Månad: augusti 2022

I Herbert Blomstedt Collection märks en udda faksimil, The Black Hours, MS M.493 eller the Morgan Black Hours, en illuminerad tidebok med böner för den katolska kyrkans kanoniska timmar. Tideböckerna var ofta mycket påkostade och dyra, rikt illustrerade, och omtyckta som statusföremål hos adeln.

De svarta tideböckerna är ännu mer ovanliga än sina ljusare motparter. De tillverkades av pergament som först infärgats med bläck eller pigment, ofta en järn- och kopparlösning, eller gallbläck, och skrevs därefter med guld- eller silverbläck som kontrasterar mot den mörka bakgrunden. Metoden är mycket dyr och bryter samtidigt ner pergamentet, som med tiden förstörs av pigmenteringen. Idag finns sju svarta tideböcker av denna typ, alla tillkomna under åren 1455–1480. Flera av dem är i dåligt skick på grund av tillverkningssättet.

Svarta tideböcker är ett flamländskt påfund, som hämtat stil och palett från det burgundiska hovet, känt för sin förkärlek för svart sammet, mörka färger och dramatiska, nedtonade uttryck. Den svarta färgen blev ett sätt att kommunicera allvar, makt och status, och kom att dominera hovmodet i det tidigmoderna Europa.
Trenden tros härröra från Filip III av Burgund (1396-1467), känd som Filip den Gode. 1419 mördades hans far, och den påföljande begravningsprocessionen omfattade 2000 svarta flaggor, utöver sorgkläderna man bar. Filip bar därefter enbart svart, som ett uttryck för sin sorg. Hovet kom naturligtvis att efterlikna hans dräktskick, och svart, guld och silver blev vanligt både för tidens kläder och konst.  

The Morgan Black Hours framställdes i Brügge ca 1474 och är ett fint exempel på gotisk bokkonst. Den innehåller totalt 121 sidor med 14 illuminationer, föreställande motiv ur Jungfru Marias levnad, Jesu liv, och kyrkoåret. Texten är på latin och omgiven av akantusrankor, blommor och grotesker, som avtecknar sig mot sidornas blåsvarta färg. Stora delar av verket är skrivet med ultramarinpigment, som också var mycket dyrt – mer värt än guld räknat i vikt. Vem som ursprungligen beställt verket är okänt. Just denna tidebok är i bättre skick än de andra original som överlevt, eftersom pergamentet som använts är väsentligt tjockare än i de andra kända exemplaren.

Läs mer om de svarta tideböckerna här och här.

Hur fotograferar man ett spöke? Från och med 1860-talet och framåt, då fotokonsten var ny, spreds många så kallade andefotografier, inte minst inom ramen för den spiritistiska rörelsen som från och med mitten av 1700-talet vann stor popularitet.
I Sverige representerades spiritismen bland annat av Emanuel Swedenborg och hans skrifter. William Hope (1863-1933) arbetade som fotograf och medium och ägnade sig mycket åt andefotografering. Han var verksam i Storbritannien under det tidiga 1900-talet.

Andefotografierna framställdes med hjälp av bland annat rekvisita, dubbelexponering, preparering av negativ, och olika former av retuschering, mer eller mindre konstfärdigt utförd. De framhölls som bevis för andars existens, manifestationer av döda, och inte minst ektoplasma – den substans som okroppsliga varelser ansågs bestå av, och som påstods kunna välla fram ur klärvojanta personers hud och kroppsöppningar, eller ur tomma luften.

Iwan Ljunggrens bibliotek är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar, och innehåller framför allt böcker om trolleri i underhållningssyfte, men här finns också flera böcker om handlar om tankeexperiment av annat slag, om andeväsen, och diverse rätt seriösa (emellanåt statliga) försök till experiment med övernaturliga fenomen och förmågor. Här återkommer också andefotografier. Samlingen för en intressant inre polemik: ett par bokryggar bort står Harry Houdinis böcker, med högröstad kritik av spiritismen och de bedrägerier som den ofta medförde.

Med nutidens skepsis inför deep fakes och annat internet-lur är man kanske bättre rustad att titta på andefotografier än gemene man ett sekel tillbaka. Lydigt läser jag bildtexten: ”Här ser vi den avlidne franske författaren NN manifestera sig bakom ett draperi”. Njaä. Det jag ser på bilden är helt klart en vagt gubbformad kartongbit, med en vagt gubbformad bild som utifrån vad jag kan bedöma ser ut att vara ritad med kritor, fastlimmad på en vanlig pinne. Viftar man med den i kulissen får detta enligt bildtexten en eterisk och spöklik effekt.

Ett annat vanligt trick i sammanhanget är (klumpig) retuschering, som ofta inbegriper svävande händer, ansikten och kroppsdelar, där det för en nutida betraktare är helt uppenbart att andefotografiet ursprungligen föreställt två eller flera personer som delvis målats över med svart färg. Kvar i luften hänger exempelvis en ”spökhand”, framför en kontur som absolut jättetydligt tillhör en person i klänning med tidsenlig kjolvidd och korsetterad midja. Jag är mållös av glädje och återhållet flabb.

Gränslöst spännande är det med uppgifter om ektoplasma, som med olika trick och förberedelser synbarligen kunde strömma fram t ex ur näsan på det stackars mediet. Många preparerade såplösningar och metervis med gasbinda har gurglats och knycklats bakom kulisserna för detta ändamål.

En annan västsvensk samling med diverse häpnadsväckande utläggningar om spökhänder, knackningar, svävande andetrumpeter, gasbinda, dansande bord, kartonggubbar och krattig tillämpad ESP för optimerat kallakriget-spionage, är biblioteket från Medicinhistoriska Museet i Vänersborg, med ett stort antal verk från före detta Vänersborgs Hospital och Asyl. Böckerna förvaras idag på Regionarkivet i Vänersborg.  

Mer att läsa om andefotografier (och ektoplasma!):

Wojcik, Daniel
Spirits, Apparitions, and Traditions of Supernatural Photography

de la Cruz, Deirdre
To Which Earthly Categories Do Not Apply: Spirit Photography, Filipino Ghosts, and the Global Occult at the Turn of the Twentieth Century

Corcoran, Miranda
Science and the Supernatural: Spiritualism, Psychical Research and Pseudo-Science in the Nineteenth Century
I: The Palgrave Handbook of Steam Age Gothic, 2021, p.509-526