Författare: Anna Lindemark

Stefan Benjaminsson skriver:

Att trycka bilder var under många år svårt och kostsamt. Några få boktryckare strävade på med att producera bilder medelst träsnitt, andra lät helt enkelt bli: Ord får vara nog, bilder är besvärligt, var deras motto. Alois Senefelder i München var dock tillräckligt irriterade över problemet för att göra något åt det. 1798 hade han uppfunnit litografin. Det råder i och för sig en del osäkerhet om exakt vilket år det var – alla år mellan 1796 och 1799 kan anges som möjliga – men källorna enas oftast om 1798. Senefelder hemlighöll tillvägagångssättet ett tag, men 1818 publicerade han läroboken Vollständiges Lehrbuch der Steindruckerey och revolutionerade därmed 1800-talets bildtryck.

Litografiska tryck i färg fick vänta nästan 20 år på att utvecklas till en kommersiellt gångbar teknik, men trots detta kunde man hitta bilder i färg, tack vare att litografierna kolorerades. En ny tilläggsdonation till Humanistiska bibliotekets specialsamling Herbert Blomstedt Collection är ett förträffligt exempel på både litografier och utsökt kolorering. Det är Voyage pittoresque dans le Royaume des Pay Bas (1825) och dess uppföljare Chateaux et monumens des Pays-Bas Faisant suite au Voyage pittoresque (1830).

Böckerna visar vyer, monument, städer, slott och landskap från Nederländerna. Bilderna är ofta detaljrikt tecknad av Otto de Howen, med människor, djur, redskap och nöjen. Allt är tryckt i Bryssel av J. B. A. Jobard och med litografier av Jean-Baptiste Madou. I de fyra banden finns sammanlagt 408 kolorerade litografier och 8 kartor. Sammantaget utgör dessa band ett ovanligt komplett och ovanligt fint exempel på de tidiga litografitrycken.

Aleister Crowley skulle ha fyllt 148 år idag, på gott och ont. För den som sedan länge har slut på tålamod med telemitiska krympmagiker och/eller privilegierade brittiska gossar med för mycket markservice, pengar och fritid, påminner vi om att Bilden Med Tehuvan samt flera andra skrattiga foton av AC är en omistlig del, inte minst, av vårt musikarv i form av bandfoton.

Ja, jag hör vad ni säger. Seriösa studier av en historisk person. Omfattande litterär output med extra allt. Banbrytande inom alla möjliga sorters knark, spökel och hittepå. Västvärldens esoteriske nestor. Jag hör. Det är bara det att hans textproduktion kan få en att tvivla på resonemangen. Men roligt är det, ibland.

Crowleys fd hus, Boleskine House, var nyligen till salu, och kommer nu att rustas upp efter att grundligt ha eldats ner både 2015 och 2019. Vilken Crowley-relaterad kursverksamhet som än planeras här, gör man nog klokt i att återställa taket, om syftet är att få folk att medverka i något som helst tillstånd av avkläddhet.

Som alla andra Gubbar™ har Crowley som sagt också skrivit en lång rad riktigt röriga och relativt ogenomträngliga böcker, som ni kan få titta på i vår läsesal eller rentav ta hem för studium i (snälla nej) badkaret. Svarta ljus från Lagerhaus kan väljas till för en extra kostnad! Mönster till tehuva kan uppbringas på begäran! Do what thou wilt!

Den 5 oktober 1789 marscherade stora skaror upprörda franska kvinnor mot Versailles. De hade samlats på gatorna i Paris och protesterade mot brödpriserna, och mot bristen på bröd överhuvudtaget. Uppbådet var inte spontant, men det såg nog ut så – kvinnorna marscherade med köksknivar och andra tillhyggen i händerna, och tvingade en av stadens kyrkor att ringa i klockorna för att samla fler människor.

Tre månader tidigare hade man stormat Bastiljen. Nu beväpnade sig kvinnorna genom att plundra stadshuset, vars kvartermästare hängdes i en lyktstolpe då han försökte hindra att man tömde husets krutförråd (han överlevde). Kvinnorna tågade därifrån mot slottet en dryg mil bort. När de anlände sex timmar senare, hade ryktet fått tiotusentals människor, både kvinnor och män, att ansluta sig till dem. Man anar högafflarna i oktoberdimman.

Revolutionärerna bröt sig in i slottet och dödade ett par vakter. Det var inte långt ifrån att man lyckades ta Marie Antoinette till fånga. Så småningom tvingade man kungaparet att träda fram och höra på folkets klagomål.

När man står på Willys den 5 oktober 2023 och vänder på ett paket Hönökaka, känner man sig innerligt förbunden med kvinnorna i deras raseri.

För fler exempel på kvinnors vrede, verk och visdom, hänvisar vi som alltid till Kvinnsams arkiv, samlingar och elektroniska resurser.

Idag skriver en av våra kulturarvsbibliotekarier, Stefan Benjaminsson för Marginalia:

När poeten och publicisten Francis Meynell (1891—1975) inledde sin karriär som självständig boktryckare försökte han först övertala etablerade förlag att få trycka vackra böcker åt dem. Han poängterade att om de svarade på den konventionella frågan om vilka två böcker de skulle ta med sig om de blev strandsatta på en öde ö och valde de lika konventionella Bibeln och Shakespeares verk, skulle de inte finna några utgåvor värdiga ett smakfullt skeppsbrott. Svaret förläggarna gav honom var oftast inget mer än en rynkad panna eller ett leende. Meynell fick således ta saken i egna händer.

Bakgrunden till Meynells strävan var en av livets ständiga frågor: Hur trycker man böcker, inte bara billigt utan även snyggt. Private Press-rörelsen, som kan sägas startade med William Morris Kelmscott Press, hade angripit problemet att trycka snygga böcker. Även om de lyckades med detta blev böckerna dyra. Dessutom var frågan om att göra profit sekundär. Ointresset för den ekonomiska sidan av boktryck fick två resultat. För det första var det vanligen bara välbärgade människor som hade råd att ägna sig åt denna verksamhet, för även en boktryckare av flådiga böcker måste äta. För det andra blev böckerna, trots att de ofta trycktes med förlust, ändå så dyra att bara välbärgade människor kunde köpa dem. Så hur trycker man då vackra böcker som inte kostar en månadslön?

Francis Meynell svar på denna fråga kom 1922 i form av Nonesuch Press som han grundade tillsammans med sin fru Vera Mendel, som stod för de ekonomiska förutsättningarna (dvs att det var hon som hade pengar), och med författaren David Garnett, som samägde den bokhandel i vars källare verksamheten sedan ägde rum. Namnet Nonesuch kommer från det forna Tudorpalatset Nonesuch och valdes inte så mycket för betydelsen ”ojämförlig” utan mer för andemeningen ”osannolik”. På Victoria and Albert Museum i London finns en gobeläng från Nonesuch-palatset bevarad och ett av dess motiv fick stå som förebild för Nonesuch Press boktryckarmärke.

Filosofin bakom Nonesuch Press var att teknologin skulle tjäna ett konstnärligt mål. Meynell skapade därför sin typografi på en traditionell handpress, men när han var nöjd med estetiken lejde han ut tryckningen till en kommersiell tryckare. På detta sätt kunde Nonesuch ge ut böcker med hög materiell och estetisk kvalitet, samtidigt som man höll ner priserna. Ett av syftena med detta var att man till skillnad från traditionella Private Presses inte bara ville skapa ett samlarobjekt, utan man ville nå dem som sökte vackra böcker men som också var läsare. Böckerna skulle läsas!

Nonesuch Press var som mest aktiva under 1920- och 30-talet, men tryckte böcker in i 60-talet. Sammanlagt blev det 142 nummer i katalogen. Deras främsta succé blev deras utgivning av Charles Dickens samlade verk 1937/38. Deras popularitet har hållit i sig och bland annat Folio Society har gett ut en upplaga som baseras på Nonesuchs Dickensupplaga, och Ducksworth har gett ut en faksimilupplaga. Andra populära upplagor är exempelvis deras Cervantesupplaga.

Generellt valde Nonesuch att ge ut böcker som Francis, Vera och David själva skulle vilja ha i sina bokhyllor. Fokus kom att ligga på engelska klassiker och europeiska klassiker i översättning. Man gav dock ut även en del brevväxling, samtida författare, som D. H. Lawrence, några klassiska barnböcker och antologier. Alla utgivningar grundandes inte på litterär kvalitet. 1926 gav man exempelvis ut Irene Iddesleigh av Amanda McKittrick Ros, som ett antal olika källor genom åren utsett till världens genom tiderna sämsta författare. En kanske väl elak och orättvis titel, även om inledningen till Irene Iddesleigh inte utgör ett övertygande bevis för motsatsen: ”Sympathise with me, indeed! Ah, no! Cast your sympathy on the chill waves of troubled waters; fling it on the oases of futurity; dash it against the rock of gossip; or, better still, allow it to remain within the false and faithless bosom of buried scorn”. Meynell hade redan 1915 skrattat sig genom boken och såg den som ett ofrivilligt humoristiskt styrkeprov, som man borde ha ett elegant exemplar av i sin bokhylla.  

Oavsett vad Nonesuch Press gav ut var bokhantverket gott. En hel del av böckerna är trycka i begränsad upplaga, även om upplagan i regel är större än de upplagor som Private Presses vanligtvis gav ut. Vissa upplagor är på 1500 exemplar. På Humanistiska biblioteket har vi 26 av Nonesuch Press 142 utgivningar, bland annat ett par av deras mer kända och betydelsefulla: William Congreves samlade verk (4 volymer) och William Wycherlys samlade verk (4 volymer). Vi har även Nonesuch Press utgåva av Shakespeares samlade verk, i 4 volymer värdiga ett smakfullt skeppsbrott.

Källor
Dreyfus, John, A history of the Nonesuch Press (London: Nonesuch Press, 1981)
Meynell, Francis, My lives (New York: Random House, 1971)

Idag firar vi Dorothy Parker (1893—1967) som fyller 130 år den 22 augusti.
Humanistiska bibliotekets Stefan Benjaminsson skriver för Marginalia:

Dorothy Parker var poet, författare, kritiker och satiriker. Förutom dikter och noveller skrev hon teater- och litteraturkritik i New York och filmmanus i Hollywood. Hennes tid i Hollywood var så lyckad att den gav henne två Oscarsnomineringar, tills hon blev svartlistad för sina vänsterpolitiska åsikter. Hon engagerade sig senare för medborgarrättsfrågor och mot fascismen. När hon dog 1967 testamenterade hon sin kvarlåtenskap till Martin Luther King. Idag är Dorothy Parker mest känd för sin satiriska och vassa blick på 20-talets jazz-era, för sina noveller och sina dikter. Hennes texter är alltid en källa att återkomma till var gång man behöver en sardonisk uppryckning för att ta sig genom dagen. Det är dikter om kärlek, liv och död, men alltid med en intelligent egg och självdistanserad humor, något som anas redan i titeln på hennes första diktsamling Enough rope. Men även när hon ser som svartast på tillvaron finns det något paradoxalt livsbejakande i hennes texter, som i min personliga favorit “Résumé”.

Humanistiska biblioteket har böcker av och om Dorothy Parker. För den som är nyfiken på hennes texter finns exempelvis The Penguin Dorothy Parker (1994), eller Jag älskar dig till döds ändå (2022), en ny bok med texter i urval och tolkning av Isabelle Nilsson.

Låt oss avsluta med en reflektion.

Från Karin Emanuelsson och kollegorna på Biomedicinska biblioteket kommer detta inlägg i samband med vår nyöppnade utställning på temat. Fanfar!

*

En brännhet Pride-vecka har passerat, en festival som inte på något sätt har varit ett självklart försommarinslag före 2007 i Göteborg.

Vi tar en titt i de medicinska samlingarna på Biomedicinska biblioteket, där en del av svaren på homofobins gåta finns. Eftersom den medicinska forskningen har resulterat i en mycket nedsättande syn på homosexualitet, är det den som till stor del har avspeglats i våra samhällsvärderingar.

Den aktuella medicinska litteraturen spänner över en tidsram på drygt 60 år, från 1906 till 1967.

I det första lilla tunna häftet Några fall av abnorm sexualkänsla, behandlade med hypnos redogör läkaren Emanuel af Geijerstam för sin framgångsrika metod för att bota homosexualitet: genom hypnos. Här finns det även en rädsla för att homosexualiteten skulle sprida sig och läkarens uppgift är även att avstyra äktenskap.

Läkaren Henrik Berg har ett nästintill aggressivt förhållningssätt till de homosexuella i sin bok Könsfrågan: dess hygien och pedagogik. Han vill helst inte beröra ämnet alls och menar att barn bör skyddas denna vederstyggelse. Här får vi bläddra fram till kapitlet ” Onaturliga laster ” (sexuell psykopati; sexuell perversitet) för att läsa om homosexualitet.

Läkaren Seved Ribbing ger ut boken   Den sexuella hygienen och några av dess etiska konsekvenser 1915 och menar att homosexualitet har en stark koppling till pederasti (pedofili). Sinnessjukdom ligger också nära till hands och även sjukdomar som epilepsi och senil demens.

I boken Om homosexualitet och hermafroditi: belysning av missförstådda existenser från 1919, hävdar jubeldoktor Anton Nyström att vi hittar homosexualitet inom alla samhällsklasser, även bland läkare, teologer och konstnärer. Man tillskriver också den homosexuelle mannen särskilda egenskaper såsom klen kroppsbyggnad och intressen i form av konstsömnad, kokkonst och antikviteter.

Att referera till Bibelns ord hör inte till vanligheterna i den medicinska litteraturen, men det gör författaren här: kapitlet ” Onaturlig beblandelse ” i Tredje Mosebok i Gamla Testamentet nämns. Här beskrivs homosexualitet som otukt och straffas med döden.

Vidare kan vi se hur läkarna drar paralleller mellan homosexualitet och rubbningar i sexualorganen, hur impotens leder till både tidelag och lystna blickar mot unga pojkar. Det hittar vi bland annat i boken Sex läkare om sexualproblemet: medicinskt, psykologiskt, socialt från 1934.

Ungdomar och sexualetik var ett vanligt ämne under tiden fram till 1960-talet och i boken

I Ungdomens sexualbok från 1949 nämns homosexualitet i samma andetag som badtittare, fönstertittare, sadism i form av lustmord och driften att klippa flätor av småflickor.

Det konstateras även att homosexualitet är en nödlösning; ensamstående kvinnor utan herrbekanta och män på isolerade arbetsplatser.

Kinsey-rapporten från 1948 nämns i den lilla skriften Homosexualitet (1951) och författaren, doktor Gunnar Nycander, förfasar sig över siffrorna: 4 % av den manliga befolkningen i USA lär vara homosexuella. I Sverige – där man saknar siffror – räknar man med att det ser helt annorlunda ut.

Det kan vara lätt att göra antagandet att medicinsk litteratur från det frigjorda 60-talet genomsyras av en mer tolerant syn, men även i boken   Att bli vuxen från 1967, hittar vi ämnet homosexualitet under rubriken ” Avvikelser ”.

Dessa nedslag i boksamlingarna på Biomedicinska biblioteket visar – kanske inte oväntat – på en mycket hård och dömande syn på ett ämne som homosexualitet. Under lång tid har det förknippats med sjukdom och perversitet och vägen till en mer accepterad syn har naturligtvis varit mycket lång.

Det är slående vilken påverkan som forskningen har haft i vårt land och hur kraftfullt den medicinska litteraturen har format rådande normer, något som ju kan få förödande konsekvenser för vissa grupper i samhället.

#hurgörman #hjälp #användaplanscher #tittamedögonen #vägledning #tackvilhelm

#delvis #tryckt #manfårväländrasig #stoppapressarna #halvvägs

#c-vitaminförluster #sköljförsök #tvålmedel #provkök #hemkunskapsflashbacks

Dagens datum: den 19 april för 199 år sedan (vi återkommer nästa år med ett jubileumsinlägg) avsomnade George Gordon Byron vid 36 års ålder, efter att ha ådragit sig en oklar läbbig febersjukdom under belägringen av Mesolongi i dagens Grekland. ”Död före 40 i obskyrt frihetskrig” torde smälla ännu högre än The 27 Club.

Förstaupplagan av Harold Nicolsons utmärkta Byron: The Last Journey finns givetvis i våra samlingar, och därtill i ett flertal senare, plånboksvänligare upplagor – för dig som känner en obetvinglig lust att annotera din egen bokhylla, och begå vild kulspetspolemik i den förhoppningsvis generösa marginalen.

Viktigast i sammanhanget är naturligtvis att uppmärksamma Byrons främsta bidrag till eftervärlden: dottern Ada Lovelace. ”Hennes ’poetiska vetenskap’ drev henne fram till frågeställningar kring den analytiska maskinen som rörde relationen mellan människa och samhälle å ena sidan och tekniken som ett redskap å den andra” (citat herfra), och det kan ni tänka på när ni begrundar hemtentans död och demokratiseringen av det akademiska fusket i klorna på ChattGPT under återstoden av 2023 och framåt.

Ja.