Marginalia

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Gillar du guld, gammalt och Golden Retrievers? Då har biblioteket vad du behöver. För detta är ett synnerligen lyckat dopp ner i den kosmopolitiska bokhistorien. Ett grekiskt verk från cirka år 100, i fransk översättning och tryck från 1567, i ett bokband från 1700-talet, ägt av skotten 1:e baronen Tweedmouth (ja, så var hans titel ity ”Yllenylle” var upptaget) Dudley C. Marjoribanks (som bland annat avlade fram den första Golden Retrievern) på 1800-talet, nu i ett svenskt humanistiskt bibliotek, efter en donation av världsdirigenten Herbert Blomstedt. Och för den som vill veta, och det är klart att ni vill det, så hette valparna i den allra första Golden Retrieverkullen Crocus, Cowslip och Primrose (dvs Krokus, Gullviva och Primula, lika gula som snittet på en bok).

Mer bibliografiskt uttryckt:
Plutarchos, Les vies des hommes illvstres, Grecs et Romains, comparees l’une auec l’autre par Plutarque de Chaeronee, Translates premierement de Grec en François par maistre Iaques Amyot lors Abbé de Bellozane, & depuis en ceste troisieme edition reuenües & corrigees en infinis passages par les mesme Translateur .. Vol. 1—6, Paris, Par Vascosan Imprimeur du Roy. M. D. LXVII, 1567

Ur Herbert Blomstedt Collection

Text och bild av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Varför inte kika lite på Ludvig Holberg? Från och med nu är detta extra lätt eftersom bibliotekets Holbergsamling precis, efter blott 88 år, har blivit färdigkatalogiserad. 1935 donerade boksamlaren, till vardags apotekaren, Gustaf Bernström sin samling med böcker av och om den norsk-danske författaren Ludvig Holberg (1684—1754) till biblioteket. Denna samling blev förnämligt förtecknad av Lage Hulthén 1959, i form av Collectio Holbergiana, som dock endast finns som tryckt bok. Men sedan ett par veckor tillbaka är samlingen helt katalogiserad och sökbar i våra ordinarie system. Samlingen innehåller cirka 500 volymer och täcker in Holbergs hela författarskap, med böcker utgivna från 1711 till 1900-talet.

Ludvig Holberg var under sin livstid framför allt historiker, men är idag kanske mest känd som författare till en rad komedier som hans samtid fann mycket underhållande. Den komedi som spelats mest, och som fortfarande spelas, är Jeppe paa Bjerget, på svenska Jeppe på berget, i vilken huvudpersonen Jeppe påstår att alla säger att Jeppe super, men ingen frågar efter varför han super. En vink: Orsaken enligt Jeppe övertygar näppeligen. Temat som pjäsen mynnar ut i är människors tendens att bli maktgalna av makt. I Bernströms Holbergsamling finns en rad utgåvor av Jeppe, bland annat en sällsynt svensk utgåva från 1735.

Holberg skrev de flesta komedierna, åtminstone 20 av 31, under blott 3 år, mellan 1722—24. Dessa gavs sedan ut som en tryckt samling, med den ofta förkortade titeln: Den Danske Skueplads. Holbergsamlingen innehåller hela 29 danska utgåvor av denna, utöver dussinet samlingar i översättning. Ett mycket slitet exemplar av en volym från 1758 har uppenbarligen utgjort manus för en svensk teatergrupp, då det på sista bladet står fyra namn upptecknade såsom varande ”Actörer”. Samtliga av Holbergs 31 komedier finns dessutom som enstaka tryck i Holbergsamlingen, sammanlagt finns 91 exemplar av dessa tryckta från 1700- till 1900-talet. För dem som önskar följa Holbergs komiska tryckhistoria under 200 år är detta en bekväm plats att börja på.

Holberg skrev dock en hel del annat. I den skönlitterära produktionen finns det komiska hjälteeposet Peder Paars, som kan sägas vara en parodisk efterbildning av Odyssén. Vi finner också Niels Klims underjordiske reise, som är en satirisk roman i samma anda som Thomas Moores Utopia eller Jonathan Swifts Gullivers travels. Niels Klim-utgåvorna är oftast illustrerade och ger exempel på en del udda varelser som Niels stöter på i underjorden.

Något som inte ska glömmas bort är att Ludvig Holberg var en författare formad av upplysningstiden. Tidigare hade vetenskapen varit underordnad teologin, men kom under upplysningstiden att frigöra sig från den, för att mer grunda sig på erfarenheter, på empiri. Holberg verkade i och bidrog till denna utveckling. Även om det numera är komedierna han är mest känd för ägnade han sin mesta tid åt historisk forskning och skrev Dannemarks og Norges Beskrivelse (1729), Dannemarks Riges Historie (1734—35), Almindelig Kirke-Historie (1738) och Jødiske Historie (1742). Alla dessa finns i sina förstaupplagor i samlingen.

Bokbanden i Holbergsamlingen är i stor utsträckning samtida band i relativt gott skick. Många är påkostade, vilket möjligen kan spegla Holbergs status som författare under 1700-talet. Andra band har samlingsbyggaren Gustaf Bernström låtit binda om, oftast av hovbokbindare Gustaf Hedberg. Dessa band är lätta att känna igen då de har Bernströms förgyllda monogram på banden pärmframsidor. En del av häfteseditionerna är i något sämre skick, framför allt de utgivna på 1800-talets senare del, men det viktiga är att de är intakta i sin helhet, och som sådana vittnesbörd på tryck- och utgivningshistoria.

Innehållet i samlingen täcker in Holbergs hela skriftliga produktion och upptar historia, kyrkohistoria, geografi, biografi, moralfilosofi, publicerade brev, skönlitteratur på prosa och vers, samt komedier. Därtill finns verk av andra författare som bygger på eller är inspirerade av Holbergs verk. Det finns även en mindre del bibliografi, samt verk om Ludvig Holberg. Ett par av de verkliga rariteterna i samlingen är det mycket sällsynta subskriptionstrycket för praktupplagan från 1772, icke att förglömma själva praktupplagan. Samt en utgåva av Niels Klim 1766 som fortfarande befinner sig i det tillstånd då den lämnade tryckpressarna, som 26 osprättade häften i ypperligt skick.

Slutligen finns också några separata illustrationer till Holbergs verk, samt en teateraffisch från 1845. I bibliotekets vanliga samling finns också ovanligt mycket av Holberg, så sammantaget kan Humanistiska biblioteket uppvisa en heltäckande bild av utgivningen av Ludvig Holbergs skrifter, vilket fint illustrerar Holbergs författarskap och dess bokhistoriska kontext.

I lördags var det andra helgen i november vilket innebar ännu en upplaga av Arkivens dag. Tog du chansen att besöka ett arkiv nära dig, för att lära dig mer om vårt kulturarv? 2023 års tema är ”Färg och form” och vid entrén till Humanistiska biblioteket finns en utställning med exempel på handlingar och konstverk från konstnärer och konsthandlare som har donerats till KvinnSam och Handskriftsavdelningen. Där finns teckningar och ritningar till skulpturer av Alice Nordin, korrespondens med teckningar och en akvarell från konstnären Erling Ärlingsson till konstnärs- och författarvännen Arne Gadd, en oljemålning av Ingrid Simonsson, Inge Schiölers gästbok med mera. Samtliga är axplock ur våra personarkiv som på något sätt hyllar färg och form lite extra. Kom förbi och låt dig inspireras!

Till och med den 29 november visar Humanistiska biblioteket utställningen Creatures of Gothenburg, med seriekonst av Leonard Wing.

I bibliotekets uppdrag ingår att förvalta samlingar och material som har med Göteborg att göra. I år är det också jubileumsår för staden, och därför är vi glada att kunna välkomna Leonard Wings arbete.

Creatures of Gothenburg är en drömsk och samtidigt nedtonad bildberättelse, som framför allt förmedlar en stor ömhet inför staden – med alla dess skavanker och guldkorn.  

Korridoren mot humanistiska fakulteten tillhör en av bibliotekets mest trafikerade miljöer, och här kan du passa på att sakta ner på stegen om du har vägarna förbi! Balkarna som omger motiven passar verkligen för en serie om en industristad med en lång tradition av järnhantering, som går tillbaka till 1600-talet.

Motiven går också hand i hand med vår Göteborgssamling, som berättar om stort och smått från staden under många hundra år. Bland våra andra samlingar med Göteborgstema märks t ex Oscar och Mary von Sydows samling, omkring hundra år gammal idag, samt den väsentligt äldre Hvitfeldtska samlingen, med en dramatisk historia som innehåller både krigsbyten, försvunna bibliotekskataloger och bränder där böckerna räddats genom att vräkas ut genom fönstren.

Creatures of Gothenburg är med andra ord i gott sällskap!

Ibland fastnar man lite extra för någon bok när man jobbar i samlingarna. För några veckor sedan var en sådan dag när jag lite av en slump fick ögonen på ett litet skinnband på en hylla i vår raritetskammare. Det visade sig vara en bok från det tidiga 1500-talet, tryckt i Venedig och med ett ganska speciellt band som av allt att döma är samtida. 

Francesco Petrarca torde inte kräva någon längre introduktion för denna bloggs läsare. Den här aktuella boken är en utgåva av Sonetti et Canzoni från 1514. Den är tryckt i det mycket betydelsefulla tryckeriet som grundades 1494 av Aldus Manutius (som ofta kallas för Aldine Press på engelska). Tryckeriet får en stor betydelse för typografins utveckling och introducerar bland annat kursiv text för första gången i tryck. Man trycker även många böcker i det lilla oktavformatet. Namnet kommer från att man får åtta blad av varje ark och då storleken på handgjort papper var ganska enhetlig betyder det böcker i vad vi idag skulle kalla pocketformat.

Venedig var vid den här tiden en mycket viktig stad när det gäller boktryckeri. Staden etablerar sig snabbt som det största producenten av tryck redan på 1400-talet. Det beror till en stor del på att man redan från början såg boktryckeri som en kommersiell verksamhet medan det i stora delar av Europa var strikt reglerat med kungliga privilegier och därmed begränsad etablering.   

Även om kostnaden för böcker sjönk i samband med introduktionen av trycktekniken var det fortfarande fråga om mycket dyra föremål. Det är egentligen först under 1800-talet med den industriella revolutionen, introduktionen av billigare papper baserat på cellulosa och modernare tryckpressar som böcker börjar bli något av var mans egendom.

Det intressanta är att det finns två mycket snarlika band i Princetons Universitetsbibliotek och båda är för böcker tryckta av samma tryckeri. Då böcker vid den här tiden inte säljs inbundna utan det är något som köparen får ordna genom att lämna dem till en bokbindare, brukar de variera beroende på vem som utfört arbetet och hur mycket bokköparen var beredd att betala.

De två böckerna är ett tryck av Julius Caesar från 1513 och ett av Dante Alighieri från 1515 alltså året före och efter det här aktuella exemplaret av Petrarca.

Det är nog ingen vild gissning att dessa tre böcker är bundna i samma verkstad och då undrar man om det var så att tryckaren rekommenderade en särskild bokbindare eller om de rent av låg i närheten varandra i Venedig? Det är ingen fråga som vi kanske någonsin kommer få något svar på men det är en fascinerande tanke. Nu drygt 500 år senare har de hamnat på olika sidor av Atlanten i universitetsbibliotek i Princeton och Göteborg.

Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:

”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.

Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.

Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.

Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.

Intresset väcktes.

Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.

Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.

För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.

Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.

Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.

Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.

Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.

Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.

Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.

Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.

Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”

*

Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”

Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Det dyker ständigt upp överraskningar på biblioteket. Det senaste året har vi gått igenom vad som finns i Konstbibliotekets magasin och där har det uppdagats en del roligt material som vi ska presentera här. Först ut är ”Det gamla Stockholm”. Det är en mapp med 23 foton uppklistrade på lika många pappersark. Fotona föreställer också mycket riktigt Stockholm. Eller gör de?

Det tar inte lång tid innan den med, åtminstone rudimentär, allmänbildning inser att det Stockholm som är avfotograferat slutade existera långt före det att den första kameran togs i bruk. Bland annat figurerar gamla slottet Tre kronor, som totalförstördes 1697 av en brand, det vill säga 201 år innan fotona togs. Något stämmer alltså inte. Vad handlar det om? Förfalskningar? En konspiration? Bevis för att tidsresor är möjliga?

Alla dessa teorier har väl sina anhängare, vi lever ju gubevars i en tid som premierar personliga hjärnfoster framför fakta, men vad fotona egentligen föreställer är en nöjespark: Ett Stockholms-land. Inför Allmänna konst- och industriutställning 1897 skapades på initiativ av arkitekt Fredrik Lilljekvist, i samarbete med kollegan Erik Hahr, en kulissvariant av hur man föreställde sig det medeltida Stockholm. Allt kryddat med statister i tidstrogna kläder, och med närhet till moderna faciliteter. Besökarna kunde på så sätt få ett intryck av hur det vara att leva i ett medeltida Stockholm, exklusive medeltida pest och sanitet, inklusive sockervadd och civiliserad blåstömning.

Det gamla Stockholm byggdes upp på ett 200 x 100 meter stort område, mestadels i skala 1:2, en del gånger 1:3, i trä, gips, riktigt taktegel, gator och gränder med stenbeläggning och allt målat för att se gammalt ut. Det fanns ett axplock av medeltida handel och hantverk – för att besökarna skulle kunna köpa sig medeltida lycka för sin egen tids pengar – samt med grisar, utan vars närvaro ingen medeltid är komplett. Historiskt korrekt var det inte alltid eftersom man saknade kunskap om hur det sett ut, och emellanåt kopierades byggnader från andra håll än Stockholm. Men ändå, det väckte fantasin för några månader.

De foton som fanns på Konstbiblioteket är tagna under vintern 1898, innan Det gamla Stockholm revs. Allt känns lite ödsligt, med snö och is, och ger ett tämligen post-apokalyptiskt intryck. Vem som fotat är oklart, men vid något tillfälle har fotona införlivats i dåvarande Slöjdföreningens samlingar, för att sedan övergå till Konstbiblioteket och nu slutligen till Humanistiska biblioteket.

Läs mer om Det gamla Stockholm, och om industriutställningar i allmänhet i: När tiden var ung : Arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909, av Ulf Sörenson (Stockholm: Stockholmia förlag, 1999)

Stefan Benjaminsson skriver:

Att trycka bilder var under många år svårt och kostsamt. Några få boktryckare strävade på med att producera bilder medelst träsnitt, andra lät helt enkelt bli: Ord får vara nog, bilder är besvärligt, var deras motto. Alois Senefelder i München var dock tillräckligt irriterade över problemet för att göra något åt det. 1798 hade han uppfunnit litografin. Det råder i och för sig en del osäkerhet om exakt vilket år det var – alla år mellan 1796 och 1799 kan anges som möjliga – men källorna enas oftast om 1798. Senefelder hemlighöll tillvägagångssättet ett tag, men 1818 publicerade han läroboken Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey och revolutionerade därmed 1800-talets bildtryck.

Litografiska tryck i färg fick vänta nästan 20 år på att utvecklas till en kommersiellt gångbar teknik, men trots detta kunde man hitta bilder i färg, tack vare att litografierna kolorerades. En ny tilläggsdonation till Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection är ett förträffligt exempel på både litografier och utsökt kolorering. Det är Voyage pittoresque dans le Royaume des Pay Bas (1825) och dess uppföljare Chateaux et monumens des Pays-Bas Faisant suite au Voyage pittoresque (1830).

Böckerna visar vyer, monument, städer, slott och landskap från Nederländerna. Bilderna är ofta detaljrikt tecknad av Otto de Howen, med människor, djur, redskap och nöjen. Allt är tryckt i Bryssel av J. B. A. Jobard och med litografier av Jean-Baptiste Madou. I de fyra banden finns sammanlagt 408 kolorerade litografier och 8 kartor. Sammantaget utgör dessa band ett ovanligt komplett och ovanligt fint exempel på de tidiga litografitrycken.

Aleister Crowley skulle ha fyllt 148 år idag, på gott och ont. För den som sedan länge har slut på tålamod med telemitiska krympmagiker och/eller privilegierade brittiska gossar med för mycket markservice, pengar och fritid, påminner vi om att Bilden Med Tehuvan samt flera andra skrattiga foton av AC är en omistlig del, inte minst, av vårt musikarv i form av bandfoton.

Ja, jag hör vad ni säger. Seriösa studier av en historisk person. Omfattande litterär output med extra allt. Banbrytande inom alla möjliga sorters knark, spökel och hittepå. Västvärldens esoteriske nestor. Jag hör. Det är bara det att hans textproduktion kan få en att tvivla på resonemangen. Men roligt är det, ibland.

Crowleys fd hus, Boleskine House, var nyligen till salu, och kommer nu att rustas upp efter att grundligt ha eldats ner både 2015 och 2019. Vilken Crowley-relaterad kursverksamhet som än planeras här, gör man nog klokt i att återställa taket, om syftet är att få folk att medverka i något som helst tillstånd av avkläddhet.

Som alla andra Gubbar™ har Crowley som sagt också skrivit en lång rad riktigt röriga och relativt ogenomträngliga böcker, som ni kan få titta på i vår läsesal eller rentav ta hem för studium i (snälla nej) badkaret. Svarta ljus från Lagerhaus kan väljas till för en extra kostnad! Mönster till tehuva kan uppbringas på begäran! Do what thou wilt!

Den 5 oktober 1789 marscherade stora skaror upprörda franska kvinnor mot Versailles. De hade samlats på gatorna i Paris och protesterade mot brödpriserna, och mot bristen på bröd överhuvudtaget. Uppbådet var inte spontant, men det såg nog ut så – kvinnorna marscherade med köksknivar och andra tillhyggen i händerna, och tvingade en av stadens kyrkor att ringa i klockorna för att samla fler människor.

Tre månader tidigare hade man stormat Bastiljen. Nu beväpnade sig kvinnorna genom att plundra stadshuset, vars kvartermästare hängdes i en lyktstolpe då han försökte hindra att man tömde husets krutförråd (han överlevde). Kvinnorna tågade därifrån mot slottet en dryg mil bort. När de anlände sex timmar senare, hade ryktet fått tiotusentals människor, både kvinnor och män, att ansluta sig till dem. Man anar högafflarna i oktoberdimman.

Revolutionärerna bröt sig in i slottet och dödade ett par vakter. Det var inte långt ifrån att man lyckades ta Marie Antoinette till fånga. Så småningom tvingade man kungaparet att träda fram och höra på folkets klagomål.

När man står på Willys den 5 oktober 2023 och vänder på ett paket Hönökaka, känner man sig innerligt förbunden med kvinnorna i deras raseri.

För fler exempel på kvinnors vrede, verk och visdom, hänvisar vi som alltid till Kvinnsams arkiv, samlingar och elektroniska resurser.