Månad: september 2023

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Världen kan vara förvirrande. I synnerhet är det svårt att navigera i den besynnerliga skärgård som andra människors åsikter utgör. Kort sagt är allt du gör fel i någons ögon. Tack och lov skapades vett- och etikettsböckerna, för att du ska veta hur just du ska bete dig. Eller ”tack och lov” är kanske inte rätt ord. Det kan vara lätt att roas av dessa böckers ofta förnumstiga pekpinnar eller att skaka på huvudet åt äldre ”etikett” som idag känns som hopplöst föråldrat dravel. Samtidigt är böckerna en fängslade spegel över samhällets syn på kön och klass. Fängslande, roande och hopplöst föråldrat dravel … låt oss ta en titt.

Den goda tonen i alla lefnadsförhållanden illustrerar att saker som idag kan vara kul, men kanske inte mer, var livsviktiga 1884 – som dans: ”Att lära sig dansa är ett äkta villkor för en och hvar”. Enligt boken tycks det som att damer föds dansande med naturlig grace och elegans, för även om kapitlet börjar med att villkora dans från både ”herre” och ”dam”, så handlar kapitlets 4,5 sidor enbart om vilka krav som ställs på herren. Eller inte riktigt. I en halv mening konstateras att damer nog också kan ta lektioner, men att det är självklart att ”de flesta så lätt lärt sig denna konst”. För att än mer poängtera skammen i att inte kunna dansa understryker boken: ”Ännu sämre än en herre, som alls icke dansar, är för sällskapet en, som dansar dåligt”.

Så dans var viktigt 1884. Amman då? Inte så mycket. Amman vistas kanske bara under en övergående period i huset, men ack så ”dåligt inflytande” hon kan ha. ”Med få undantag är amman en alldeles obildad person”, som trots detta kommer ”med pretentioner”. Etiketten påbjuder därför att moderns främsta uppgift är att se till att amman inte ”blifva herskande”. Boken konstaterar också att ammans liv innan hon tillträde som amma säkert var mödosamt och att man därför inte ska befria henne från ytterligare arbete i hemmet. Nej, låt henne jobba ännu mer … lite paradoxalt kan man kanske tycka, men tydligen är ett mödosamt liv ”gagneligt” för en amma.

Lämnar vi 1884 och hoppar fram till 1926 och Mannen i sin prydno så finns amman även där, som något murket i hushållet som man inte ska låtsas om. Det poängteras att om man ska förtälja en, förmodligen underhållande, anekdot aldrig ska avslöja att man hört den från sin amma, om så nu är fallet. Hur nu mannen någonsin befattat sig med småbarnen så länge att han lyckats höra något från amman förtäljer icke boken. För i Mannen i sin prydno är det tydligt att mannen har en central uppgift, att arbeta: ”att förtjäna de nödvändiga pengarna … [och] sköta sitt arbete med sådant intresse och sådan flit, att hans ställning förbättras och hans inkomster stiga i samma mån, som hans ungar ökas och utgifterna växa”. Något av ett Sisyfosarbete kan tyckas, men så ligger det alltså till. Jobb, jobb, jobb!

Mannen i sin prydno reglerar för övrigt strikt hur konversationen ska gå till. Bland annat ska man inte anmärka om någon råkar ”förväxla Corneille med Racine” även om detta uppenbarligen är en av de mer svinaktiga sociala fadäserna. Om man trots allt ska motsäga någon så bör det ske ”med ett leende på läppen och i sirlig form: Jag ber om ursäkt, men jag skulle här riskera ha en annan åsikt.”

För Kvinnan i sin prydno från samma år gäller först och främst en enda sak: att behaga. Kan kvinnan detta är hennes lycka gjord. Då kan hon vara ”okunnig om multiplikationstabellens mysterier”, ”gå klädd i bomullsblus”, ”vara dum som en sjöstjärna” och ändå kommer rosor att spira på hennes stig. Vad var det de skrev? Jag ber om ursäkt, men jag tror att jag här riskerar att ha en annan åsikt!

Det finns dessutom ett kapitel om kyssar. ”För det första skall hon aldrig kyssa en man. Det är han som ska göra’t”. För mannen är en jägare och måste få känna sig manlig, så kvinnan ”låter kyssa sig”. Av vem undrar du nu? ”Aldrig av första bästa. Aldrig annat än efter grundliga förarbeten från mannens sida.” Sedan följer instruktioner för hur förarbetena kan se ut … vilket man hade kunnat förvänta sig borde ha funnits i Mannen i sin prydno, men så icke. Den schematiska bilden som målas upp är: 1) Mannen flirtar. 2) Flirten ”förtätas” till kärlek, ”eller något liknande”. 3) Mannen försöker kyssa kvinnan. 4) Kvinnan avvisar energiskt ”alla försök till kyssar”. 5) Mannen fortsätter försöken. 6) Kvinnan protesterar lite mindre. 7) ”Och så är saken färdig”. Någon? Riskera en annan åsikt? Eller varför inte ”något liknande”. Kapitlet lyckas på några få artiga sidor förolämpa både kvinnor och män, samt mänskligheten. Styvt jobbat! Det är något av en lättnad att läsa nästa kapitel: ”Dansa och tala franska”. Gör det bra, men stila inte, är kontentan.

Ett annat påbud för Kvinnan i sin prydno som bör vara stressande är: ”Var ny varenda dag!” Men ”var naturlig”. Då är man dock hjälpt av att man här får svaret på den fråga som gäckat oss i alla tider: ”Bobba eller shingla” håret? Svaret är: Bobba!

Låt oss hoppa fram i tiden och se vad vi kan lära oss. Etikett och god ton från 1932 har en mängd illustrativa foton som pedagogiskt visar oss vad vi ska göra eller inte göra. Som att inte titta sig i alla speglar som kommer i ens väg.

Eller väta fingret när man bläddrar i böcker. Vi som läst Umberto Ecos Rosens namn nickar instämmande åt just detta.

Sedan finns en essentiell bildserie i konsten att äta sparris. Som vi väntat på detta! Stämningen under fredagsmyset är räddad!

En personlig favorit är dock boken Det passar sig inte, som kommit ut i många upplagor (här från 1886). Hela boken är upplagd utifrån devisen att vissa saker inte passar sig att göra. Dessa listas tematiskt, men utan inbördes ordning och ofta till synes utifrån ett sinnesrubbat godtycke.

Annat som inte passar sig är: ”Det passar sig inte, att inte vara ytterst snygg”. ”Det passar sig inte, för någon, att pomadera håret”. ”Det passar sig inte, att tro, att öfrig mensklighet har särdeles sundt förnuft”. ”Det passar sig inte, att vid smörgåsbord vara beväpnad med glasögon, pince-nez eller lornjett”. ”Det passar sig inte, att offentligen peta sig i hufvudet – ty man kan ju få stickor i fingrarna”. Och som sista exempel:  ”Det passar sig inte, att låta hatten luta för starkt framåt, ännu mindre bakåt, och aldra minst åt ena sidan”.

Herrar lyfter för övrigt på hatten för snudd på allt. Utifrån ett visst mönster, beroende på tid, plats, social kontext, och vem man hälsar på. En sida ur E. Tiketts Hur man uppträder korrekt, femte upplagan från 1960, illustrerar den veritabla vetenskap som hattlyftandet är.

Så … nu känner ni till vilka förhållningsregler som gäller inför helgens sociala krumsprång. Enklast är kanske att stanna hemma.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Idag hoppar vi nästan 170 år tillbaka i tiden och tar oss en titt på en till synes oansenlig och något sliten karta. Det är Jernvägs- och telegraf-karta öfver Medel-Europa. Mars 1855, utgiven av Philipp J. Meyers förlag i Stockholm och överkomlig (åtminstone 1855) för det facila priset av 16 skilling banco.

Kartan illustrerar, precis som titeln antyder, järnvägs- och telegraflinjer i Europa … eller Medel-Europa, vad det nu innebär. Kartan ger en fin ögonblicksbild av denna infrastruktur under Europas industrialisering. Som sådan är den intressant, för den visar både existerande järnvägar och telegraflinjer, men också sådant under arbete. Just här i mars 1855 är vi alltså mitt uppe i en omvälvande process som förändrade människans möjligheter till kommunikation över stora avstånd.

Sverige fick sin första kommersiella järnvägslinje 1856, vilket också är anledningen till att kartan bara uppvisar telegraflinjer i Sverige. Nästan hälften av dessa är sådana under arbete. Första kommersiella telegraflinjen mellan städer i Sverige etablerades 1853, mellan Stockholm och Uppsala, så det har trots allt hunnit hända en del. På kartan ser vi hur det såg ut efter bara cirka 1,5 år. Noterbart är att det pågår en febril verksamhet för att bygga ut telegrafin.

Skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är gigantisk. Storbritannien var först ut i världen med kommersiell tågtrafik, vilket skedde redan 1825. Första kommersiella elektriska telegraflinjen anlades 1839, också i Storbritannien, från Paddingtons station till West Drayton, för att tjänstgöra vid just järnvägen. Utvecklingen fram till 1855 har uppenbarligen gått snabbt. På kartan är Storbritannien en civiliserad härva av järnvägs- och telegraflinjer, jämfört med Sveriges bortkomna småtrådar som tycks stå med hatten i hand vid kusterna.

För er med god syn, tålamod och en brinnande lust att själva uttolka vilka streck som är järnväg och vilka som är elektrisk telegrafi, och vad som är existerande och vad som är under utbyggnad, lämnas här en guide över vad som är vad. Helgen är, som synes, räddad.

Fredrik Good vid Biomedicinska biblioteket skriver här om ”fluor-samlingen” ett spännande material som kan tjäna som en referens till samtidens vaccinationsdebatt.

Det lät ju så lovande. En liten droppe fluor i dricksvattnet och frågan om hur man skulle stoppa den svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluor i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel; demokrati, hälsa och den personliga integriteten hotades av statligt sanktionerad tvångsmedicinering.

I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet mellan hög fluorkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst påvisats. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluorfattigt ansågs vara en lösning på problemet och efter att försök påbörjats i Nordamerika började fluor tillsättas i dricksvattnet även i Europa och på andra kontinenter.

Sverige hade länge haft ett stort problem med tandröta och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluorfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.

Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluor i dricksvattnet, så drog debatten i gång så fort experimentet blev känt. Allan Melander, stadsläkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap. 1961 beslutade Regeringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluortillförseln i Norrköping.

Fluordebatten i Sverige började redan på 50-talet och motståndet leddes av organisationen ”Kommittén för Personlig Integritet” (KPI). KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”en liten handfull personer ur skilda läger”. Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”

Även om KPI:s mest avgörande argument mot vattenfluoridering berörde demokrati och personlig integritet, så menade de att den föreslagna åtgärden också hotade hälsa och miljö.  I insändare och citat i tidningsklippen kan man läsa om medicinskt skadliga effekter av fluoridering, t ex potentiella skador på njurar, skelett och foster. Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i Medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara. Miljöargument blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i pressutklippen. Hotbilder som framträder är t ex vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare.

Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, dvs en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration från politisk filosofi, juridik, medicin och miljö – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier (t ex uppfattningen i USA att den skulle vara ett led i en kommunistinvasion). Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.

I Sverige är debatten om vattenfluoridering nästan bortglömd. Frågorna är trots det fortfarande aktuella, inte minst mot bakgrund av de senaste årens anti-vaccinationsrörelse. Var går gränsen för statens makt att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull? Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång. Sverige har trots, eller kanske tack vare, frivillighet en internationellt sett skyhög vaccintäckning och även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoret som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.

Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPIs huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. Samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet. Material från hela världen finns representerat och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”Diverse personer” mellan 1959-1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.  Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. En liten dokumentationsskatt som är mer aktuell idag än vad man först kan ana. 

En längre text om detta finns att läsa i Tandläkartidningen Fluorkriget 1950–1971 – en strid mellan folkhälsa och personlig integritet – Tandläkartidningen.se

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

September. Denna nionde månad med sjundemånadsnamn. Den vemodiga brytpunkten mellan sommar och höst; paradoxen som är ett begynnande förfall i skördetidens överflöd. Den tid då träden förvandlas till paletter som förgrund till flyttfåglarnas söderlängtande pilsiluetter. Det lyriska sinnelaget bubblar upp i själen med en sådan invokativ kraft att … man blir lätt illamående av sig själv. Precis, den September.

Känner du av detta symptom är du ingalunda ensam. Många poetiska själar på jakt efter det perfekta adjektivet och den förlösande metaforen har känt samma sak. Om vi tar oss ett dopp i de lyriska delarna av det intellektuella hav andra kallar bibliotek, finner vi ett antal diktsamlingar som låtit September styra stroferna.

Till att börja med har vi Ruben G:son Berg, Albert Henning och Josef Oliv som alla har skrivit diktsamlingar med den okonstlade titeln: September (1919, 1936 & 1945), en månad som de ger omdömet ”så kall i färgen” (G:son Berg), ”blåa månad, då allt förklarat står” (Henning) och ”[kom] september, med din svala frid/och lär mig rätt begå min sista tid” (Oliv) Här finner vi den kyliga September, men det är den befriande kylan hos ett avslöjande facit.

Det finns dock poeter som känner att ordet ”september” i sig själv inte förmår uttrycka den lyriska brygd som sjuder i deras bröst. De utnyttjar, troligen med en suck av tack, det svenska språkets sammanbindande och därmed utökande möjligheter. Vi har Edith Södergran med Septemberlyran (1918), Karl Asplund med Septemberskyar (1957) och Jacques Werup med Septemberljus (1990). Här står ljuset i fokus, som i Södergrans ”Ljusfälten”, skriven i september 1918, där hon övertygad hävdar att hennes ”ljusa horisonter stå/över jordens stormande natt”. Medan både Asplund och Werup gillar höstljuset i sina dikter ”Höstljus” och ”Höstens ljus”. Här finner vi ju den poetiska paradoxen igen: höst=det blir mörkare, men dess ljus är … ljust – ”alla gamla vanda ting/av ljuset får/en helig ring” (Asplund), ”septembers brinnande glas – /då allt tycks på väg/att bli sig självt igen” (Werup). Så höst är mörker, men ljus är Jag och Jag är bra. Bifalles!

Sedan har vi ett gäng som använder September mer som en allmänt accepterad metafor för något som inte behöver förklaras närmare. ”Hur är det?” ”Jo det är, du vet, liksom september”. ”Ah, så pass, jag fattar.” Här finner vi Fredrik Vetterlund med Sommar och September (1911) och Olle Orrje som höjer insatsen med sin samling Sommar i September (1991). Gunnar Balgård har sitt fokus på våra bevingade vänner i Flest fåglar i september (2022), medan Kristian Lundberg fokuserar framåt i samlingen Genom september (1991). Olle Nivenius har den mest avslappnade titeln i Under fikonträdet: skisser i september (1994). September tycks inte längre vara hotfull, men heller kanske inte lika hoppfull? Den finns där i utkanten av sommaren, men vi tar oss genom den och går vidare.

Låt oss inte analysera för mycket. September är till för att upplevas, poesi likaså. Så ut i lövparkerna eller häng i ett regnigt fönster med valfri tröstande dryck. Läs en dikt eller skriv ett epos, du är som synes i gott sällskap. Framför allt, låt inte det annalkande mörkret (och den där själsliga marodören november) göra dig dyster, för vi närmar oss våren igen. Titeln på detta inlägg är ju ett citat från ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt … men det visste ni väl redan.

Alla diktsamlingar som omnämns finns naturligtvis på Humanistiska biblioteket.