Böcker värdiga ett skeppsbrott

Idag skriver en av våra kulturarvsbibliotekarier, Stefan Benjaminsson för Marginalia:

När poeten och publicisten Francis Meynell (1891—1975) inledde sin karriär som självständig boktryckare försökte han först övertala etablerade förlag att få trycka vackra böcker åt dem. Han poängterade att om de svarade på den konventionella frågan om vilka två böcker de skulle ta med sig om de blev strandsatta på en öde ö och valde de lika konventionella Bibeln och Shakespeares verk, skulle de inte finna några utgåvor värdiga ett smakfullt skeppsbrott. Svaret förläggarna gav honom var oftast inget mer än en rynkad panna eller ett leende. Meynell fick således ta saken i egna händer.

Bakgrunden till Meynells strävan var en av livets ständiga frågor: Hur trycker man böcker, inte bara billigt utan även snyggt. Private Press-rörelsen, som kan sägas startade med William Morris Kelmscott Press, hade angripit problemet att trycka snygga böcker. Även om de lyckades med detta blev böckerna dyra. Dessutom var frågan om att göra profit sekundär. Ointresset för den ekonomiska sidan av boktryck fick två resultat. För det första var det vanligen bara välbärgade människor som hade råd att ägna sig åt denna verksamhet, för även en boktryckare av flådiga böcker måste äta. För det andra blev böckerna, trots att de ofta trycktes med förlust, ändå så dyra att bara välbärgade människor kunde köpa dem. Så hur trycker man då vackra böcker som inte kostar en månadslön?

Francis Meynell svar på denna fråga kom 1922 i form av Nonesuch Press som han grundade tillsammans med sin fru Vera Mendel, som stod för de ekonomiska förutsättningarna (dvs att det var hon som hade pengar), och med författaren David Garnett, som samägde den bokhandel i vars källare verksamheten sedan ägde rum. Namnet Nonesuch kommer från det forna Tudorpalatset Nonesuch och valdes inte så mycket för betydelsen ”ojämförlig” utan mer för andemeningen ”osannolik”. På Victoria and Albert Museum i London finns en gobeläng från Nonesuch-palatset bevarad och ett av dess motiv fick stå som förebild för Nonesuch Press boktryckarmärke.

Filosofin bakom Nonesuch Press var att teknologin skulle tjäna ett konstnärligt mål. Meynell skapade därför sin typografi på en traditionell handpress, men när han var nöjd med estetiken lejde han ut tryckningen till en kommersiell tryckare. På detta sätt kunde Nonesuch ge ut böcker med hög materiell och estetisk kvalitet, samtidigt som man höll ner priserna. Ett av syftena med detta var att man till skillnad från traditionella Private Presses inte bara ville skapa ett samlarobjekt, utan man ville nå dem som sökte vackra böcker men som också var läsare. Böckerna skulle läsas!

Nonesuch Press var som mest aktiva under 1920- och 30-talet, men tryckte böcker in i 60-talet. Sammanlagt blev det 142 nummer i katalogen. Deras främsta succé blev deras utgivning av Charles Dickens samlade verk 1937/38. Deras popularitet har hållit i sig och bland annat Folio Society har gett ut en upplaga som baseras på Nonesuchs Dickensupplaga, och Ducksworth har gett ut en faksimilupplaga. Andra populära upplagor är exempelvis deras Cervantesupplaga.

Generellt valde Nonesuch att ge ut böcker som Francis, Vera och David själva skulle vilja ha i sina bokhyllor. Fokus kom att ligga på engelska klassiker och europeiska klassiker i översättning. Man gav dock ut även en del brevväxling, samtida författare, som D. H. Lawrence, några klassiska barnböcker och antologier. Alla utgivningar grundandes inte på litterär kvalitet. 1926 gav man exempelvis ut Irene Iddesleigh av Amanda McKittrick Ros, som ett antal olika källor genom åren utsett till världens genom tiderna sämsta författare. En kanske väl elak och orättvis titel, även om inledningen till Irene Iddesleigh inte utgör ett övertygande bevis för motsatsen: ”Sympathise with me, indeed! Ah, no! Cast your sympathy on the chill waves of troubled waters; fling it on the oases of futurity; dash it against the rock of gossip; or, better still, allow it to remain within the false and faithless bosom of buried scorn”. Meynell hade redan 1915 skrattat sig genom boken och såg den som ett ofrivilligt humoristiskt styrkeprov, som man borde ha ett elegant exemplar av i sin bokhylla.  

Oavsett vad Nonesuch Press gav ut var bokhantverket gott. En hel del av böckerna är trycka i begränsad upplaga, även om upplagan i regel är större än de upplagor som Private Presses vanligtvis gav ut. Vissa upplagor är på 1500 exemplar. På Humanistiska biblioteket har vi 26 av Nonesuch Press 142 utgivningar, bland annat ett par av deras mer kända och betydelsefulla: William Congreves samlade verk (4 volymer) och William Wycherlys samlade verk (4 volymer). Vi har även Nonesuch Press utgåva av Shakespeares samlade verk, i 4 volymer värdiga ett smakfullt skeppsbrott.

Källor
Dreyfus, John, A history of the Nonesuch Press (London: Nonesuch Press, 1981)
Meynell, Francis, My lives (New York: Random House, 1971)

2 svar på ”Böcker värdiga ett skeppsbrott”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *