Marginalia

Nytt år! Nya visdomar! Bland bibliotekets allra mest syraanfrätta tryck hittar vi tidningspapper från 1800-talets senare hälft – av sämsta kvalitet, och dessutom gammalt nog för att under långan tid ha hunnit brytas ned till ljusbrun konfetti, som virvlar som en snöstorm genom rummet bara någon så mycket som andas ordet ”förstörandedigitalisering.”

Söndags-nisse, utgiven veckovis 1862-1924, därefter sammanslagen med Albert Engströms Strix, och delvis upphov till Grönköpings veckoblad, är en av dessa sköra skönheter. Nisse publicerades även som en rad specialnummer med anledning av årets olika högtider och diverse märkesdagar, däribland givetvis nyår.

Längre tillbaka hittar vi den (till det yttre) supergulliga publikationen här nedan, men efter ett par rader fastnar skrattet som så ofta i halsen, när man påminns om att 90% av gamla tiders humor byggde på rasism, sexism, kvinnohat, antisemitism, klassförakt och tokroliga skämt om hemlösa människor utan skor. En tröttsamhet som ju även Engströms Strix gjorde sig skyldig till.

Felet med historien är att den är så historisk. 1800-talets humor är väl lika mycket en produkt av sin tid som allt annat, men det som överlever i tryck är ju också den skärv av samhällets totala skojs som kunde uppskattas av toppskiktet av brukspatroner med snurrmustacher och förtryckarbuk – sannolikt samma grupp som hade råd att köpa sig en tidning med roliga gubbar i, till helgen.

”Nyårs-hälsningar” i tryck går tillbaka betydligt längre än de illustrerade skämten i Nisse och Strix, men den som sätter sig att läsa 1700-talets dito (på avsevärt bättre papper) hittar mest åthutningar om att ära Gudh och Foster-landhet, främst genom att hålla dansken stången, vilket torde glädja både Herran och Konungen.

Men! Vår evighetsfärd genom boktravarna upphör aldrig. Vi ser fram emot att hitta både nya sorger och glädjeämnen under 2024 års härjande i pappersflingstormen. Och lovar härmed högtidligen att förfölja er med exakt alla dumheter som härvid påträffas.

Putäll, härmed, på er, grevar och baroner!

Jenny Nyström (1854-1946), känd för sina tomtebilder och många andra julillustrationer, bodde som liten i Majorna i Göteborg, och studerade bland annat vid Kjellbergska flickskolan och vid Göteborgs Musei, Rit- och Målarskola. Som första kvinna vann hon tävlingen på Konstakademien, och skulle senare ställa ut på den stora Parissalongen år 1884.

Jennys son Curt (1893-1965) tänkte ursprungligen gå i faderns fotspår och läsa medicin. Han skulle dock ändra sig en bit in i studierna, och istället utbilda sig till illustratör och reklamtecknare, som sin mor.

Man kan stanna till vid Curts två porträtt på Wikipedia. De är barndomsbilder, målade av Jenny. Curt är klädd i tidens mode för gossar; koltar med sydda veck, och på en av bilderna en liten mössa. Kanske är det ingen slump att mössan är klarröd.

Trots att porträttfoto var en självklarhet under hela den tid som Curt Nyström Stoopendaal levde, och trots att han blev över sjuttio år gammal, är det dessa bilder som valts att representera honom. Målade av den som måste ha sett honom allra tydligast, och iakttagit honom med största omsorg. Kanske är de därför mer rättvisande än något fotografi.

God jul! Måtte ni bli sedda på samma sätt som lille Curt!

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Idag handlar det om den göteborgske boktryckaren Samuel Wahlström, hans tidning och det förgängliga. Det mesta som tryckts genom historien har inte varit böcker utan andra typer av tryck som sällan sparades, såsom dagstidningar, pamfletter, broschyrer, reklam, kuponger, affischer, etcetera. Tidningar finns en del gånger kvar på stora bibliotek, medan annat efemärt material har haft en tendens att försvinna för gott.

Samuel Wahlström (1789—1860) övertog 1821 det tryckeri som hans farbror gift sig till 1774. Han drev tryckeriet fram till 1856 då det såldes till D. F. Bonnier, varefter det flyttades till Varberg. Samuel ägnade mycket tid åt att trycka och ge ut Götheborgs Tidningar. Götheborgs Tidningar var också ett arv från farbrodern Lars, som erhöll utgivningsprivilegium för denna tidning 1786, då under namnet Götheborgs Weckotidningar. När privilegiet förnyades 1805 ändrades namnet på tidningen till Götheborgs Tidningar. Tidningen var till sitt format mindre, tryckt i 4:o-format och på blott 4 sidor, och utgivningen upphörde 1842.

Götheborgs Tidningar innehöll en blandning av få stora internationella nyheter och fler små lokala. Vi kan se detta om vi tar oss en titt på vad tidningen erbjöd sina göteborgska läsare 12 december 1823. Internationella nyheter: en ny typ av glas är uppfunnen i den Furstenbergska glashyttan i Schwarzau, och som kan uthärda varje omväxling i temperatur utan att spricka. En fin nyhet således för alla glas-entusiaster. Kultur: Stora teatern ger Målaren och Modellerne, en opera comique av Étienne Méhul som var mycket populär under franska revolutionen. Stora teatern är här inte det som idag kallas Stora teatern utan dess föregångare med samma namn och som låg på Södra hamngatan 61. Bland platsannonserna: en yngling, som känner det tyska, franska, engelska, portugisiska och spanska språket, söker arbete. Om han även behärskade dessa språk och inte bara kände till dem, så lär hans lycka ha varit gjord. Min favoritnyhet finns nog under rubriken ”Tillwaratagit”: En liten summa pengar är upphittad, som den rätta ägaren ”på beskrifning kan igenfå”.

Ett tryckeri behöver oftast mer än en tidning för att göra profit. Mycket av tryckeriets inkomst kom från mindre tryck, allt detta efemära pappersbôs som vi handskas med dagligen även idag och oftast kastar. Ett av dessa blad dök upp i en hög gammalt broschyrmaterial för en tid sedan på biblioteket. Detta är långt ifrån de fina boktryck som vi visar på andra håll i denna blogg, men på sitt sätt minst lika intressant. En taxa för slussningen vid Fattighus-Dämmet, samt mjölnarens tariff vid stadens slusskvarn från 1824.

Beslutet för taxan togs sista december 1823, så snudd på exakt 200 år sedan. Tabellen rymmer sin egen speciella poesi, där spiror kostar mer än timmer och där man strävar efter precisa mått som ”mer eller mindre lastad båt”. Även kostnaden för att mala rymmer sin poetiska mystik, för vad egentligen handlar det om att rengöra gryn efter en tunna korn? Det är ett oansenligt blad, men det rymmer ett livfullt fragment om det dagliga livet i Göteborg för 200 år sedan. Så släng inte allt gammalt bôs.

I år önskar Marginalia sina läsare glad Lucia med annat än saffransfria bullar och Nygårda julmust light! Med Sankta Lucias martyrium i åtanke vill vi gärna visa några av våra äldre bilder av (trots allt) bättre metoder för att hantera ögonrelaterade problem och sjukdomar.

Den österrikiske ögonläkaren (sist i alla alfabetisk-nationella yrkesuppräkningar i Alf Henrikssons efterföljd?) Georg Joseph Beer (1763-1821) tillskrivs bland andra förtjänster den första moderna starroperationen (”Beers operation”), samt det kirurgiska verktyg som används för att utföra ingreppet (föga förvånande benämnt ”Beers kniv”).

Beers Lehre von den Augenkrankheiten, als Leitfaden zu seinen öffentlichen Vorlesungen entworfen blev mycket känd och använd. Biomedicinska bibliotekets samlingar innehåller också en rad planscher med bilder av ögonåkommor som relaterar till verket.

Så, då var det färdigscrollat för idag! Glad Lucia och klarsynthet önskas läsaren!

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Gillar du guld, gammalt och Golden Retrievers? Då har biblioteket vad du behöver. För detta är ett synnerligen lyckat dopp ner i den kosmopolitiska bokhistorien. Ett grekiskt verk från cirka år 100, i fransk översättning och tryck från 1567, i ett bokband från 1700-talet, ägt av skotten 1:e baronen Tweedmouth (ja, så var hans titel ity ”Yllenylle” var upptaget) Dudley C. Marjoribanks (som bland annat avlade fram den första Golden Retrievern) på 1800-talet, nu i ett svenskt humanistiskt bibliotek, efter en donation av världsdirigenten Herbert Blomstedt. Och för den som vill veta, och det är klart att ni vill det, så hette valparna i den allra första Golden Retrieverkullen Crocus, Cowslip och Primrose (dvs Krokus, Gullviva och Primula, lika gula som snittet på en bok).

Mer bibliografiskt uttryckt:
Plutarchos, Les vies des hommes illvstres, Grecs et Romains, comparees l’une auec l’autre par Plutarque de Chaeronee, Translates premierement de Grec en François par maistre Iaques Amyot lors Abbé de Bellozane, & depuis en ceste troisieme edition reuenües & corrigees en infinis passages par les mesme Translateur .. Vol. 1—6, Paris, Par Vascosan Imprimeur du Roy. M. D. LXVII, 1567

Ur Herbert Blomstedt Collection

Text och bild av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Varför inte kika lite på Ludvig Holberg? Från och med nu är detta extra lätt eftersom bibliotekets Holbergsamling precis, efter blott 88 år, har blivit färdigkatalogiserad. 1935 donerade boksamlaren, till vardags apotekaren, Gustaf Bernström sin samling med böcker av och om den norsk-danske författaren Ludvig Holberg (1684—1754) till biblioteket. Denna samling blev förnämligt förtecknad av Lage Hulthén 1959, i form av Collectio Holbergiana, som dock endast finns som tryckt bok. Men sedan ett par veckor tillbaka är samlingen helt katalogiserad och sökbar i våra ordinarie system. Samlingen innehåller cirka 500 volymer och täcker in Holbergs hela författarskap, med böcker utgivna från 1711 till 1900-talet.

Ludvig Holberg var under sin livstid framför allt historiker, men är idag kanske mest känd som författare till en rad komedier som hans samtid fann mycket underhållande. Den komedi som spelats mest, och som fortfarande spelas, är Jeppe paa Bjerget, på svenska Jeppe på berget, i vilken huvudpersonen Jeppe påstår att alla säger att Jeppe super, men ingen frågar efter varför han super. En vink: Orsaken enligt Jeppe övertygar näppeligen. Temat som pjäsen mynnar ut i är människors tendens att bli maktgalna av makt. I Bernströms Holbergsamling finns en rad utgåvor av Jeppe, bland annat en sällsynt svensk utgåva från 1735.

Holberg skrev de flesta komedierna, åtminstone 20 av 31, under blott 3 år, mellan 1722—24. Dessa gavs sedan ut som en tryckt samling, med den ofta förkortade titeln: Den Danske Skueplads. Holbergsamlingen innehåller hela 29 danska utgåvor av denna, utöver dussinet samlingar i översättning. Ett mycket slitet exemplar av en volym från 1758 har uppenbarligen utgjort manus för en svensk teatergrupp, då det på sista bladet står fyra namn upptecknade såsom varande ”Actörer”. Samtliga av Holbergs 31 komedier finns dessutom som enstaka tryck i Holbergsamlingen, sammanlagt finns 91 exemplar av dessa tryckta från 1700- till 1900-talet. För dem som önskar följa Holbergs komiska tryckhistoria under 200 år är detta en bekväm plats att börja på.

Holberg skrev dock en hel del annat. I den skönlitterära produktionen finns det komiska hjälteeposet Peder Paars, som kan sägas vara en parodisk efterbildning av Odyssén. Vi finner också Niels Klims underjordiske reise, som är en satirisk roman i samma anda som Thomas Moores Utopia eller Jonathan Swifts Gullivers travels. Niels Klim-utgåvorna är oftast illustrerade och ger exempel på en del udda varelser som Niels stöter på i underjorden.

Något som inte ska glömmas bort är att Ludvig Holberg var en författare formad av upplysningstiden. Tidigare hade vetenskapen varit underordnad teologin, men kom under upplysningstiden att frigöra sig från den, för att mer grunda sig på erfarenheter, på empiri. Holberg verkade i och bidrog till denna utveckling. Även om det numera är komedierna han är mest känd för ägnade han sin mesta tid åt historisk forskning och skrev Dannemarks og Norges Beskrivelse (1729), Dannemarks Riges Historie (1734—35), Almindelig Kirke-Historie (1738) och Jødiske Historie (1742). Alla dessa finns i sina förstaupplagor i samlingen.

Bokbanden i Holbergsamlingen är i stor utsträckning samtida band i relativt gott skick. Många är påkostade, vilket möjligen kan spegla Holbergs status som författare under 1700-talet. Andra band har samlingsbyggaren Gustaf Bernström låtit binda om, oftast av hovbokbindare Gustaf Hedberg. Dessa band är lätta att känna igen då de har Bernströms förgyllda monogram på banden pärmframsidor. En del av häfteseditionerna är i något sämre skick, framför allt de utgivna på 1800-talets senare del, men det viktiga är att de är intakta i sin helhet, och som sådana vittnesbörd på tryck- och utgivningshistoria.

Innehållet i samlingen täcker in Holbergs hela skriftliga produktion och upptar historia, kyrkohistoria, geografi, biografi, moralfilosofi, publicerade brev, skönlitteratur på prosa och vers, samt komedier. Därtill finns verk av andra författare som bygger på eller är inspirerade av Holbergs verk. Det finns även en mindre del bibliografi, samt verk om Ludvig Holberg. Ett par av de verkliga rariteterna i samlingen är det mycket sällsynta subskriptionstrycket för praktupplagan från 1772, icke att förglömma själva praktupplagan. Samt en utgåva av Niels Klim 1766 som fortfarande befinner sig i det tillstånd då den lämnade tryckpressarna, som 26 osprättade häften i ypperligt skick.

Slutligen finns också några separata illustrationer till Holbergs verk, samt en teateraffisch från 1845. I bibliotekets vanliga samling finns också ovanligt mycket av Holberg, så sammantaget kan Humanistiska biblioteket uppvisa en heltäckande bild av utgivningen av Ludvig Holbergs skrifter, vilket fint illustrerar Holbergs författarskap och dess bokhistoriska kontext.

I lördags var det andra helgen i november vilket innebar ännu en upplaga av Arkivens dag. Tog du chansen att besöka ett arkiv nära dig, för att lära dig mer om vårt kulturarv? 2023 års tema är ”Färg och form” och vid entrén till Humanistiska biblioteket finns en utställning med exempel på handlingar och konstverk från konstnärer och konsthandlare som har donerats till KvinnSam och Handskriftsavdelningen. Där finns teckningar och ritningar till skulpturer av Alice Nordin, korrespondens med teckningar och en akvarell från konstnären Erling Ärlingsson till konstnärs- och författarvännen Arne Gadd, en oljemålning av Ingrid Simonsson, Inge Schiölers gästbok med mera. Samtliga är axplock ur våra personarkiv som på något sätt hyllar färg och form lite extra. Kom förbi och låt dig inspireras!

Till och med den 29 november visar Humanistiska biblioteket utställningen Creatures of Gothenburg, med seriekonst av Leonard Wing.

I bibliotekets uppdrag ingår att förvalta samlingar och material som har med Göteborg att göra. I år är det också jubileumsår för staden, och därför är vi glada att kunna välkomna Leonard Wings arbete.

Creatures of Gothenburg är en drömsk och samtidigt nedtonad bildberättelse, som framför allt förmedlar en stor ömhet inför staden – med alla dess skavanker och guldkorn.  

Korridoren mot humanistiska fakulteten tillhör en av bibliotekets mest trafikerade miljöer, och här kan du passa på att sakta ner på stegen om du har vägarna förbi! Balkarna som omger motiven passar verkligen för en serie om en industristad med en lång tradition av järnhantering, som går tillbaka till 1600-talet.

Motiven går också hand i hand med vår Göteborgssamling, som berättar om stort och smått från staden under många hundra år. Bland våra andra samlingar med Göteborgstema märks t ex Oscar och Mary von Sydows samling, omkring hundra år gammal idag, samt den väsentligt äldre Hvitfeldtska samlingen, med en dramatisk historia som innehåller både krigsbyten, försvunna bibliotekskataloger och bränder där böckerna räddats genom att vräkas ut genom fönstren.

Creatures of Gothenburg är med andra ord i gott sällskap!

Ibland fastnar man lite extra för någon bok när man jobbar i samlingarna. För några veckor sedan var en sådan dag när jag lite av en slump fick ögonen på ett litet skinnband på en hylla i vår raritetskammare. Det visade sig vara en bok från det tidiga 1500-talet, tryckt i Venedig och med ett ganska speciellt band som av allt att döma är samtida. 

Francesco Petrarca torde inte kräva någon längre introduktion för denna bloggs läsare. Den här aktuella boken är en utgåva av Sonetti et Canzoni från 1514. Den är tryckt i det mycket betydelsefulla tryckeriet som grundades 1494 av Aldus Manutius (som ofta kallas för Aldine Press på engelska). Tryckeriet får en stor betydelse för typografins utveckling och introducerar bland annat kursiv text för första gången i tryck. Man trycker även många böcker i det lilla oktavformatet. Namnet kommer från att man får åtta blad av varje ark och då storleken på handgjort papper var ganska enhetlig betyder det böcker i vad vi idag skulle kalla pocketformat.

Venedig var vid den här tiden en mycket viktig stad när det gäller boktryckeri. Staden etablerar sig snabbt som det största producenten av tryck redan på 1400-talet. Det beror till en stor del på att man redan från början såg boktryckeri som en kommersiell verksamhet medan det i stora delar av Europa var strikt reglerat med kungliga privilegier och därmed begränsad etablering.   

Även om kostnaden för böcker sjönk i samband med introduktionen av trycktekniken var det fortfarande fråga om mycket dyra föremål. Det är egentligen först under 1800-talet med den industriella revolutionen, introduktionen av billigare papper baserat på cellulosa och modernare tryckpressar som böcker börjar bli något av var mans egendom.

Det intressanta är att det finns två mycket snarlika band i Princetons Universitetsbibliotek och båda är för böcker tryckta av samma tryckeri. Då böcker vid den här tiden inte säljs inbundna utan det är något som köparen får ordna genom att lämna dem till en bokbindare, brukar de variera beroende på vem som utfört arbetet och hur mycket bokköparen var beredd att betala.

De två böckerna är ett tryck av Julius Caesar från 1513 och ett av Dante Alighieri från 1515 alltså året före och efter det här aktuella exemplaret av Petrarca.

Det är nog ingen vild gissning att dessa tre böcker är bundna i samma verkstad och då undrar man om det var så att tryckaren rekommenderade en särskild bokbindare eller om de rent av låg i närheten varandra i Venedig? Det är ingen fråga som vi kanske någonsin kommer få något svar på men det är en fascinerande tanke. Nu drygt 500 år senare har de hamnat på olika sidor av Atlanten i universitetsbibliotek i Princeton och Göteborg.

Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:

”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.

Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.

Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.

Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.

Intresset väcktes.

Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.

Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.

För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.

Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.

Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.

Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.

Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.

Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.

Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.

Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.

Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”

*

Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”

Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.