Månad: oktober 2021

Viktor Rydberg var en av 1800-talets stora författare, kulturhistoriker och humanister. Någon närmare presentation av honom är kanske överflödig i det här sammanhanget, så låt oss därför fokusera på hans aktualitet med ett inlägg här och nu.

I 1900-talets Göteborg, närmare bestämt på det nuvarande universitetsbiblioteket, fanns en samlare och bibliofil av rang! J. Viktor Johansson (1888-1967) var förste bibliotekarie och chef för handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Han var en stor bibliofil, mycket kunnig och tongivande inom området. Här vill vi lyfta hans samlande av Rydbergs litteratur och Rydbergiana, då detta material nu finns katalogiserat och fullt sökbart.

Samlingen innehåller i princip allt som Viktor Rydberg skrev och publicerade under sin livstid, samt en hel del av vad som publicerats efter hans död, fram till J. Viktor Johansson egen död 1969. Samlingen innehåller också mycket av vad som skrivits om Viktor Rydberg. Det som gör samlingen extra intressant är dock kanske inte det som härrör direkt till verken, utan till sådant som tillför en bokhistorisk och personhistorisk aspekt av Rydberg – och av boksamlande.

Några extra intressanta och roliga detaljer ur samlingen förtjänar att särskilt nämnas. Ett exempel är en kapsel, som enligt etiketten innehåller ”Provtryck” av titelsidan av femte upplagan av ”Singoalla”. Vad det egentligen är, är tävlingsbidragen till ”Allmän skandinavisk pristäflan för sättare och tryckare 1906”, utlyst i Nordisk Boktryckarekonst 1905. Provtrycken omfattar titelsida samt inlaga (4 sidor totalt), till Viktor Rydbergs ”Singoalla” 5e upplagan 1905. Provtrycken kommer från olika tryckerier, in alles 24 st. En mycket intressant spegel av den tidens typografi.

Böcker gavs ofta ut häftesvis under den här tiden, lämpligen då ett eller två för varje kapitel. Dessa häften tog köparen sedan till en bokbindare, som band ihop häftena till ett band. Med tanke på att detta var det vanliga ödet för häftesutgåvorna, finns inte särskilt många utgåvor kvar som är intakta, dvs där häftena inte bundits in. I samlingen finns en intakt häftesutgåva av en dansk översättning av Fribytaren på Östersjön, i mycket gott skick, ja snudd på nyskick.

Det finns också några handskrifter av Viktor Rydbergs hand. Det är ”Barndomspoesien”, och  ”Jungfru Maria i rosengård”. J. Viktor Johansson var själv väldigt glad åt dessa, och gav dem till sig själv i julklapp enligt ett brev till antikvariatet, men som han skriver i sin essä ”En biblioteksman bland sina egna böcker”: ”Någon större betydelse för Rydbergstexten ha de inte, fastän de inte exakt överensstämmer med andra manuskript eller tryck av dikterna, men det är så gott som aldrig fallet, när det gäller Rydberg.”

Samlingen innehåller också många särtryck och utsnitt av och om Viktor Rydberg. Sammantaget ger dessa en bild av utgivnings- och tryckhistorien kring författaren.

De dedikerade gåvorna är också intressanta. Bland annat finns här Bref till en samvetsgrann vän, som genom att läsa V.R:s s.k. bibellära om Kristus .. / af P. Wieselgren, som är dedikerad till Susen Hasselblad, dvs Viktor Rydberg blivande hustru. Ryberg var även god vän med tonsättaren och domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, ett vänskapsband som syns i flera dedikerade utgåvor från Rydberg till Andrée. I samlingen finns också ett par tonsättningar av Rydbergs dikter, utförda av Elfrida Andrée. En kuriositet är ett brev från Fredrika Bremer till Viktor Rydberg, i vilket hon ber om ett besök i maj 1862. 

”Kan Ni komma på en stund i afton, så träffar Ni tvenne män hvars bekanntskap skulle vara för Er af intresse! Är det alldeles omöjligt – men kunde Ni ej gå sednare till det andra stället? – så skänk mig nöjet att se Er en stund i morgon kl. 1 middagstiden! Var hjertligen välkommen till en uppriktig beundrarinna af den sista Athenaren.”

Samlingen innehåller även en del foton och diverse övrig Rydbergiana. Ett av det sistnämnda som har en viss aktualitet idag är ”Choleran i sin ryslighet, eller alfabetisk förtekning på 684 personer, de flesta medlemmar af Jönköpings stads och slotts församlingar, hvilka under augusti och september månader 1834, afledo i denna farsot”. I denna skrift från 1835 står Viktor Rydbergs mor upptagen som en av de avlidna: ”Rydberg, Hedwig Christ., f. Duker, 39 år.”

Denna vecka fortsätter Pia Shekhter att skriva för Marginalia, nu om projektet ”Levande musikarv”:

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Akademien gör mycket gott för musiksverige, till exempel genom utdelning av stipendier och priser. Man arbetar också med flera värdefulla projekt. Ett mycket lovvärt sådant är ”Levande musikarv”, som initierades av Kungliga Musikaliska Akademien (KMA) och är ett samarbete mellan KMA, Musik- och teaterbiblioteket och Svensk Musik.

På projektets webbplats kan man läsa:

Syftet med Levande musikarv är att tillgängliggöra den dolda svenska musikskatten och göra den till en självklar del av konsertrepertoaren. En stor del av den äldre svenska konstmusiken är idag otillgänglig eftersom notmaterial saknas eller är i så dåligt skick att det är oanvändbart. Det gäller även verk av våra mest framstående tonsättare. Genom Levande musikarv blir musik från flera århundraden fritt tillgänglig för musiker både i Sverige och utomlands.

Ambitionen realiseras genom den omfattande databasen med biografiska texter och verkkommentarer (såväl på svenska som på engelska), kostnadsfritt nedladdningsbara noter, inspelningar och annat. Noteras bör att här finns många kvinnliga tonsättare från olika tidsepoker representerade. Dessa går att söka fram separat i databasen. Man kan också söka på besättningstyper, verktyper och århundrade. Endast upphovsrättsligt fri musik inkluderas i Levande musikarv, det vill säga verk där upphovspersonen har varit död i minst sjuttio år.

Levande musikarvs utgåvor är alltså fritt nedladdningsbara, men kan även köpas i tryck från Svensk Musik som ”print on demand”.

Inom parentes vill jag gärna nämna att ”Musiken i Sverige”, en övergripande svensk musikhistoria i fyra volymer, som utkom 1992-1994 (Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie ; 74), finns tillgänglig online på Levande musikarvs webbplats.

Ett besök, eller snarare återkommande besök, på Levande musikarvs webbplats rekommenderas varmt.

Signerat / Pia Shekhter, Biblioteket för Musik och Dramatik

Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.

I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.

Det är förfärande rörigt. En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”

En stor del av materialet innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från tidskriften Kulturkontakt.

Men en sak förbluffar oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller, racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1 beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160 eller något sånt där, medan man bytte plats.”

Hör mer om Birgitta Stenberg och Paul Tenngarts arbete i det här reportaget på SR P1.