Dagens datum

31 mars 1881 föddes skådespelerskan Maria Schildknecht i Stockholm. Efter avslutad utbildning vid Dramatiska teaterns elevskola arbetade hon på flera olika teatrar i både Uppsala och Stockholm. I 26 år arbetade hon på Dramaten. 1936 började hon skådespela på Göteborgs stadsteater där hon blev kvar i några decennier.

Hofatelier Jaeger. Axel Eliassons Konstförlag, Stockholm. No. 315. Public domain.

Maria Schildknecht donerade sitt och sin make Helge Wahlgrens arkiv till Göteborgs universitetsbibliotek. Arkivet heter Skådespelarna Maria Schildknecht och Helge Wahlgrens papper och finns att beställa genom Handskriftsavdelningens formulär på universitetsbibliotekets webbplats. https://www.ub.gu.se/sv/hitta-material/handskrifter/bestall-handskrifter-och-arkiv

Läs mer om skådespelerskan på : https://www.skbl.se/sv/artikel/MariaSchildknecht/

Från en marxistisk kritiker – nytt handskriftsmaterial

Inlägg av Sarah Höilund, arkivarie vid bibliotekets handskriftsamlingar.

Handskriftsavdelningen på Göteborgs UB förvärvar kontinuerligt arkivmaterial och antalet accessioner varierar årligen. Under 2021 tog vi emot 29 stycken, och det handlade såväl om handskriftsmaterial från helt nya arkivbildare som kompletterande material från arkivbildare vilka redan finns i vårt bestånd.

Foto på Aspelin, 1973

En av fjolårets större kompletterande accessioner var litteraturprofessorn Kurt Aspelins (1929-1977) arkiv. Detta berikar det befintliga Kurt Aspelin-beståndet med i huvudsak hans egna manuskript, arbetsmaterial, tidningsklipp, biographica samt en omfångsrik korrespondens. Den första Aspelin-accessionen, som förvaras här sen tidigare, innehåller svar till en författarenkät som han sammanställde och skickade till flertalet samtida författare i Sverige under slutet av 1960-talet. Sammantaget finns här alltså gott om stoff att fördjupa sig i för den som vill forska på Aspelin och hans arbete som spänner över ett brett fält av yrkestitlar; litteraturhistoriker, kritiker, forskare, lärare, introduktör, teoretiker och inte minst skribent.

Utdrag ur en av Aspelins anteckningsböcker som han skrev i som 15-åring (1944-1945)

År 1967 disputerade Aspelin på en avhandling om 1830-talets svenska litteraturkritiska debatt och samma år blev han docent vid litteraturvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han verkade inom marxistisk litteraturteori och blev en viktig introduktör av strukturalistiska, semiotiska och anti-biografiska idéer inom litteraturvetenskapen under 1970-talet genom till exempel hans verk ”Textens dimensioner: problem och perspektiv i litteraturstudiet” (1975). Nils Åke Nilsson recenserar boken i Samlaren (årgång 96, 1975): ”Som ett förargelsens hus som ingen kan gå likgiltigt förbi har den utan tvivel sin plats i dagens svenska litteraturdebatt.”

Utdrag ur Aspelins kurs ”Grundlinjer i litteraturhistorisk metodik och litteraturteori”

I det kompletterande arkivmaterialet går det även att hitta material om hans politiska engagemang. Tidigt involverade sig Aspelin i Svenska Clarté-förbundet, vilket under 1960-och 1970-talet lade sig i den kommunistiska fåran. Han kom att få stor betydelse för den svenska vänstern. Sin bana som flitig skribent inledde han också tidigt. Aspelin skrev och publicerade artiklar och essäer med analyser av svenska och utländska författare utifrån en radikal ståndpunkt, men även kulturartiklar för bland annat Ny Dag och Aftonbladet. En stor del av hans publicerade tidningsartiklar finns nu i en klippsamling i Kurt Aspelins arkiv.

Den glimt som undertecknad fått av Aspelin genom ordnandet av handskriftsmaterialet tecknar en uppskattad lärare och kunskapskälla som inspirerade och uppmuntrade många av sina studenter, men också en färgstark och viktig röst i samtidens svenska litteraturdebatt och forskningssamhälle. Litteraturforskaren Torkel Stålmarck skriver: ”Redan hans vetenskapliga hållning, det intensiva engagemanget, allvaret och respekten inför konstverket, tror jag har haft utomordentligt stor betydelse för vårt forskningsklimat.”

Med hammare och fackla

Dagens särtryck är Gamla Bergsmansvisor av Nils Dencker, hämtat ur Med Hammare och Fackla II, årsbok utgiven av Sancte Örjens Gille.

”För den, som vill hämta skatter ur den rikt givande gruva våra gamla folkliga visor utgöra, blir bergsmanssången ett sällsynt fynd. […] Något särskilt behov av yrkesvisor hade våra svenska bergsmän förmodligen icke i de gamla tiderna. I arbetet eller under färden ned i och upp ur gruvan sjöngo de sina psalmer, som uttryckte vad deras hjärtan fordrade. När Anders Rhyzelius som ung student vistades vid Sala gruva år 1702 ljöd under nedfärden i den fritt i schaktet hängande bergtunnan På tig hoppas jag, o HERre kiär (nya psalmboken nr 226) och vid uppfärden Wår Gud är oss en Wäldig borg. […]

Ännu på 1800-talet sjöngos psalmer vid Sala gruva under färderna i hisstunnan. Disponenten, fil. d:r Carl Sahlin har varit vänlig meddela mig följande anteckning härom: ’Dåvarande styresmannen för Sala grufva och silfververk, sedemera landshöfding Th. Nordström omnämner psalmsången vid upp- och nedfärd i öppen bergtunna i Kristinas eller Karl XI:s schakt. Äfven jag har år 1889 varit med om en nedfärd i Kristinas schakt under psalmsång. Den var då arrangerad i anledning af bergselevernas besök och befaring af grufvan, men sång användes då icke längre i hvardagslag. Psalmen ljöd emellertid vackert i det stora och djupa schaktet, där ett kraftigt eko var till finnandes.’”

”Do women have to be naked to get into the Met. Museum?” Guerrilla Girls nordiska affischutställning i KvinnSams arkiv

Gästinlägg av Sanna Hellgren, universitetsbibliotekarie på KvinnSam.

Konstnären Ewy Palm (1925-2018) var i slutet av 80-talet riktigt trött på konstvärldens mansdominans, och den backlash som blivit efter den starka kvinnorörelsen på 1970-talet. I New York hade hon sett en affischutställning av den anonyma konstnärsgruppen Guerrilla Girls, som kritiserade den mansdominerade konstbranschen. Ewy beställde utställningen till Sverige, och den turnerade mellan Stockholm, Mölndal, Norrköping, Karlstad, Kalmar, Lund och Skellefteå åren 1990-1992. Utställningen fortsatte sedan ut i Norden till Oslo, Helsingfors, Köpenhamn och Reykjavik med Ewy som samordnare. Efter detta hamnade utställningen sen i KvinnSams arkiv, med ramar och allt, samt två volymer med tillhörande dokumentation samlat av Ewy. 2013 kom även arkivet efter Ewy själv, hennes samling är dock hittills oförtecknad.

Brev till Ewy Palm + friends från The Guerrilla Girls, 25 oktober 1990

Är det så bra att slutförvara dessa arkivhandlingar, som affischkonstverken nu utgör, i ramar? Nja. Tar det mycket värdefullt utrymme? Ja. Var det dags att åtgärda detta? Absolut, helst igår. Vi har nu monterat affischerna ut ur sina ramar, och skapat ny syrafri förvaring för dem med hjälp av vårt bokbinderi. Det kommer bli lättare för oss i personalen att plocka fram materialet, liksom för en användare att beskåda det. En så kallad win win situation på samtliga plan, helt enkelt.

Affischer i ramar på folianthyllan i KvinnSams arkiv
Affischer i väntan på ny förvaring

Guerrilla Girls är fortfarande aktiva, och deras verksamhet går att ta del av här: https://www.guerrillagirls.com/

För mer information om Ewy Palm kan man läsa i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon: https://www.skbl.se/sv/artikel/EwyMatildaPalm och även på hennes webbsida https://ewypalm.se/ . Där finns även en 20 minuter lång youtube-video vid namn ”Guerrilla Girls – En dag i Stockholm” från deras Sverigebesök i samband med utställningen.

Guerrilla Girls nordiska affischutställning-arkivet i KvinnSams samlingar finns förtecknat här: https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:115139

Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken.

Gästinlägg av förstebibliotekarie Anders Larsson om en bok som bygger på material ur Otto Nordenskjölds arkiv.

Forskningsresanden Thorild Wulff skriver under den expedition till Grönland 1917 som skulle bli hans sista -”Kokade idag en härlig Multicatawny-soppa av Lazenby’s tabletter, som jag köpt i London 1912 och haft med i Kina, alltså vittberesta – ha bland annat varit 10° söder om ekvatorn och förtärdes på 82° 30’ n. br.” Denna currysoppa (Mulligatawny) i form av en sorts kakor eller tabletter var en del av provianten under denna expedition, vilken i övrigt var hänvisad till jakt av olika slag för sitt födointag. Jakten slog emellertid fel och bidrog tyvärr till expeditionens stora svårigheter och indirekt även till Thorild Wulffs död några månader senare. Den lilla episoden illustrerar på ett belysande sätt hur en ganska enkel måltid ändå kunde betyda väldigt mycket, särskilt när omständigheterna var svåra.

Proviantering och matfrågor under den ovan nämnda och en rad andra polarexpeditioner behandlas i den nyligen utkomna boken Polarexpeditionernas proviant 1872-1949 av författaren Karl-Gunnar Norén. Boken tar upp mathållningen och provianteringen på både svenska och utländska expeditioner och för Göteborgs UB handlar det om material som finns i Otto Nordenskjölds omfångsrika arkiv. Nordenskjölds expedition till Antarktis 1901-1903 var på sin tid en av de stora händelserna inom polarforskningen och ett projekt av den här omfattningen krävde givetvis proviant i en utsträckning långt utöver det vanliga. Denna expedition har således fått stor plats i Noréns bok och han går in på djupet i alla fakturor på livsmedel, proviantlistor och annan dokumentation som finns bevarade i arkivet. Att på det sättet åskådliggöra ett tidigare obeaktat material ger en spännande bild av livet på en expedition under förhållanden som vi idag har svårt att ens föreställa oss.

Nordenskjölds antarktisexpedition är i sig en historia om mirakulösa sammanträffanden och överlevnad vilka mycket väl skulle kunna bli stoff för en äventyrsfilm. Huvudgruppen av forskare övervintrade i det på plats i Antarktis uppbyggda vinterhuset som gick under namnet Snow Hill och där hade man en relativt omväxlande diet, åtminstone till en början. Så här kunde veckomenyn se ut:

Söndag.

Frukost: gröt

Middag: konservkött med potatis och grönsaker, köttsoppa och dessert.

Kväll: lapskojs.

Måndag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: fläsk och bruna bönor, havresoppa eller choklad.

Kväll: plättar.

Tisdag.

Frukost: konservkött med potatis.

Middag: torr fisk med potatis, konservsoppa, dessert.

Kväll: gröt.

Onsdag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: konservkött med grönsaker, fruktsoppa.

Kväll: lapskojs.

Torsdag.

Frukost: gröt.

Middag: ärtsoppa med fläsk, plättar.

Kväll: lapskojs.

Fredag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: blodpudding eller korv, konservsoppa.

Kväll: makaroner.

Lördag.

Frukost: paltbröd.

Middag: salt kött med potatis och grönsaker.

Kväll: fruktkräm.

Lapskojs var ett samlingsnamn på diverse matrester vilka sammanblandades till en slags röra vilken följaktligen kunde variera i sammansättning från måltid till måltid.

Emellertid visade det sig efter den första övervintringen att fartyget Antarctic, som enligt planen skulle återvända för att hämta upp forskarna på Snow Hill, hade råkat ut för problem och skruvats ner i isen i Weddelhavet och sjunkit vilket gjorde att expeditionen tvingades till ytterligare en övervintring. Tre man som sänts ut från Antarctic för att söka kontakt med Nordenskjölds grupp misslyckades med detta och tvingades övervintra i en stenhydda och livnära sig på pingvinkött i olika former samt de fåtaliga konserver de haft med sig. En annan grupp från det förolyckade fartyget Antarctic lyckades ta sig fram till den relativt närbelägna Pauletön där man genomlevde vintern med hjälp av medhavd proviant och pingvinkött i alla dess former. Expeditionen kom alltså av omständigheterna att bli uppdelad i tre olika partier vilka tvingades övervintra på skilda håll utan inbördes kännedom om varandras belägenhet.

Nu hade man inget annat att göra än att anpassa sig så gott det gick efter omständigheterna och mathållningen blev naturligtvis en annan. Hur som helst, om man ser till de övriga gruppernas förhållanden måste man nog ändå säga att männen på Snow Hill hade det jämförelsevis drägligt.

Som genom ett under blev samtliga grupper räddade i november 1903 av en argentinsk undsättningsexpedition.

Om detta och mycket annat rörande mat i dess olika former på polarexpeditioner kan man alltså läsa i Karl-Gunnar Noréns bok.

Att vårda ett kulturarv

Mycket av det arbete som vi utför på UB är sådant som inte syns men som är nödvändigt för att våra samlingar skall kunna användas av forskare och studenter. Vi vill ju att våra böcker, handskrifter och arkiv skall kunna användas men det medför problem. Dels är det fråga om att all användning och hantering av materialet sliter på det i varierande omfattning, men det handlar lika mycket om att skydda det mot väder och vind, mot skadedjur och mögel.

Äldre mögelangrepp i samlingarna.

Att sanera mögel är förstås viktigt för att bevara materialet men även för att skydda låntagare och användare då det är giftigt och skadligt. Ofta är orsakerna till mögelskador att böckerna/breven/handlingarna förvarats olämpligt under ett tidigare skede. Många av de arkiv vi förvaltar har legat i fuktiga källare eller vindar under många år innan de donerades till oss. Vi försöker här på UB att skapa så bra förutsättningar som möjligt för bevarande men mycket har hänt innan något hamnar i våra hyllor. Även här kan det ju så klart ske skador från exempelvis läckande rör eller liknande problem.

Ett aktuellt exempel är arbetet med Barbro Alvings arkiv, i det här fallet en del av hennes klippsamling. Då materialet är kraftigt angripet av mögel måste det saneras under kontrollerade former av vår konservator och i ett dragskåp.

Klippsamling under sanering i dragskåp.

Det är ett tidskrävande arbete men nödvändigt då möglet utgör en fara både för personal och användare samt förstås även för materialet. Skall det fortsatt kunna vara tillgängligt för forskning måste vi se till att det kan ske på ett säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Exempel på mögelangrepp.
Exempel på mögelangrepp.

Vad det gäller angrepp av skadedjur finns det nog inget bibliotek, arkiv eller museum som är helt förskonade. Det handlar mest om att försöka minimera skadorna och att skapa miljöer som gör att skadedjuren inte trivs och förökar sig. Det är ett ständigt pågående arbete och är inget som man blir färdig med.

De största problemen vi har är med långsprötad silverfisk som så många andra. Den har under de senaste åren ökat kraftigt och är ett betydligt större problem än den ”vanliga” silverfisken. Den gör både större skada och är betydligt tåligare vad det gäller klimat och är därmed svårare att bekämpa. Men det finns ju även andra skadedjur, allt från möss till strimmig trägnagare som man måste ha koll på.

Skador av långsprötad silverfisk.
Skador av strimmig trägnagare.
Skador av strimmig trägnagare.

De här sidorna av arbetet är kanske inte de som de flesta tänker på när det gäller ett universitetsbibliotek men de är helt nödvändiga om vi även i framtiden skall kunna bidra med information och originalkällor inom olika områden. Skall framtidens forskning kunna bedrivas om det förflutna, måste vi göra jobbet idag. Det är kort och gott det samlingsvård handlar om.

Ej Hemlån

Det finns en lång lista över sånt man inte får låna med sig hem från universitetsbiblioteket. För det mesta handlar förbudet om att skydda materialet – det ska finnas kvar så länge som möjligt, bara personalen klarar att mota bort entropin.

Många nejsvar på frågan #fårjagtahemdenhär bottnar i en gnutta förnuft och en viss diskret skepsis inför vissa böckers utsikter till överlevnad i världen utanför. Barnböcker på svenska lämnar till exempel inte huset. Risken är att de blir alltför älskade och täckta av små kladdiga fingeravtryck. Detsamma skulle man kanske kunna säga om vårt numera praktiskt taget antika, analoga pornografiska material. Dessa två kategorier kan istället bebläddras i specialläsesal, med övervakningskamera i nacken – något omysigare omgivningar än vad man som läsare förmodligen hoppas på.

Bibliografier håller vi också hårt i. Annars vet vi ju inte vad vi borde ha. Snarlik är kategorin Lexikon, men det är svårt att föreställa sig den låntagare som frivilligt skulle släpa ut Britannican genom snurrdörren på en skottkärra om möjligheten fanns. Folianter som är för stora att ta ut ur huset utan att riva en vägg får också stanna där de är.

En annan riskgrupp, förlåt det dagsaktuella uttrycket, är kokböcker, som har en tendens att komma tillbaka med spännande fläckar och hopklibbade sidor om de får cirkulera. Läroböcker med övningsexempel och lösningar returneras gärna med alla exempel prydligt ifyllda om de får vandra iväg. Varmt välkommen dock, att kopiera ur den senare typen av material.

En bra grundregel att känna till är att skönlitteratur på svenska, författad efter år 1500, INTE finns till hemlån från UB. Vi hänvisar alltså till stadsbiblioteken för gängse romanläsande, även då det sker i studiesyfte. Små sladdriga broschyrer har också utegångsförbud. På papperet gäller denna regel material på 1-50 sidor, men extra sladdriga saker (med lösa flikar, flärpar, pluppar, planscher och handgjorda pompoms av garn, fråga inte) kan också vara aktuella för Ej Hemlån.

En annan grundregel är att material som är äldre än 100 år inte cirkulerar, punkt. Innevarande år räknas. Betrakta dessa inte sällan trevligt inbundna bokvänner som samlingarnas pensionärer och veteraner. De har överlevt ett sekel och förtjänar att behandlas med ömhet. De slipper fler dramatiska nedstigningar i bokinkastet, där ryggetiketter och hörn från halvfranska pärmar yr som flingor i en snöstorm. Detta gäller såklart allt som kan betraktas som ”ömtåligt material”. Saker och ting måste hålla för den spännande och farofyllda resan genom er och vår hantering. Betrakta boken i din hand. Har den varit till glädje? Känner du inte en viss ömhet för den? Om så är fallet, lämna den gärna över disk istället för i någon av de obemannade återlämningarna – robot eller inkast. Vi tar den så gärna!

Vissa inslag på listan utgör rena tolkningsfrågor – ”Dyrbara verk (bedömning)” syftar inte enbart på ekonomiskt värdefullt material, och det är inte alltid man ens vågar googla reda på hur många tusentals pund man håller i sin kallsvettiga ämbetstass. Ibland är det materialets sällsynthet och allmänna svårfåtagpåelighet som spelar in. Och det faktum att den enes makulatur är den andres ovärderliga lyckträff. Det där pixliga baknumret av ett gammalt punkfansin från 90-talet KAN VARA en klenod. Nej, stryk det. Pixliga baknummer av gamla punkfansin från 90-talet är ALLTID klenoder.

För lån av grammofonskivor i olika mer eller mindre fossila utföranden, hänvisar vi till vårt AV-rum, där man (eventuellt) kan spela upp olika antika format av rullband, kassettband, stenkakor, kilskriftstavlor med mera.

Handböcker av uppslagskaraktär får man inte heller låna hem. Det innebär att alla fälthandböcker som skulle kunna tala om för dig vilken hoppkräfta du har hittat, eller vilket fläckborttagningsmedel som är bäst för att få väck näsblod ut äkta mattor får stanna hos oss. Detta är inte avsett som en särskild aggression gentemot entomologer eller husmödrar.

Handskrifter behåller vi gärna. Ingen badkarslångläsning av U. A. Bååths begravningskondoleanser, med andra ord. Mera kryptiskt är förbudet att medföra s k Konkordanser hem, (alfabetiska listor över ord eller ting som uppträder i en skrift eller ett författarskap). Det vore alldeles, alldeles underbart att få en fråga om konkordanser i lånedisken. Kliv fram!

Hemligt tryck, t ex ”Polisunderrättelser” om forensisk teknik eller vissa suspekta personers vistelseort, lånas inte ut av gammal hävd. Spela roll att all dagsfärsk information av denna typ numera finns att inhämta via CSI-streaming och Flashback forum i kombination med Eniro och diverse olika sociala plattformar. Gick det förr att hindra att allmänheten okynnesstuderade brottsplatsfotografering genom att stämpla manualen med Ej Hemlån så för all del. Idag hindras man istället av GDPR, som också gör att vi inte kan spara din lånehistorik annat än i fall för – återigen, polisunderrättelser.

Seriemagasin betraktas som stöldbegärligt material och för övrigt tackålov som skönlitteratur, och bra sladdriga är de dessutom. Tänk INTE på den slow burn av syrahaltigt papper som långsamt förtär vårt kulturarv bakifrån. Tänk inte på den. I samma kategori hittar vi också historiska s k ”Skämttidningar”, som verkar bestå huvudsakligen av svartvita bilder av orimligt överviktiga barn, gubbar med pickelhuva och tanter utan tänder, i färd med att misshandla varandra eller utbyta ”lustigheter” som antingen berör uråldriga politiska mellanhavanden som ingen längre minns, eller är så grovt rasistiska att man vill sjunka genom heltäckningsmattan vid blotta tanken på att någon enda låntagare skulle kasta ett öga på dem. Historiskt värde eller ej, ibland är man sugen på att införa en kompletterande regel: ”Ej Återlämning” – har man en gång burit ut en sådan volym ur huset vill vi aldrig se den igen, och man får avhända sig den bäst man gitter. Det skulle underlätta punktgallring, om inte annat.

Resehandböcker har en tendens att försvinna på olika exotiska borttappningsställen. Drömmar om semestermål får avhandlas i läsesal. Detsamma gäller böcker i kategorin ”Magi” – vare sig det handlar om stöldbegärlighet eller ren och skär borttrollning, är de snara att få fötter. Tyvärr visar också en närmare granskning att de flesta böcker om magi som vi har i våra samlingar antingen berör underhållningsmagi av typen korttrick, eller olika apologier för folk som enligt förf. absolut inte sysslat med magi, eller t ex bibliografier över allt superspännande som Elisabeth I:s hovtrollkarl John Dee HADE innan någon eldade ner hans hus och biblioteket skingrades för vinden. Alldeles för få Handböcker av uppslagskaraktär här, kan man tycka.

För ytterligare upplysningar hänvisas till vår lånedisk (fast inventarium). Eller vår zoomdisk (för hemlån).