”…dessa eländiga sidor, med tillgivenhet…”

Idag skriver Humanistiska bibliotekets Joakim Lilljegren om dedikationer i böcker ur vår iberoamerikanska samling.

*

”Jag har många gånger upplevt hur autentiska spår i böcker tagit mig ut på en resa i tid och rum – utan att lämna läsfåtöljen.” Detta skriver författaren och läkaren Carl-Magnus Stolt i en essä i det senaste numret av den finlandssvenska tidskriften Nya Argus (nr 10–12 2023, ”Bokarkeologen”, s. 339–341). ”Spåren har varit startskottet för kreativa utforskningar av livsöden och komplexa personhistoriska samband och nätverk.” Dessa ”autentiska spår” kallas även ”exemplarspecifik information” och kan till exempel bestå av en autograf eller dedikation som vittnar om bokens proveniens och historia.

Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek har en mängd böcker med sådana spår, mycket tack vare att samlingen till en början byggdes upp genom donationer. Den har sitt ursprung i det iberoamerikanska institut som grundades i Göteborg 1939 av språkläraren och diplomaten Nils Hedberg, en energisk och extrovert polyglott som under sina fyra år som svensk pressattaché i Argentina, Chile och Mexiko byggde upp ett stort nätverk: ”Jag känner personligen de flesta betydande författarna i Spansk-Amerika utom de yngsta”, uppgav han i en intervju i DN 13 november 1960.

Institutets verksamhet bedrevs på sparlåga under dess första år p.g.a. andra världskriget, men redan 1945 inträffade en av de stora händelserna i institutets historia då den chilenska poeten Gabriela Mistral anlände till Göteborg på sin resa till Stockholm för att ta emot nobelpriset. I Göteborg togs hon emot av Matilde ”Matica” Goulard, lärare i spanska vid institutet och tillförordnad föreståndare då Hedberg vid tillfället var i Latinamerika. Om detta besök har bibliotekarien och hedersdoktorn Anna Svensson skrivit en artikel, ”’Mistral och femton böcker’”, som gavs ut i festskriften Desde Chile a Suecia (2018). Ett minne från besöket finns än idag i iberoamerikanska samlingen i form av ett signerat exemplar av Mistrals Dikter (1945).

Foto av titelbladet i Dikter: ”Till Göteborgs iberoamerikanska institut, med tillgivenhet och respekt för dess arbete / Gabriela Mistral.”

Gabriela Mistral och Matilde Goulard besöker Gustavsbergs porslinsfabrik (© Kooperativa förbundet (KF), arkiv och bibliotek). Stillbild publicerad med tillstånd från rättighetsinnehavarna (Glimtar 1946:2’55–4’04). Filmen finns tillgänglig på Filmarkivet.

Ett annat exemplar som Anna Svensson skrivit om är den argentinske författaren Macedonio Fernández Papeles de Recienvenido (1944), detta i artikeln ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov” i antologin Objekt och samling (2021). Exemplaret hade donerats av författaren till sin kollega, läkaren Julio César Dabove, som i sin tur skänkte det vidare till iberoamerikanska institutets bibliotek då han besökte Göteborg 1955. Exemplarets två dedikationer ”tar oss från de litterära kretsarna i 1920-talets Buenos Aires till Handelshögskolan i Göteborg på 1950-talet”, som Svensson beskriver i sin artikel.

Macedonio Fernandéz, foto: Wikimedia Commons.

Nils Hedberg och Julio César Dabove 1952 (Foto Kanold, Iberoamerikanska institutets arkiv, GU).

Det signerade försättsbladet: ”Till de kära bröderna Julio César Dabove, Santiago Dabove, favoritkonstnärer och vänner, en omfamning Macedonio Fernández juli 1944. Till biblioteket i Göteborg där den kommer att bestå, hyllning från Julia Dabove de Ruiz Gu[bortskuret] och Julio C. Dabove oktober 1955.”

Ytterligare en argentinsk författare som besökte Göteborg och som har lämnat spår i den iberoamerikanska samlingen är Jorge Luis Borges, en av dem som borde fått nobelpriset i litteratur men aldrig fick det. Hans enda Sverigebesök skedde i november 1964 – om detta kan man läsa i Oscar Hemers bok Borgesiana (2021). Redan på 1940-talet hade Hedberg träffat Borges i Buenos Aires och fått ett antal böcker donerade till institutets bibliotek, däribland ett exemplar av novellsamlingen Ficciones (1944) med en personlig hälsning till Hedberg.

Porträtt- och försättsblad i Ficciones: ”Till Nils Hedberg med nuvarande och framtida vänskap från Jorge Luis Borges, Buenos Aires 1946.”

Den som tog initiativ till Borges Sverigeresa var den colombianske litteraturvetaren och filosofen Rafael Gutiérrez Girardot, som hade vistats fyra månader i Göteborg i mitten av 1950-talet. Därefter arbetade han vid Colombias ambassad i Västtyskland, där han träffade Borges som var på föreläsningsturné i Europa. I ett brev till Hedberg den 2 oktober 1964, som finns bevarat i det iberoamerikanska institutets arkiv, skrev Gutiérrez Girardot:

”Vi pratade naturligtvis om Sverige och jag föreslog honom att besöka din institution, som, vilket du vet, är den bästa i Europa, något jag sagt till [den argentinske författaren Eduardo] Mallea och [den guatemalanske författaren Miguel Ángel] Asturias och till alla. Borges hoppade av glädje när jag lade fram idén och jag lovade att skriva till dig och be dig skriva till honom för att se vilka möjligheter det finns för honom att komma.”

Gutiérrez Girardot donerade genom åren även en stor mängd böcker till iberoamerikanska institutets bibliotek, både sina egna verk och andras. I samlingarna finns exempelvis det lilla särtrycket Die spanische Literatur (1964) med en hälsning till Hedberg. En artikel om Gutiérrez Girardots tid i Göteborg väntas utkomma i nästa nummer av Acta bibliothecae universitatis Gothoburgensis.

Rafael Gutiérrez Girardot, okänd fotograf, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 21 oktober 1960.

”Till Nils, dessa eländiga sidor, med tillgivenhet från Rafael, Bonn 25.3.64.”

Ännu en personlig hälsning till Hedberg finns i romanen En mi hambre mando yo (1959), skriven av Isabel de Palencia, spanska republikens sista ambassadör i Sverige, och utgiven i Mexiko, där Palencia levde i exil sedan nederlaget under inbördeskriget. Palencia återfinns även i ett par av KvinnSams personarkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek (Barbro Alvings och Elisabeth Tamms samlingar) – en artikel om hennes kopplingar till Göteborg är under arbete.

”Till herr Nils Hedberg och fru med en hjärtlig hälsning från Isabel de Palencia, 26 juni 1959.”

Foto av byst av Palencia, okänd konstnär, möjligtvis med efternamnet Rubinstein. Elisabeth Tamms samling, KvinnSam, A 170 1:1.2.

Ett annat vingslag från Spaniens moderna historia finns i det exemplar av Historia de la sociedad bilbaina 1839–1965 (1965) som den svenske diplomaten Carl-Herbert Borgenstierna donerat till iberoamerikanska institutet. En lång hälsning på försättsbladet vittnar om att han fått boken av Javier Ybarra Bergé, dåvarande borgmästare i Bilbao, idag främst ihågkommen som ett av ETA:s drygt 800 offer – han kidnappades och dödades 1977.

”Till Sveriges ambassadör och min käre vän, Ers excellens Carl Herbert Borgenstierna, ett prov på tillgivenhet, som Bilbaos borgmästare och medförfattare till denna bok, utan att glömma er förtjusande hustru Anita. / Javier de Ybarra 7-IV-67.”

Målning av Javier Ybarra Bergé, Bilboko Udala/Ayuntamiento de Bilbao.

Ibland har de autentiska spåren i samlingen dykt upp av mer oavsiktliga anledningar. Ett exempel är No hay causa perdida (2012), memoarer skrivna av Colombias f. d. president Álvaro Uribe Vélez. Tanken med inköpet av den boken var att den skulle vara till hemlån och stå i öppna magasin på avdelningen ”Col Mod Pol”, tillsammans med alla andra böcker om colombiansk modern politik, men eftersom boken var slut hos förlaget tillhandahöll vår leverantör istället ett begagnat exemplar – som råkade vara signerat av författaren. En autograf från en tidigare statschef väger tungt när det kommer till bedömandet om var i biblioteket boken ska placeras, och i detta fall blev det istället slutet magasin och läsesalslån (samma låneregler gäller för de övriga nämnda signerade exemplaren ovan).

Försättsblad och omslag till No hay causa perdida: ”Lina, med tacksamhet, A. Uribe V.”

Det finns många ännu outforskade dedikationer i iberoamerikanska samlingen, bl. a. ett stort antal böcker som skänkts av den mexikanske författaren och litteraturkritikern Alfonso Reyes, den peruanske politikern Víctor Raúl Haya de la Torre och den svenske romanisten Johan Vising, den senare en av de första rektorerna vid Göteborgs högskola. Precis som Carl-Magnus Stolt skrev i sin essä kan alla dessa böcker, utöver sitt egentliga innehåll, erbjuda ytterligare resor i tid och rum.

Åter i gruvan

Är du tillbaka på jobbet än? Ja, vi trodde väl det. Idag finner vi tröst i ett inlägg av Emil Näslund, hemmahörande i undervisningsteamet på Humanistiska biblioteket:

*

”Hur var det på jobbet idag?” är en fråga som de flesta av oss mellan studentbetyg och pensionsavtackning får var och varannan dag. Svaren vi ger är väl, om sanningen ska fram, rätt enahanda. Såvida inget extraordinärt hänt så rullar arbetstillvaron på. Det går sin gilla gång. I synnerhet för dem av oss som jobbar framför en dator.

Ibland när jag sitter på min arbetsplats, knapprandes på tangentbordet, kan jag slås av tanken på hur arbetslivet var förr. Hur tedde sig tillvaron för en kontorsarbetande person för hundra år sedan? På rak arm har jag inget svar. Då är det tur att vi i våra samlingar har tidskriften Kontoristen, med undertiteln Organ för Göteborgs Kontoristförening.

Stadens kontorister hade redan 1892 bildat föreningen, som på bred front drev deras arbetsrättsliga frågor. Vi ska titta på några nummer från 1923 och 1924, för att bilda oss en uppfattning om dåtidens liv som kontorist i Göteborg. Med andra ord ska vi försöka besvara frågan ”Hur var det på jobbet förr?”.

Det första som slår en läsare av tidskriften är de många annonserna, som helt dominerar förstasidan och de följande två-tre uppslagen. Vi rekommenderas att köpa Underwood Portable, en utveckling av den klassiska skrivmaskinen med samma namn, nu i mer bärbart format (väger endast fyra kilo med reshuv). Våra moderna laptopar är ju omkring fyra gånger lättare, men Underwood Portable var onekligen en smidig innovation på sin tid; ”Genast färdig att användas, sedan bärhuven avtagits. Omställning eller vikning obehövligt.”

Väl framme vid tidskriftens redaktionella material målas bilden upp av en förening med hur många förgreningar och verksamhetsområden som helst. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån är enorm. Kontoristföreningens medlemmar har tillgång till egen pensionskassa, har möjlighet till hyresbidrag, får rabatt på biljetter till Stora Teatern, uppmanas att ställa upp i valet till föreningens fullmäktigeförsamling, erbjuds tyska aftnar med öl och korv och otaligt mycket mer. En kalender i slutet håller reda på alla aktiviteter. Till detta digra utbud kommer också fasta verksamheter såsom biljard, café och bibliotek. Ingen större förvåning att mottot för föreningen lyder ”Utveckling är liv; stillastående är tillbakagång och död”.

Allt som allt är det imponerande institution, som på sina håll påminner om byggandet av mönstersamhällen för arbetare. Kontorister i Göteborg kan fylla hela sin fritid med föreningsinterna aktiviteter, om så önskas. Baksidan med hela upplägget blir dock snart framträdande. Redaktionen är missnöjd med att så få medlemmar bidrar med inlägg i tidskriften, och uppmanar till bättring. Två medlemmar har donerat pengar till någon särskild del av föreningens verksamheter, och hyllas med namn och utskriven summa, som en underförstådd uppmaning till resten. En festkommitté tycker att det vore trevlig om fler medlemmar engagerade sig i dans- och sångnumren, istället för att bara komma till festerna. Och så håller det på genom varje nummer; flitiga och generösa medlemmar lyfts till skyarna, medan den stora merparten mer eller mindre explicit möts av ett milt skuldbeläggande.

Sverige fick inte lagstadgad semester förrän 1938, men även på 1920-talet kunde en kontorist ta sig några dagar eller vecka ledigt på sommaren. Då är det lätt att tänka att Göteborgs kontorister gärna såg sig om i landet och ägnade sig åt annat än vad som till vardags erbjöds i den något flåshurtiga föreningsbubblan. Men nej, inte ens då ska kontoristerna känna att föreningen brister. I majnumret 1924 ägnas en helsida åt ”Vårt sommarhem”, inackordering i pampiga villan Williamshöjd i Jonseredstrakten.

Så till sist, hur var det på jobbet för Göteborgs kontorister? Jag har ingen aning. Kontoristen skriver om allt annat än själva yrkesutövningen.

Så är ofta fallet när vi tittar på materialet i samlingarna. Vi letar svar på något, hittar intressant material, börjar läsa och försjunker i stoffet. Ursprungsfrågan kanske lämnas obesvarad, men så mycket annat har uppenbarats.

”Something more cheerful – for Twelfth Night”

Dame Judi Dench – med smak för arga broderier. Bild: IMDB.

Men har ni något med bäring på trettonhelgen, undrar du? Klart vi har. Vi har allt, och det vi inte har, lånar vi skamlöst från pöblic dömain för att illustrera våra utgjutelser!

Innan det är dags att ta ner dekorationerna firar vi med alla tiders mest respektingivande julpynt: Judi Dench som Drottning Elizabeth I i Shakespeare in love (1998). Här snäser hon att Will gärna får skriva något mer upplyftande än den deppiga kärlekshistoria hon just suttit igenom på de hårda bakre bänkarna på The Rose.

I minsta tänkbara format: här en upplaga av Trettondagsafton, lagom stor att svälja med en Treo Brus efter helgernas rumlande. Naturligtvis kommer denna karamell ur Stig Roths miniatyrsamling, som vi kommer att återkomma till ett fullständigt orimligt antal gånger framöver.

Nervöst hållen i kulturtantens vinternariga händer. Oroa dig inte, bandet är mycket mjukt och böjer sig som det gör alldeles av sig självt.

En parentes: Värt att komma ihåg om Dench är också hennes broderier. Matthew MacFayden som spelade mot henne i Pride and Prejudice (2005) berättade för Premier Magazine: ”She makes these like needlework embroideries on set in the tedium of filming, but they are all: ’You Are a Cunt’. And she gives them as presents. And it’s Dame Judi Dench. And she is doing this beautifully, intricate, ornate [work]. You kind of see the work materializing as the shoot goes on. Like: ’You Are a Fucking Shit.'”

Nyårs-hälsning

Nytt år! Nya visdomar! Bland bibliotekets allra mest syraanfrätta tryck hittar vi tidningspapper från 1800-talets senare hälft – av sämsta kvalitet, och dessutom gammalt nog för att under långan tid ha hunnit brytas ned till ljusbrun konfetti, som virvlar som en snöstorm genom rummet bara någon så mycket som andas ordet ”förstörandedigitalisering.”

Söndags-nisse, utgiven veckovis 1862-1924, därefter sammanslagen med Albert Engströms Strix, och delvis upphov till Grönköpings veckoblad, är en av dessa sköra skönheter. Nisse publicerades även som en rad specialnummer med anledning av årets olika högtider och diverse märkesdagar, däribland givetvis nyår.

Sladden till iPhonehörlurarna skulle varit vit, men den inåtvända blicken får sägas ha stått sig genom seklerna?
Analoga influencers, säkert med klisterfria magnetfransar från Sephora.
Sånt här brukar Marginalias redaktion gärna nosa upp själva, men om någon annan nu gör jobbet åt en, ids man kanske inte alltid belägga materialets äkthet via katalog -57.

Längre tillbaka hittar vi den (till det yttre) supergulliga publikationen här nedan, men efter ett par rader fastnar skrattet som så ofta i halsen, när man påminns om att 90% av gamla tiders humor byggde på rasism, sexism, kvinnohat, antisemitism, klassförakt och tokroliga skämt om hemlösa människor utan skor. En tröttsamhet som ju även Engströms Strix gjorde sig skyldig till.

Felet med historien är att den är så historisk. 1800-talets humor är väl lika mycket en produkt av sin tid som allt annat, men det som överlever i tryck är ju också den skärv av samhällets totala skojs som kunde uppskattas av toppskiktet av brukspatroner med snurrmustacher och förtryckarbuk – sannolikt samma grupp som hade råd att köpa sig en tidning med roliga gubbar i, till helgen.

Hehe. Men redan på nästa sida är det Not Hehe. Tröttheten!

”Nyårs-hälsningar” i tryck går tillbaka betydligt längre än de illustrerade skämten i Nisse och Strix, men den som sätter sig att läsa 1700-talets dito (på avsevärt bättre papper) hittar mest åthutningar om att ära Gudh och Foster-landhet, främst genom att hålla dansken stången, vilket torde glädja både Herran och Konungen.

Men! Vår evighetsfärd genom boktravarna upphör aldrig. Vi ser fram emot att hitta både nya sorger och glädjeämnen under 2024 års härjande i pappersflingstormen. Och lovar härmed högtidligen att förfölja er med exakt alla dumheter som härvid påträffas.

Putäll, härmed, på er, grevar och baroner!

Med röd luva

”Curt” (1897).

Jenny Nyström (1854-1946), känd för sina tomtebilder och många andra julillustrationer, bodde som liten i Majorna i Göteborg, och studerade bland annat vid Kjellbergska flickskolan och vid Göteborgs Musei, Rit- och Målarskola. Som första kvinna vann hon tävlingen på Konstakademien, och skulle senare ställa ut på den stora Parissalongen år 1884.

Jennys son Curt (1893-1965) tänkte ursprungligen gå i faderns fotspår och läsa medicin. Han skulle dock ändra sig en bit in i studierna, och istället utbilda sig till illustratör och reklamtecknare, som sin mor.

Man kan stanna till vid Curts två porträtt på Wikipedia. De är barndomsbilder, målade av Jenny. Curt är klädd i tidens mode för gossar; koltar med sydda veck, och på en av bilderna en liten mössa. Kanske är det ingen slump att mössan är klarröd.

”Vi två” (1895).

Trots att porträttfoto var en självklarhet under hela den tid som Curt Nyström Stoopendaal levde, och trots att han blev över sjuttio år gammal, är det dessa bilder som valts att representera honom. Målade av den som måste ha sett honom allra tydligast, och iakttagit honom med största omsorg. Kanske är de därför mer rättvisande än något fotografi.

God jul! Måtte ni bli sedda på samma sätt som lille Curt!

Öga för öga

I år önskar Marginalia sina läsare glad Lucia med annat än saffransfria bullar och Nygårda julmust light! Med Sankta Lucias martyrium i åtanke vill vi gärna visa några av våra äldre bilder av (trots allt) bättre metoder för att hantera ögonrelaterade problem och sjukdomar.

Den österrikiske ögonläkaren (sist i alla alfabetisk-nationella yrkesuppräkningar i Alf Henrikssons efterföljd?) Georg Joseph Beer (1763-1821) tillskrivs bland andra förtjänster den första moderna starroperationen (”Beers operation”), samt det kirurgiska verktyg som används för att utföra ingreppet (föga förvånande benämnt ”Beers kniv”).

Beers Lehre von den Augenkrankheiten, als Leitfaden zu seinen öffentlichen Vorlesungen entworfen blev mycket känd och använd. Biomedicinska bibliotekets samlingar innehåller också en rad planscher med bilder av ögonåkommor som relaterar till verket.

Så, då var det färdigscrollat för idag! Glad Lucia och klarsynthet önskas läsaren!

Arkivens dag 11 november

I lördags var det andra helgen i november vilket innebar ännu en upplaga av Arkivens dag. Tog du chansen att besöka ett arkiv nära dig, för att lära dig mer om vårt kulturarv? 2023 års tema är ”Färg och form” och vid entrén till Humanistiska biblioteket finns en utställning med exempel på handlingar och konstverk från konstnärer och konsthandlare som har donerats till KvinnSam och Handskriftsavdelningen. Där finns teckningar och ritningar till skulpturer av Alice Nordin, korrespondens med teckningar och en akvarell från konstnären Erling Ärlingsson till konstnärs- och författarvännen Arne Gadd, en oljemålning av Ingrid Simonsson, Inge Schiölers gästbok med mera. Samtliga är axplock ur våra personarkiv som på något sätt hyllar färg och form lite extra. Kom förbi och låt dig inspireras!

Creatures of Gothenburg

Till och med den 29 november visar Humanistiska biblioteket utställningen Creatures of Gothenburg, med seriekonst av Leonard Wing.

I bibliotekets uppdrag ingår att förvalta samlingar och material som har med Göteborg att göra. I år är det också jubileumsår för staden, och därför är vi glada att kunna välkomna Leonard Wings arbete.

Creatures of Gothenburg är en drömsk och samtidigt nedtonad bildberättelse, som framför allt förmedlar en stor ömhet inför staden – med alla dess skavanker och guldkorn.  

Korridoren mot humanistiska fakulteten tillhör en av bibliotekets mest trafikerade miljöer, och här kan du passa på att sakta ner på stegen om du har vägarna förbi! Balkarna som omger motiven passar verkligen för en serie om en industristad med en lång tradition av järnhantering, som går tillbaka till 1600-talet.

Motiven går också hand i hand med vår Göteborgssamling, som berättar om stort och smått från staden under många hundra år. Bland våra andra samlingar med Göteborgstema märks t ex Oscar och Mary von Sydows samling, omkring hundra år gammal idag, samt den väsentligt äldre Hvitfeldtska samlingen, med en dramatisk historia som innehåller både krigsbyten, försvunna bibliotekskataloger och bränder där böckerna räddats genom att vräkas ut genom fönstren.

Creatures of Gothenburg är med andra ord i gott sällskap!

Ångbåtskriget

Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:

Passagerarfartyget Ejdern 1902. Bild: Didrik von Essen / Sjöhistoriska museet. Världens äldsta propellerdrivna koleldade ångfartyg med originalmaskin fortfarande i drift , för den som undrar! Change our minds!

”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.

Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.

Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.

Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.

Intresset väcktes.

Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.

”Landinar”. Ett sällskap i det fria. 1902. Bild: Bohusläns Museum / Erik Almqvist

Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.

För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.

Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.

Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.

Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.

Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.

Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.

Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.

REGENT, ex. SIRIUS I, byggd i Stockholm 1889. Ägdes av Trafik AB Öckerö Skärgård med hemort Hälsö. Här fotograferad någon gång under 1950-talet. Bild från digitalt museum.

Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.

Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”

*

Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”

Ur Förposten, 1904

Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.

Lite om litografier

Stefan Benjaminsson skriver:

Att trycka bilder var under många år svårt och kostsamt. Några få boktryckare strävade på med att producera bilder medelst träsnitt, andra lät helt enkelt bli: Ord får vara nog, bilder är besvärligt, var deras motto. Alois Senefelder i München var dock tillräckligt irriterade över problemet för att göra något åt det. 1798 hade han uppfunnit litografin. Det råder i och för sig en del osäkerhet om exakt vilket år det var – alla år mellan 1796 och 1799 kan anges som möjliga – men källorna enas oftast om 1798. Senefelder hemlighöll tillvägagångssättet ett tag, men 1818 publicerade han läroboken Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey och revolutionerade därmed 1800-talets bildtryck.

Litografiska tryck i färg fick vänta nästan 20 år på att utvecklas till en kommersiellt gångbar teknik, men trots detta kunde man hitta bilder i färg, tack vare att litografierna kolorerades. En ny tilläggsdonation till Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection är ett förträffligt exempel på både litografier och utsökt kolorering. Det är Voyage pittoresque dans le Royaume des Pay Bas (1825) och dess uppföljare Chateaux et monumens des Pays-Bas Faisant suite au Voyage pittoresque (1830).

Böckerna visar vyer, monument, städer, slott och landskap från Nederländerna. Bilderna är ofta detaljrikt tecknad av Otto de Howen, med människor, djur, redskap och nöjen. Allt är tryckt i Bryssel av J. B. A. Jobard och med litografier av Jean-Baptiste Madou. I de fyra banden finns sammanlagt 408 kolorerade litografier och 8 kartor. Sammantaget utgör dessa band ett ovanligt komplett och ovanligt fint exempel på de tidiga litografitrycken.