Invärtes skratt bådar illa – Charles Dickens 212 år

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en jubilerande ikon.

*

Idag firar vi Charles Dickens som skulle fyllt 212 år. Dickens var en av den viktorianska erans stora författare och han lyckades kombinera melodram, humor, satir och berättarglädje på ett sätt som gjorde honom omåttligt populär.

Charles Dickens föddes 7 februari 1812 och dog 58 år gammal 1870. Barndomen var kärv, minst sagt. Familjen var fattig och inte blev det bättre när faderns skulder förpassade honom till gäldstugan och därmed tvingade lille Charles, blott 12 år, till arbete för att bidra med pengar till familjen. Arbetet var att tillverka skokräm, föga glamoröst, uselt betalt, smutsigt och ohälsosamt. Erfarenheterna gjorde honom för resten av livet till en stark förespråkare för ett mer socialt humant samhälle, något som genomsyrar de flesta av hans böcker.

Charles Dickens fick en torftig skolgång men lärde sig att stenografera, vilket gjorde att han kunde ta anställning som journalist. Under sin tid i detta yrke började han utveckla en blick för att skildra människor och förmåga att skriva satir. Han skrev en rad kortare satiriska betraktelser som publicerades i pressen, och till slut i bokform: Sketches by ”Boz,” Illustrative of Every-day Life and Every-day People. Denna bok gjorde att han som 24-åring fick möjlighet att publicera sig som skönlitterär författare. Hans debut blev den humoristiska romanen The Posthumous Papers of the Pickwick Club. Den trycktes först som följetong 1836 och publicerades i bokformat 1837. Humanistiska biblioteket har ett exemplar av förstaupplagan; ett av de första 750 som trycktes.

Berättelsen om medlemmarna i Pickwickklubben blev fantastiskt populära. Dickens fortsatte skriva i drygt 30 år, och det mesta han skrev räknas numera som klassiker. Som ni säkert förstår – biblioteket har allt. I samlingarna finns även en förstaupplaga i en senare tryckning. Denna ingår i Herbert Blomstedt Collection.

Titeln på detta inlägg? Det är en sammanfattning av en mening hämtad ur Pickwickklubben: “When a man bleeds inwardly, it is a dangerous thing for himself; but when he laughs inwardly, it bodes no good to other people.”

Jean de la Fontaine x 4

Idag fördjupar sig kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson i vad som rim-ligt är:

Det fanns en tid då visdom och moral skulle förmedlas till omvärlden via vers. Kort sagt: om dina slutsatser inte rimmade betraktades de som suspekta och utan grund . Idag har vi något annorlunda sanningskriterier. Jean de la Fontaine (1621—1695) var en fransk författare som byggde sin karriär på denna rimmande konst och då främst via fabler på vers.

Djuren och naturen i hans dikter speglade mänskliga karaktärsbrister, moraliska dilemman och sedelärande slutsatser. Exempelvis: i Fabeln om rävens och vargens rättegång är slutradernas sentens att ”När skurkar inför rätta strida / Har ingen rätten på sin sida”. Vilket kanske borde anammas emellanåt idag. la Fontaine blev ohemult populär och i boktermer innebar detta att det trycktes upp en mängd upplagor. Det blev á la mode bland noblessen att äga en utgåva med la Fontaines fabler. Som alla vet, är något ”á la mode” bland ”nobless” och ska visas upp, ska det visas upp med stil.

Dagens bokkonfekt är därför fyra olika utgåvor av la Fontaines fabler, tryckta av sådana där fransoser som gör resten av världens tryckkonst obsolet på förmiddagen och förtjusas över sin egen förträfflighet över ett glas vin på eftermiddagen. Först ut är Fables choisies, mises en vers (4 volymer) tryckta i Paris av Charles-Antoine Jombert 1755—1759. Enligt vissa källor är detta höjdpunkten av fransk tryckkonst under 1700-talet och de källorna har nog rätt. Vi har helskinnband i folioformat, förgylld dekor, förgylld dekor på pärmens kanter och förgyllda inre denteller, marmorerade försättsblad, ypperlig papperskvalitet och perfekta kopparsnitt (275 stycken). Förlagorna till illustrationerna är gjorda av Jean Baptiste Oudry. Allt vad en välekiperad bokhylla behöver.

Så hur överträffar man höjdpunkten av fransk tryckkonst? Man kan göra som Étienne Fessard – helt enkelt låta bli att trycka böckerna på vanligt vis och istället gravera allt. Det vill säga att allt i böckerna, bild och text, graverades och trycktes medelst kopparstick. För att förstå mödan i detta arbete måste man ha i åtanke att böcker vanligtvis trycktes med lösa typer: en typ per bokstav, en sida per tryckform. När man tryckt en sida korrekturlästes allt minutiöst. Upptäcktes ett felstavat ord bytte man enkelt ut typerna i tryckformen och tryckte igen. Om Fessard stavade fel i en kopparplåt fick han lugnt finna sig i att gravera en helt ny plåt för hela sidan … med risk för att han gjorde ett nytt fel. Det tog honom också från 1765—1775 att bli klar med hela verket: Fables choisies, mises en vers, Nouvelle édition gravée en taille-douce. Les figures par le Sr. Fessard (6 volymer). Men bra det blev: helskinnband i oktav-format, utmärkt papper och med hela kitet av bokbandslyx.

Låt oss hoppa fram 150 år till början av 1900-talet. Där finner vi ett par utgåvor som kanske inte når upp till 1700-talsutgåvorna klass, men som är smakfulla och mer hänsynsfulla mot hushållsbudgeten. 1922 gav G. Crés ut Contes et nouvelles en vers (2 volymer). Det är en begränsad upplaga om 390 exemplar. Illustrationerna är kopierade från en upplaga från 1762 och är tecknade av den franske konstnären Charles Eisen. Eisen var en av rokokons stora franska illustratörer, och han lät sitt kreativa geni gå loss på la Fontaine. Contes et nouvelles är inte djurfabler, utan allegorisk vers med moraliska poänger, och bygger på Boccaccios noveller. Bland annat beskrivs en otippad men tydligen högst effektiv metod att skrämma djävulen med.

Bokbanden är inte lika överdådiga som 1700-talsbanden, men skäms icke för sig och inlagan har en alldeles utmärkt papperskvalitet. Jag vet, papperskvalitet är kanske inte allas raison d’être, men för en bibliotekarie med evigheten som bevarandemål är papperskvaliteten essentiell … och så är det ju rätt fint.

Hoppar vi fram blott 8 år hittar vi Louis Conrads Fables choisies mises en vers. Det är en utgåva i 3 volymer från 1930—33 som är blygsamt elegant med tidstypiska illustrationer i färg. Hela upplagan ger ett blomstrande och somrigt intryck, inklusive fina band med förgyllda blommor på ryggarna. Papperskvaliteten? Jodå, den är utmärkt.

Alla la Fontaineutgåvor i denna text är hämtade ur Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection.

Ordning och reda

Kulturarvsbibliotekarie Anna Lindemark försöker varva ner inför helgen och kanske se en film. Det går sådär:

Vi gillar källor här på biblioteket. Samtidigt är det ofta så hemskt att veta saker. Inte bara på ett Lovecraftianskt sätt, så att hjärnan imploderar efter att man äntligen listat ut vems tentakler det är som sticker ut bakom solförmörkelsen. (Nyarlathoteps. Det är alltid dens tentakler. Nu vet du.)

Bänkar man sig framför en film kommer alla att se problemen med just deras expertområde. Jag är så glad att jag inte vet nåt om hästar, småskaligt jordbruk eller förbränningsmotorer. Men istället för att störa mig till blods på krattig långsvärdsfäktning, glittrig åttiotalsögonskugga på historiska prinsessor, feldaterade mekaniska uppfinningar och forensiska övertramp i närtid, sitter jag inte sällan och ylar av kollateralskam inför diverse hutlöst korkade biblioteksskildringar på film. Det är otroligt jobbigt att se sånt om man är det allra minsta lagd åt det där hållet som får en att vilja hålla ordning på saker och ting, ta fram rätt uppgifter, bry sig om referenser och källkritik, eller korrekturläsa i alla fall delar av verkligheten. Exakt de där egenskaperna som gör en till en hyfsad bibliotekarie.

En stor del av poängen med biblioteksjobbet är ju att ge folk information som är transparent, tydlig, korrekt och offentlig. Vi vill inget hellre! Och så skildras ens förmodade arbete av folk som av allt att döma aldrig satt sin fot på ett bibliotek. Det är mystiskt med bibliotek, framför allt. Mycket mystiskt. Det ska vara så, verkar filmskaparna tycka, utan att inse att mystik bara uppstår när man slarvat bort delar av diariet, eller gjort fel i katalogen. Det är alltså inget normaltillstånd.

Librarian-filmerna (ok, jag såg bara den första) är så upprörande dåliga att jag bara vill avskriva dem direkt, men där kan man åtminstone skylla på att protagonisten är helt ny på jobbet, och inte har blivit torterad med häftklamrar tillräckligt länge för att sluta försöka techno-bullshitta sig till några sociala bonuspoäng på allt för djupt vatten, eller mansplaina olika mainstreamartefakter som vi alla redan läst oss trötta om på Wikipedia. Med samma attityd till jobbet som Indiana Jones förhåller sig till arkeologi, skulle Noah Wyle bli föremål för avstängning i samma sekund som han satte en omsorgsfullt patinerad brun lågsko på våra gråa heltäckningsmattor.

Du har köpt all din fejk-efemera från Etsy, i storpacket French Vintage Travel. Du är vägd och funnen för lätt.

Hellre då Mumiens (1999) sagolikt perfekta Rachel Weisz, som inte bara lyckas domino-riva ner samtliga hyllor i sitt eget bibliotek, utan också begår tv-trop genom att direktöversätta apgammal text till habil nutidsengelska under press.

“Look, I… I may not be an explorer, or an adventurer, or a treasure-seeker, or a gunfighter, Mr. O’Connell, but I am proud of what I am.”
“And what is that?”
“I… am a librarian.”

Men den som egentligen måste hängas ut här, är den skinntorre biblioteksgurun på Minas Tirith, i första delen av Sagan om Ringen, självklart extended edition, släpp min arm! För den gubben har uppenbarligen varit på plats sedan forntiden, och haft jättegott om tid på sig att städa. Här i människornas högborg i Midgård har man helt klart haft lediga stunder att sitta och polera ett oändligt antal valvbågar av sten, och göra silverinläggningar även på gemena knektars skramliga harnesk, men röja i biblioteket går tydligen inte. Man anar att alla pengar i stadskassan gått åt till körsbärstomater samt försvarsanläggningar kring Osgiliath. Guardian noterar inga problem med detta i en artikel från 2019.

Öppen låga gör ONT i själen! Titta på dom! Bara titta!

Kan vi prata om hur jäkla dammigt det är i Minas Tiriths bibliotek? Om bristen på belysning, ventilation, hyllor och inte minst tillgänglighetsanpassade ramper, så man får kullerbytta sig ner för en snirklig trappa medan man håller en droppande kandelaber med tre brinnande ljus (eller en FACKLA!) över de uråldriga annalerna? Hur kom Gandalf ens ner för trapporna? Och vad hotade han med att förvandla den läderluvklädde bibliotekarien till, för att personalen skulle tillåta piprökning, öldrickning och förmodat smörgåssnaskande rätt över handskrifterna, i ett regn av smulor och smörkluttar?

Turligt nog är jag inte först på bollen med mina klagomål.
Notera kaffemuggen, perfekt placerad för att välta.
”Oförklarligt” avstängd från forskarhyllan?

Kan vi också prata om ordningen på materialet? Om vi befinner oss i mänsklighetens administrativa hjärta i Midgård, och de handlingar som efterfrågas rör en namngiven, upphöjd och känd regent, borde det då inte finnas ett personarkiv med dens bamsiga sigill och pergamentfnuttar? Alla möjliga oläsliga dokument UTAN misstänkt dekorativ krull på överkanten, och UTAN såna där skrattretande breda marginaler som det är på alla gamla dokument på film? Borde man inte för längesedan ha letat ut allt som hade med respektive Död Kung att göra – igen, bibliotekarien ser ut att ha registrerat exakt noll (0) semesterdagar i Primula de senaste nittio åren – och läst det och gjort det sökbart? I alla för-Youtubeska civilisationer har folk jättemycket tid att fördjupa sig i forngrejs, det är sen gammalt. Var är den Klemmingske bibliografdvärgen som borde ha indexerat skiten för evigheter sen? Hur kan de här asviktiga delarna av historien vara ett fördolt, okänt mysterium när det finns nedtecknat och angår ALLA, även de som inte läst 120 poäng Mordors Geopolitiska Historia under sin tid som utbytesstudenter på University of Gondor? Skärp er med metadatan!

G. E. Klemming, 1823-1893, chef för Kungliga Biblioteket från 1865, och om inte DU ser att detta är ett solklart fall av infiltration från parallella fantasyvärldar, så gör i alla fall jag det. Antagligen sade han upp sig i vredesmod från Minas Tirith och begav sig till Humlegården istället.

På tal om ansvar, hur många andra bibliotek finns det ens i Tolkiens värld? Utöver Arwens läshörna i Vattnadal, där hon har sina bokband i färgkodad plysch utan ryggtitlar, på en öppen balkong nära ett vattenfall. De böckerna är säkert skyddade av nån alvisk motsvarighet till den där avfuktaren ”Torrbollen” från Claes Ohlson, eller möjligen av hennes inneboende godhet som läsare. Och om alverna har nåt annat megaarkiv som man kommer åt genom att boka ett tvåtimmarspass vid Galadriels tvättfat, det får vi inte veta. Min gissning är att Elrond går runt med ett enda, kritiskt USB-minne format som ett löv instoppat i ärmen på sin episka rökrock. Får man samtidigt gissa att alverna bara sparar sånt som rör dom själva, och att människornas patetiskt torftiga historieskrivning inte tas upp av de fisförnäma spetsöronen? Ungefär som med bevakningen av lokalhistoriskt material i de svenska pliktleveranserna; ner i bingen med allt som inte hör hemma på egen gård? Ni fattar ju att jag inte hänger med på hur filmerna slutar när jag måste tänka på allt det här?

Förklaringen till att ingen längre minns nåt om baktiden i Tolkiens hittepåvärld kanske faktiskt står att finna i hans biblioteksskildringar? Som Akademisk Gubbe ™ med garanterade armbågslappar borde han ha genomlidit ett stort antal bibliotek under sin livstid, och inte såna schyssta som alla får komma till, utan såna onda brittiska snorkiga där det kostar pengar och man måste vara ”rätt sorts” medborgare för att få vara med. Suck. Att då skriva ihop ett bibliotek som har noll ambition att sortera och hålla rent sitt material, och där man måste klättra ner i en spindelvävig oubliett innan man kan åkalla silverfiskarna med sitt medhavda smörgåspaket, är det hans litterära hämnd på sådana platser? En inte så subtil pik om att hålla reda på grejerna?

Jag tar det som en uppmaning, ora et labora. Var är ghostbustersdammsugaren som vi har till hyllorna? Var är mitt dvärgskägg, och min läderluva?

”…dessa eländiga sidor, med tillgivenhet…”

Idag skriver Humanistiska bibliotekets Joakim Lilljegren om dedikationer i böcker ur vår iberoamerikanska samling.

*

”Jag har många gånger upplevt hur autentiska spår i böcker tagit mig ut på en resa i tid och rum – utan att lämna läsfåtöljen.” Detta skriver författaren och läkaren Carl-Magnus Stolt i en essä i det senaste numret av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus (nr 10–12 2023, ”Bokarkeologen”, s. 339–341). ”Spåren har varit startskottet för kreativa utforskningar av livsöden och komplexa personhistoriska samband och nätverk.” Dessa ”autentiska spår” kallas även ”exemplarspecifik information” och kan till exempel bestå av en autograf eller dedikation som vittnar om bokens proveniens och historia.

Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek har en mängd böcker med sådana spår, mycket tack vare att samlingen till en början byggdes upp genom donationer. Den har sitt ursprung i det iberoamerikanska institut som grundades i Göteborg 1939 av språkläraren och diplomaten Nils Hedberg, en energisk och extrovert polyglott som under sina fyra år som svensk pressattaché i Argentina, Chile och Mexiko byggde upp ett stort nätverk: ”Jag känner personligen de flesta betydande författarna i Spansk-Amerika utom de yngsta”, uppgav han i en intervju i DN 13 november 1960.

Institutets verksamhet bedrevs på sparlåga under dess första år p.g.a. andra världskriget, men redan 1945 inträffade en av de stora händelserna i institutets historia då den chilenska poeten Gabriela Mistral anlände till Göteborg på sin resa till Stockholm för att ta emot nobelpriset. I Göteborg togs hon emot av Matilde ”Matica” Goulard, lärare i spanska vid institutet och tillförordnad föreståndare då Hedberg vid tillfället var i Latinamerika. Om detta besök har bibliotekarien och hedersdoktorn Anna Svensson skrivit en artikel, ”’Mistral och femton böcker’”, som gavs ut i festskriften Desde Chile a Suecia (2018). Ett minne från besöket finns än idag i iberoamerikanska samlingen i form av ett signerat exemplar av Mistrals Dikter (1945).

Foto av titelbladet i Dikter: ”Till Göteborgs iberoamerikanska institut, med tillgivenhet och respekt för dess arbete / Gabriela Mistral.”

Gabriela Mistral och Matilde Goulard besöker Gustavsbergs porslinsfabrik (© Kooperativa förbundet (KF), arkiv och bibliotek). Stillbild publicerad med tillstånd från rättighetsinnehavarna (Glimtar 1946:2’55–4’04). Filmen finns tillgänglig på Filmarkivet.

Ett annat exemplar som Anna Svensson skrivit om är den argentinske författaren Macedonio Fernández Papeles de Recienvenido (1944), detta i artikeln ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov” i antologin Objekt och samling (2021). Exemplaret hade donerats av författaren till sin kollega, läkaren Julio César Dabove, som i sin tur skänkte det vidare till iberoamerikanska institutets bibliotek då han besökte Göteborg 1955. Exemplarets två dedikationer ”tar oss från de litterära kretsarna i 1920-talets Buenos Aires till Handelshögskolan i Göteborg på 1950-talet”, som Svensson beskriver i sin artikel.

Macedonio Fernandéz, foto: Wikimedia Commons.

Nils Hedberg och Julio César Dabove 1952 (Foto Kanold, Iberoamerikanska institutets arkiv, GU).

Det signerade försättsbladet: ”Till de kära bröderna Julio César Dabove, Santiago Dabove, favoritkonstnärer och vänner, en omfamning Macedonio Fernández juli 1944. Till biblioteket i Göteborg där den kommer att bestå, hyllning från Julia Dabove de Ruiz Gu[bortskuret] och Julio C. Dabove oktober 1955.”

Ytterligare en argentinsk författare som besökte Göteborg och som har lämnat spår i den iberoamerikanska samlingen är Jorge Luis Borges, en av dem som borde fått nobelpriset i litteratur men aldrig fick det. Hans enda Sverigebesök skedde i november 1964 – om detta kan man läsa i Oscar Hemers bok Borgesiana (2021). Redan på 1940-talet hade Hedberg träffat Borges i Buenos Aires och fått ett antal böcker donerade till institutets bibliotek, däribland ett exemplar av novellsamlingen Ficciones (1944) med en personlig hälsning till Hedberg.

Porträtt- och försättsblad i Ficciones: ”Till Nils Hedberg med nuvarande och framtida vänskap från Jorge Luis Borges, Buenos Aires 1946.”

Den som tog initiativ till Borges Sverigeresa var den colombianske litteraturvetaren och filosofen Rafael Gutiérrez Girardot, som hade vistats fyra månader i Göteborg i mitten av 1950-talet. Därefter arbetade han vid Colombias ambassad i Västtyskland, där han träffade Borges som var på föreläsningsturné i Europa. I ett brev till Hedberg den 2 oktober 1964, som finns bevarat i det iberoamerikanska institutets arkiv, skrev Gutiérrez Girardot:

”Vi pratade naturligtvis om Sverige och jag föreslog honom att besöka din institution, som, vilket du vet, är den bästa i Europa, något jag sagt till [den argentinske författaren Eduardo] Mallea och [den guatemalanske författaren Miguel Ángel] Asturias och till alla. Borges hoppade av glädje när jag lade fram idén och jag lovade att skriva till dig och be dig skriva till honom för att se vilka möjligheter det finns för honom att komma.”

Gutiérrez Girardot donerade genom åren även en stor mängd böcker till iberoamerikanska institutets bibliotek, både sina egna verk och andras. I samlingarna finns exempelvis det lilla särtrycket Die spanische Literatur (1964) med en hälsning till Hedberg. En artikel om Gutiérrez Girardots tid i Göteborg väntas utkomma i nästa nummer av Acta bibliothecae universitatis Gothoburgensis.

Rafael Gutiérrez Girardot, okänd fotograf, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 21 oktober 1960.

”Till Nils, dessa eländiga sidor, med tillgivenhet från Rafael, Bonn 25.3.64.”

Ännu en personlig hälsning till Hedberg finns i romanen En mi hambre mando yo (1959), skriven av Isabel de Palencia, spanska republikens sista ambassadör i Sverige, och utgiven i Mexiko, där Palencia levde i exil sedan nederlaget under inbördeskriget. Palencia återfinns även i ett par av KvinnSams personarkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek (Barbro Alvings och Elisabeth Tamms samlingar) – en artikel om hennes kopplingar till Göteborg är under arbete.

”Till herr Nils Hedberg och fru med en hjärtlig hälsning från Isabel de Palencia, 26 juni 1959.”

Foto av byst av Palencia, okänd konstnär, möjligtvis med efternamnet Rubinstein. Elisabeth Tamms samling, KvinnSam, A 170 1:1.2.

Ett annat vingslag från Spaniens moderna historia finns i det exemplar av Historia de la sociedad bilbaina 1839–1965 (1965) som den svenske diplomaten Carl-Herbert Borgenstierna donerat till iberoamerikanska institutet. En lång hälsning på försättsbladet vittnar om att han fått boken av Javier Ybarra Bergé, dåvarande borgmästare i Bilbao, idag främst ihågkommen som ett av ETA:s drygt 800 offer – han kidnappades och dödades 1977.

”Till Sveriges ambassadör och min käre vän, Ers excellens Carl Herbert Borgenstierna, ett prov på tillgivenhet, som Bilbaos borgmästare och medförfattare till denna bok, utan att glömma er förtjusande hustru Anita. / Javier de Ybarra 7-IV-67.”

Målning av Javier Ybarra Bergé, Bilboko Udala/Ayuntamiento de Bilbao.

Ibland har de autentiska spåren i samlingen dykt upp av mer oavsiktliga anledningar. Ett exempel är No hay causa perdida (2012), memoarer skrivna av Colombias f. d. president Álvaro Uribe Vélez. Tanken med inköpet av den boken var att den skulle vara till hemlån och stå i öppna magasin på avdelningen ”Col Mod Pol”, tillsammans med alla andra böcker om colombiansk modern politik, men eftersom boken var slut hos förlaget tillhandahöll vår leverantör istället ett begagnat exemplar – som råkade vara signerat av författaren. En autograf från en tidigare statschef väger tungt när det kommer till bedömandet om var i biblioteket boken ska placeras, och i detta fall blev det istället slutet magasin och läsesalslån (samma låneregler gäller för de övriga nämnda signerade exemplaren ovan).

Försättsblad och omslag till No hay causa perdida: ”Lina, med tacksamhet, A. Uribe V.”

Det finns många ännu outforskade dedikationer i iberoamerikanska samlingen, bl. a. ett stort antal böcker som skänkts av den mexikanske författaren och litteraturkritikern Alfonso Reyes, den peruanske politikern Víctor Raúl Haya de la Torre och den svenske romanisten Johan Vising, den senare en av de första rektorerna vid Göteborgs högskola. Precis som Carl-Magnus Stolt skrev i sin essä kan alla dessa böcker, utöver sitt egentliga innehåll, erbjuda ytterligare resor i tid och rum.

Åter i gruvan

Är du tillbaka på jobbet än? Ja, vi trodde väl det. Idag finner vi tröst i ett inlägg av Emil Näslund, hemmahörande i undervisningsteamet på Humanistiska biblioteket:

*

”Hur var det på jobbet idag?” är en fråga som de flesta av oss mellan studentbetyg och pensionsavtackning får var och varannan dag. Svaren vi ger är väl, om sanningen ska fram, rätt enahanda. Såvida inget extraordinärt hänt så rullar arbetstillvaron på. Det går sin gilla gång. I synnerhet för dem av oss som jobbar framför en dator.

Ibland när jag sitter på min arbetsplats, knapprandes på tangentbordet, kan jag slås av tanken på hur arbetslivet var förr. Hur tedde sig tillvaron för en kontorsarbetande person för hundra år sedan? På rak arm har jag inget svar. Då är det tur att vi i våra samlingar har tidskriften Kontoristen, med undertiteln Organ för Göteborgs Kontoristförening.

Stadens kontorister hade redan 1892 bildat föreningen, som på bred front drev deras arbetsrättsliga frågor. Vi ska titta på några nummer från 1923 och 1924, för att bilda oss en uppfattning om dåtidens liv som kontorist i Göteborg. Med andra ord ska vi försöka besvara frågan ”Hur var det på jobbet förr?”.

Det första som slår en läsare av tidskriften är de många annonserna, som helt dominerar förstasidan och de följande två-tre uppslagen. Vi rekommenderas att köpa Underwood Portable, en utveckling av den klassiska skrivmaskinen med samma namn, nu i mer bärbart format (väger endast fyra kilo med reshuv). Våra moderna laptopar är ju omkring fyra gånger lättare, men Underwood Portable var onekligen en smidig innovation på sin tid; ”Genast färdig att användas, sedan bärhuven avtagits. Omställning eller vikning obehövligt.”

Väl framme vid tidskriftens redaktionella material målas bilden upp av en förening med hur många förgreningar och verksamhetsområden som helst. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån är enorm. Kontoristföreningens medlemmar har tillgång till egen pensionskassa, har möjlighet till hyresbidrag, får rabatt på biljetter till Stora Teatern, uppmanas att ställa upp i valet till föreningens fullmäktigeförsamling, erbjuds tyska aftnar med öl och korv och otaligt mycket mer. En kalender i slutet håller reda på alla aktiviteter. Till detta digra utbud kommer också fasta verksamheter såsom biljard, café och bibliotek. Ingen större förvåning att mottot för föreningen lyder ”Utveckling är liv; stillastående är tillbakagång och död”.

Allt som allt är det imponerande institution, som på sina håll påminner om byggandet av mönstersamhällen för arbetare. Kontorister i Göteborg kan fylla hela sin fritid med föreningsinterna aktiviteter, om så önskas. Baksidan med hela upplägget blir dock snart framträdande. Redaktionen är missnöjd med att så få medlemmar bidrar med inlägg i tidskriften, och uppmanar till bättring. Två medlemmar har donerat pengar till någon särskild del av föreningens verksamheter, och hyllas med namn och utskriven summa, som en underförstådd uppmaning till resten. En festkommitté tycker att det vore trevlig om fler medlemmar engagerade sig i dans- och sångnumren, istället för att bara komma till festerna. Och så håller det på genom varje nummer; flitiga och generösa medlemmar lyfts till skyarna, medan den stora merparten mer eller mindre explicit möts av ett milt skuldbeläggande.

Sverige fick inte lagstadgad semester förrän 1938, men även på 1920-talet kunde en kontorist ta sig några dagar eller vecka ledigt på sommaren. Då är det lätt att tänka att Göteborgs kontorister gärna såg sig om i landet och ägnade sig åt annat än vad som till vardags erbjöds i den något flåshurtiga föreningsbubblan. Men nej, inte ens då ska kontoristerna känna att föreningen brister. I majnumret 1924 ägnas en helsida åt ”Vårt sommarhem”, inackordering i pampiga villan Williamshöjd i Jonseredstrakten.

Så till sist, hur var det på jobbet för Göteborgs kontorister? Jag har ingen aning. Kontoristen skriver om allt annat än själva yrkesutövningen.

Så är ofta fallet när vi tittar på materialet i samlingarna. Vi letar svar på något, hittar intressant material, börjar läsa och försjunker i stoffet. Ursprungsfrågan kanske lämnas obesvarad, men så mycket annat har uppenbarats.

”Something more cheerful – for Twelfth Night”

Dame Judi Dench – med smak för arga broderier. Bild: IMDB.

Men har ni något med bäring på trettonhelgen, undrar du? Klart vi har. Vi har allt, och det vi inte har, lånar vi skamlöst från pöblic dömain för att illustrera våra utgjutelser!

Innan det är dags att ta ner dekorationerna firar vi med alla tiders mest respektingivande julpynt: Judi Dench som Drottning Elizabeth I i Shakespeare in love (1998). Här snäser hon att Will gärna får skriva något mer upplyftande än den deppiga kärlekshistoria hon just suttit igenom på de hårda bakre bänkarna på The Rose.

I minsta tänkbara format: här en upplaga av Trettondagsafton, lagom stor att svälja med en Treo Brus efter helgernas rumlande. Naturligtvis kommer denna karamell ur Stig Roths miniatyrsamling, som vi kommer att återkomma till ett fullständigt orimligt antal gånger framöver.

Nervöst hållen i kulturtantens vinternariga händer. Oroa dig inte, bandet är mycket mjukt och böjer sig som det gör alldeles av sig självt.

En parentes: Värt att komma ihåg om Dench är också hennes broderier. Matthew MacFayden som spelade mot henne i Pride and Prejudice (2005) berättade för Premier Magazine: ”She makes these like needlework embroideries on set in the tedium of filming, but they are all: ’You Are a Cunt’. And she gives them as presents. And it’s Dame Judi Dench. And she is doing this beautifully, intricate, ornate [work]. You kind of see the work materializing as the shoot goes on. Like: ’You Are a Fucking Shit.'”

Nyårs-hälsning

Nytt år! Nya visdomar! Bland bibliotekets allra mest syraanfrätta tryck hittar vi tidningspapper från 1800-talets senare hälft – av sämsta kvalitet, och dessutom gammalt nog för att under långan tid ha hunnit brytas ned till ljusbrun konfetti, som virvlar som en snöstorm genom rummet bara någon så mycket som andas ordet ”förstörandedigitalisering.”

Söndags-nisse, utgiven veckovis 1862-1924, därefter sammanslagen med Albert Engströms Strix, och delvis upphov till Grönköpings veckoblad, är en av dessa sköra skönheter. Nisse publicerades även som en rad specialnummer med anledning av årets olika högtider och diverse märkesdagar, däribland givetvis nyår.

Sladden till iPhonehörlurarna skulle varit vit, men den inåtvända blicken får sägas ha stått sig genom seklerna?
Analoga influencers, säkert med klisterfria magnetfransar från Sephora.
Sånt här brukar Marginalias redaktion gärna nosa upp själva, men om någon annan nu gör jobbet åt en, ids man kanske inte alltid belägga materialets äkthet via katalog -57.

Längre tillbaka hittar vi den (till det yttre) supergulliga publikationen här nedan, men efter ett par rader fastnar skrattet som så ofta i halsen, när man påminns om att 90% av gamla tiders humor byggde på rasism, sexism, kvinnohat, antisemitism, klassförakt och tokroliga skämt om hemlösa människor utan skor. En tröttsamhet som ju även Engströms Strix gjorde sig skyldig till.

Felet med historien är att den är så historisk. 1800-talets humor är väl lika mycket en produkt av sin tid som allt annat, men det som överlever i tryck är ju också den skärv av samhällets totala skojs som kunde uppskattas av toppskiktet av brukspatroner med snurrmustacher och förtryckarbuk – sannolikt samma grupp som hade råd att köpa sig en tidning med roliga gubbar i, till helgen.

Hehe. Men redan på nästa sida är det Not Hehe. Tröttheten!

”Nyårs-hälsningar” i tryck går tillbaka betydligt längre än de illustrerade skämten i Nisse och Strix, men den som sätter sig att läsa 1700-talets dito (på avsevärt bättre papper) hittar mest åthutningar om att ära Gudh och Foster-landhet, främst genom att hålla dansken stången, vilket torde glädja både Herran och Konungen.

Men! Vår evighetsfärd genom boktravarna upphör aldrig. Vi ser fram emot att hitta både nya sorger och glädjeämnen under 2024 års härjande i pappersflingstormen. Och lovar härmed högtidligen att förfölja er med exakt alla dumheter som härvid påträffas.

Putäll, härmed, på er, grevar och baroner!

Med röd luva

”Curt” (1897).

Jenny Nyström (1854-1946), känd för sina tomtebilder och många andra julillustrationer, bodde som liten i Majorna i Göteborg, och studerade bland annat vid Kjellbergska flickskolan och vid Göteborgs Musei, Rit- och Målarskola. Som första kvinna vann hon tävlingen på Konstakademien, och skulle senare ställa ut på den stora Parissalongen år 1884.

Jennys son Curt (1893-1965) tänkte ursprungligen gå i faderns fotspår och läsa medicin. Han skulle dock ändra sig en bit in i studierna, och istället utbilda sig till illustratör och reklamtecknare, som sin mor.

Man kan stanna till vid Curts två porträtt på Wikipedia. De är barndomsbilder, målade av Jenny. Curt är klädd i tidens mode för gossar; koltar med sydda veck, och på en av bilderna en liten mössa. Kanske är det ingen slump att mössan är klarröd.

”Vi två” (1895).

Trots att porträttfoto var en självklarhet under hela den tid som Curt Nyström Stoopendaal levde, och trots att han blev över sjuttio år gammal, är det dessa bilder som valts att representera honom. Målade av den som måste ha sett honom allra tydligast, och iakttagit honom med största omsorg. Kanske är de därför mer rättvisande än något fotografi.

God jul! Måtte ni bli sedda på samma sätt som lille Curt!

Öga för öga

I år önskar Marginalia sina läsare glad Lucia med annat än saffransfria bullar och Nygårda julmust light! Med Sankta Lucias martyrium i åtanke vill vi gärna visa några av våra äldre bilder av (trots allt) bättre metoder för att hantera ögonrelaterade problem och sjukdomar.

Den österrikiske ögonläkaren (sist i alla alfabetisk-nationella yrkesuppräkningar i Alf Henrikssons efterföljd?) Georg Joseph Beer (1763-1821) tillskrivs bland andra förtjänster den första moderna starroperationen (”Beers operation”), samt det kirurgiska verktyg som används för att utföra ingreppet (föga förvånande benämnt ”Beers kniv”).

Beers Lehre von den Augenkrankheiten, als Leitfaden zu seinen öffentlichen Vorlesungen entworfen blev mycket känd och använd. Biomedicinska bibliotekets samlingar innehåller också en rad planscher med bilder av ögonåkommor som relaterar till verket.

Så, då var det färdigscrollat för idag! Glad Lucia och klarsynthet önskas läsaren!

Arkivens dag 11 november

I lördags var det andra helgen i november vilket innebar ännu en upplaga av Arkivens dag. Tog du chansen att besöka ett arkiv nära dig, för att lära dig mer om vårt kulturarv? 2023 års tema är ”Färg och form” och vid entrén till Humanistiska biblioteket finns en utställning med exempel på handlingar och konstverk från konstnärer och konsthandlare som har donerats till KvinnSam och Handskriftsavdelningen. Där finns teckningar och ritningar till skulpturer av Alice Nordin, korrespondens med teckningar och en akvarell från konstnären Erling Ärlingsson till konstnärs- och författarvännen Arne Gadd, en oljemålning av Ingrid Simonsson, Inge Schiölers gästbok med mera. Samtliga är axplock ur våra personarkiv som på något sätt hyllar färg och form lite extra. Kom förbi och låt dig inspireras!