Hur fotograferar man ett spöke? Från och med 1860-talet och framåt, då fotokonsten var ny, spreds många så kallade andefotografier, inte minst inom ramen för den spiritistiska rörelsen som från och med mitten av 1700-talet vann stor popularitet.
I Sverige representerades spiritismen bland annat av Emanuel Swedenborg och hans skrifter. William Hope (1863-1933) arbetade som fotograf och medium och ägnade sig mycket åt andefotografering. Han var verksam i Storbritannien under det tidiga 1900-talet.
Andefotografierna framställdes med hjälp av bland annat rekvisita, dubbelexponering, preparering av negativ, och olika former av retuschering, mer eller mindre konstfärdigt utförd. De framhölls som bevis för andars existens, manifestationer av döda, och inte minst ektoplasma – den substans som okroppsliga varelser ansågs bestå av, och som påstods kunna välla fram ur klärvojanta personers hud och kroppsöppningar, eller ur tomma luften.
Iwan Ljunggrens bibliotek är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar, och innehåller framför allt böcker om trolleri i underhållningssyfte, men här finns också flera böcker om handlar om tankeexperiment av annat slag, om andeväsen, och diverse rätt seriösa (emellanåt statliga) försök till experiment med övernaturliga fenomen och förmågor. Här återkommer också andefotografier. Samlingen för en intressant inre polemik: ett par bokryggar bort står Harry Houdinis böcker, med högröstad kritik av spiritismen och de bedrägerier som den ofta medförde.
Med nutidens skepsis inför deep fakes och annat internet-lur är man kanske bättre rustad att titta på andefotografier än gemene man ett sekel tillbaka. Lydigt läser jag bildtexten: ”Här ser vi den avlidne franske författaren NN manifestera sig bakom ett draperi”. Njaä. Det jag ser på bilden är helt klart en vagt gubbformad kartongbit, med en vagt gubbformad bild som utifrån vad jag kan bedöma ser ut att vara ritad med kritor, fastlimmad på en vanlig pinne. Viftar man med den i kulissen får detta enligt bildtexten en eterisk och spöklik effekt.
Ett annat vanligt trick i sammanhanget är (klumpig) retuschering, som ofta inbegriper svävande händer, ansikten och kroppsdelar, där det för en nutida betraktare är helt uppenbart att andefotografiet ursprungligen föreställt två eller flera personer som delvis målats över med svart färg. Kvar i luften hänger exempelvis en ”spökhand”, framför en kontur som absolut jättetydligt tillhör en person i klänning med tidsenlig kjolvidd och korsetterad midja. Jag är mållös av glädje och återhållet flabb.
Gränslöst spännande är det med uppgifter om ektoplasma, som med olika trick och förberedelser synbarligen kunde strömma fram t ex ur näsan på det stackars mediet. Många preparerade såplösningar och metervis med gasbinda har gurglats och knycklats bakom kulisserna för detta ändamål.
En annan västsvensk samling med diverse häpnadsväckande utläggningar om spökhänder, knackningar, svävande andetrumpeter, gasbinda, dansande bord, kartonggubbar och krattig tillämpad ESP för optimerat kallakriget-spionage, är biblioteket från Medicinhistoriska Museet i Vänersborg, med ett stort antal verk från före detta Vänersborgs Hospital och Asyl. Böckerna förvaras idag på Regionarkivet i Vänersborg.
Mer att läsa om andefotografier (och ektoplasma!):
Wojcik, Daniel
Spirits, Apparitions, and Traditions of Supernatural Photography
de la Cruz, Deirdre
To Which Earthly Categories Do Not Apply: Spirit Photography, Filipino Ghosts, and the Global Occult at the Turn of the Twentieth Century
Corcoran, Miranda
Science and the Supernatural: Spiritualism, Psychical Research and Pseudo-Science in the Nineteenth Century
I: The Palgrave Handbook of Steam Age Gothic, 2021, p.509-526