Författare: Anna Lindemark

Anna Lindemark frossar vidare i en aldrig sinande rad ecklesiastiska fejder, och betänker äldre tiders gräsliga fångvård.

Man kan ju ta krigsbyten från Mainz också. Här i nätt oktav, Alanus Copus, Syntaxis historiae evangelicae (Leuven, 1572).

”Vad är det här för nåt då?” säger du där du ligger behagligt utsträckt i hängmattan. Vi anar att semestern är över, men sommarserien måste fortsätta ett tag till, innan hattarna är slut.

Bakom det latiniserade Alanus copus döljer sig Alan Cope, pseudonym för Nicholas Harpsfield (1519–1575). Tyvärr har vi inte lyckats fiska fram något porträtt av honom. Harpsfield var en engelsk historiker, katolsk apologist och präst under Henrik VIII, som han inte gillade något vidare. I och med reformationen fick han det också hett om öronen, och för att snabbspola förbi en del av historien, nöjer vi oss med att nämna att han småningom lämnade England för att undgå religiös förföljelse. Han återvände först 1553 när Henrik VIII var död, och Mary I hade efterträtt lille Edward VI.

Vi som har läst många nummer av Bamse – Världens starkaste björn vill nu tro att den som blivit religiöst förtryckt och förföljd kan ha viss förståelse för andra i samma sits, men så fungerar det ju sällan. Harpsfield engagerade sig på hög nivå i Canterbury stift, och bidrog med stor nit och flit till att hetsa fram en mängd rättegångar mot misstänkta kättare, bland annat under den beryktade Marianska förföljelsen där omkring 300 personer avrättades.

Även om somliga väljer att blunda för de jobbigare punkterna på Harpsfields CV, var det inte alla som var lika positiva. Gläd dig i din hängmatta: nu blir det ännu en geggig, ecklesiastisk fejd. En av Harpsfiends, förlåt, -fields, bittra fiender var John Foxe (1516-1587), som bland annat skrivit Actes and Monuments, även känd som Foxe’s Book of Martyrs. Den utgavs första gången 1563. Boken innehåller en historisk översikt över olika martyrer, men tar främst upp protestanternas situation i England, och beskriver hur de blivit förföljda och avrättade i samband med motreformationen. (Vi noterar med grämelse att Humanistiska biblioteket saknar äldre verk av Foxe i sitt bestånd.)

Actes and Monuments pekar ut Nicholas Harpsfield som ”the sorest and of leaste compassion” av alla de herrar som drivit på avrättningarna inom Canterbury stift. Självklart rådde också en bitter fiendskap mellan de bägge herrarna på ett personligt plan, komplett med fullt bruk av tidens färgstarka förolämpningsflora. Foxe noterar om den avskydde Nicholas att han:

“…so treadeth me down vnder his feete in the dyrte (as a mā would thinke hym some dyrtdaubers sonne) so that the spottes therof, he sayth, will neuer be gotten out while the worlde standeth and a day longer. Notwithstanding I trust maister Cope þt your dyrtie pen with your cockish bragges hath not so bedaubed and bespotted me, nor yet conuicted me to bee such a deprauer of historyes, but I hope to spunge it out.”

Nicholas Harpsfield motsatte sig naturligtvis även Elisabeth I, och blev till slut satt i Fleet prison tillsammans med sin förmodligen lika besvärlige bror, där han satt i omkring 15 år tills han blev utsläppt av ”hälsoskäl”. Han avled ett drygt år senare.

Humanistiska bibliotekets exemplar av Syntaxis bär kurfursten Daniel Brendels von Homburg (död 1582) vapenexlibris. En annan av dess forna ägare är ärkebiskopen i Uppsala, Eric Benzelius (1675-1743).

Ett senare verk i samma anda, som först utgavs 1660 i Holland av Thieleman J. van Braght heter på engelska Martyrs Mirror or The Bloody Theater. Dess nätta 1290 sidor bär originaltiteln Het Bloedig Tooneel Der Doops-gesinde, En Weereloose Christenen. Die om het getuygenisse Jesu hares Salighmaeckers geleden hebben en gedoodt zijn van Christi tijdt af tot dese onse laetste tijden toe. Mitsgaders, Een beschrijvinge der H. Doops, ende andere stucken van den Godsdienst, door alle de selve geoeffent. Begrepen in Twee Boecken. Zijnde een vergrootinge van den voorgaenden Martelaers-Spiegel, uyt vele geloofweerdige Chronijcken, Memorien, Getuygenissen. Vi ber att få påminna om att vissa fält kan vara mycket långa vid äldretryckskatalogisering.

Undertecknad har ett särskilt hjärterum för Het Bloedig Tooneel efter att ha stött på den under en praktik på Bohusläns Museum för ett par decennier sedan, där boken förvaras i det äldre tryck som ingår i Karebysamlingen. Redan där gjorde dess hårresande gravyrer och orimligt långa titel ett bestående intryck. Boken väckte samtidigt en del frågor om hur det kom sig att all världens fakta prompt skulle skohornas in under signum C för religion förritin, innan jag hade insett att denna valhänta kategorisering av all äldre litteratur var något påtvingat som dock erbjöd det enda tillåtna andningshålet för skräck, synd, wanderlust och fantastika. Njuten i hängmattanom!

Anna Lindemark frossar i murrigt mys, tröttnar på påvar i sällskap med en pragmatisk historiker, och önskar sig forna tiders omvälvande översättartillvaro.

Med signum RAR-Saml. 4:o 18 hittar vi från allhelgonaklostret, också det i Olmutz, en till latin översatt volym av Francesco Guicciardini: Historiarum sui temporis. Vårt exemplar är tryckt i Basel 1566 och titeln betyder ungefär ”Hans [sam]tids historier.” Detta var en mycket vanligt förekommande, formelartad titel, som användes för många av dåtidens verk, och i det här fallet är det också en relativt tondöv översättning av det italienska originalet La historia d’Italia.

Guicciardini kom ursprungligen från Florens. Han var historiker och statsman, en framstående renässansförfattare, och kanske inte oväntat supbroder med Niccolò Machiavelli. Till skillnad från en del andra herrar i vår sommarserie, behövde Guicciardini lyckligtvis inte lägga till alla dessa goda erfarenheter som en del av sitt egennamn.

Historiarum sui temporis bjuder på en nyskapande historieskrivning, mer realistisk och med större skepsis än vad som varit brukligt, och med källor hämtade ifrån dåvarande styre, folk, och händelser från tiden. Guicciardini kom att tjänstgöra under tre olika påvar, och förefaller ha varit rätt trött på dem: hade det inte varit för att han ”var tvungen att lyda dem för att kunna arbeta”, skriver han, hade han ”lika gärna kunnat vara Lutheran, inte för att slippa ifrån religionen som helhet, utan för att se detta rövarband tvingas åter till sina rätta platser.”

En översättning till latin tillgängliggjorde naturligtvis boken för en större läsekrets. Vi noterar att inte ens Vatikanen verkar ha något exemplar av det italienska originalet – däremot skall det finnas ett på Nationalbiblioteket i Rom. Puh! Och oaktat titelns klunsiga överförande, bleknar alla ens tveksamheter (och ens egen översättargärning) inför det Lebenslauf som presenteras av Celio Secondo Curione (1503-1569), mannen som översatt verket. I latiniserad form kallas han, med ett oerhört passande efternamn, Caelius Secundus Curio.

Curio var 23:e son till Jacomino Troterio Curione, och blev tidigt intresserad av protestantiska läror. Då han planerade en resa till Tyskland med sina studiekamrater, blev han istället fängslad och ålagd botgöring för sina kätterska idéer. Hellre än att dra på sig tagelskjortan, smet han ut, vanhelgade två lokala relikvarier, och bytte ut de högvördiga benknotorna som förvarades däri mot en bibel och en upprorisk tvättstugelapp, innan han flydde till mer toleranta omgivningar.

Då Curio senare återvände till Italien blev han på nytt anklagad för kätteri, men lyckades fly, denna gång genom att lura fångvaktaren att kedja fast ett låtsasben vid fängelsehålans vägg. Sedan var det fritt fram att krångla sig ut genom fönstret, som saknade galler. Han förklarade senare i sina egna skrifter mer exakt hur historien med fejkbenet gått till, kanske mer för att slippa anklagas för trolldom än för att skryta med sina utbrytarkunskaper.

Curios liv präglades överlag av ett frenetiskt resande, oftast på flykt undan olika påvliga agenter som skickats för att fånga honom. En av dem slapp han ifrån med minsta möjliga marginal, då han ertappats mitt i maten under en hemlig visit till Italien, och med oefterhärmlig sprezzatura lyckades hota sig ut genom värdshusdörren med bordskniven i handen, släntra förbi de påvliga hejdukarna som stod utanför, och rida iväg på sin häst. Hans produktivitet både vad gällde ständigt fler barn och olika tungt vägande skrifter är förbluffande i ljuset av en sådan tillvaro. Högt upp på inkvisitionens lista över oönskade personer på fri fot, fick han så småningom en smula lugn och ro under sin exiltillvaro i England.

Anna Lindemark dras som en magnet till den jättedåliga stämningen vid Habsburgska hovet 1573, och undrar om man kan se på folks skägg om de är onda?

Ytterligare en volym som Humanistiska biblioteket kommit vid från Jesuitkollegiet i Olmutz är denna, signerad Georg Eder (1523-1586). De partibus catechismi catholici, tryckt i Köln 1570, bär på pärmen ett vapenexlibris tillhörande Stanislaus Pavlovský von Pavlovitz, en gång biskop i Olmutz, och saligen avsomnad 1598.

Författaren bakom De partibus, Georg Eder, förefaller ha varit en särskilt arg motreformator, som var osams med alla. Han var verksam i Wien, visserligen inte inom kyrkan, utan som jurist, men han ville ändå ha sin del av den motreformatoriska kakan. Hans bidrag till den allmänt jobbiga magkänslan som genomsyrade absolut hela 1500-talet omfattade härliga titlar som Evangelische Inquisition, publicerad 1573, och den ”något mindre” hetsiga Malleus Haereticorum (”Kättarhammaren”, varför har vi inga såna boktitlar numera?).

Evangelische Inquisition dedikerades till inte bara en utan två olika Habsburgska ärkehertigar, och Eder presenterade också sin bok för kejsaren. Personligen.

Som skribent kan man ibland oroa sig för hur ens arbete kommer att bemötas, och jag känner en viss tacksamhet mot Georg Eder, eftersom han för alltid givit mig en jämförelse att trösta mig med. Kejsaren tyckte att boken var helt förskräcklig, särskilt i dess attacker mot Lutheraner. Han gjorde inte bara ett allvarligt försök att konfiskera alla exemplar som redan var i cirkulation, utan förbjöd också Eder att någonsin skriva något om religion igen.

Kanske hade det gått att hålla Eder på mattan, om inte Kejsaren dött strax efter mötet (vi reserverar oss för frågor om han kan ha dött av att läsa själva boken, eller av att befinna sig i samma rum som Georg Eder, men av ovan nämnda censuråtgärder att döma, segnade han i alla fall inte direkt ned på mattan i den Kejserliga audiens-/refuseringssalen). Omedelbart efter hans frånfälle kom det en ny upplaga av Evangelische Inquisition. Planen var även att det skulle komma en uppjagande del två, men det blev aldrig så eftersom Georg Eder själv dog, eventuellt kvävd av inkvisitoriskt raseri, anno 1586.

Anna Lindemark fortsätter att gräva en vindlande tunnel genom kulturarvets många lager, och undersöker ett exempel på äldre tiders kopieringsskydd.

Ytterligare en stad med dåliga minnen av Gustav II Adolf är Tjeckiska Olomouc/Olmutz. Därifrån har Hvitfeldtska och därigenom senare Humanistiska biblioteket tillskansat sig 4 böcker, två av dem – föga förvånande – från stadens Jesuitkollegiums bibliotek!

En av dessa är Catechismus ex decreto concilii Tridentini (Köln, 1581), en duplett från Strängnäsauktionen 1765. Boken utgör en av hörnstenarna för tidens idéer om hur man som katolik borde leva, och hur katolska präster skulle närma sig arbetet med själavård. Tacksamt progressiv är den i sitt förbud mot slaveri: i engelsk översättning påpekar den att ”To enslave a freeman, or appropriate the slave of another is called man-stealing.”

Inte mindre än fem olika påvar var inblandade i framtagandet av denna spännande lunta. Säkert var de rörande överens om verkets detaljer. Som initiativtagare och antagligen utmattad sammanställande redaktör medverkade Carlo Borromeo, (1538–1584). Han var ärkebiskop i Milano och blev senare helgonförklarad, vilket gör Marginalias egna skriftställare gröna av avund inför de som tydligen har privilegiet att fortsätta jobba på sitt CV även efter döden. (Fast med tanke på hur pensionssystemet ser ut att utvecklas, kanske det blir möjligt även för oss att ha någon slags postuma LinkedIn-konton eller liknande).

Det fanns viss oro angående upphovsrätten till Cathechismus då den var klar att ges ut. Påven (vi lovar att källkolla exakt vilken av de fem inblandade det gällde så fort vi är åter från semestern) hotade med att den som plankade sin egen Cathechis utan tillstånd skulle bli bannlyst av kyrkan vid brott mot kopieringsförbudet, och utan vidare slungas rätt ner i helvetet, utan att passera gå.

Det som en gång var Jesuitkollegiet i Olmutz är idag Tjeckiens näst äldsta universitet, grundat 1573. Idag studeras där även profana vetenskaper, och det är öppet för allmänheten, så få era Erasmusstipendier i ordning nu! Om inte annat för att kunna skryta med att ha läst vid en institution som är så gammal att den tvingats stänga inte bara på grund av Covid, utan också vid en rad pestutbrott.

30-åriga kriget ställde till det även här, och undervisningen tvingades upphöra när Mumin denandreAdolf skövlade landet i sin spetskrage. 1639 belägrade svenskarna Olmutz, och trots att 400 studenter från universitetet drog ut med bläckhorn och högafflar för att hjälpa till vid försvaret av staden, ockuperade svenskarna ändå staden 1642-1650. De tog också allt som fanns i biblioteket.

Efter krigsslutet byggde Jesuiterna upp sina institutioner i staden igen, inte minst i form av maffiga barockbyggnader för att etablera dominansen över Tjeckien. En brutal motreformation, tillsammans med pest och krig, lyckades reducera landets befolkning från 3 miljoner till 800 000 förmodligen rätt uppgivna individer. Tjeckiska var nu kätterskt att tala, ansåg de styrande, och då språket bara talades bland bönderna, var det få läs- och skrivkunniga som behärskade det. Perioden kallas ibland för the Dark Age of the Czech Nation, men det gick åtminstone bra för Jesuiterna. Deras läroanstalt har överlevt revolutioner, krig, belägringar och epidemier, och har idag 8 fakulteter.

Anna Lindemark beklagar kulturinstitutionella självmål, begrundar Marie Kondos historiska påverkan, och betänker värdet av 2,9%

Är ni kvar? Nu säger jag ”jesuitkollegium” en gång till. Ytterligare en av dessa anstalter låg i Braniewo [dåvarande Braunsberg], halvvägs mellan dagens Gdansk och Kaliningrad. Säkert har många av våra läsare passerat Braniewo med en eller annan klibbig Stenafärja. Tyska Orden smällde upp en borg där på 1200-talet – bara en sån sak!

Fler mössor alltså. Röda! Den ”bekante” kardinalbiskopen Stanislaus Hosius ”stiftade 1568 en katolsk prästbildningsanstalt i Braunsberg, för att uppfostra unga män till Nordens återvinning för katolicismen.” Man antar att de hade lokaler vägg i vägg med Hemulernas Frivilliga Musikkår. Men visst fanns det de som uppskattade initiativet: Katarina Jagellonica, gift med Johan III, testamenterade 10 000 daler till anstalten.

Hedrades månne denna investering på sikt? Nej: Gustav II Adolf (vem annars) förstörde (såklart) allting (igen) då han 1626 erövrade staden, vars bibliotek (1 353 arbeten) han skickade till Uppsala. Är det bara jag, eller börjar man uppleva en viss trötthet angående stormaktstiden? Inte bara krås och kragstövlar, utan mest en massa krigsbrott. Suck.

Vad har Humanistiska Biblioteket att visa upp från Braniewo? Jo, Petrarcas Opera, troligen tryckt i Venedig 1501, och köpt vid Strängnäsauktionen 1765. Petrarcas betydelse för humaniora kan i princip inte överskattas, men eftersom Marginalia prioriterar de små detaljerna, vill vi hellre uppehålla oss vid att han sägs ha myntat uttrycket ”dark ages”. Och att vi tycker att det var rätt taskigt av honom att säga så.

Vi ska nu motvilligt ta en kort paus från gubbar med fina mössor, och avslutningsvis prata om Strängnäsauktionen 1765.

En stor del av de böcker som togs som krigsbyte av svenskarna i östersjöområdet mot slutet av 30-åriga kriget skickades till domkyrkobiblioteket i Strängnäs. Stiftet fick böckerna i present av Drottning Kristina, som ville stödja sin lärare och mentor, den ekumeniskt sinnade biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae. (I hans Minnesbok, förvarad hos Riksarkivet, finns hans egenhändiga anteckningar om barnen, egendomarna och livets gång.)

Krigsbytena integrerades aldrig med domkyrkans egen boksamling. Johannes Matthiae tvingades senare avgå, och böckerna som tagits som krigsbyten kom då att bli en privat samling, som ingen skötte om. Biblioteksapokalypsens fyra ryttare infann sig naturligtvis som på beställning: oordning, nedskärningar, kulturskymning och mögel. I mitten på 1750-talet bestämde man sig trots allt för att ordna upp samlingen. I detta MarieKondo-grepp ingick också att sälja av en stor del av böckerna genom en auktion som var öppen för allmänheten.

Man publicerade en katalog med kortfattad information om böckerna, som inte alltid stämde. Ibland står det bara ”Liber bohemicus” och omkring ¼ av titlarna är i bästa fall luddigt återgivna. Nu tillkom också de skamlösa röda auktionsnummer som utmärker beståndet än idag. Det var inte bara krigsbyten som såldes, utan också en del av den egna samlingen (bland annat en inkunabel som tillhört Kort Rogge, biskop i Strängnäs under 1400-talet, och den som introducerade tryckpressen i Sverige). De spännande Tjeckiska böckerna som frontades som huvudnummer för auktionen var en listig marknadsföringstaktik för att bli av med en massa annat mög, som inte spárkade nån joy.

Auktionen hölls i två delar: först i Strängnäs, och därefter i Stockholm, då huvuddelen av böckerna såldes, främst till utländska köpare, i slutet av 1765. Merparten av de böcker som såldes har aldrig mer synts till. Andra har återfunnits i bland annat Sverige, Oslo och St Petersburg. Kungliga biblioteket i Köpenhamn sitter dock på en större mängd – flera danska samlare köpte på sig material från auktionen, och har därefter med tiden saligen avsomnat, varvid en del av auktionsföremålen återgått till det danska nationalbiblioteket i form av testamentsgåvor. 80% av det till dags dato återfunna materialet finns idag i Köpenhamn. Göteborgs universitet stoltserar för sin del med präktiga 2,9 procent av böckerna från auktionen.

Anna Lindemark våndas denna vecka över bristen på elefantkavalleri i kulturvärlden, och skrittar i sakta mak mot Uppsala i sällskap med Johannes Bothvidi.

Många av de krigsbyten i form av böcker som svenskarna glatt tillskansade sig under 30-åriga kriget kommer från Jesuitkollegierna i Riga. Kollegierna utgjorde ett nav för motreformationen, och Jesuiternas bibliotek i Riga bildades antagligen samma år som orden installerades där, 1583. Innan biblioteket fördes bort från staden 1621, innehöll det nästan 1000 böcker, och var en av de största boksamlingarna i östersjöområdet.

Peter Backman på Uppsala UB beskriver hur Gustav II Adolf i september 1621 hade gått in i Riga och snabbt konfiskerat allt som den polske kungen och jesuitorden ägde – inklusive jesuiternas bibliotek. Senare samma höst fraktades alla böckerna över Östersjön till Stockholms slott, och 1622 donerades de till Uppsala Universitetsbibliotek, formellt grundat 1621, och i stort behov av böcker. (Jämför dagens förvärvspolicy på landets olika lärosäten!)

Transporten övervakades av Johannes Bothvidi (1575-1635), kungens fältpräst, som följde lasset hela vägen från Riga till Uppsala via Stockholm, och överlämnade det till rektorn för Uppsala Universitet, Laurentius Olai Wallius (1588-1638). Bothvidi hade då gjort en förteckning över samtliga böcker i sändningen, 893 tryckta verk och 61 manuskript, och därtill en massa annat rappel som man ”räddat” – ikoner, nattvardskärl, relikskrin osv. Kanske var listmakeriet något att sysselsätta sig med under resan? Av förteckningen får man i princip uppfattningen att allt som inte var fastskruvat togs med vid uttåget ur Riga.   

En senare insats gjordes av Isak Collijn (1875-1949), verksam vid Uppsala Universitet från och med 1905, riksbibliotekarie 1916–1940, utan hatt på majoriteten bevarade porträtt. Collijn skapade efterhand en kortkatalog över böckerna på Bothvidis lista, och markerade det som han trodde kom från jesuiterna i Riga med en asterisk. Utifrån listan, gjord efter 1622, upprättade Collijn en rekonstruerad katalog över jesuiternas bibliotek i Riga (1583-1621), och identifierade böcker som troligen kommit från Riga till Uppsala och andra svenska bibliotek.

Andra svenska bibliotek! Det är ju vi! Som tredje kloss från vår klimatkontrollerade underjord presenteras här Opera av Ephraem Syrus, Harp of the Spirit, Deacon, Confessor and Doctor of the Church; Venerable Father, Hymn Writer, Teacher of the Faith. Förlåt mig, Thomas à Kempis, jag ändrar mig, DETTA är världens bästa visitkort! Att Ephraem dessutom föddes i Mesopotamien ca år 306 gör inte saken sämre.

Detta är ännu en kioskvältare. Den gode Ephraem skrev så populära verk att folk i flera hundra år efter hans död knåpade ihop fanfiction som tillskrevs helgonet själv. Bland de absoluta höjdpunkterna från hans biografi finns bland annat tredje (eh) belägringen av staden Nisibis (i dagens Turkiet) år 350, där Ephraem stod som åsyna vittne. Han berättar hur fiendens härförare Shapur II ledde om floden Mygdonis, så att stadsmurarna skulle undermineras. Men stadsborna lyckades reparera murarna illa kvickt, och för att ytterligare spä på förnedringen, gick angriparnas elefantkavalleri ner sig i det nya kärret som de själva hade åstadkommit. Detta såg Ephraem som ett mirakel och ett gudomligt ingripande, och skrev raskt en hitlåt om hur staden flöt på vattnet som Noaks ark.

Ephraem Syrus undgick också vid ett tillfälle att bli utsedd till biskop, formellt eftersom han inte tyckte att han var värdig denna ära. Istället spelade han galen för att slippa ifrån alltsammans. Man kan också uppskatta honom för hans trägna arbete med att inkludera kvinnor i gudstjänstordning och framförande av kyrkomusik, innan han dog i pesten 379.

Anna Lindemark reder ut begreppen kring ännu fler svarta mössor, mystiska takfynd och fläskiga pärmexlibris.

Ytterligare ett krigsbyte som kommit till Göteborgs Universitetsbibliotek från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg är Cornelius Jansenius Commentarii totam historia evangelicam (1582).

Boken publicerades första gången 1572, så vårt exemplar är en senare upplaga. Vår kopia bär också furstbiskop Julius Echters pärmexlibris, se nedan. Commentarii var en kioskvältare och finns i “no less than eighteen copies” hos Oxford College Libraries och Bodleian, i upplagor från 1590 till och med 1624.

Vem var Cornelius Jansen? Han var den förste att utnämnas till biskop i staden Gent, ”considered by many to be the most outstanding Roman Catholic biblical scholar of his age”. Boken ifråga är också en bibelkommentar – det är som sagt inte raffelfaktorn som avgör vad som kommer med i vårt vanvördiga sommarprogram.

Desto mer rafflande är detta enskilda exemplars historia. Det kommer som sagt från biblioteket i Würtzburg, där man efterhand fick absolut jättenog av svenskarnas skövling, plundring, spontana mordbränder och generella brist på förståelse för ordnat biblioteksarbete.

Lösningen blev att gömma återstoden av biblioteket. Lycka till att försöka krigsbrotta iväg dem nu då! Böckerna och manuskripten återupptäcktes senare enligt uppgift av furstbiskop Christoph Franz von Hutten, som 1717 hittade rester av boksamlingen – instoppad i taket till katedralen i Würtzburg. (Mer sannolikt är kanske att någon snickare eller annan arbetare i byggnaden var den som egentligen gjorde upptäckten på nån sned kattvind bakom stuckaturen?) Ett bibliotek och arkiv inrättades för de återfunna skrifterna. Biblioteket i sin helhet finns idag tillgängligt på nätet. Ett av dess manuskript har samma sorts elfenbensinläggningar som de som återges i äkta plast på den faksimil av Lorsch-evangeliet som GU bevarar i Herbert Blomstedt Collection. En ren tillfällighet? Eller ETT SAMBAND att beforska under de långa sömnlösa sommarnätterna?

O forna tiders gubbar! Anna Lindemark ägnar sommaren åt att granska några av Hvitfeldtska samlingens krigsbyten.

Vad önskar man sig under sommardagarna, om inte en serie murrigt mys med kolmörka gubbporträtt, komplett med spännande hattparad? Anspråkslösa personhistoriska nedslag, som springer besinningslöst förbi huvuddelen av Lärde Herrars och Kyrkofäders uråldriga CV:n, och istället tar fasta på det anekdotiska. Det är ju trots allt de udda detaljerna som håller ens intresse för gammalt bôs vid liv.

Humanistiska bibliotekets personal har nyligen internutbildat sig kring den svenska gymnasiereformen och Hvitfeldtska samlingens tillkomst. I vanlig ordning skådar vi inåt, och har därför fokuserat på krigsbyten i våra magasin. Bland de omkring 40 000 böckerna i Hvitfeldtska gymnasiets bibliotek finns ett blygsamt antal en gång stulna luntor – många av dem kan spåras till Trettioåriga Krigets svenska härjningar på kontinenten, även om de i många fall gått igenom flera händer innan de slutligen hamnat på Gymnasii Hyllor.

Göteborg, arma provinsstad, högt älskade brädhög med Holländsk bismak, där ungdomen före 16- och 1700-talens bildningsinitiativ sades vara ”blifwen mächta fördärfwad och agalös”, där allt som är värt att se är byggt och bekostat av skotska andrasöner i förskingringen! Vad kan finnas där, i bokväg? Hon här vid tangentbordet, Götlaborgare av födsel och ohejdad vana, vill inget hellre än att lyfta fram ”våra grejer”, och som alltid drivs hon av en härligt missriktad lokalpatriotism, ofta manifesterad ett par hundra år för sent, i form av olika svavelosande invektiv då det t ex poängteras i dagens läsning att det var Ostindiska Kompaniet i STOCKHOLM och inte i Göteborg som finansierade bygget av Sockerbruksladan i Gävle 1739…

Hvitfeldtskas krigsbyten, till exempel. Från det furstbiskopliga biblioteket i Würtzburg bevaras två böcker idag på Göteborgs Universitetsbibliotek. En av dessa är De imitatione Christi (latinograecus, för den som undrar), (Aug. Vindel. 1615) av Thomas à Kempis.

Vi fördjupar oss inte i Thomas à Kempis bakgrund, eller hans verksamhetsplan för åren 1418–1427. Däremot kanske hans tänkta visitkort: tysk-nederländsk augustinkorherre, mystiker och författare, från den tid då merparten av världens befolkning befann sig i analfabetiskt kolmörker och man därmed tvingades foga alla sina meriter till egennamnet.

Däremot kan man notera att frånsett bibeln har ingen annan bok översatts till lika många språk som De Imitatione. Efter den första tryckta upplagan 1471–1472, gavs den ut i ytterligare 745 (!) upplagor fram till 1650.

Som med många andra gudliga böcker har det också förekommit enorma gräl om manuskriptets upphov och dess orimligt många versioners riktighet, långt in i modern tid. Hathi trust mfl erbjuder den 582 sidor långa läsfesten The authorship of the De imitatione Christi (1877) ”with many interesting particulars about the book” av Samuel Kettlewell. Se där något att knåpa med när DN:s söndagskryss är avklarat. I Kettlewells efterföljd, s a s de imitatione, har Katolska bokhandeln i Stockholm gjort det extra lätt att driva den ecklesiastiska fejden vidare, via recensionsformuläret för en icke daterad nyupplaga (slut på förlaget) som man uppmanas att bli den första som betygsätter och kommenterar. Naturligtvis har vi inget bättre för oss, och i sammanhanget bör man kanske överväga att ta fejden om de olika upplagorna till Flashback forum, för maximalt mothugg. Njut av sommarvärmen!

Anna Lindemark önskar sig i vanlig ordning mot horisonten så snart fredagen nalkas.

Helgens godbit, i mullvadsbrunt klotband med guldpräglad pärmsnirkel är lagom att stoppa i en rejäl innerficka innan man går ombord, för att med säker hand navigera genom tidvattensströmmar och mariga rev i Engelska Kanalen. Notera fläckarna – vad man älskar böcker som bär spår av trogen tjänst.

Lieut. Hays Pilotage of the British Channel from Scilly to the Downs [etc etc], i en utökad fjärdeupplaga från 1855 bjuder inte bara på förtjusande kartor, som dagens läsare kanske kopplar mer till påhittade litterära landskap än till några verkliga platser. Den har också en rad diagram över stjärnhimlen, och består i huvudsak av lotsbeskrivningar som bjuder en poesi lika ren och kärv som sjörapporten.

Man uppmanas i förordet att beväpna sig med rödpenna och själv märka ut relevanta fyrljus i det svartvita trycket. Någon av bokens tidigare, samvetsgranna ägare har också gjort detta, och med tiden har bläckets beståndsdelar separerat och flutit ut i olika grad, så att Eddystones topp nu ser ut att brinna med öppen låga, som ett födelsedagsljus med varmgul gloria.

Om Eddystone och dess tillkomst kan man bland annat läsa i den högst förträffliga och mycket läsvärda Henry Winstanley and the Eddystone Lighthouse, av Adam Hart-Davis och Emily Troscianko (2002). Winstanleys osannolika och av många starkt betvivlade fyrbygge ute i det öppna havet uppfördes första gången 1696-1698, och stod i fem år innan det utplånades fullständigt tillsammans med sin byggherre, i den stora stormen 1703. Inte en enda planka återfanns någonsin av den första fyren på Eddystone.

”He was fed up with being told what he could and could not do. He, Henry Winstanley, Gent., knew about the sea and the weather at Eddystone, and he said that his crowning wish was to be in his lighthouse for the greatest storm that ever blew under God’s heaven. He set sail, and his wish was cruelly granted.”

En annan som nog också läst om Henry W. och hans försvinnande var Tove Jansson, då hon skrev om fiskarens lilla hus i Pappan och Havet (1965), ”Just så skulle man bo om man tyckte om stora vågor. Sitta mitt inne i bränningen och se väldiga gröna vattenberg komma gående och höra havet dundra fram över ens tak.” Fiskarens hus försvinner helt och hållet efter bokens stora storm, och bara kramporna finns kvar i berget när muminfamiljen vågar sig ut för att se efter. Som barn läste jag denna förmodade drunkningsskildring med enorm ångest. Vad hände? Hur gick det sen? Det fanns inget prydligt diagram som förklarade det.

Härmed önskar vi en trevlig helg, med förhoppningsvis frivilliga havsturer.

Emil Näslund förfasar sig över folkhemmets teknikkyrkogårdar, millenniebuggens Västgötaklimax, samt det eviga dilemmat kring vilket håll USB:en ska in på.

Visst är det lustigt hur snabbt vi förkastar och nästan helt glömmer bort tekniska innovationer? Låt oss ägna en tanke åt den teknik som en gång var en grundstomme i vår vardag, men som nu är förpassad till högen av prylar vi betraktar som meningslösa. I många fall har vi väl alla dragit suckar av lättnad vid tekniska generationsskiften; vi byter till något mindre, lättare, snabbare och smidigare. Någon som saknar att spola tillbaka de suddiga VHS-banden? Att ansluta till internet via telefonnätet? Att spara dokument på ömtåliga disketter?  

Ser man bakåt är det så lätt att himla med ögonen åt de krångliga, otympliga och ibland rentav fula aspekterna av gårdagens teknik. (Ni kan väl NCS-koderna för datorgrått och datorbeige? En populär estetik på instagram just nu, sufflerar Anna Lindemark). Men det är ju vanskligt. För om inte alltför lång tid kommer folk att sitta och fnissa åt 2024 års smarta mobiler, appar och streamingtjänster. Dessutom har dåtiden en gång varit nutid och forna tiders innovationer var just detta – något nytt och spännande.

Ta CD-skivan. (Hand upp alla ni som ännu inte slängt/sålt skivsamlingen.) I tidskriften Teknikmagasinet 2:1986, presenteras produkten som ”Compact Disc, i kortform CD – två bokstäver som innebär en ny tidsålder när det gäller musikinspelningar”. Idag vet väl ännu de flesta hur en CD-skiva ser ut, men där och då var det förstås viktigt att beskriva den. Teknikmagasinets Per Odebrant skriver att skivan ”är knappt större än ett ölunderlägg” och ”silvrig i färgen”.

Hoppar vi framåt ett decennium och till tidskriften PC World möts vi av decembernumret 1996 där ännu en innovation förklaras; USB-uttaget. Nu ska det bli snyggt och prydligt i datorhörnan, slås det fast. Med USB som standard för digitala anslutningar blir det enklare att förstå vad som ska anslutas var på datorn, och vi slipper den uppsjö av kablar som ”förvirrar och förfular”.

På tal om datorer är det lite svindlande att läsa PC Worlds nummer från oktober 1996. Under rubriken ”DOMEDAGEN ÄR HÄR!” förklaras att millennieskiftet kan innebära enorma problem för datalagring världen över, då datorernas datumformat inte gör skillnad på år 1900 och år 2000 (dvs formatet ÅÅMMDD). PC Worlds Fredrik Bernsel skriver att ”så gott som all lagrad information är datumstämplad” och fortsätter med att förklara att även de flesta program vi har installerat på våra datorer använder sig av samma datumformat. Problemet kom att kallas Millenniebuggen, eller mer internationellt Y2K. Datortidskrifter, men även allmänna nyhetsmedier bevakade frågan flitigt inför år 2000. Med facit i hand kan vi konstatera att domedagen ännu inte anlänt.

PC World hade flera föregångare på den svenska tidskriftsmarknaden. Merparten lades ner efter en kort tid. Så även Min hemdator, utgiven 1983-84, vars namn så tydligt speglar bakgrunden till dess uppkomst; hemdatorn har kommit till Sverige. Under första halvan av 80-talet var hemdatorn knappast var mans egendom, men intresset var stort och utbudet av datorer växte snabbt. 1983 års sommarnummer av Min hemdator tar sig an frågan som många säkert ställde sig; ”Vad gör man egentligen med en hemdator?” Rubriken ”Leksak eller nyttosak” ringar in ämnet. Ett verktyg för att underlätta hemmets ekonomiska planering, lagring av matrecept och födelsedagar samt spel och underhållning listas bland de tämligen tama förslagen. Jätteroligt.

Mer intressant verkar den så kallade videotextekniken, beskriven i samma nummer. Videotex skulle möjliggöra för svenskarnas hemdatorer att kommunicera med centrala datorer, som skickar bilder och text. En förlaga till vår tids internet, alltså. Så smidigt verkar det dock inte vara; modem, telefon, telefonnummer till datorn och ett användarnummer krävdes. Och skulle någon datorentusiast lyckats fixa detta gick det ändå inte att ta emot videotexsignaler, eftersom ingenting ännu hade släppts för privatanvändare. Trots att det alltså inte gick att ansluta till systemet fortsätter Min hemdator att lägga ut texten om möjligheterna med det nya kommunikationssättet. Alla användare skulle nu kunna skicka ”elektronisk post” till varandra. Via Videotex skulle den händige även kunna hämta hem kursmaterial, för att lära sig engelska eller företagsekonomi. Bankärenden kunde nu skötas via hemdatorn. Drömde nån om en sista-minuten-resa till Grekland? Inga problem, Videotex skulle nu ta hand om bokningen från vardagsrummet.

Hela artikeln avslutas med en faktaruta för kalenderbitaren, med gott om siffror. Längst ner i faktaruta står det ”Systemtillgänglighet: 24 timmar om dygnet.” Om 80-talets alla tekniktidskrifter är kristallkulor lyckades Min hemdator här så gott som helt gömma undan spådomen om den ständigt uppkopplade framtiden. Hej, du sköna nya värld.