Författare: Anna Lindemark

UB:s Stefan Benjaminsson tar fram luppen.

Forskare vid Liverpool university lär ha utvecklat en metod för att arrangera enskilda atomer i linjer, så tunna att om en miljon av dessa streck lades intill varandra skulle de ändå inte motsvara bredden på ett vanligt blyertsstreck. Om man ordnar dessa streck till bokstäver skulle man potentiellt kunna ge ut riktigt små böcker. Läsa dem? Inte direkt, men så har vissa inom bokvärlden aldrig varit vidare intresserade av att böcker ska kunna läsas.

Riktigt så små böcker som ”atom-stora” har vi inte på Humanistiska biblioteket (fast å andra sidan, vem vet), men vår minsta bok har just blivit nedputtad från sin (lilla) tron. En ny donation har nu stulit förstaplatsen som bibliotekets minsta bok.

Den tidigare minsta boken är en volym med bönen Fader vår tryckt på en sida. Den är avsevärt större än den nya minstingen, som innehåller Abraham Lincolns tal The Gettysburg address, på hela 11 sidor. Ingen av dessa två böcker är i tryckta i traditionell mening, utan har fått texten förminskad och överförd till papper genom en fotoförminskningsprocess. Men ändå, smått blir det.

Boken är framställd av det japanska tryckeriet Toppan 1965, och kommer i en plastkapsel som hänger i en kedja, vilket är praktiskt om man vill bära boken runt halsen. Kapseln ligger i en ask som i sin tur innehåller en bokminiatyr, som dock är 35 x 35 mm stor. I denna kan man läsa den text den minsta boken innehåller. Det är nämligen inte lätt att läsa texten i fjuttboken som är 5 x 5 mm. Med lupp och stadiga fingrar går det dock att konstatera att den innehåller Lincolns tal. Toppan påstod att detta var världens minsta bok när de tryckte den. Det är väl osäkert om den är det idag, men det är i alla fall den minsta boken vi har på universitetsbiblioteket. Vad vi vet …

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson reder ut begreppen.

Vi har alla känt av det. Det där att ländryggen protesterar illvilligt när man plockar upp hammaren för att tälja sig en smörkniv (eller hur nu smörknivstillverkning går till). Som tur är finns hjälp att få för att undvika att kroppen blir krum och krokig i förtid. Låt oss presentera: Kroppsställningar vid svensk pedagogisk snickerislöjd, av Carl Silow och Otto Salomon (1894).

Otto Salomon, självlärd slöjdpedagog och bror till Sofie Elkan, hade tydliga, programmatiska idéer om slöjdundervisning, och kan utan vidare betraktas som urfader till den svenska skolslöjden, med allt vad den fört med sig i form av garntomtar, dåligt sandpapprade skärbrädor och vingliga pallar, för att inte tala om alla de där kaststjärnorna du gjorde i metallslöjden på nittiotalet. Salomon föddes på Nääs utanför Göteborg, som än idag är en byggnads- och slöjdhistorisk huvudnod i det svenska hantverkslandskapet.

Verket ovan har tydliga illustrationer som kommer att lära dig gångstående ställning vid sågning, där du med ståtlig hållning, salig blick och knickers i tweed sågar till din träbit till fröjdefull filigran.

Du lär dig även att undvika felaktiga ställningar för slöjdande gossar, men vi tror här att ställningarna är felaktiga för alla och envar. Gör icke som gossarna på bilden utan undvik nogsamt tvärvridna händer, intillstrukna fotställningar och framför allt den så kallade mun-mot-läpp-metoden vid borrning (din tandläkare kommer att tacka dig).

Nej, se till att studera alla korrekta ställningar så att du, nästa gång du tar fram ett potentiellt livsfarligt verktyg för att snida dig en såssnipa för julbordet, gör det med den vedertagna gång-nig-stående ställningen vid täljning med bandknif.

Stefan Benjaminsson reder ut orsakerna bakom den dåliga stämningen bland bokstäverna

Hur upprörd kan man bli av en anfang? Svaret är: rätt så mycket. Under våren 1920 inträffade vad man i boktryckarkretsar kom att kalla ”Initialstriden”. Konflikten handlade om korrekt sätt att placera en anfang, eller initial, i förhållande till omgivande text. Kanske inte stoff för Homeros att skapa epik av, men tydligen explosivt. Ena falangen, ledd av göteborgstryckaren Waldemar Zachrisson, förordade att första textraden skulle bindas till anfangen, medan andra falangen, ledd av stockholmstryckaren tillika utgivaren av Nordisk boktryckarekonst Hugo Lagerström, menade att första raden och underliggande rader skulle stå i linje med varandra och inte bindas till anfangen.

Sakfrågan kan tyckas vara mindre laddad, men striden blev hätsk och totalt 15 inlägg skrevs av 11 olika skribenter under 7 månader i Nordisk boktryckarekonst. Relationen mellan Zachrisson och Lagerström blev så infekterad av diskussionen att deras fortsatta vänskap påverkades. Varför denna känslosamma positionering över en till synes trivial typografisk fråga? Striden är dock en utmärkt illustration av de föregående femtio årens utveckling inom boktryckarkonsten och handlar om mer än en subjektiv estetisk åsikt.

1800-talets förfall och motkraft

I slutet av 1800-talet var många överens om att seklet hade inneburit ett estetiskt förfall – för hantverk generellt och för boktryckarkonsten. Det uppstod en motreaktion i England i form av Arts- and Craftrörelsen som hade medeltidens estetik som förebild. Då det gällde hantverk sneglade man på gotiken, medan boktryckarna främst inspirerades av de medeltida handskrifterna och den tidiga tryckkonsten från 1455 till cirka 1550.

Det var också denna tidiga period i boktryckarkonstens historia som William Morris fastnat för när han startade sin tryckpress Kelmscott Press. Han formulerade det: ”As to the fifteenth-century books, I had noticed that they were always beautiful by force of the typography, even without the added ornament”. Morris boktryck från Kelmscott Press blev så uppskattade att han blev en frontfigur för det som många betraktade som återupptäckten av tryckkonsten.

I Sverige blev Waldemar Zachrisson en tidig förkämpe för arbetet för bättre boktryck. Han gav bland annat ut Boktryckerikalender i vilken han publicerade texter om boktryckarkonst och typografi. Under 1896 upptäckte Zachrisson William Morris och Kelmscott Press. Denna upptäckt kom att definiera hela Zachrisson boktryckargärning under de kommande 30 åren.

När Hugo och Carl Lagerström startade tidskriften Nordisk boktryckarekonst 1900 stod Hugo för de typografiska diskussionerna medan Carl såg sig själv som tryckare. Redan från början skriver Hugo Lagerström om typografisk estetik med stor självsäkerhet. En av de saker som Hugo Lagerström och Waldemar Zachrisson hade olika åsikter om var William Morris storhet. Bröderna Lagerström var inte imponerade av trycken från Kelmscott Press som dömdes ut som (visserligen) vackra, men utan utvecklingsmöjligheter: ”värdefulla som grundläggande experiment, ehuru sedermera överskattade som resultat”. Däremot betraktade även Hugo Lagerström de tidiga trycken från boktryckarkonstens första 100 år som förebilder.

När ”Initialstriden” utbryter år 1920 har Zachrisson skrivit om böcker och typografi sedan 1893, och Hugo Lagerström sedan 1900. Båda är auktoriteter på området, åtminstone vad gäller den offentliga (fackliga) diskussionen. Lagerström har inledningsvis varit uppkomlingen och Zachrisson nestorn, men sedan utgivningen av Boktryckerikalender 1910 har Zachrisson varit relativt tyst. Lagerström å sin sida har skrivit alltmer, och därtill organiserat och lett arbetet för Fackskolan för bokhantverk i Stockholm.

”så blir det tyvärr krig”

Detta är alltså utgångsläget för ”Initialstriden”: förra seklet i förfall, en vilja att återupprätta boktryckarkonsten, en förebild i den tidiga tryckproduktionen och två starka röster för typografins estetik i Sverige. Den tändande gnistan blir en incident år 1919. Hugo Lagerström publicerar oktobernumret av Nordisk boktryckarekonst och häri sin artikel ”Bruket av initialer” i vilken han redogör för sin syn på hur anfanger ska placeras. Hans huvudhållning är att första och underliggande rader skulle stå i linje med varandra.

Waldemar Zachrisson läste artikeln. Och reagerade. I ett personligt brev till Lagerström skrev han: ”Under senare åren har det så smugit sig i vår boktryckstypografi in del oarter, rena oskick som stört god smak och ren typografi och det är härmed som jag vill rikta en allvarlig varning och för visa vägen tillbaka till reda och ordning – i samma mening som Jean Jacques Rousseau i en tid af förfall ropade sitt bekanta ’tillbaka till naturen’”. Ledorden här är ”god smak”, ”förfall” och ”tillbaka”. Zachrisson ber Lagerström om stöd i kampen mot detta oskick, för ”gör du det icke, så blir det tyvärr krig”. Han ämnar skriva en artikel om ”oskicket”. Vad han underlåter att nämna, är att artikelns udd kommer att riktas mot Hugo Lagerström själv och Nordisk boktryckarekonst.

Lagerström svarar entusiastiskt på brevet, ovetande om vad Zachrisson stört sig på, och ser fram emot Zachrissons artikel som skall komma i marsnumret av Nordisk boktryckarekonst 1920. Vilket den inte gör – för nu har Lagerström läst Zachrissons inskickade artikel. Efter en irriterad påstötning från Zachrisson kommer ändå artikeln, ”Om placeringen av begynnelsebokstäver”, in i aprilnumret 1920. Den är ett direkt svar på Lagerströms artikel ”Bruket av initialer”.

Det ska vara lättläst

Waldemar Zachrissons menade att en tryckt skrift ska vara lättläst och att första ordets andra bokstav därför måste bindas till anfangen. Hur säker är Zachrisson på sin åsikt? Jätte. ”Denna min uppfattning måste vara så axiomatiskt riktig att därom icke behövde diskuteras.” Att inte binda första ordet till anfangen störde textens läsbarhet, ansåg han, och han klandrade redaktörerna (dvs Hugo Lagerström) för Nordisk boktryckarekonst för detta oskick.  

I den upprörda diskussion som följde är det intressant att alla var överens om åsikten att en text ska vara lättläst, och att anfanger stör läsbarheten. Hugo Lagerström menade inledningsvis att man inte störde läsbarheten då man avstod från att knyta andra bokstaven till initialen, snarare tvärtom. Störst läsbarhet åstadkom man genom att inte ha någon initial alls, medgav han, och han menade att just på grund av att varje initial störde ”läsligheten”, var man tvungen att bortse från ”läslighet” som argument i diskussionen.

Historien som facit

Bägge parternas argument handlar alltså om huruvida estetiken eller läsbarheten är viktigast. Båda sidor använder historiska exempel för att bevisa att just de har rätt. De använder dessutom exempel från samma historiska period, det vill säga böcker från vad de betraktade som guldåldern, boktryckarkonstens första hundra år, vilken i sin tur byggde sin estetik på de medeltida handskrifterna. Lagerström (och hans anhängare) ansåg att man skulle göra så som det historiskt gjorts: de gamla mästarna visste vad de gjorde. Zachrisson (och hans anhängare) menade dock att de gamla mästarna använt sig av principer som ofta bottnade i ett praktiskt tvång och inte i medvetna stilval: anfangen trycktes inte, utan där den skulle vara lämnades ett tomrum där man sedan handmålade en anfang. Bara för att tryckarna för 450 år sedan ”lämnade en jämn, öppen fyrkantig eller rektangulär glugg” för anfangens inplacering, behövde man inte tvunget göra det nu.

Båda parterna hänvisade till auktoriteter på området, men då Lagerström hänvisade till de gamla mästarna, hänvisade Zachrisson till nya auktoriteter, bland andra William Morris, vilken bröderna Lagerström som sagt inte hade mycket till övers för. Hugo Lagerström försökte avpollettera Morris med att han blott var en konstnär som börjat sin bana utanför facket, och att han därmed underförstått knappast kunde anses vara en förebild inom facket. Zachrisson menade å sin sida att Morris studerat principer för ”satsytan och satsbilden, utslutningen och naturligtvis även för initialernas placering m. m.” och att dessa principer var riktiga.

Zachrisson noterade också en intressant detalj: ”Egendomligt nog har Red. i årg. 1905 och även så sent som 1913 placerat initialerna så, som här framhålles som riktigt”. Faktum är att Nordisk boktryckarekonst gjort detta i alla årgångar fram till och med 1905. I just den årgången (1905) skrev dessutom Hugo Lagerström artikeln ”Användning af initialer” i vilken han menade att det estetiskt riktiga var att raderna under översta raden började rakt under den första, men att vid ”fall af starkt mellanslagen sats” kunde det försvaras att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Och att: ”Då initialens bokstaf utgör en del af första ordet bruka vanligen de undre raderna börja någon innanför den första”. Det vill säga just det som Zachrisson menade var det rätta.

Lagerström intog alltså i artikeln från 1905 en pragmatisk hållning, medan han 1919 inte nämnde möjligheten att låta första raden ”gå tätt intill anfangen”. Artikeln från 1905 är dock en text som Hugo Lagerström översatt, men undertecknat i eget namn. Den är hämtad ur tidskriften The Printing Art, så frågan är om Lagerström själv intog den hållning som artikeln gav uttryck för, eller om artikeln bara återspeglar originaltexten i The Printing Art. Lagerström kommenterade heller aldrig Zachrissons påpekande om tidigare praxis i Nordisk boktryckarekonst. Några skribenter vill se saken från alla sidor, och framför allt sänka tonläget. Zachrisson och Lagerström kunde dock inte enas.

Vem står först är viktigare än Hur står först

Initialstriden illustrerar dels 1900-talets växande intresse för olika frågor inom yrket, och dels att diskussionerna växt sig så livskraftiga att man positionerade sig i frågorna. Det var inte bara en strid om sakfrågor, utan också om vem som skulle vara den ledande rösten i ämnet. Denna positionering blir än mer tydlig om man beaktar hur initialstriden fortsatte att infektera relationen mellan Zachrisson och Lagerström. Zachrissons mästrande formuleringar – i vilka han förminskade Lagerströms kunnande, smak och omdöme – tog Lagerström hårt. Han valde att hämnas ett år senare, i en hyllningstext till Waldemar Zachrisson inför den senares 60-årsdag. I texten lovordade Lagerström förvisso många av Zachrissons insatser, men samtidigt kritiserade han Zachrisson som person, och överhuvudtaget hela hans gärning.

Striden exemplifierar också en skiljelinje mellan historiens praktik och historiens principer. Det finns en falang som studerat de gamla mästarnas faktiska praktik och sedan kopierat denna rakt av. En annan falang har försökt utröna utifrån vilka principer de gamla mästarna tryckt sina böcker, och sedan applicerat dessa principer på de nutida boktrycken. Men principer förändras ju över tid. Bara ett tiotal år senare inträder enkelhet, nyklassicism och modernism. Men anfanger kan även fortsättningsvis vara vackra.

Bokexemplen i inlägget är hämtade ur Humanistiska bibliotekets samlingar, bland annat Herbert Blomstedt Collection. Breven som citeras finns i Waldemar Zachrissons arkiv vid Humanistiska biblioteket.

Bibliotekarie Emil Näslund förfasar sig över både tempora och mores.

I dessa tider av amerikansk valrörelse matas vi med opinionsundersökningar i en strid ström. Procentenheterna rör sig marginellt, och precis som när det gäller den svenska valrörelse är det inte särskilt givande att som lekman detaljstudera siffrorna, som ju ändå alltid förändras.

Samma lätt utmattande sifferexercis möts vi av i marknadsundersökningsföretaget Sifos tidskrift Opinioner & Trender. Humanistiska biblioteket förvaltar årgångarna 1989 till 1997 och det är onekligen en rik flora av partisympatier, ekonomisk oro och konsumtionsprognoser. Med andra ord; otroligt torr läsning.

Vad som dock lyfter hela tidskriften till en annan (uthärdlig) nivå är den avslutande sektionen i varje nummer. Under rubriken ”Aktuellt” görs ett svep över västvärlden där dess olika opinionsföretag får bidra med ett axplock av undersökningar som är lite mer lättsamt presenterade.

I USA i december 1990 tyckte man sig inte uppleva någon motsvarighet till den så kallade läskrisen som svenska barn och unga är i idag. En undersökning visar att nästan hälften av de tillfrågade amerikanerna tror att de kommer läsa mer i framtiden än idag. Något fler tycker också att läsning är mer avkopplande än att se på tv (!), även om tv-tittande fortfarande är det ”trevligaste sättet att tillbringa en kväll”.

I bilens förlovade land rapporteras också att 43 % av amerikanerna betraktar sin bil som något mer än bara ett transportmedel, och att 8 % någon gång bott i bilen i mer än 24 timmar.

På ett mer lokalt plan ser vi att ICA-kuriren 1991 frågade svenskarna vilken nu levande kändis de mest beundrar. Astrid Lindgren (203 röster) står då som klar vinnare, följt av drottning Silvia (161 röster). Pehr G. Gyllenhammar (44 röster) vinner på herrsidan.

Vi ser också att Sverige 1990 var oense i frågan om affärstidslagen, vars avskaffande gjorde att butiker kunde ha söndagsöppet. Fyra av tio svenskar ville återinföra lagen, och därmed butikernas söndagsstängningstvång. Fem av tio höll inte med. (Vad ville den sista tiondelen?) Mer överens var vi i frågan om hastighetsbegränsningar på motorvägar, där en majoritet tyckte att 110 kilometer i timmen skulle vara den högsta tillåtna. 5 optimistiska procent hoppades på fri fart.

England bjuder på den kanske märkligaste undersökningen, i urvalet: en lista över vad som räknas som ”ute och inne” vintern 1988. Blå jeans, mobiltelefoner och vindrickande är hett, och detsamma gäller att se på videofilm och ha en hemdator. Däremot är det ute att gå i kyrkan, röka cigarett, skriva kärleksbrev och gå på bio. Engelsmännen är dock kluvna i frågan om Ferrari-bilar, som är ungefär lika inne som ute.  Huruvida Margaret Thatcher ansågs vara ”inne” eller ”ute”, valde Opinioner & Trender att inte ta upp.

För fler rafflande utredningar rekommenderas exempelvis vårt omfångsrika bestånd av riksdagstryck, naturskönt belägna på plan 6. Välkomna!

Anna Lindemark laddar kulturkanonen och punktbelyser nygamla termer

Vem behöver ifrågasätta sitt yrkesval när man konfronteras löpande med all den makabra vitterhet som vi sparar och förvarar på Humanistiska Biblioteket, låt vara tillsammans med andra, mer stramt hållna verk? Det må vara vår börda att bibehålla svansföringen i högläge, både vad gäller fördärvspolicy och gallringsgaranti, men ”somliga” av oss gillar läskigheterna bäst.

Med bäring på spökelsesäsongen presenterar vi ett trivsamt verk; The Ring and the Book, här utgivet i London som en del i en samlingsutgåva från 1889.

Detta relativt omfångsrika diktverk på blankvers är skrivet av den brittiske författaren Robert Browning (1812-1889) – gift med Elizabeth Barrett Browning (1806-1861), som var avsevärt mer uppburen som skribent än sin make, både under och efter bägges livstid. Vi ska inte här fördjupa oss i deras relation, trots att den har alla dramatiska ingredienser man kan förvänta sig; glödande korrespondens, ömsesidig kreativ nytändning, bröllop i lönndom, samt brudens rasande far som gjorde dottern arvlös (kanske inte i vredesmod, med tanke på att samma åtgärd drabbade alla de av hans barn som gifte sig). Elopement till Italien! Litterära kretsar! Och så en tragisk laudanumdränkt död i sotesäng, med ”Beautiful…” som sista ord över den döende damens läppar. Rörd konstpaus här!

Nej! Nu blev det ju ett personhistoriskt kaninhål igen, som det alltid blir. Förlåt. Det var ju dagens term, kadaversynod, eller ja, kadaversynodEN, för det blev inga fler sen, som vi skulle fördjupa oss i. Robert Brownings The Ring and the Book ägnar ett antal rader åt denna gräsliga historiska tilldragelse, Synodus Horrenda, i del 10 av sitt verk, överraskande rubricerat The Pope. Själva kadaversynodens Wikipediasida saknar svensk översättning (!?!), vilket undertecknad hoppas komma åt att eventuellt fixa nån gång under 2044.

• Vad hände? Formosus, påve 891–896, ställdes inför rätta 897 – efter sin död.
  
• Av vem? Av sin fiende och efterträdare Stefan VI, påve 896–897. Trassla ut påvenumren själv, den som kan.
  
• Varför? Som vanligt har män i lustiga hattar en tendens att a) sko sig på andra och b) bli osams, ibland om punkt a. Den som inte passar sig kan bli uppgrävd, på(ve)klädd och ställd, eller satt, med hopbundna fötter efter vad jag kan se, inför skranket efter sju (åtta? nio? nu är vi osams igen!) mysiga månader i grafven. Övertidsersättningen för detta går inte att lista ut via hjälptexterna i Primula, eller annat likvärdigt system som torde ha använts vid tiden.

Ja käre värld vad läskigt! Det här är ju så längesen att man har svårt att relatera till tidens lokala frisyrer, vardagskläder, gängse middagsmenyer och folkliv. Och eftersom det handlar just om påverelaterad personhistoria, orkar man kanske inte heller reda ut alla turer kring rättegången, det får den hågade faktiskt googla själv, men: liket förklarades av sina motpåvar skyldigt till mened, ohemula påvelater, falsk förpåvning, föregivande av kyrklig ställning samt olaga befattning med kyrkmateriel, och hela kalaset slutade (åtminstone trodde man det) med att hela Formosus påvliga backlog ogiltigförklarades, att han halshöggs och hans skenvälsignande fingrar kapades av, och att liket grävdes ner på en kyrkogård för utlänningar. Den sista detaljen utelämnas av Browning, gissningsvis för maximal dramatisk effekt, men är på något sätt också gruvlig i sin långsinta frenesi.

Men Stefan var inte nöjd. Han valde att gräva upp Formosus lik en gång till, varpå det bands ihop med tyngder och vräktes ner i Tibern. Vad har Jack Skellington på det, jagbarafråågar?

And wait, there’s more! På Tiberns strand flöt Formosus upp, gissningsvis lätt att identifiera med sina avkapade fingrar, och bevarad i någorlunda salongsfähigt skick av Herrans Nåd, eller möjligen med hjälp av tidens dunderbalsamering. Och utförde liket minsann inte också mirakel, trots sedan länge utgånget bäst före-datum? Här går opinionen isär, men den vändes enhälligt emot Stefan, som avsattes, fängslades, och till sist ströps i fängelset 897.

Samma år hade man en motsynod som upphävde kadaversynoden. Härvid bestämdes att Formosus skulle få postum upprättelse. Man återbegravde kroppen i Peterskyrkan, i nya påvekläder och gissningsvis trots protesterna från olika frilansande relikförsäljare som nu fick se sitt lager länsat. Ytterligare flera påvar (jag orkar inte mer) valde också att fortsätta upphäva kadaversynodens beslut med hjälp av flera andra synoder under 898, där man också passade på att bannlysa sju kardinaler som varit inblandade i likrättegången. Det blev samtidigt förbjudet att ha fler förhandlingar med lik inför skranket.

”Read, – How there was a ghastly Trial once
Of a dead man by a live man, and both, Popes:
[…]
’Come into court, Formosus, thou lost wretch,
That claimedst to be late Pope as even I!’
And at the word the great door of the church
Flew wide, and in they brought Formosus’ self,
The body of him, dead, even as embalmed
And buried duly in the Vatican
Eight months before, exhumed thus for the nonce.
They set it, that dead body of a Pope,
Clothed in pontific vesture now again,
Upright on Peter’s chair as if alive.

[…]
Then, swallowed up in rage, Stephen exclaimed
’So, guilty! So, remains I punish guilt!
He is unpoped, and all he did I damn:
The Bishop, that ordained him, I degrade:’
[…]
’In token of whereof and warning to the world,
Strip me yon miscreant of those robes usurped,
And clothe him with vile serge befitting such!
Then hale the carrion to the market-place:
Let the town-hangman chop from his right hand
Those same three fingers which he blessed withal;
Next cut the head off that was crowned forsooth:
And last go fling them, fingers, head and trunk,
To Tiber that my Christian fish may sup!’
[…]
A scandal verily.
[…]
Now when, Formosus being dead a year,
His judge Pope Stephen tasted death in turn,
Made captive by the mob and strangled straight,
[…]
Nex Theodore, who reigned but twenty days,
Therein convoked a synod, whose decree,
Did reinstate, repope the late unpoped,
And do away with Stephen as accursed…”

Vilken TUR att vi har den här finfina boken, vi som sparar på nästan allt, och samtidigt på alltför lite! Nu har du nåt att skrämma folk med vid nästa tröttsamma kalas med såna plastspindelnät som dekor, som man absolut inte ska köpa pga mikroplaster.

Ja, då var det dags för lunch!

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en av bibliotekets broschyrskatter.

Idag kikar vi på de kanske mest påkostade reklambroschyrerna i Sveriges historia – en gissning bara, men troligen en bra sådan: Wezätas månadshäfte. Bakom signaturen Wezäta döljer sig boktryckaren Waldemar Zachrisson (1861-1924). Han gjorde sig ett namn som tryckare av produkter med hög kvalitet. Oavsett innehållet i det som trycktes kunde man vara säker på att själva trycket från Waldemar Zachrissons boktryckeri var snyggt. Hans företag hade sin stora inkomstkälla från reklamprodukter, företagskataloger etc. Även om Zachrisson också gjorde reklam för sin egen firma, ansåg han att den höga kvaliteten på de tryck firman producerade var reklam nog. Lite ville han dock hjälpa till att dra nya kunder och den mest estetiskt tilltalande metoden blev Wezätas månadshäfte.

Wezätas månadshäfte var ett litet reklamtryck i cirka A5-storlek,  som Zachrissons boktryckeri lät sända ut till befintliga och potentiella kunder, med syfte att visa vad firman kunde prestera. Häftet kom ut mellan 1902 och 1912, inledningsvis en gång i månaden, men därefter alltmer sällan. Avsiktsförklaringen i det första numret var:

”…för firmans kunder och gynnare kunna framlägga resultaten af nya uppfinningar och förbättrade arbetsmetoder. För att ständigt stå i intim rapport med mina kunder [och] afsedt att innehålla populärt affattade små artiklar rörande boktryckarekonst, litografi, klichétillverking, bokbindning m. m. samt dessutom meddelanden angående industrien och affärslifvet i allmänhet.”

Häftet avslutades med en reklamannons för Zachrissons boktryckeri, som menade att: ”Konstnärlig annonsering är för affärer detsamma som ånga för maskinen.”

Zachrissons ville alltså framställa en produkt som höll en hög teknisk kvalitet och fokuserade på dess estetik. Boktryckaren och föredetta faktorn vid Zachrissons boktryckeri, Oscar Isacson, berättade i sitt minnesord över Zachrisson om det kommersiella syftet med Wezätas månadshäfte.

”Det var i början av 1902 [bör vara 1901], om jag minnes rätt, som han kom upp med tanken att utgiva en periodisk reklam. Det gällde att lägga an på ”Brunnar och Bad”. Och så gjordes ett stilfullt reklamhäfte, som skickades ut. Resultatet av denna reklam minnes nu jag icke, men jag tror att det delvis var denna och delvis en annan liknande publikation, som i slutet på 1901 gav Z. idén att utgiva en periodisk reklam, ett månadshäfte.”

Isacson konstaterade att reklamen var effektiv, men dyrbar. Wezätas månadshäfte gör det tydligt att Zachrisson var övertygad om att genomarbetad och vacker reklam var bra för affärerna, vilket syns i hur månadshäftena utformades och trycktes.

Månadshäftet tillhandahölls kostnadsfritt till både befintliga och eventuella kunder, men i avsiktsförklaringen framhölls att häftet dessutom riktade sig till ”dem som antagas hysa intresse för Svensk konstindustri”. Inställningen var att en satsning på boktryckets estetik lönade sig ekonomiskt.

Det som gör dessa häften så fantastiska är att vart och ett har sin egen typografi och estetik. Inget nummer är det andra likt: typsnitt varierades, typografin varierades, papper varierades, och bilder användes på olika sätt, liksom vibrerande färgtryck och litografier. Häften kunde även innehålla exempel på olika tryckprodukter som firman erbjöd och de levererades i ett specialtryckt kuvert. Det var också denna höga ambition som till slut visade sig bli för mycket. Arbetet med att ta fram ett nytt häfte var intensivt och krävande, och efter ett par år blev häftet mer av ett kvartalshäfte, för att slutligen helt avstanna med ett vinternummer 1912. Utöver att visa på vad Zachrissons boktryckeri kunde prestera, är häftena också en exposé över det tidiga 1900-talets typografiska estetik. Humanistiska biblioteket har alla dessa häften med tillhörande kuvert, och det är något av en estetisk och bokhistorisk fröjd att bläddra bland dem.

 

We welcome a note from Flavia Bieczynski, GU research guest who has recently done an internship at the Biomedical library. Flavia is a Biologist and research assistant at CONICET (National Scientific and Technical Research Council from Argentina). She has been working in science for nearly 15 years focused on animal physiology and aquatic ecotoxicology.

Currently, I am a research guest at the University of Gothenburg in Dr. Celander’s lab (Department of Biological and Environmental Sciences) with financial support from Wenner-Gren Foundation.

In parallel to my scientific work, I am completing a degree in Library and Information Sciences with the goal of combining this new knowledge with my scientific training. During May 2024, I completed an internship at the Biomedical Library of the University of Gothenburg, which is a required component of my degree program. This experience solidified my interest in pursuing a career in library science in combination with my scientific training.

In June of this year, I visited the Lighthouse collection of the University at the Biomedical Library as part of my internship in this library. This special collection, that includes lighthouses from around the world, was created by Esbjörn Hillberg, and Anna Lindemark from the Cultural Heritage Team at the University Library is the librarian that brings light to the collection.

The word ’lighthouse’ is often used metaphorically to signify illuminating areas for exploration, and this is precisely the feeling I get from this collection. Anna serves as a guide, illuminating the collection with her knowledge and meticulous work in organizing it, while also respecting the original organization established by its creator.

The first thing that caught my attention was the topic itself – lighthouses. There is something special that piques my curiosity about people’s lives in relation to lighthouses and the evolution of these structures throughout history. During my visit, Anna shared some fascinating stories about the sea and these special buildings. Lighthouses certainly have a unique charm that can inspire the desire to collect everything related to them. The second aspect that impressed me was the breadth of the collection, which includes materials from all over the world, in different languages, from various periods, and in many forms, from technical books, documents and reports to magazines and journals, and fiction books for both adults and children.

I believe the collection offers a valuable opportunity for researchers across various fields, from the humanities and social sciences to technological and exact sciences. Topics that come to mind include the history of the lighthouse, its architecture and function in relation to navigation and trade history, as well as the social and political aspects of the lives of those who lived in lighthouses (including gender roles, work conditions, communication and psychological impact). Additionally, investigating contemporary aspects such as lighthouses as cultural heritage, their preservation, and their role in tourism would also be of great interest.

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan:

Anna Lindemark begrundar tyranner, samt långa och korta namn på hundar (?) och människor.

Nikolsburg, i södra Tjeckien, tillhörde också de platser som plundrades av Svenskarna under 30-åriga kriget. Idag heter staden Mikulov, och läser man om dess bokbestånd under äldre tid, förvaltat inte minst av furstehuset Dietrichstein under äldre tid, stöter man på glosor som Hochadel, imperial immediacy, och inte minst ”the magnificent library of Fürst Dietrichstein” – ett bibliotek uppbyggt under generationer av Dietrichsteinska bibliofiler.

Ätten Dietrichstein har i likhet med många andra högadliga släkter givit sina barn emellanåt eklektiska namn, inte sällan i rikligt mått. Bland dessa kan nämnas Karl Johann Baptist Walther Sigismund Ernest Nepomuk Alois, eller Franz Seraph Joseph Carl Johann Nepomuc Quirin, och Hugo Alfons Eduard Emanuel Joseph Johann Wenzeslaus, samtliga naturligtvis Furst Dietrichstein, för att avrunda visitkorten.

Från släktens bibliotek, som idag utgör ett pampigt turistmål, förvaltar Humanistiska biblioteket idag Wunderbare Erschreckliche Vnerhörte Geschichte vnd warhaffte Historien : Nemlich Des nechst gewesenen Großfürsten in der Moschkaw Joan Basilidis (auff jre Sprach Iwan Basilowitz [i.e. Wasilowicz] genandt) Leben. In drey Bücher verfast Vnd aus dem Latein verdeutscht Durch Heinrich Räteln zu Sagan – skriven av Paul Oderborn, (c.1555-1604), översatt till tyska från originalets latin av H. Rätel, och därefter tryckt i Görlitz 1588.

Oderborn hade band till Riga och Rostock, och boken utgör en av de tidigaste skildringarna av Ryssland. Den är därtill den första biografin om Ivan den Förskräcklige (1530-1584), med hans porträtt på titelsidan.

Tyvärr saknar vi i dagsläget en bild av Oderborn, men internet bjuder på desto fler av Ivan.
På titelsidan till vårt exemplar är han återgiven i effektfullt rött, och även om vi inte har att göra med en lika kioskvältande titel som Het Bloedig Tooneel i förra inlägget, upplever man kanske ändå att detta kompenseras genom den rikliga förekomsten av huvubonader härovan.

Apropå traditionen med många, långa namn och spektakulära tillnamn, kan man också betänka att även om Ivan kallats Den Förskräcklige, och orsakerna bakom detta tillnamn är relativt välkända, är det mindre bekant varför Mircea DEN ONDE (1428–1447), prins av Valakiet under hösten-vintern 1442, kallades så. Särskilt i ljuset av övriga familjemedlemmar med mer försonande tillmälen, däribland Mirceas bror – Vlad III Dracul, ”Pålspetsaren”, som efter ett ovanligt mustigt syskonbråk förblindade Mircea med glödande järnstänger.

Men det var ju Ivan vi skulle tala om, och hans biografi. Under bokens titelplansch finns en signatur av vad som mycket väl skulle kunna vara bokens ursprunglige ägare, med tanke på att den tyska översättningen gavs ut 1588, och att Hieronymus Beck von Leopoldsdorf, Adliger, Gelehrter und Ritter (1525-1596) avled ett knappt decennium senare. Med annan handstil än Hieronymus egen står också präntat Tyranus under Ivans tåspetsar, och man tycker lite synd om hunden som vid ett slarvigt första ögonkast tycks vara begåvad med detta namn. Varför detta tillägg? Var det viktigt att visa vad man tyckte om bokens ämne? Var det bara oemotståndligt att sätta pennan till den etikettliknande, tomma ytan mitt i träsnittet?

En digitaliserad kopia av samma upplaga som vår finns att studera fritt via Jagellonian Digital Library.