Månad: april 2024

Emil Näslund förfasar sig över folkhemmets teknikkyrkogårdar, millenniebuggens Västgötaklimax, samt det eviga dilemmat kring vilket håll USB:en ska in på.

Visst är det lustigt hur snabbt vi förkastar och nästan helt glömmer bort tekniska innovationer? Låt oss ägna en tanke åt den teknik som en gång var en grundstomme i vår vardag, men som nu är förpassad till högen av prylar vi betraktar som meningslösa. I många fall har vi väl alla dragit suckar av lättnad vid tekniska generationsskiften; vi byter till något mindre, lättare, snabbare och smidigare. Någon som saknar att spola tillbaka de suddiga VHS-banden? Att ansluta till internet via telefonnätet? Att spara dokument på ömtåliga disketter?  

Ser man bakåt är det så lätt att himla med ögonen åt de krångliga, otympliga och ibland rentav fula aspekterna av gårdagens teknik. (Ni kan väl NCS-koderna för datorgrått och datorbeige? En populär estetik på instagram just nu, sufflerar Anna Lindemark). Men det är ju vanskligt. För om inte alltför lång tid kommer folk att sitta och fnissa åt 2024 års smarta mobiler, appar och streamingtjänster. Dessutom har dåtiden en gång varit nutid och forna tiders innovationer var just detta – något nytt och spännande.

Ta CD-skivan. (Hand upp alla ni som ännu inte slängt/sålt skivsamlingen.) I tidskriften Teknikmagasinet 2:1986, presenteras produkten som ”Compact Disc, i kortform CD – två bokstäver som innebär en ny tidsålder när det gäller musikinspelningar”. Idag vet väl ännu de flesta hur en CD-skiva ser ut, men där och då var det förstås viktigt att beskriva den. Teknikmagasinets Per Odebrant skriver att skivan ”är knappt större än ett ölunderlägg” och ”silvrig i färgen”.

Hoppar vi framåt ett decennium och till tidskriften PC World möts vi av decembernumret 1996 där ännu en innovation förklaras; USB-uttaget. Nu ska det bli snyggt och prydligt i datorhörnan, slås det fast. Med USB som standard för digitala anslutningar blir det enklare att förstå vad som ska anslutas var på datorn, och vi slipper den uppsjö av kablar som ”förvirrar och förfular”.

På tal om datorer är det lite svindlande att läsa PC Worlds nummer från oktober 1996. Under rubriken ”DOMEDAGEN ÄR HÄR!” förklaras att millennieskiftet kan innebära enorma problem för datalagring världen över, då datorernas datumformat inte gör skillnad på år 1900 och år 2000 (dvs formatet ÅÅMMDD). PC Worlds Fredrik Bernsel skriver att ”så gott som all lagrad information är datumstämplad” och fortsätter med att förklara att även de flesta program vi har installerat på våra datorer använder sig av samma datumformat. Problemet kom att kallas Millenniebuggen, eller mer internationellt Y2K. Datortidskrifter, men även allmänna nyhetsmedier bevakade frågan flitigt inför år 2000. Med facit i hand kan vi konstatera att domedagen ännu inte anlänt.

PC World hade flera föregångare på den svenska tidskriftsmarknaden. Merparten lades ner efter en kort tid. Så även Min hemdator, utgiven 1983-84, vars namn så tydligt speglar bakgrunden till dess uppkomst; hemdatorn har kommit till Sverige. Under första halvan av 80-talet var hemdatorn knappast var mans egendom, men intresset var stort och utbudet av datorer växte snabbt. 1983 års sommarnummer av Min hemdator tar sig an frågan som många säkert ställde sig; ”Vad gör man egentligen med en hemdator?” Rubriken ”Leksak eller nyttosak” ringar in ämnet. Ett verktyg för att underlätta hemmets ekonomiska planering, lagring av matrecept och födelsedagar samt spel och underhållning listas bland de tämligen tama förslagen. Jätteroligt.

Mer intressant verkar den så kallade videotextekniken, beskriven i samma nummer. Videotex skulle möjliggöra för svenskarnas hemdatorer att kommunicera med centrala datorer, som skickar bilder och text. En förlaga till vår tids internet, alltså. Så smidigt verkar det dock inte vara; modem, telefon, telefonnummer till datorn och ett användarnummer krävdes. Och skulle någon datorentusiast lyckats fixa detta gick det ändå inte att ta emot videotexsignaler, eftersom ingenting ännu hade släppts för privatanvändare. Trots att det alltså inte gick att ansluta till systemet fortsätter Min hemdator att lägga ut texten om möjligheterna med det nya kommunikationssättet. Alla användare skulle nu kunna skicka ”elektronisk post” till varandra. Via Videotex skulle den händige även kunna hämta hem kursmaterial, för att lära sig engelska eller företagsekonomi. Bankärenden kunde nu skötas via hemdatorn. Drömde nån om en sista-minuten-resa till Grekland? Inga problem, Videotex skulle nu ta hand om bokningen från vardagsrummet.

Hela artikeln avslutas med en faktaruta för kalenderbitaren, med gott om siffror. Längst ner i faktaruta står det ”Systemtillgänglighet: 24 timmar om dygnet.” Om 80-talets alla tekniktidskrifter är kristallkulor lyckades Min hemdator här så gott som helt gömma undan spådomen om den ständigt uppkopplade framtiden. Hej, du sköna nya värld.

Kulturarvet ärver inte sig självt! Anna Lindemark faller ner i ännu ett av wikipediakaninens djupt grävda hål.

Här på biblioteket har vi inte bara ont i magen över pågående krig och katastrofer, utan också över sånt som hände för jättelänge sedan. Lager på lager av vånda, alltså! Här ett klipp som legat hopvikt i E. Price Edwards Our seamarks ; a plain account of the lighthouses, lightships, beacons, buoys, and fog-signals maintained on our coasts for the guidance of mariners. Klippet har säkert legat i boken långt innan den i sin tur förvärvades av Esbjörn Hillberg till hans samling av fyrböcker.

Vilken fyr som avses med ”Malmso island off the ast coast of Sweden” återstår att ta reda på via fyrwikin, men man känner ju, i vartenda ben i kroppen, den krampande ångesten över båten med de två barnen i mörkret.

Trivsammare då den lilla noteringen på försättsbladet i Alexander George Findlays A description and list of the lighthouses of the world. Originalet är från 1879, men fyrsamlingen innehåller en synbarligen hemkokt faksimil gjord på kopieringsapparat, där den förre ägarens inskription har bevarats.

”Steal not this book for fear of shame / for in it stands the owner’s name. W. J. Lewis master [of the] British Bark Carri Delap […].

Om Carri[e] Delap kan man bland annat läsa i The Evening Telegraph (Tacoma, Washington), Vol. 1, Nr 60, den 16 Oktober 1886. ”British bark Carrie Delap, Captain Lewis, sailed from Yokohama with a cargo of tea bound to Port Moody, September 13 [1886]. Ett rörigt försäkringsärende gällande samma fartyg finns också att studera. Men som vanligt undrar jag mer över W[illiam?] J[ames?] och hans liv. Tyckte han om sitt arbete? Frös han när han stod på däck? Var gjorde det ont? Var det någon som väntade på honom?

Carrie Delap seglade länge och spelade viss roll för bland annat tehandeln. Hon såldes 1891 till Norge och fick namnet Norma. Systerskeppet Isabell Mott var mindre lyckosamt. Hon övergavs till havs efter bara sex år inom fraktfarten, under en resa mellan New York och Antwerpen. Hela besättningen räddades.

Bibliotekarie Joakim Lilljegren om hur spanska litteraturstudier ibland ger en ingång till 1930-talets Tyskland

Den retrospektiva katalogiseringen av Iberoamerikanska samlingen pågår på Humanistiska biblioteket, för tillfället med fokus på avdelningarna för litteraturvetenskap, eller ”Littvet”. Av totalt 26 avdelningar är 24 nu sökbara i Libris och Supersök. De två där en del arbete fortfarande återstår är de enskilt största – man brukar ju spara det bästa till sist: ”Latinam Littvet” för allmän latinamerikansk litteraturvetenskap och ”Span Littvet” för spansk dito.

Bland de böcker som nyligen gjorts sökbara i våra system finns två som har stått bredvid varandra på hyllan i över 80 år. Bortom sitt egentliga innehåll (studier över två olika spanska författarskap, Cervantes resp. Valle-Inclán) kan de idag även fungera som ett illustrativt exempel på den enorma kunskapsflykt och -fördrivning som skedde i Tyskland under nazisternas styre på 1930-talet.

Den första boken heter ”Don Quijote” als Wortkunstwerk (1927) och skrevs av Helmut Hatzfeld (1892–1979). Han var litteratur- och språkvetare och finns representerad i Libris med ett tjugotal böcker. 1938 avskedades han från sin professur vid Heidelbergs universitet på grund av sitt delvis judiska påbrå. Efter att ha tillbringat en tid i Belgien fick Hatzfeld så småningom en fristad i USA, där han fortsatt bedrev sin forskning och undervisade vid Catholic University of America.

Samma år som Hatzfeld avskedades, framlade Gunter Heinrich avhandlingen Die Kunst Don Ramón María del Valle-Incláns vid Rostocks universitet. Om Heinrich vet vi inte mycket mer än att han föddes 1911 i Rostock samt var av ”arisk härstamning, protestant och tysk medborgare”, vilket noteras på bokens sista sida.

Två ögonblicksbilder alltså, av de genomgripande förändringar som genomfördes vid tyska universitet under 1930-talet. Sambandet är framkommet av en slump, då Hatzfelds och Heinrichs efternamn råkar börja på samma bokstav och deras böcker därför står intill varandra på Iberoamerikanska samlingens hyllor. För en mer omfattande överblick av hur förvisningen av tusentals judiska och oppositionella forskare från Tyskland och Österrike kom att gagna framför allt Storbritannien och Förenta staterna rekommenderas Jean Medawars och David Pykes bok Hitler’s gift: scientists who fled Nazi Germany (2001).

Bibliotekarie Emil Näslund filosoferar över tillvaron som förälder.

Att säga att det händer en del med oss när vi skaffar barn är väl århundradets underdrift. Själv har jag en dotter därhemma som vänt upp och ned både på tillvaron och på innehållet i skåp och hyllor. För att inte tala om ens egna tankar, omskakade och spretiga. Mellan trötthet, akututryckningar, koffeinintag och blöjbyten kan man ibland kosta på sig att höja ribban för tankekraften och reflektera över nu och då.

En tanke som ligger nära till hands är att jämföra sig med sin föräldrageneration; hur var det när de fick barn? Vad debatterades då? Hur skulle en bra förälder vara?

I tidningen Föräldrar & barn, tryggt förvarad i våra magasin, hittar jag åtminstone glimtar av svar. I det allra första numret, från september 1990, deklarerar chefredaktör Maria Modig att familjelivet befinner sig i ”en stor förändring”. Hon syftar på nya roller för pappor och mammor. Pappan vill nu dela på arbetet hemma. Mamman vill både yrkesarbeta och vara med sina barn. Till denna ständiga omstöpning av familjen behövs en guidande tidning, inte minst för att, som Maria Modig avrundar; ”utvecklas i din familj”.

Rent allmänt är Föräldrar & barn ganska småputtrig och förutsägbar i sitt innehåll. Längre förlossningsberättelser varvas med matnyttiga artiklar om att laga egen barnmat, välja barnböcker och gympa med baby. Allting är rikt illustrerat, ofta med generösa färgbilder. Tonen i texten är personlig och gemytlig, och alla föräldrar som intervjuas är storögt fascinerade av sina barn. Det är kort sagt en mysig babybubbla i tidskriftsform. 

Väldigt mycket av innehållet handlar om intressekonflikten arbete och barn. Redan i första numret finns en kort intervju med skådespelaren Maria Johansson, under den talande titeln Barnen är viktigare än karriär. En ännu mer slående titel har den fiktiva berättelsen Att välja mellan en dotter och dotterbolaget, lite längre fram i samma nummer.

Mer rafflande blir det i februarinumret från 1991, som stoltserar med en 12 sidor lång ”pappa-special”. Här slås det fast att ”Papparevolutionen är ett faktum” och så följer en rad bildrika uppslag med texter som ger olika perspektiv på skiftet i föräldraledigheten och familjevardagen. ”Misstänksamt dras han in i kvinnovärlden. Till blodpuddingen, sandlådan och Konsum. Och tvättstugan.”, lyder en av de ganska märkliga texterna. En annan text förklarar att närheten till barnen kan ge kraft åt papporna, och ”påminna oss om vad som är viktigt i livet”. Ett senare nummer ger svar på frågan vi alla ställt oss; Hur är Carl Bildt som småbarnspappa?

Förmodligen är det just här som tidens gång märks mest, i artikelserier som ”Farsan” och flera andra längre intervjuer med kända och okända pappor. Den underförstådda frågan är ”Men hur är det egentligen att vara pappa?” Liknande frågor till mammorna tycks vara ointressanta.

*

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson försöker få ordning på begreppen format och storlek.

Visst, det finns ett tråkigt svar. En bok är ett fysiskt objekt och som sådant kan den mätas med linjal och sägas ha en storlek, till exempel 110 mm gånger 180 mm, som är den vanliga storleken på en pocketbok. Nöjd så? Eller ska vi ta det mer intressanta svaret? Bra! För historiskt sett har en bok också ett format och ”format” är inte synonymt med ”storlek”. Låt oss reda ut det hela.

Det bokformat som kanske flest hört talas om är ”foliant”. Förkortningen ”Fol” syns en del gånger på bibliotekets hyllor och där finner ni böcker som till sin storlek är större. Betyder alltså ”foliant” att det är en stor bok? Nja, inte direkt. ”Format” har att göra med hur många gånger ett tryckark viks. När man förr tryckte en bok användes ett stort pappersark. På detta ark trycktes ett antal boksidor. Om man tryckte två boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta en gång fick man ett häfte som innehöll två blad, eller fyra boksidor. Detta format kallas folio och brukar med siffror utskrivas som 2:o.

Om man i stället tryckte fyra boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta ark två gånger fick man ett häfte med fyra blad/åtta sidor. Detta format kallades kvarto och skrivs ut som 4:o. Veks det tre gånger kallades det oktav (8:o) och har åtta blad/sexton sidor. Det säger sig självt att om man utgår från två pappersark av samma storlek och viker det ena en gång och det andra två gånger så kommer det första bli ett häfte som till sin storlek är större än det andra.

Enkelt? Fint, då kan vi komplicera det hela. Förr tillverkades papper för hand. Olika tillverkare hade olika stora formar för sitt papper. Det fanns ingen standard för hur stort ett papper för boktryck skulle vara. Detta innebar att en boktryckare kunde ha tryckark av en storlek, medan en annan tryckare hade tryckark av en annan storlek. Detta påverkade hur stora de tryckta häftena blev, men det är inte slut här, för när häftena sedan bands in till en bok skar bokbindaren bort de ojämna kanterna på häftena. Beroende på hur mycket kant, hur mycket av marginalerna på boktrycket, som skars bort förändrades storleken på den färdiga boken. En del gånger var bokbindaren generös och sparade mycket marginal, andra gånger tvärtom, som på dessa exemplar av samma tryck av Ludvig Holbergs Jüdische Geschichte … från 1747. Samma format, olika storlek.

Det här innebär att en färdig bok, tryckt i oktav, kan skilja sig i storlek från andra böcker också tryckta i oktav. Det kan till och med innebära att en bok som tryckts i kvarto, som inbunden bok har samma storlek som en bok tryckt i oktav. Det vill säga om boktryckaren av kvartoboken valt en liten satsyta för texten och bokbindaren skar bort mycket av marginalerna. Medan boktryckaren av oktavboken haft större satsyta och bokbindaren sparade mycket marginaler. Visst, det är kanske mer ovanligt med dessa exempel, men de finns. Böcker med samma format kan därför ha mycket olika storlek.

De vanligaste formaten är folio (2:o), kvarto (4:o) och oktav (8:o). Ganska vanliga är även duodecimo (12:o) och sedecimo (16:o). Sedan finns en mängd varianter och mindre storlekar ner till 128:o, vilket är ett format jag inte ens vet vad det kallas, men som i storlek är runt 40 mm gånger 25 mm. Tumregeln är att ju högre siffra formatet har desto mindre är storleken.

Det finns alltså en viss korrelation mellan en boks format och dess fysiska storlek. Förr ställde bibliotek upp alla böcker efter format, så att alla böcker i oktav stod för sig, alla kvarto för sig etc. Anledningen var att detta bäst utnyttjar bokhyllornas vertikala utrymme. Böckerna håller även bättre när de får gnida axel med sina likar. På Humanistiska biblioteket placerar vi fortfarande böcker efter format i vår raritetskammare.

Från mitten av 1800-talet och framåt har boktillverkningen standardiserats och mekaniserats, så formaten har inte längre samma betydelse. Även biblioteket försöker effektivisera, så för enkelhetens skull slänger vi in det mesta upp till folioformat i en och samma hylla, folianterna får stå för sig själv och är böckerna fånigt stora så lägger vi dem ner och kallar dem för liggfolianter. En av bibliotekets största liggfolianter är en bok om orientaliska mattor (se första bilden). Vår minsta bok är så liten att den nästan inte finns. Dess format tror jag är döpt efter det man brukar säga när man letar efter den: Var i h–e är den nu då-format!

Dagen till ära återges här ett fragmentariskt skaldestycke, funnet som efemärt manuskript (vilket är kanslisvenska för handskrivna lappar) på plan 4. Materialet utgör sannolikt någon typ av improviserat bokmärke eftersom det helt och hållet saknar koppling till sin värdpublikation.

Sidan har varit uppblött vid något tillfälle, och har oläsliga marginalanteckningar. Ingen uppgift finns om ursprunglig huvudpublikation eller tryck som den kan ha kopierats ur. Den knorvliga ortografin som synbarligen härrör från 1600-talet låter sig svårligen benas ut, men återges här efter bästa fömåga, och påminner möjligen något om vår egen arbetssituation vid valda tillfällen:

Eet skalde-försökh om hennes Qwalma Mater;

Hwad läse-frucht som ännu icke fläckats
af brune prickar uti dystre rum
den fingrasz häär av diäknetass som bläckats
i seeklers wakha oc med ryg i krumh
Iagh måå hvid edert mööte hväl förskreckas,
skal iemväl ej af wördnad bida stum

I lärde herrar medh een foth i myllan
Iagh skyndar at er sträfvan springa bij
Dit gråånat hufvud skönias kan bak hyllan
Medh hast iagh bringar åldrigt tryck, förbij
är tidh då gienom eegen ljuf förskiyllan
I mächtade att sööka deruti

Dock, haf förtröstan – intet ståhl skal bijta
i detta vittra tämpels ände-lyckth
Då gubbars lumpor byts mot hwingar hwite
Skal palimpsester endnu hwila trygt
Meed knuth i nackom gåå wi än oc slijte
förwaltande deen lärdom I ha bygt