Författare: Anna Lindemark

Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.

Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.

Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)

Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.   

En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.

Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.

Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.

Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.

Anna Lindemark reder ut begreppen kring ännu fler svarta mössor, mystiska takfynd och fläskiga pärmexlibris.

Ytterligare ett krigsbyte som kommit till Göteborgs Universitetsbibliotek från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg är Cornelius Jansenius Commentarii totam historia evangelicam (1582).

Boken publicerades första gången 1572, så vårt exemplar är en senare upplaga. Vår kopia bär också furstbiskop Julius Echters pärmexlibris, se nedan. Commentarii var en kioskvältare och finns i “no less than eighteen copies” hos Oxford College Libraries och Bodleian, i upplagor från 1590 till och med 1624.

Vem var Cornelius Jansen? Han var den förste att utnämnas till biskop i staden Gent, ”considered by many to be the most outstanding Roman Catholic biblical scholar of his age”. Boken ifråga är också en bibelkommentar – det är som sagt inte raffelfaktorn som avgör vad som kommer med i vårt vanvördiga sommarprogram.

Desto mer rafflande är detta enskilda exemplars historia. Det kommer som sagt från biblioteket i Würtzburg, där man efterhand fick absolut jättenog av svenskarnas skövling, plundring, spontana mordbränder och generella brist på förståelse för ordnat biblioteksarbete.

Lösningen blev att gömma återstoden av biblioteket. Lycka till att försöka krigsbrotta iväg dem nu då! Böckerna och manuskripten återupptäcktes senare enligt uppgift av furstbiskop Christoph Franz von Hutten, som 1717 hittade rester av boksamlingen – instoppad i taket till katedralen i Würtzburg. (Mer sannolikt är kanske att någon snickare eller annan arbetare i byggnaden var den som egentligen gjorde upptäckten på nån sned kattvind bakom stuckaturen?) Ett bibliotek och arkiv inrättades för de återfunna skrifterna. Biblioteket i sin helhet finns idag tillgängligt på nätet. Ett av dess manuskript har samma sorts elfenbensinläggningar som de som återges i äkta plast på den faksimil av Lorsch-evangeliet som GU bevarar i Herbert Blomstedt Collection. En ren tillfällighet? Eller ETT SAMBAND att beforska under de långa sömnlösa sommarnätterna?

O forna tiders gubbar! Anna Lindemark ägnar sommaren åt att granska några av Hvitfeldtska samlingens krigsbyten.

Vad önskar man sig under sommardagarna, om inte en serie murrigt mys med kolmörka gubbporträtt, komplett med spännande hattparad? Anspråkslösa personhistoriska nedslag, som springer besinningslöst förbi huvuddelen av Lärde Herrars och Kyrkofäders uråldriga CV:n, och istället tar fasta på det anekdotiska. Det är ju trots allt de udda detaljerna som håller ens intresse för gammalt bôs vid liv.

Humanistiska bibliotekets personal har nyligen internutbildat sig kring den svenska gymnasiereformen och Hvitfeldtska samlingens tillkomst. I vanlig ordning skådar vi inåt, och har därför fokuserat på krigsbyten i våra magasin. Bland de omkring 40 000 böckerna i Hvitfeldtska gymnasiets bibliotek finns ett blygsamt antal en gång stulna luntor – många av dem kan spåras till Trettioåriga Krigets svenska härjningar på kontinenten, även om de i många fall gått igenom flera händer innan de slutligen hamnat på Gymnasii Hyllor.

Göteborg, arma provinsstad, högt älskade brädhög med Holländsk bismak, där ungdomen före 16- och 1700-talens bildningsinitiativ sades vara ”blifwen mächta fördärfwad och agalös”, där allt som är värt att se är byggt och bekostat av skotska andrasöner i förskingringen! Vad kan finnas där, i bokväg? Hon här vid tangentbordet, Götlaborgare av födsel och ohejdad vana, vill inget hellre än att lyfta fram ”våra grejer”, och som alltid drivs hon av en härligt missriktad lokalpatriotism, ofta manifesterad ett par hundra år för sent, i form av olika svavelosande invektiv då det t ex poängteras i dagens läsning att det var Ostindiska Kompaniet i STOCKHOLM och inte i Göteborg som finansierade bygget av Sockerbruksladan i Gävle 1739…

Hvitfeldtskas krigsbyten, till exempel. Från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg bevaras två böcker idag på Göteborgs Universitetsbibliotek. En av dessa är De imitatione Christi (latinograecus, för den som undrar), (Aug. Vindel. 1615) av Thomas à Kempis.

Vi fördjupar oss inte i Thomas à Kempis bakgrund, eller hans verksamhetsplan för åren 1418–1427. Däremot kanske hans tänkta visitkort: tysk-nederländsk augustinkorherre, mystiker och författare, från den tid då merparten av världens befolkning befann sig i analfabetiskt kolmörker och man därmed tvingades foga alla sina meriter till egennamnet.

Däremot kan man notera att frånsett bibeln har ingen annan bok översatts till lika många språk som De Imitatione. Efter den första tryckta upplagan 1471–1472, gavs den ut i ytterligare 745 (!) upplagor fram till 1650.

Som med många andra gudliga böcker har det också förekommit enorma gräl om manuskriptets upphov och dess orimligt många versioners riktighet, långt in i modern tid. Hathi trust mfl erbjuder den 582 sidor långa läsfesten The authorship of the De imitatione Christi (1877) ”with many interesting particulars about the book” av Samuel Kettlewell. Se där något att knåpa med när DN:s söndagskryss är avklarat. I Kettlewells efterföljd, s a s de imitatione, har Katolska bokhandeln i Stockholm gjort det extra lätt att driva den ecklesiastiska fejden vidare, via recensionsformuläret för en icke daterad nyupplaga (slut på förlaget) som man uppmanas att bli den första som betygsätter och kommenterar. Naturligtvis har vi inget bättre för oss, och i sammanhanget bör man kanske överväga att ta fejden om de olika upplagorna till Flashback forum, för maximalt mothugg. Njut av sommarvärmen!

Anna Lindemark önskar sig i vanlig ordning mot horisonten så snart fredagen nalkas.

Helgens godbit, i mullvadsbrunt klotband med guldpräglad pärmsnirkel är lagom att stoppa i en rejäl innerficka innan man går ombord, för att med säker hand navigera genom tidvattensströmmar och mariga rev i Engelska Kanalen. Notera fläckarna – vad man älskar böcker som bär spår av trogen tjänst.

Lieut. Hays Pilotage of the British Channel from Scilly to the Downs [etc etc], i en utökad fjärdeupplaga från 1855 bjuder inte bara på förtjusande kartor, som dagens läsare kanske kopplar mer till påhittade litterära landskap än till några verkliga platser. Den har också en rad diagram över stjärnhimlen, och består i huvudsak av lotsbeskrivningar som bjuder en poesi lika ren och kärv som sjörapporten.

Man uppmanas i förordet att beväpna sig med rödpenna och själv märka ut relevanta fyrljus i det svartvita trycket. Någon av bokens tidigare, samvetsgranna ägare har också gjort detta, och med tiden har bläckets beståndsdelar separerat och flutit ut i olika grad, så att Eddystones topp nu ser ut att brinna med öppen låga, som ett födelsedagsljus med varmgul gloria.

Om Eddystone och dess tillkomst kan man bland annat läsa i den högst förträffliga och mycket läsvärda Henry Winstanley and the Eddystone Lighthouse, av Adam Hart-Davis och Emily Troscianko (2002). Winstanleys osannolika och av många starkt betvivlade fyrbygge ute i det öppna havet uppfördes första gången 1696-1698, och stod i fem år innan det utplånades fullständigt tillsammans med sin byggherre, i den stora stormen 1703. Inte en enda planka återfanns någonsin av den första fyren på Eddystone.

”He was fed up with being told what he could and could not do. He, Henry Winstanley, Gent., knew about the sea and the weather at Eddystone, and he said that his crowning wish was to be in his lighthouse for the greatest storm that ever blew under God’s heaven. He set sail, and his wish was cruelly granted.”

En annan som nog också läst om Henry W. och hans försvinnande var Tove Jansson, då hon skrev om fiskarens lilla hus i Pappan och Havet (1965), ”Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.” Fiskarens hus försvinner helt och hållet efter bokens stora storm, och bara kramporna finns kvar i berget när muminfamiljen vågar sig ut för att se efter. Som barn läste jag denna förmodade drunkningsskildring med enorm ångest. Vad hände? Hur gick det sen? Det fanns inget prydligt diagram som förklarade det.

Härmed önskar vi en trevlig helg, med förhoppningsvis frivilliga havsturer.

Emil Näslund förfasar sig över folkhemmets teknikkyrkogårdar, millenniebuggens Västgötaklimax, samt det eviga dilemmat kring vilket håll USB:en ska in på.

Visst är det lustigt hur snabbt vi förkastar och nästan helt glömmer bort tekniska innovationer? Låt oss ägna en tanke åt den teknik som en gång var en grundstomme i vår vardag, men som nu är förpassad till högen av prylar vi betraktar som meningslösa. I många fall har vi väl alla dragit suckar av lättnad vid tekniska generationsskiften; vi byter till något mindre, lättare, snabbare och smidigare. Någon som saknar att spola tillbaka de suddiga VHS-banden? Att ansluta till internet via telefonnätet? Att spara dokument på ömtåliga disketter?  

Ser man bakåt är det så lätt att himla med ögonen åt de krångliga, otympliga och ibland rentav fula aspekterna av gårdagens teknik. (Ni kan väl NCS-koderna för datorgrått och datorbeige? En populär estetik på instagram just nu, sufflerar Anna Lindemark). Men det är ju vanskligt. För om inte alltför lång tid kommer folk att sitta och fnissa åt 2024 års smarta mobiler, appar och streamingtjänster. Dessutom har dåtiden en gång varit nutid och forna tiders innovationer var just detta – något nytt och spännande.

Ta CD-skivan. (Hand upp alla ni som ännu inte slängt/sålt skivsamlingen.) I tidskriften Teknikmagasinet 2:1986, presenteras produkten som ”Compact Disc, i kortform CD – två bokstäver som innebär en ny tidsålder när det gäller musikinspelningar”. Idag vet väl ännu de flesta hur en CD-skiva ser ut, men där och då var det förstås viktigt att beskriva den. Teknikmagasinets Per Odebrant skriver att skivan ”är knappt större än ett ölunderlägg” och ”silvrig i färgen”.

Hoppar vi framåt ett decennium och till tidskriften PC World möts vi av decembernumret 1996 där ännu en innovation förklaras; USB-uttaget. Nu ska det bli snyggt och prydligt i datorhörnan, slås det fast. Med USB som standard för digitala anslutningar blir det enklare att förstå vad som ska anslutas var på datorn, och vi slipper den uppsjö av kablar som ”förvirrar och förfular”.

På tal om datorer är det lite svindlande att läsa PC Worlds nummer från oktober 1996. Under rubriken ”DOMEDAGEN ÄR HÄR!” förklaras att millennieskiftet kan innebära enorma problem för datalagring världen över, då datorernas datumformat inte gör skillnad på år 1900 och år 2000 (dvs formatet ÅÅMMDD). PC Worlds Fredrik Bernsel skriver att ”så gott som all lagrad information är datumstämplad” och fortsätter med att förklara att även de flesta program vi har installerat på våra datorer använder sig av samma datumformat. Problemet kom att kallas Millenniebuggen, eller mer internationellt Y2K. Datortidskrifter, men även allmänna nyhetsmedier bevakade frågan flitigt inför år 2000. Med facit i hand kan vi konstatera att domedagen ännu inte anlänt.

PC World hade flera föregångare på den svenska tidskriftsmarknaden. Merparten lades ner efter en kort tid. Så även Min hemdator, utgiven 1983-84, vars namn så tydligt speglar bakgrunden till dess uppkomst; hemdatorn har kommit till Sverige. Under första halvan av 80-talet var hemdatorn knappast var mans egendom, men intresset var stort och utbudet av datorer växte snabbt. 1983 års sommarnummer av Min hemdator tar sig an frågan som många säkert ställde sig; ”Vad gör man egentligen med en hemdator?” Rubriken ”Leksak eller nyttosak” ringar in ämnet. Ett verktyg för att underlätta hemmets ekonomiska planering, lagring av matrecept och födelsedagar samt spel och underhållning listas bland de tämligen tama förslagen. Jätteroligt.

Mer intressant verkar den så kallade videotextekniken, beskriven i samma nummer. Videotex skulle möjliggöra för svenskarnas hemdatorer att kommunicera med centrala datorer, som skickar bilder och text. En förlaga till vår tids internet, alltså. Så smidigt verkar det dock inte vara; modem, telefon, telefonnummer till datorn och ett användarnummer krävdes. Och skulle någon datorentusiast lyckats fixa detta gick det ändå inte att ta emot videotexsignaler, eftersom ingenting ännu hade släppts för privatanvändare. Trots att det alltså inte gick att ansluta till systemet fortsätter Min hemdator att lägga ut texten om möjligheterna med det nya kommunikationssättet. Alla användare skulle nu kunna skicka ”elektronisk post” till varandra. Via Videotex skulle den händige även kunna hämta hem kursmaterial, för att lära sig engelska eller företagsekonomi. Bankärenden kunde nu skötas via hemdatorn. Drömde nån om en sista-minuten-resa till Grekland? Inga problem, Videotex skulle nu ta hand om bokningen från vardagsrummet.

Hela artikeln avslutas med en faktaruta för kalenderbitaren, med gott om siffror. Längst ner i faktaruta står det ”Systemtillgänglighet: 24 timmar om dygnet.” Om 80-talets alla tekniktidskrifter är kristallkulor lyckades Min hemdator här så gott som helt gömma undan spådomen om den ständigt uppkopplade framtiden. Hej, du sköna nya värld.

Kulturarvet ärver inte sig självt! Anna Lindemark faller ner i ännu ett av wikipediakaninens djupt grävda hål.

Här på biblioteket har vi inte bara ont i magen över pågående krig och katastrofer, utan också över sånt som hände för jättelänge sedan. Lager på lager av vånda, alltså! Här ett klipp som legat hopvikt i E. Price Edwards Our seamarks ; a plain account of the lighthouses, lightships, beacons, buoys, and fog-signals maintained on our coasts for the guidance of mariners. Klippet har säkert legat i boken långt innan den i sin tur förvärvades av Esbjörn Hillberg till hans samling av fyrböcker.

Vilken fyr som avses med ”Malmso island off the ast coast of Sweden” återstår att ta reda på via fyrwikin, men man känner ju, i vartenda ben i kroppen, den krampande ångesten över båten med de två barnen i mörkret.

Trivsammare då den lilla noteringen på försättsbladet i Alexander George Findlays A description and list of the lighthouses of the world. Originalet är från 1879, men fyrsamlingen innehåller en synbarligen hemkokt faksimil gjord på kopieringsapparat, där den förre ägarens inskription har bevarats.

”Steal not this book for fear of shame / for in it stands the owner’s name. W. J. Lewis master [of the] British Bark Carri Delap […].

Om Carri[e] Delap kan man bland annat läsa i The Evening Telegraph (Tacoma, Washington), Vol. 1, Nr 60, den 16 Oktober 1886. ”British bark Carrie Delap, Captain Lewis, sailed from Yokohama with a cargo of tea bound to Port Moody, September 13 [1886]. Ett rörigt försäkringsärende gällande samma fartyg finns också att studera. Men som vanligt undrar jag mer över W[illiam?] J[ames?] och hans liv. Tyckte han om sitt arbete? Frös han när han stod på däck? Var gjorde det ont? Var det någon som väntade på honom?

Carrie Delap seglade länge och spelade viss roll för bland annat tehandeln. Hon såldes 1891 till Norge och fick namnet Norma. Systerskeppet Isabell Mott var mindre lyckosamt. Hon övergavs till havs efter bara sex år inom fraktfarten, under en resa mellan New York och Antwerpen. Hela besättningen räddades.

Bibliotekarie Joakim Lilljegren om hur spanska litteraturstudier ibland ger en ingång till 1930-talets Tyskland

Den retrospektiva katalogiseringen av Iberoamerikanska samlingen pågår på Humanistiska biblioteket, för tillfället med fokus på avdelningarna för litteraturvetenskap, eller ”Littvet”. Av totalt 26 avdelningar är 24 nu sökbara i Libris och Supersök. De två där en del arbete fortfarande återstår är de enskilt största – man brukar ju spara det bästa till sist: ”Latinam Littvet” för allmän latinamerikansk litteraturvetenskap och ”Span Littvet” för spansk dito.

Bland de böcker som nyligen gjorts sökbara i våra system finns två som har stått bredvid varandra på hyllan i över 80 år. Bortom sitt egentliga innehåll (studier över två olika spanska författarskap, Cervantes resp. Valle-Inclán) kan de idag även fungera som ett illustrativt exempel på den enorma kunskapsflykt och -fördrivning som skedde i Tyskland under nazisternas styre på 1930-talet.

Den första boken heter ”Don Quijote” als Wortkunstwerk (1927) och skrevs av Helmut Hatzfeld (1892–1979). Han var litteratur- och språkvetare och finns representerad i Libris med ett tjugotal böcker. 1938 avskedades han från sin professur vid Heidelbergs universitet på grund av sitt delvis judiska påbrå. Efter att ha tillbringat en tid i Belgien fick Hatzfeld så småningom en fristad i USA, där han fortsatt bedrev sin forskning och undervisade vid Catholic University of America.

Samma år som Hatzfeld avskedades, framlade Gunter Heinrich avhandlingen Die Kunst Don Ramón María del Valle-Incláns vid Rostocks universitet. Om Heinrich vet vi inte mycket mer än att han föddes 1911 i Rostock samt var av ”arisk härstamning, protestant och tysk medborgare”, vilket noteras på bokens sista sida.

Två ögonblicksbilder alltså, av de genomgripande förändringar som genomfördes vid tyska universitet under 1930-talet. Sambandet är framkommet av en slump, då Hatzfelds och Heinrichs efternamn råkar börja på samma bokstav och deras böcker därför står intill varandra på Iberoamerikanska samlingens hyllor. För en mer omfattande överblick av hur förvisningen av tusentals judiska och oppositionella forskare från Tyskland och Österrike kom att gagna framför allt Storbritannien och Förenta staterna rekommenderas Jean Medawars och David Pykes bok Hitler’s gift: scientists who fled Nazi Germany (2001).

Bibliotekarie Emil Näslund filosoferar över tillvaron som förälder.

Att säga att det händer en del med oss när vi skaffar barn är väl århundradets underdrift. Själv har jag en dotter därhemma som vänt upp och ned både på tillvaron och på innehållet i skåp och hyllor. För att inte tala om ens egna tankar, omskakade och spretiga. Mellan trötthet, akututryckningar, koffeinintag och blöjbyten kan man ibland kosta på sig att höja ribban för tankekraften och reflektera över nu och då.

En tanke som ligger nära till hands är att jämföra sig med sin föräldrageneration; hur var det när de fick barn? Vad debatterades då? Hur skulle en bra förälder vara?

I tidningen Föräldrar & barn, tryggt förvarad i våra magasin, hittar jag åtminstone glimtar av svar. I det allra första numret, från september 1990, deklarerar chefredaktör Maria Modig att familjelivet befinner sig i ”en stor förändring”. Hon syftar på nya roller för pappor och mammor. Pappan vill nu dela på arbetet hemma. Mamman vill både yrkesarbeta och vara med sina barn. Till denna ständiga omstöpning av familjen behövs en guidande tidning, inte minst för att, som Maria Modig avrundar; ”utvecklas i din familj”.

Rent allmänt är Föräldrar & barn ganska småputtrig och förutsägbar i sitt innehåll. Längre förlossningsberättelser varvas med matnyttiga artiklar om att laga egen barnmat, välja barnböcker och gympa med baby. Allting är rikt illustrerat, ofta med generösa färgbilder. Tonen i texten är personlig och gemytlig, och alla föräldrar som intervjuas är storögt fascinerade av sina barn. Det är kort sagt en mysig babybubbla i tidskriftsform. 

Väldigt mycket av innehållet handlar om intressekonflikten arbete och barn. Redan i första numret finns en kort intervju med skådespelaren Maria Johansson, under den talande titeln Barnen är viktigare än karriär. En ännu mer slående titel har den fiktiva berättelsen Att välja mellan en dotter och dotterbolaget, lite längre fram i samma nummer.

Mer rafflande blir det i februarinumret från 1991, som stoltserar med en 12 sidor lång ”pappa-special”. Här slås det fast att ”Papparevolutionen är ett faktum” och så följer en rad bildrika uppslag med texter som ger olika perspektiv på skiftet i föräldraledigheten och familjevardagen. ”Misstänksamt dras han in i kvinnovärlden. Till blodpuddingen, sandlådan och Konsum. Och tvättstugan.”, lyder en av de ganska märkliga texterna. En annan text förklarar att närheten till barnen kan ge kraft åt papporna, och ”påminna oss om vad som är viktigt i livet”. Ett senare nummer ger svar på frågan vi alla ställt oss; Hur är Carl Bildt som småbarnspappa?

Förmodligen är det just här som tidens gång märks mest, i artikelserier som ”Farsan” och flera andra längre intervjuer med kända och okända pappor. Den underförstådda frågan är ”Men hur är det egentligen att vara pappa?” Liknande frågor till mammorna tycks vara ointressanta.

*

Dagen till ära återges här ett fragmentariskt skaldestycke, funnet som efemärt manuskript (vilket är kanslisvenska för handskrivna lappar) på plan 4. Materialet utgör sannolikt någon typ av improviserat bokmärke eftersom det helt och hållet saknar koppling till sin värdpublikation.

Sidan har varit uppblött vid något tillfälle, och har oläsliga marginalanteckningar. Ingen uppgift finns om ursprunglig huvudpublikation eller tryck som den kan ha kopierats ur. Den knorvliga ortografin som synbarligen härrör från 1600-talet låter sig svårligen benas ut, men återges här efter bästa fömåga, och påminner möjligen något om vår egen arbetssituation vid valda tillfällen:

Eet skalde-försökh om hennes Qwalma Mater;

Hwad läse-frucht som ännu icke fläckats
af brune prickar uti dystre rum
den fingrasz häär av diäknetass som bläckats
i seeklers wakha oc med ryg i krumh
Iagh måå hvid edert mööte hväl förskreckas,
skal iemväl ej af wördnad bida stum

I lärde herrar medh een foth i myllan
Iagh skyndar at er sträfvan springa bij
Dit gråånat hufvud skönias kan bak hyllan
Medh hast iagh bringar åldrigt tryck, förbij
är tidh då gienom eegen ljuf förskiyllan
I mächtade att sööka deruti

Dock, haf förtröstan – intet ståhl skal bijta
i detta vittra tämpels ände-lyckth
Då gubbars lumpor byts mot hwingar hwite
Skal palimpsester endnu hwila trygt
Meed knuth i nackom gåå wi än oc slijte
förwaltande deen lärdom I ha bygt

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark hjälper våra låntagare att visa sökfältet vem som bestämmer.

*

Ny på biblioteket? Ny på universitetet?

Universitetsbibliotekets söksystem Supersök är otroligt generöst och optimistiskt. Det levererar gärna tiotusentals träffar om man har oturen att leta efter något som är skrivet av en person med ett hyggligt vanligt namn. Ännu värre blir det om man vill ha tag i något med en generisk titel, typ ”annual” eller ”report”.

Att leta böcker i våra digitala system är lite som Googlewhacking – med så få termer som möjligt ska man avgränsa sina träffar så mycket som möjligt. Det gäller samtidigt att slippa skriva in många sökord, pga man är lat effektiv.

Och de bästa termerna att använda…?

– författarens mest unika namn (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– det mest betydelsebärande ordet i titeln (helst utan diakriter bortom katalogens eget språk)
– eventuellt tryckåret, om man känner till det. Viss försiktighet anbefalles. Det kan vara fel, och det kan filtreras bort om det är ett gnälligt system som stoppar alla termer med fyra tecken eller mindre.

NEJ, bäst att inte skriva in hela titeln på boken. Vi minns fel. Vi stavar fel. Vi slarvar och skriver in en eller ett par extra bokstäver någonstans. Undvik överhuvudtaget långa söksträngar, och vanligt förekommande småord. De är lika meningsfulla vid databassökningar som bajssträngar hos räkor.

NEJ, sök inte på ISBN om det inte är ett måste. Forskare anser (källa:internet) att det finns ca 32 miljoner möjligheter att göra fel när man skriver in ett ISBN, mest på grund av att man saknar det naturliga korrekturstödet som språkigenkänning ger. Vi VET hur man stavar till Houellebecq, så vi ser automagiskt om det blir fel. Men 978-91-27-11887-4 har vi ingen automaträttning för i ögat. Vissa av oss är jättebra på långa nummerserier, men detta är kulturarvsbloggen, inte Chalmers. Hand upp, dyskalkylikerkollegor!

NEJ, använd inte ord med konstiga diakriter (prickar ringar accenter cediljer) eftersom systemet kanske inte känner av dem, kanske inte automaträttar dem, kanske inte fattar grejen med bindestreck osv. Detta är en form av språklig utarmning som man kan ha åsikter om. Ha gärna det. Supersök klarar svenska ringarÅprickar, men misstänksamhet mot diakriter är ändå en sund baslinje som ofta lönar sig.

JA, välj det av författarens namn som är mest unikt. Skriv inte Johansson om karln är straffad med ”Eggelbert” till förrätt. Sök inte på Lars, John, Anna eller Maria om upphovsoffret heter Kalenderhielm på slutet.

JA, undvik småorden. Samt: Libris websök (om man är där och letar) gillar INTE att man skriver ”och”, då gnäller systemet.

JA, trunkera med * vid osäkerhet. Klipp av ordens ändelser om de är osäkra. Kringgå tildesymbolerna med en liten stjärna! Stavade den med s eller z? Två t? Ingen vet! Trunkera på!

Har man gjort rätt nu, bör man ha en cocktail som kan se ut som ”AUDREY PERVERTED 1933” eller ”FRANZ KOKAINISMUS 1967” eller ”BEPPE GERIATRIK 1999”. Roligt, och ofta ganska respektlöst mot författaren. Detta är kortformen för den näve mental bredspektrumantibiotika vi kastar in i maskinen, det är söknätet som vi knyter olika varje gång för att passa en ny och unik typ av informationsfisk, och det bör i idealfallet ge EN träff på exakt det man letar efter.

För många träffar? Sortera kronologiskt om det går. Ofta finns funktionen ”äldst först” / ”nyast först” vilket är helt ovärderligt. Då kan man skippa resten så fort det blir 1887 och timmen är för sen för den där förstaupplagan.

En annan bra grej med flera bibliotekskataloger: kolla medietypen längst ute i endera kanten. Hur många titlar med ordet ”spine” finns det? (1.573). Men vi vill inte ha nån uppbygglig bok om civilkurage, vi längtar efter den medicinska tidksriften SPINE som har så många roliga artiklar om ryggmärgsbråck. Välj rätt medietyp, så minskar antalet träffar till en handfull.

Under avancerad sökning kan man också välja VAR man vill att informationen man matat in ska dyka upp. Om man inte fritextsöker, kan man undvika att resultatet blir nedlusat av en massa träffar på den berömde portugisiske diktaren Carlos Spine, om det nu är tidskriften SPINE man är ute efter.

Självklart är det på sin plats med systematiska litteraturöversikter (review articles) så man vet att man inte missat nåt superviktigt. Men ytterst får man kanske finna sig i att det numera är i princip omöjligt att få en komplett överblick över sitt fält, och att man – särskilt i den akademiska karriärens startfas, då man skriver om nåt smalt och angeläget som det tyvärr inte finns en enda specifik monografi om (med en titel som korrelerar med ens valda problemområde) får nöja sig med att punktera den svävande jättebubblan av akademisk text på ett ställe som verkar relevant för en själv. Därifrån kan man sedan kannibalisera referenserna i uppsatsen vid ingångshålet, och se om någon har varit gullig nog att också referera till den. Som filmtipsen på Netflix, ungefär.

Känner ni er redo? Våra databaser väntar på era genombrott!