Att vårda ett kulturarv

Mycket av det arbete som vi utför på UB är sådant som inte syns men som är nödvändigt för att våra samlingar skall kunna användas av forskare och studenter. Vi vill ju att våra böcker, handskrifter och arkiv skall kunna användas men det medför problem. Dels är det fråga om att all användning och hantering av materialet sliter på det i varierande omfattning, men det handlar lika mycket om att skydda det mot väder och vind, mot skadedjur och mögel.

Äldre mögelangrepp i samlingarna.

Att sanera mögel är förstås viktigt för att bevara materialet men även för att skydda låntagare och användare då det är giftigt och skadligt. Ofta är orsakerna till mögelskador att böckerna/breven/handlingarna förvarats olämpligt under ett tidigare skede. Många av de arkiv vi förvaltar har legat i fuktiga källare eller vindar under många år innan de donerades till oss. Vi försöker här på UB att skapa så bra förutsättningar som möjligt för bevarande men mycket har hänt innan något hamnar i våra hyllor. Även här kan det ju så klart ske skador från exempelvis läckande rör eller liknande problem.

Ett aktuellt exempel är arbetet med Barbro Alvings arkiv, i det här fallet en del av hennes klippsamling. Då materialet är kraftigt angripet av mögel måste det saneras under kontrollerade former av vår konservator och i ett dragskåp.

Klippsamling under sanering i dragskåp.

Det är ett tidskrävande arbete men nödvändigt då möglet utgör en fara både för personal och användare samt förstås även för materialet. Skall det fortsatt kunna vara tillgängligt för forskning måste vi se till att det kan ske på ett säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Exempel på mögelangrepp.
Exempel på mögelangrepp.

Vad det gäller angrepp av skadedjur finns det nog inget bibliotek, arkiv eller museum som är helt förskonade. Det handlar mest om att försöka minimera skadorna och att skapa miljöer som gör att skadedjuren inte trivs och förökar sig. Det är ett ständigt pågående arbete och är inget som man blir färdig med.

De största problemen vi har är med långsprötad silverfisk som så många andra. Den har under de senaste åren ökat kraftigt och är ett betydligt större problem än den ”vanliga” silverfisken. Den gör både större skada och är betydligt tåligare vad det gäller klimat och är därmed svårare att bekämpa. Men det finns ju även andra skadedjur, allt från möss till strimmig trägnagare som man måste ha koll på.

Skador av långsprötad silverfisk.
Skador av strimmig trägnagare.
Skador av strimmig trägnagare.

De här sidorna av arbetet är kanske inte de som de flesta tänker på när det gäller ett universitetsbibliotek men de är helt nödvändiga om vi även i framtiden skall kunna bidra med information och originalkällor inom olika områden. Skall framtidens forskning kunna bedrivas om det förflutna, måste vi göra jobbet idag. Det är kort och gott det samlingsvård handlar om.

Ej Hemlån

Det finns en lång lista över sånt man inte får låna med sig hem från universitetsbiblioteket. För det mesta handlar förbudet om att skydda materialet – det ska finnas kvar så länge som möjligt, bara personalen klarar att mota bort entropin.

Många nejsvar på frågan #fårjagtahemdenhär bottnar i en gnutta förnuft och en viss diskret skepsis inför vissa böckers utsikter till överlevnad i världen utanför. Barnböcker på svenska lämnar till exempel inte huset. Risken är att de blir alltför älskade och täckta av små kladdiga fingeravtryck. Detsamma skulle man kanske kunna säga om vårt numera praktiskt taget antika, analoga pornografiska material. Dessa två kategorier kan istället bebläddras i specialläsesal, med övervakningskamera i nacken – något omysigare omgivningar än vad man som läsare förmodligen hoppas på.

Bibliografier håller vi också hårt i. Annars vet vi ju inte vad vi borde ha. Snarlik är kategorin Lexikon, men det är svårt att föreställa sig den låntagare som frivilligt skulle släpa ut Britannican genom snurrdörren på en skottkärra om möjligheten fanns. Folianter som är för stora att ta ut ur huset utan att riva en vägg får också stanna där de är.

En annan riskgrupp, förlåt det dagsaktuella uttrycket, är kokböcker, som har en tendens att komma tillbaka med spännande fläckar och hopklibbade sidor om de får cirkulera. Läroböcker med övningsexempel och lösningar returneras gärna med alla exempel prydligt ifyllda om de får vandra iväg. Varmt välkommen dock, att kopiera ur den senare typen av material.

En bra grundregel att känna till är att skönlitteratur på svenska, författad efter år 1500, INTE finns till hemlån från UB. Vi hänvisar alltså till stadsbiblioteken för gängse romanläsande, även då det sker i studiesyfte. Små sladdriga broschyrer har också utegångsförbud. På papperet gäller denna regel material på 1-50 sidor, men extra sladdriga saker (med lösa flikar, flärpar, pluppar, planscher och handgjorda pompoms av garn, fråga inte) kan också vara aktuella för Ej Hemlån.

En annan grundregel är att material som är äldre än 100 år inte cirkulerar, punkt. Innevarande år räknas. Betrakta dessa inte sällan trevligt inbundna bokvänner som samlingarnas pensionärer och veteraner. De har överlevt ett sekel och förtjänar att behandlas med ömhet. De slipper fler dramatiska nedstigningar i bokinkastet, där ryggetiketter och hörn från halvfranska pärmar yr som flingor i en snöstorm. Detta gäller såklart allt som kan betraktas som ”ömtåligt material”. Saker och ting måste hålla för den spännande och farofyllda resan genom er och vår hantering. Betrakta boken i din hand. Har den varit till glädje? Känner du inte en viss ömhet för den? Om så är fallet, lämna den gärna över disk istället för i någon av de obemannade återlämningarna – robot eller inkast. Vi tar den så gärna!

Vissa inslag på listan utgör rena tolkningsfrågor – ”Dyrbara verk (bedömning)” syftar inte enbart på ekonomiskt värdefullt material, och det är inte alltid man ens vågar googla reda på hur många tusentals pund man håller i sin kallsvettiga ämbetstass. Ibland är det materialets sällsynthet och allmänna svårfåtagpåelighet som spelar in. Och det faktum att den enes makulatur är den andres ovärderliga lyckträff. Det där pixliga baknumret av ett gammalt punkfansin från 90-talet KAN VARA en klenod. Nej, stryk det. Pixliga baknummer av gamla punkfansin från 90-talet är ALLTID klenoder.

För lån av grammofonskivor i olika mer eller mindre fossila utföranden, hänvisar vi till vårt AV-rum, där man (eventuellt) kan spela upp olika antika format av rullband, kassettband, stenkakor, kilskriftstavlor med mera.

Handböcker av uppslagskaraktär får man inte heller låna hem. Det innebär att alla fälthandböcker som skulle kunna tala om för dig vilken hoppkräfta du har hittat, eller vilket fläckborttagningsmedel som är bäst för att få väck näsblod ut äkta mattor får stanna hos oss. Detta är inte avsett som en särskild aggression gentemot entomologer eller husmödrar.

Handskrifter behåller vi gärna. Ingen badkarslångläsning av U. A. Bååths begravningskondoleanser, med andra ord. Mera kryptiskt är förbudet att medföra s k Konkordanser hem, (alfabetiska listor över ord eller ting som uppträder i en skrift eller ett författarskap). Det vore alldeles, alldeles underbart att få en fråga om konkordanser i lånedisken. Kliv fram!

Hemligt tryck, t ex ”Polisunderrättelser” om forensisk teknik eller vissa suspekta personers vistelseort, lånas inte ut av gammal hävd. Spela roll att all dagsfärsk information av denna typ numera finns att inhämta via CSI-streaming och Flashback forum i kombination med Eniro och diverse olika sociala plattformar. Gick det förr att hindra att allmänheten okynnesstuderade brottsplatsfotografering genom att stämpla manualen med Ej Hemlån så för all del. Idag hindras man istället av GDPR, som också gör att vi inte kan spara din lånehistorik annat än i fall för – återigen, polisunderrättelser.

Seriemagasin betraktas som stöldbegärligt material och för övrigt tackålov som skönlitteratur, och bra sladdriga är de dessutom. Tänk INTE på den slow burn av syrahaltigt papper som långsamt förtär vårt kulturarv bakifrån. Tänk inte på den. I samma kategori hittar vi också historiska s k ”Skämttidningar”, som verkar bestå huvudsakligen av svartvita bilder av orimligt överviktiga barn, gubbar med pickelhuva och tanter utan tänder, i färd med att misshandla varandra eller utbyta ”lustigheter” som antingen berör uråldriga politiska mellanhavanden som ingen längre minns, eller är så grovt rasistiska att man vill sjunka genom heltäckningsmattan vid blotta tanken på att någon enda låntagare skulle kasta ett öga på dem. Historiskt värde eller ej, ibland är man sugen på att införa en kompletterande regel: ”Ej Återlämning” – har man en gång burit ut en sådan volym ur huset vill vi aldrig se den igen, och man får avhända sig den bäst man gitter. Det skulle underlätta punktgallring, om inte annat.

Resehandböcker har en tendens att försvinna på olika exotiska borttappningsställen. Drömmar om semestermål får avhandlas i läsesal. Detsamma gäller böcker i kategorin ”Magi” – vare sig det handlar om stöldbegärlighet eller ren och skär borttrollning, är de snara att få fötter. Tyvärr visar också en närmare granskning att de flesta böcker om magi som vi har i våra samlingar antingen berör underhållningsmagi av typen korttrick, eller olika apologier för folk som enligt förf. absolut inte sysslat med magi, eller t ex bibliografier över allt superspännande som Elisabeth I:s hovtrollkarl John Dee HADE innan någon eldade ner hans hus och biblioteket skingrades för vinden. Alldeles för få Handböcker av uppslagskaraktär här, kan man tycka.

För ytterligare upplysningar hänvisas till vår lånedisk (fast inventarium). Eller vår zoomdisk (för hemlån).

Bleknat bläck

Man får titta noga, men det står ”Lannerstierna” högst upp. Rimligen Adolf Lannerstierna, född den 13 mars 1797 i Stockholm.

Adolfs komprimerade CV upplyser om att han började som kadett vid Karlberg 1810 med examen 1813. ”Fänrik vid livregementets grenadjärer 1813. Löjtnant därst. 1815. Regementskvartermästare och kapten. Major 1842. CXIV Johans medalj 1855, avsked 1858, dog ogift den nionde december 1870 i Stockholm. Han bevistade 1813 och 1814 års fälttåg i Tyskland och Frankrike.”

Adolf var son till till Johan Vilhelm Lannerstierna, (vars far hetter Peter Adolf), född den 18 februari 1753. Johan Vilhelm studerade i Lund och disputerade i maj 1771. ”Extra ordinarie kanslist i justitierevisionen, auskultant i Göta hovrätt, kopist i riksarkivet 1773. Kanslist därst. Andre sekreterare i presidentskontoret, justitiarius i överrätten vid arméns flotta i Finland. Krigsråd och ordförande i arméns flottas kammarrätt. Död i Stockholm den sjunde maj 1829. Han bevistade för sin ätt de anmärkningsvärda riksdagarna 1789, 1792, 1800 och 1809. Gift 1791 med Maria Catharina Vilhelmina Tham, född 1770, dotter till superkargören Vollrat Tham, och Ulrika Grubb.”

Vad Lannerstierna tyckte om Adlersparres dikter framgår tyvärr inte, trots denna proveniens.

De genealogiska uppgifterna är hämtade från
https://www.adelsvapen.com/genealogi/Lannerstierna_nr_1592

Dagens datum

På denna dag, 14 december, för 110 år sedan nådde den norske polarfararen Roald Amundsen (1872-1928) Sydpolen. Med på färden hade han, utöver en överlägsen erfarenhet och kunskap om polarområden, även 4 modiga karlar och 52 hundar som turades om att dra slädarna med proviant och förnödenheter.

Läs om deras äventyr och vedermödor i Amundsens bok Sydpolen som kom ut 1912. Båda delarna finns att beställa i Katalog -57. https://ipac.ub.gu.se/katalog1957/Search

Magnus Bech-Olsen och EM i brottning 1907

Brottning var mycket populärt i Göteborg runt förra sekelskiftet och de följande årtiondena. Örgryte IS var en av de ledande klubbarna som arrangerade tävlingar vilka ofta var välbesökta och uppskattade.

Vi har tyvärr inte så mycket information om dessa händelser i våra samlingar men fick nu under hösten en mycket välkommen donation av ett 25-tal program från de Europamästerskap som gick av stapeln i mars 1907. Det är ett viktigt bidrag till våra samlingar då vi sedan tidigare endast har ett minnesalbum från tävlingarna 1908.

Runt förra sekelskiftet var det populärt med kringresande evenemang med professionella brottare. Notera att vi här pratar om professionella brottare och inte de tävlingar med amatörer som exempelvis förekom inom ramen för de Olympiska spelen. Det är här alltså snarare en fråga om underhållning av det lite mer spektakulära slaget snarare än tävlingar i mer traditionell mening, även om vi fortfarande är långt från de former som nu förekommer som exempelvis amerikansk fribrottning/wrestling.

Vi kan läsa i förordet från detta minnesalbum om framväxten av denna form av underhållning.

Men tillbaka till 1907 och de donerade programmen.

I samband med dessa tävlingar förekom även andra former av kraftprov samt även den vanliga formen av amatörbrottning.

Den danske brottaren Bech-Olsen, som var en av deltagarna, förtjänar nog egentligen en egen roman eller film. Han växte upp i Køge, arbetade som murare, avancerade till byggmästare i Hamburg. Där var han med om att bygga nöjeskvarteren vid Reeperbahn. Efter en konkurs upptäckte han att det fanns pengar inom brottningen. Kulmen i hans karriär inträffade kring 1900, då han besegrade ”den frygtelige Graeker” Antonie Pierri och därigenom blev världsmästare i tungviktsbrottning. Han reste runt med professionella brottarsällskap i Europa och USA. Efter hemkomsten skrev han boken ”Min Amerikafærd” en dåtida bestseller. Han var en omåttlig populär person i dåtidens Danmark, han drev kafé på Vesterbro i Köpenhamn och blev småningom cirkusdirektör för en kringresande cirkus.

När han deltog i EM i Göteborg 1907 var han över 40 år och i slutet av sin aktiva brottarbana. Det omnämns att ”Bech-Olsen är f.ö. en gärna hörd sångare och en man med stor belefvenhet”. Man anar en tämligen extrovert och underhållande person som turnerade i världen med sina talanger. Det var förmodligen en mycket uppskattad möjlighet att se honom i levande livet, som erbjöds publiken i Göteborg 1907.

Här är en länk till en troligen unik film från 1899 där han kan ses brottas.

Fler guldkorn ur Iberoamerikanska samlingen

Ett nytt Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen.

Retrokatalogisering av Iberoamerikanska samlingen fortsätter. Varje månad görs ett hundratal äldre verk ur samlingen sökbara i Libris. Ofta är det material som inte finns på andra bibliotek i Sverige eller Norden, så att dessa nu synliggörs gynnar inte bara låntagarna i Göteborg, utan även forskare på andra håll som nu kan beställa materialet som fjärrlån.

Under de senaste månadernas retrokatalogisering har flera märkvärdiga broschyrer och böcker lagts in, varav några lyfts fram i detta blogginlägg. Till att börja med finns denna tvåspråkiga spansk-engelska broschyr om ”De argentinska Falklandsöarna”, sammanställd bara en dryg vecka efter Falklandskriget bröt ut år 1982:

Denna stencilerade ”utländska utgåva” av en kommunistisk skrift utgiven underjordiskt i Bolivia 1977 tillverkades i Sverige, men verkar inte finnas på andra svenska bibliotek. Den kan sägas representera den långa tradition som Iberoamerikanska institutet haft av att ta emot donationer – sannolikt var det en boliviansk dissident i Göteborg som överlämnade broschyren till samlingen:

Den fantastiskt övertydliga symboliken på omslaget till häftet om ”förrädarfadern” (El padre traidor) vittnar nog om hur uppslitande en skilsmässa kunde vara under 50-talet i Dominikanska republiken. Berättelsen är skriven av María Mota som tituleras som ”exfru till Germán Ornes”:

Den argentinske författaren Ezequiel Martínez Estrada skrev mot slutet av sitt liv en berättelse om USA:s utrikespolitik i sagoform, utgiven på Kuba 1963: El verdadero cuento del Tío Sam. Boken är illustrerad av ”Siné”, som 30 år senare var med och grundade tidningen Charlie Hebdo i Paris:

Dessutom finns det en del handskriftsmaterial vars historia vi inte känner till med säkerhet, t.ex. dessa fyra handmålade bilder på växter:

Enligt en anteckning från omslaget till dessa bilder gjordes de för det outgivna verket ”Flora médica e industrial centroamericana” av en doktor Darío González. Denne doktor nämns i en artikel av Edgar S. G. Mendoza (”Situaciones biográficas de autores de manuales escolares de Geografía”). Han kom från El Salvador och levde troligtvis 1835–1911 (även om levnadsåren 1855–1918 förekommer i vissa källor). Han var läkare, fysiker och lärare, främst verksam i Guatemala, men tydligen även med åtminstone någon indirekt koppling till Sverige, då hans originalteckningar hamnat i samlingarna här på Göteborgs universitetsbibliotek.

Stenhammarsymposium i Artisten

Pia Shekhter skriver om ett Stenhammarsymposium.

Den 10-12 november ägde ett Stenhammarsymposium rum i Artisten, med anledning av tonsättarens 150-årsjubileum. Wilhelm Stenhammar föddes i Stockholm 1871 och dog i Jonsered 1927. Han var verksam som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907-1922.

Symposiet var anordnat av Kungliga Musikaliska Akademien, Högskolan för scen och musik samt Wilhelm Stenhammarsällskapet, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.

Temat för dagarna var ”New perspectives on Wilhelm Stenhammar” och de olika infallsvinklarna var många. Signe Rotter-Broman, keynote speaker från Berlin University of the Arts, presenterade tonsättaren som en ”European modernist” och Daniel Grimley, från Oxford University, beskrev ”Stenhammar’s Affective Landscapers” i sin keynote presentation. Många talare återkom till de arkitektoniska elementen i Stenhammars musik och betydelsen av fysiska platser. Andra föreläsare uppehöll sig vid Stenhammars förhållande till folkmusik och teater. Hans musikaliska släktskap med till exempel Sibelius och Brahms samt influenser från Wagner belystes också. Vid sidan av kompositören Stenhammar uppmärksammades hans betydelse som pianist och dirigent. Hans nära vänskap med violinisten Tor Aulin och samarbetet med Aulinkvartetten var något som ofta nämndes.

Vi fick ta del av många spännande och djuplodande musikanalyser, i form av föreläsningar, samtal inför publik, en workshop och en  så kallad essäkonsert. Ett mycket intressant samtal var det mellan konsertpianisten Martin Sturfält och musikjournalisten och författaren Magnus Haglund. Den senare har skrivit en uppskattad Stenhammarbiografi, som utkom 2019 – en levande och personlig beskrivning av Stenhammar och hans samtid. Annars var det den stora biografin i tre volymer av Bo Wallner man refererade till.

Anders Larsson förstebibliotekarie och ansvarig för handskriftssamlingarna hade ställt samman en utställning i en monter som stod placerad utanför föreläsningssalen. Materialet var hämtat ur UB:s omfattande Stenhammararkiv. Arkivet finns förtecknat i Alvin,

Stenhammarsymposiet var mycket välordnat med många och varierade inslag. Även för den redan invigde fanns det mycket att hämta, att döma av den entusiasm som rådde bland deltagarna. För mig som inte känt till mycket mer än Stenhammars sånger och pianostycken var det inspirerande och lärorikt.