tidig representant för forna tiders vånda. Ännu en man med ångest innanför revbenen, som med samma begränsade vokabulär som sin övriga samtid känt sig manad att ge uttryck för sagda ångest – det känns som om vargen blivit ett samlande kraftdjur för de som vill gnälla på det kulturella förfallet. Vid nästa seans i magasinen lovar vi att informera Thord om dagsläget, på det att han må känna sig lite bättre till mods.

Tryggast förankrad är dock gubbmaxxingen i G. Edvard H. Dicksons Gåva – en av våra specialsamlingar som främst berör jakt. Den härrör också från den oproblematiska tid då män var män och djur skulle dö, och rika herrar med damasker klampade runt i terrängen och sköt ihjäl de diverse pokémon som de ville ha uppstoppade. I Berchs och Hillerströms Westmanlands biörn- och wargfänge (1750) hittar vi denna hisnande fångstanordning, fritt efter Gunilla Bergströms Alfons Åberg-helikopter.

Vi kan alltså sluta oss till att det fortfarande är synd om vargen, att nyckelarter fortfarande behövs, och att en internationell vargdag kanske inte är så dum ändå. Dags att leta information om hur man petitionerar FN för att utöka antalet officiella märkesdagar!

Av Stefan Benjaminsson

Min livshållning är att jag inte kan ha för många böcker, däremot för få bokhyllor. Det är ett pågående ställningskrig mellan det växande antalet böcker och det krympande antalet hyllmeter. Det är inget stort problem, för mitt bibliotek består än så länge bara av knappa 40 hyllmeter. Det finns fortfarande (lite) tillväxtutrymme och (lite) utrymme för att bygga ut hyllorna. Dessutom finns ett stort vardagsrum som ännu inte utnyttjats till bokförvaring, bortsett från en boksnurra i tre våningar som jag och min fru delar på, för nyförvärvade och ännu olästa böcker. (Vi har för övrigt var sitt bibliotek och delar inte böcker. Som sig bör!)

Främsta anledningen till att mitt bibliotek växer är att jag, med tanke på min profession, är en besvärande dålig biblioteksanvändare. Jag lånar bara böcker av två anledningar: 1) För att jag behöver en bok för jobbets skull. 2) För att jag vill undersöka om jag är intresserad av att läsa en bok, vilket i så fall leder till att jag köper den. För jag vill gärna äga min läsning. Jag har några gånger gjort misstaget att låna en bok jag var intresserad av, läst den och sedan insett att den var så bra att jag ville äga den, vilket ledde till att jag ändå köpte boken, vilket i sin tur ledde till att jag genast behövde läsa den igen, för jag kan inte ställa in en oläst bok i bokhyllan (ja, jag är sjuk).

Jag har dock inte läst allt jag har i min bokhylla, även om jag alltid har intentionen att läsa det jag förvärvar. Det olästa stressar dock inte. Olästa böcker finns som en ljus påminnelse av möjligheter, för när det gäller världens samlade litteratur är det enda säkra att jag aldrig kommer att hinna läsa allt jag vill. Men det är fint när en bok står i bokhyllan, som en egen fjärran galax och påminner mig om vad som finns. En gång sträcker jag mig kanske efter just den galaxen och det underbara är att jag just den gången når den. Det olästa sällskapar också obekymrat med de böcker jag läser om, vilket händer emellanåt. Oftast är det skönlitterära favoriter (se nedan), eller välskriven facklitteratur. Stephen Greenblatts The Swerve har jag läst tre gånger hittills och James Shapiros Contested Will lika många gånger. Helene Hanffs 84 Charing Cross Road bör jag ha läst minst 3 gånger.

Ordningen i mina hyllor följer någon slags intuitiv plan för att hitta. De större sektionerna är till och med alfabetiserade. Skönlitteratur följs av poesi, som följs av dramatik, främst komedier. Dramatikdelen innehåller inte Shakespeare, som har en egen sektion direkt efter dramatik (bara för att jag vill ha det så), och Shakespeare följs av böcker OM Shakespeare (fullt naturligt när jag nu ändå har en egen sektion med Shakespeare). Härefter följer konsekvensriktigt en teatersektion. Därefter konst, film och musik (knappt en meter). Härnäst bokhistoria, som övergår i litteraturvetenskap och böcker om att skriva. Sedan följer historia i allmänhet, ett par meter biografier (främst om kreativa människor), ett par meter filosofi, en egen sektion med böcker om och av Bloomsburygruppen (för att vissa ämnen är värda att utmärka), en meter reseskildringar, samt nån meter essäistisk litteratur (en rätt diffus sektion erkänner jag, för när slutar essän vara essä och blir något annat?). Slutligen finns en slaskhylla med blandad kompott, som jag inte ids sortera in på övriga hyllor, och som innehåller mytologi, samhälle, psykologi, ditt och datt, samt en smärre morän av barndomens fackböcker som Överlevnadshandboken och Samla stenar (i en av hyllorna står för övrigt en skål med några av dessa samlade stenar, bland annat en som jag plockade i Syrien då min familj bodde där 1978–79. Den har en lapp tejpad på sig, på vilken jag noterat den geografiska hemvisten: ”sy rejen”, som jag tydligen stavade landet 1979).

Jag har även en specialhylla (för det måste man ha) med två av mina favoritförfattare: Terry Pratchett och P G Wodehouse. Apropå omläsningar (se ovan) har jag läst Pratchetts Small Gods säkert 7–8 gånger, bättre lustmord på organiserad religion och kärleksfull parodi på filosofi tror jag inte går att finna.

Något jag inte skulle läsa? Det är komplicerat det där. Det finns naturligtvis mycket som jag medvetet väljer bort, eftersom livet är för kort, men jag är samtidigt en nyfiken läsare … det är komplicerat.

Slutligen frågan om marginalia. Under lång tid av mitt liv som läsare satte jag lappar i böckerna när jag fann något läsvärt, främst i poesiantologier och en handfull filosofiböcker. Lappar är dock inte praktiska, de kan försvinna och de får böckerna att se ovårdade ut. Sedan ett tiotal år tillbaka gör jag därför blyertsmarkeringar och skapar ett index för dessa på smutstitelsidan eller försättsbladet. Det är ett sätt att hitta tillbaka, ett sätt att komma ihåg mitt läsande, ett sätt att bygga min läshistoria. Och det är väl detta som allt till syvende och sist handlar om, att ens personliga bibliotek är att bygga ett exoskelett för sin identitet, något att kura ihop sig i och stärka sig mot yttervärlden.

av Karin Emanuelsson

Mitt sätt att sortera böcker har ändrats genom åren.

Jag har bott på 20 ställen sedan jag lämnade Skaftö 1988 och böckerna har i stort sett alltid fått följa med, förutom till huset under en höst som au pair i London, till en lägenhet på Guldheden på 19 m² utan dusch, då jag var inneboende hos en konstbibliotekarie på Odengatan i Stockholm, och under några sommarjobb på bibliotek i huvudstaden. När jag flyttade dit ”på riktigt” minns jag att flyttkillarna kommenterade boksamlingen: ” Inte många böcker för att vara bibliotekarie.” Men det är flera år sedan.

Jag har tidigare varit förtjust i att kategorisera böckerna efter ämnen; tycker om att kunna gå direkt till hyllan med Vietnamkriget, löparböckerna, till dem om film/foto, konst, mode och naturligtvis skönlitteratur. Sedan jag lämnade ensamlivet för ett antal år sedan, har det kommit att se lite annorlunda ut; numera är böckerna till viss del färgordnade. Det var inte helt lätt att vänja sig vid detta; jag gissar att bibliotekarier är mer benägna att sortera efter ämnen, vi har ju detta i oss. Men estetiskt sett kan det fungera ganska väl ändå. Sedan är de ändå på något sätt indelade efter ett visst ämnessystem.

Jag har blivit bättre på att rensa med åren. Som ung tyckte jag att det gjorde ont i hjärtat att slänga CD- eller LP-skivor, och det gällde även böcker. Nu har jag en annan inställning.

Under en tågluff i Skottland och England 1992 släpade jag i en ålderdomlig, lånad militärryggsäck runt tunga konstböcker och några samlade verk av Oscar Wilde, böcker som jag sällan har tittat i. En sådan sak skulle inte hända idag. Idag skulle jag inte heller införliva böcker med titlar som ”The Freudian paradigm” i bokhyllan för att imponera på eventuella Majorna-killar på besök. Man får nya sätt att se på tillvaron och sin bokhylla.

Jag har rensat lite då och då; slitna pocketböcker är aldrig roliga i hyllan och en del böcker vet man att man inte kommer att läsa. Dem kan man kasta direkt. Alla mina flyttar har också gjort att rensningar är nödvändiga lite då och då.

Jag läser ständigt tidningar och då även recensioner och lyssnar mycket på radio; här får jag många bra tips och någon gång emellanåt köper jag böckerna. Det händer dock sällan.

Vad jag vill läsa och vad jag vill äga är helt olika saker för mig. Jag köper sällan böcker, har tillräckligt av dem, men ibland händer det och då är det huvudsakligen facklitteratur. Här vill man oftast gå tillbaka och läser på ett annat sätt. Skönlitteratur köper jag väldigt sällan, då får det vara en titel som jag verkligen har fastnat för, en bok som inspirerar mig på ett väldigt speciellt sätt. Jag lånar förstås böcker hela tiden, både på universitetsbiblioteket och på Stadsbiblioteket.

Jag har nog några hundra böcker. Jag har läst en del av dem, bläddrat i ganska många och några få har jag nog aldrig öppnat.

Bland mina favoritgenrer finns t ex Vietnamkriget, dräkthistoria (som den äldre termen inom biblioteksvärlden är), fotoböcker,  biografier och böcker om löpning. Något jag däremot aldrig skulle läsa är teknik- och elektronikböcker. Där går min gräns!

Många av klassikerna har jag kvar att läsa. Eftersom jag tycker att det är så roligt med nyutkommen litteratur, är det svårt att hinna med de äldre samlingarna.

De bokmärken som landar hos oss efter fjärrutlån går igen mellan sidorna; de lamineras och blir sedan perfekta för ändamålet. Mitt finaste har jag dock fått i present från Karen Blixen-museet i Nairobi. Jag kladdar inte i böckerna – har nog sett tillräckligt av detta som bibliotekarie…! Däremot har jag en hel del artiklar om de ämnen som min facklitteratur tar upp; ibland även recensioner, som förvaras i böckernas närhet.

Att bli bestulen på böcker – är det en bibliotekaries mardröm? Kanske det. Jag kan inte minnas antalet hyresgäster som har bott i mina olika lägenheter genom åren, och på en gata på Guldheden hände det: när jag flyttade tillbaka efter att ha hyrt ut till en ohygienisk sociologistudent, fattades verken Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken gul” och Roman Polanskis självbiografi. Jag har aldrig riktigt kommit över stölden av dessa böcker (trots att jag i alla fall har lyckats köpa tillbaka en av dem.)

Avslutningsvis måste jag berätta om en av mina trevligaste arbetsuppgifter som bibliotekarie: att tipsa om böcker i Radio Göteborgs ”Bokliv”, vilket jag ägnade mig åt under närmare 15 år. Jag arbetade fram en egen idé då jag framför allt presenterade facklitteratur: jag läste in mig på ämnet och intervjuade även författarna om sina böcker. Exempel på dem som jag har ringt upp och fått en pratstund med är vår Nobelpristagare Arvid Carlsson, samt författarna Karin Johannisson och Svend Brinkmann.

Från en av Marginalias anonyma bidragsgivare mottager vi tacksamt denna text!

Min åsikt är att det inte går att äga för många böcker. Däremot kan man ha för lite plats för dem, och det har jag. Alldeles för lite. Så lite att de böcker som numera inte får plats i bokhyllan (eller av andra skäl just har tagits fram), ligger på golvet, sitter på stolar, rör sig runt i en rytmisk dans som följer familjens rörelse från säng, till soffa, till köksbord, till skrivbord och så tillbaka igen. I går hittade jag Den hemliga historien på toalettgolvet, när min dotter gått ut. Det gjorde mig mycket glad och, hoppas jag, Donna Tartt också om hon vetat. 

Min man som delar mitt bokintresse har nu ett självpålagt köpstopp. Därför blev mina senaste nytillskott från Italienresan New Penguin parallel text Short stories in Italian, till mig själv, och Foto di Milano åt min man (som alltså inte kunde köpa den själv). De två har ännu inte funnit vägen in i bokhyllan.   

Vad jag vill läsa och äga är inte samma sak. Jag vill äga böcker att återkomma till. Eller att i lugn och ro njuta av längre än ett bibliotek normalt tillåter. Eller för att minnas – länder, händelser, årtal, människor som stått mig nära. Text försätter mig i olika sinnesstämningar, som musik. Jag behöver mina favoritböcker nära mig, och de böcker jag inte läst inom räckhåll. Förutom skönlitteratur står det många lexikon och ordböcker på våra hyllor, och tur är det. Utan Ord för ord, svenska synonymer i bokhyllan hade porslin flugit häromkvällen vid en familjediskussion om ordet ”jolmig” (vi har surfförbud vid middagsbordet).  

Ord för Ord på hyllan för ordböcker och lexikon gav mig även en annan insikt. Böckerna är faktiskt grovt organiserade efter ämne. De har organiserat sig själva då vi använt dem, och jag lovar att jag är helt oskyldig till en medveten organisering. Ordböcker, historieböcker, favoritböcker, bilderböcker (mina, inte barnens), fantasy, kokböcker, fysik och matteböcker, skönlitteratur och övrigt (den sistnämnda en mycket stor och ganska diffus kategori).  Hälften har jag nog läst, eller bläddrat i. Ytterligare en fjärdedel kommer jag att läsa, och den sista fjärdedelen, min mans fackböcker, lär jag nog aldrig hinna med (eller förstå).  

Jag är en hövisk läsare, men gärna med pennan i hand och ett anteckningsblock vid sidan av. Jag spar också ofta kvitton som visar var boken är införskaffad. Exlibris, eller en anteckning om vem som anskaffat boken och var, är marginalia som gör mig glad och som jag med liv och lust bejakar. I min gamla Anne på Grönkulla står en hälsning från mitt barndoms jag: ”Kära ni som läser den här boken efter mig. Jag hoppas ni får lika mycket glädje av den som jag haft /…/ man älskar den helt enkelt.” 

by Christa Shusko

When I was younger, I thought that it was impossible to have too many books, but when preparing to move across an ocean, this view changed. I’m not sure how many books I once had, but can say that when preparing to move, I thinned the herd to about 30 boxes that I thought I could not do without. That was probably less than half of what I had when starting the process. In the intervening years, I sold or gave away more than half of those books that remained in storage, whittling it down to less than 10 boxes.  

The books that remain—and the smaller percentage of those that have made their way to Sweden—are not at all well-organized. While in graduate school in the early 2000s I developed a system for organization based on which authors or books I thought might benefit from spending time together. Freud used to live on my shelves next to Kierkegaard, for example.  

As my library grew substantially over the years while moving not infrequently around the US, the organization gradually devolved into subjects or genres, with many books grouped within those categories according to author. Many were also grouped according to their use in different courses I took or taught over the years. My “system” for shelving since coming to Sweden has been more focused on simply finding open spots on shelves (my partner has a lot of books too!) and squeezing them in accordingly. A librarian’s nightmare, truly. 

I am a voracious reader of obscure (often preachy and/or trashy) late 19^th century fiction, and it has often been far easier to locate digitized rather than physical copies even prior to moving to Sweden; I still read a lot of books in that way, which made the great book purge and move less traumatic than it might have been. 

The books that I saved and the smaller number that have made their way to Sweden are ones that I have some need to reread. In terms of books that I read purely for pleasure, I have favored literature that is both concise and dense such as poetry and short stories such as Theodore Roethke, Louise Glück, and Shirley Jackson. Several books related to long-languishing research that I hope to complete someday have also made their way to Sweden. Some of these are more recent academic publications, but my favorites are the historical titles, including titles by Alice Bunker Stockham and Eleanor Kirk, both of whom were suffragists and religious visionaries who founded their own publishing companies in the late nineteenth century. 

This book details Kirk’s experience of a kind of astral projection to the planet Mars where she meets a telepathic pony and a very fit—and red as befit the planet—Christ. While I do hope to research and write more on Kirk in the future, I have published two academic chapters that discuss this particular work. 

Miller had been a devoted member of the Oneida Community or the Oneida Perfectionists which is perhaps best known for its radical sexual reforms (and its silverware). Miller wrote this book after the Community ended its “religious experiment” in the 1880s. While various editions appeared—some with quite interesting differences as regards religious language—with the earliest in 1891, Alice Stockham published a number of editions, with this one appearing first in 1898, reprinted in 1905. This was one of the titles that led to Stockham being tried on obscenity charges under the Comstock Act in 1905. She was unsuccessfully defended by Clarence Darrow, more famous for his later role in the “Scopes Monkey Trial.” The book is much less racy than one might expect based on these facts, being a version of the Lysistrata based upon the theology and practices of the Oneida Community. 

Of course a few books came along for no clear reason other than that they are fun to look at as in the case of an edition of Montaigne’s essays illustrated by Salvador Dali, and this beauty: 

The extended title goes on to describe: A book portraying the grave dangers found in the various walks of life, the pit-falls and methods of escape, a semaphore of forty danger signals, a warning note to save young men and women from wreck and ruin. Profusely illustrated with original drawings.  

av Katarina Michnik

Jag borde kanske skämmas över det här (men det gör jag inte) : privat är jag oerhört obibliotekarisk. Jag har i princip ingen ordning alls i mina bokhyllor med tre undantag: jag har en hylla för böcker om vetenskaplig metod, en hylla för kartor och en för biblioteksböcker. I övrigt är det lite vilda västern över det hela: böcker ställs där de får plats. De finns överallt där det går att få in en (bok)hylla. När jag tittar upp medan jag skriver denna text, ser jag en hylla framför mig där Hiltons No tears for queers står bredvid Kondos Konsten att städa som lutar sig mot McDougalls Born to run som i sin tur tränger ut Glasers Kanske jude. Kort sagt, ingen systematik alls och tack vare det kan bli en hel del glada överraskningar när jag tittar in i en bokhylla som jag inte har tittat på under en längre tid: ”Oj, har jag den här boken?!”. Jag har inte heller någon uppfattning om hur många böcker som finns här hemma, bara att de är för många och att jag har läst ungefär två tredjedelar av dem (enligt stickprov).

Det finns tre anledningar till min brist på ordning och systematik. Dels att jag inte tycker att det är viktigt (vilket egentligen är dumt, inte minst då jag vid mer än ett tillfälle har kommit hem med en bok som jag inte hade koll på att jag redan hade). Dels att jag inte har lyckats bestämma mig för ett system (jag har, vid olika tillfällen, testat att sortera mina böcker efter författare, titel och genre men har inte känt mig bekväm med något av dem). Dels för att många av mina böcker är på tillfälligt besök i mina bokhyllor: de lånas ut till gäster (och återlämnas inte alltid), ges bort som presenter eller byts mot andra böcker. Det finns bara åtta böcker som aldrig kommer få flytta ut och det är böckerna i serien Anne på Grönkulla. Jag brukar säga att man i dessa böcker kan hitta referenser till de flesta erfarenheter som man gör i livet. Även om jag kan dessa böcker mer eller mindre utantill, kan jag inte tänka mig att skiljas från dem.

Just eftersom jag räknar med att alla (nästan) böcker som står i mina bokhyllor förr eller senare kommer att flytta till nya hem, håller jag mina böcker så rena som möjligt. Inga understrykningar – MEN! – jag tycker ofta att det är intressant (och många gånger underhållande) att läsa andras annoteringar. Inga hundöron, inga smulor och jag tvättar alltid händerna innan jag tar i en bok, med undantag för när jag ska hantera återlämnade böcker på jobbet. Då tvättar jag händerna efteråt… Och ja, jag vet att höviska läsare kan betraktas som snobbar, men jag tycker att det handlar om att visa respekt för tinget som man har framför sig och att ta ansvar för att det håller så länge som möjligt.

Jag känner inget behov alls av att äga böcker, utan lånar helst på bibliotek och också från vänner, kompisar och bekanta. De flesta böcker läser jag ändå bara en gång (eller ingen). Jag brukar tänka att böcker är som brevduvor: att de bär information från en person till en annan och därför förtjänar de ett bättre öde än att stå oanvända, år efter år, i en bokhylla. Om jag köper en bok, är det enbart på grund av någon av följande anledningar: 1. Jag vill stödja författaren (och ja, det händer att jag köper böcker för att visa mitt stöd även om jag vet att jag inte kommer att läsa boken ifråga). 2. Det är en bok som jag kommer att rådfråga mer än en gång (som en karta eller metodbok 😉). 3. Jag har bråttom. Det jag vill läsa är däremot ofta något annat: böcker som stillar och samtidigt retar min nyfikenhet, som får mig att längta efter arbetsdagens slut då jag äntligen får plocka fram boken igen. Böcker som får mig att sucka av avund över att jag aldrig kommer lyckas formulera en mening så perfekt som den jag ser i boken framför mig.

Eftersom jag alltid läser flera böcker samtidigt, har jag inte ett bokmärke utan flera. Dock inget märkvärdigt – jag brukar vanligtvis använda vykort som är för fula eller tråkiga för att skickas.

Jag älskar skräck och magisk realism. Och dark academia, men är osäker på om den räknas som en egen genre? Något som jag vill läsa men inte har hunnit med? Bra fråga. Det är mycket! Bland annat allt av Shirley Jackson. Jag har inte ens läst The Haunting of Hill House. Och nej, det finns inget som jag rent kategoriskt säger ”Nej” till förutom texter som innehåller barnpornografi, hets mot folkgrupp eller sadism. Däremot har jag med åren fått mindre tålamod med böcker som jag inte uppskattar. När jag var yngre kunde jag pina mig igenom en bok genom att intala mig att ”Det kanske blir bättre sen”. Idag ger jag boken ett kapitel. Om jag inte måste eller vill läsa en bok efter att ha läst det första kapitlet, lägger jag den åt sidan.

Till sist: min bokhylla påverkas av i princip alla jag möter. Om någon berättar om sin bakgrund, intressen eller någon person som hen mött, brukar jag tänka ”Åh, vad spännande! Det måste jag läsa om”. Och så tar jag hem böcker om mormoner, betonggjutning eller Lars Lönnroth. Det är precis därför som jag aldrig har velat lämna universitetsvärlden: för att ha tillgång till ett aldrig sinande smörgåsbord av information.

av Lisa Larsson

Ungefär en gång om året städar jag i min bokhylla i vardagsrummet. Det är inte den enda platsen där det finns böcker i vårt hus, men den var ett dyrt inköp när vi var nyinflyttade. Bokhyllan har 250 cm långa träskivor i ask som håller upp böckerna mellan stålgavlarna. När jag och min man skulle slå ihop våra boksamlingar i denna hylla, organiserade jag den efter ämne. Hans fackböcker om fysik, rymden och religionskritik ringlar sig fram och blandas med mitt intresse för geologi, biologi och historia. Vi möts i mitten av hyllsektionen, kring evolutionslära och livets uppkomst. Det går armar ut från huvudämnena kan man säga – där en arm handlar om vatten, en handlar om Värmland och en om krig, för att nämna några exempel. Barnböcker blandas med fackböcker och skönlitteratur efter tematik.

Jag gallrar i hyllan, så jag har alldeles lagom med böcker: under ett år fylls den på, men sedan flyttar jag om och rensar. Kommer det en bok inom ett ämne som jag vet passar i min samling, så blir jag alldeles lycklig och varm. Senast gällde det De Levande av Iida Turpeinen: redan när jag läste den första recensionen visste jag att jag skulle köpa boken, troligen tycka om den och var i samlingen jag skulle ställa den – mitt i övergången mellan ”vatten” och ”livets uppkomst och utveckling”. Och när jag i vintras köpte Samantha Harveys Omloppsbanor, visste jag att den skulle stå bland böckerna av Brian Cox, Richard Feynman och Alastair Reynolds.

När vi flyttade från vår lägenhet där vi hade stängda, äldre bokhyllor som idag rymmer min makes samling av sci-fi litteratur, behövde vi samsas med den nya bokhyllan. Då tog jag liksom över skötseln av hyllorna. I samma veva slutade jag också på Stadsbiblioteket och behövde väl få utlopp för min lust att kurera boksamlingar på något sätt. Man kan ju inte se guldkornen om det är överfullt, är min devis. Jag illustrerar också hyllan med figurer, det kan vara en keramik tingest eller en dinosaurie i plast, eller en sten funnen på ett berg. 

Mina barn kanske har påverkat min bokhylla mest av alla. Att de ska omges av böcker i vårt hem är en föräldrafilosofi jag lever och andas. Det verkar vara lätt för många föräldrar idag att se till att barnen idrottar, men förståelsen för att läsning också kräver mycket träning verkar fler ha bekymmer med. Så Fabian Göransons böcker om Sveriges Fantastiska Historia står tillsammans med böcker av Jonathan Lindström, Dick Harrison, Anna Lihammer och Kristina Ekero Eriksson.

Vill jag läsa och äga samma saker? Nej inte nödvändigtvis. Ibland har jag köpt böcker först efter att jag läst dem, för att jag vill äga dem. Och böcker jag äger men inte nödvändigtvis känner något för har jag inga problem att gallra, alltså slänga eller skänka bort.

Jag har ingen aning om hur många böcker som finns i vårt hem. Skulle tro det är mycket mer än genomsnittet, men samtidigt har vi den plats vi har, jag gallrar skoningslöst varje år. Och det finns naturligtvis böcker som är olästa, livet kommer emellan ibland, men det fina är att de flesta är tidlösa. Det kommer en tid!

Jag är oerhört svag för nya fackböcker inom klassifikationen 560 (Dewey) eller Udb (Sab): Paleontologi. För ett par år sen kom Thomas Hallidays Försvunna världar som jag fortfarande tänker på och pratar om, en helt otrolig bok om jordens historia. Berättelsen om klimatets påverkan på vår jord gav hopp men också insikter om att jorden kan återuppfinna sig själv – men knappast mänskligheten. Berättelser om vetenskapliga upptäckter såsom Tidernas Fisk, Fossiljägarna, Dinosauriejägarna och Min europeiska familj kommer du definitivt att hitta i min hylla.

När det gäller böcker jag är mindre lockad av, finns det framför allt en självutlämning i litteratur idag som jag är ganska ointresserad av. Det gäller både autofiktion och biografier. Det finns en stark tro på att den enskildes berättelse är viktig att föra fram, och det kanske den är, men jag är helt enkelt inte så intresserad av det.

Det finns väldigt mycket som jag inte hunnit läsa, men ser fram emot att ta mig an; i fjol läste jag ikapp många av Eric Vuillards böcker som jag fullkomligen avgudar, och denna sommar kanske jag blir klar med Erling Kagges praktverk Historien om Nordpolen eftersom jag ska till en fjord på semester även denna sommar. Kanske läser jag Magnus Västerbros Kärlekens tid. Eller är det i år jag läser ut Jonathans Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet?

Efter ett par småbarnsår är det som om jag återupptäcker läsning till viss del. Det känns nästan radikalt att som vuxen kvinna grotta ner sig i en hängmatta och hänge sig åt Madeleine Miller, Claire Keegan, Lina Wolff eller Robert Macfarlane. Och jag har turen att ha en bokklubb som överlevt alla deltagares småbarnsår och en pandemi. Den utsätter mig för böcker jag aldrig själv skulle valt – det är så nyttigt!