Marginalia

Bibliotekarie Emil Näslund förfasar sig över både tempora och mores.

I dessa tider av amerikansk valrörelse matas vi med opinionsundersökningar i en strid ström. Procentenheterna rör sig marginellt, och precis som när det gäller den svenska valrörelse är det inte särskilt givande att som lekman detaljstudera siffrorna, som ju ändå alltid förändras.

Samma lätt utmattande sifferexercis möts vi av i marknadsundersökningsföretaget Sifos tidskrift Opinioner & Trender. Humanistiska biblioteket förvaltar årgångarna 1989 till 1997 och det är onekligen en rik flora av partisympatier, ekonomisk oro och konsumtionsprognoser. Med andra ord; otroligt torr läsning.

Vad som dock lyfter hela tidskriften till en annan (uthärdlig) nivå är den avslutande sektionen i varje nummer. Under rubriken ”Aktuellt” görs ett svep över västvärlden där dess olika opinionsföretag får bidra med ett axplock av undersökningar som är lite mer lättsamt presenterade.

I USA i december 1990 tyckte man sig inte uppleva någon motsvarighet till den så kallade läskrisen som svenska barn och unga är i idag. En undersökning visar att nästan hälften av de tillfrågade amerikanerna tror att de kommer läsa mer i framtiden än idag. Något fler tycker också att läsning är mer avkopplande än att se på tv (!), även om tv-tittande fortfarande är det ”trevligaste sättet att tillbringa en kväll”.

I bilens förlovade land rapporteras också att 43 % av amerikanerna betraktar sin bil som något mer än bara ett transportmedel, och att 8 % någon gång bott i bilen i mer än 24 timmar.

På ett mer lokalt plan ser vi att ICA-kuriren 1991 frågade svenskarna vilken nu levande kändis de mest beundrar. Astrid Lindgren (203 röster) står då som klar vinnare, följt av drottning Silvia (161 röster). Pehr G. Gyllenhammar (44 röster) vinner på herrsidan.

Vi ser också att Sverige 1990 var oense i frågan om affärstidslagen, vars avskaffande gjorde att butiker kunde ha söndagsöppet. Fyra av tio svenskar ville återinföra lagen, och därmed butikernas söndagsstängningstvång. Fem av tio höll inte med. (Vad ville den sista tiondelen?) Mer överens var vi i frågan om hastighetsbegränsningar på motorvägar, där en majoritet tyckte att 110 kilometer i timmen skulle vara den högsta tillåtna. 5 optimistiska procent hoppades på fri fart.

England bjuder på den kanske märkligaste undersökningen, i urvalet: en lista över vad som räknas som ”ute och inne” vintern 1988. Blå jeans, mobiltelefoner och vindrickande är hett, och detsamma gäller att se på videofilm och ha en hemdator. Däremot är det ute att gå i kyrkan, röka cigarett, skriva kärleksbrev och gå på bio. Engelsmännen är dock kluvna i frågan om Ferrari-bilar, som är ungefär lika inne som ute.  Huruvida Margaret Thatcher ansågs vara ”inne” eller ”ute”, valde Opinioner & Trender att inte ta upp.

För fler rafflande utredningar rekommenderas exempelvis vårt omfångsrika bestånd av riksdagstryck, naturskönt belägna på plan 6. Välkomna!

Anna Lindemark laddar kulturkanonen och punktbelyser nygamla termer

Vem behöver ifrågasätta sitt yrkesval när man konfronteras löpande med all den makabra vitterhet som vi sparar och förvarar på Humanistiska Biblioteket, låt vara tillsammans med andra, mer stramt hållna verk? Det må vara vår börda att bibehålla svansföringen i högläge, både vad gäller fördärvspolicy och gallringsgaranti, men ”somliga” av oss gillar läskigheterna bäst.

Med bäring på spökelsesäsongen presenterar vi ett trivsamt verk; The Ring and the Book, här utgivet i London som en del i en samlingsutgåva från 1889.

Detta relativt omfångsrika diktverk på blankvers är skrivet av den brittiske författaren Robert Browning (1812-1889) – gift med Elizabeth Barrett Browning (1806-1861), som var avsevärt mer uppburen som skribent än sin make, både under och efter bägges livstid. Vi ska inte här fördjupa oss i deras relation, trots att den har alla dramatiska ingredienser man kan förvänta sig; glödande korrespondens, ömsesidig kreativ nytändning, bröllop i lönndom, samt brudens rasande far som gjorde dottern arvlös (kanske inte i vredesmod, med tanke på att samma åtgärd drabbade alla de av hans barn som gifte sig). Elopement till Italien! Litterära kretsar! Och så en tragisk laudanumdränkt död i sotesäng, med ”Beautiful…” som sista ord över den döende damens läppar. Rörd konstpaus här!

Nej! Nu blev det ju ett personhistoriskt kaninhål igen, som det alltid blir. Förlåt. Det var ju dagens term, kadaversynod, eller ja, kadaversynodEN, för det blev inga fler sen, som vi skulle fördjupa oss i. Robert Brownings The Ring and the Book ägnar ett antal rader åt denna gräsliga historiska tilldragelse, Synodus Horrenda, i del 10 av sitt verk, överraskande rubricerat The Pope. Själva kadaversynodens Wikipediasida saknar svensk översättning (!?!), vilket undertecknad hoppas komma åt att eventuellt fixa nån gång under 2044.

• Vad hände? Formosus, påve 891–896, ställdes inför rätta 897 – efter sin död.
  
• Av vem? Av sin fiende och efterträdare Stefan VI, påve 896–897. Trassla ut påvenumren själv, den som kan.
  
• Varför? Som vanligt har män i lustiga hattar en tendens att a) sko sig på andra och b) bli osams, ibland om punkt a. Den som inte passar sig kan bli uppgrävd, på(ve)klädd och ställd, eller satt, med hopbundna fötter efter vad jag kan se, inför skranket efter sju (åtta? nio? nu är vi osams igen!) mysiga månader i grafven. Övertidsersättningen för detta går inte att lista ut via hjälptexterna i Primula, eller annat likvärdigt system som torde ha använts vid tiden.

Ja käre värld vad läskigt! Det här är ju så längesen att man har svårt att relatera till tidens lokala frisyrer, vardagskläder, gängse middagsmenyer och folkliv. Och eftersom det handlar just om påverelaterad personhistoria, orkar man kanske inte heller reda ut alla turer kring rättegången, det får den hågade faktiskt googla själv, men: liket förklarades av sina motpåvar skyldigt till mened, ohemula påvelater, falsk förpåvning, föregivande av kyrklig ställning samt olaga befattning med kyrkmateriel, och hela kalaset slutade (åtminstone trodde man det) med att hela Formosus påvliga backlog ogiltigförklarades, att han halshöggs och hans skenvälsignande fingrar kapades av, och att liket grävdes ner på en kyrkogård för utlänningar. Den sista detaljen utelämnas av Browning, gissningsvis för maximal dramatisk effekt, men är på något sätt också gruvlig i sin långsinta frenesi.

Men Stefan var inte nöjd. Han valde att gräva upp Formosus lik en gång till, varpå det bands ihop med tyngder och vräktes ner i Tibern. Vad har Jack Skellington på det, jagbarafråågar?

And wait, there’s more! På Tiberns strand flöt Formosus upp, gissningsvis lätt att identifiera med sina avkapade fingrar, och bevarad i någorlunda salongsfähigt skick av Herrans Nåd, eller möjligen med hjälp av tidens dunderbalsamering. Och utförde liket minsann inte också mirakel, trots sedan länge utgånget bäst före-datum? Här går opinionen isär, men den vändes enhälligt emot Stefan, som avsattes, fängslades, och till sist ströps i fängelset 897.

Samma år hade man en motsynod som upphävde kadaversynoden. Härvid bestämdes att Formosus skulle få postum upprättelse. Man återbegravde kroppen i Peterskyrkan, i nya påvekläder och gissningsvis trots protesterna från olika frilansande relikförsäljare som nu fick se sitt lager länsat. Ytterligare flera påvar (jag orkar inte mer) valde också att fortsätta upphäva kadaversynodens beslut med hjälp av flera andra synoder under 898, där man också passade på att bannlysa sju kardinaler som varit inblandade i likrättegången. Det blev samtidigt förbjudet att ha fler förhandlingar med lik inför skranket.

”Read, – How there was a ghastly Trial once
Of a dead man by a live man, and both, Popes:
[…]
’Come into court, Formosus, thou lost wretch,
That claimedst to be late Pope as even I!’
And at the word the great door of the church
Flew wide, and in they brought Formosus’ self,
The body of him, dead, even as embalmed
And buried duly in the Vatican
Eight months before, exhumed thus for the nonce.
They set it, that dead body of a Pope,
Clothed in pontific vesture now again,
Upright on Peter’s chair as if alive.

[…]
Then, swallowed up in rage, Stephen exclaimed
’So, guilty! So, remains I punish guilt!
He is unpoped, and all he did I damn:
The Bishop, that ordained him, I degrade:’
[…]
’In token of whereof and warning to the world,
Strip me yon miscreant of those robes usurped,
And clothe him with vile serge befitting such!
Then hale the carrion to the market-place:
Let the town-hangman chop from his right hand
Those same three fingers which he blessed withal;
Next cut the head off that was crowned forsooth:
And last go fling them, fingers, head and trunk,
To Tiber that my Christian fish may sup!’
[…]
A scandal verily.
[…]
Now when, Formosus being dead a year,
His judge Pope Stephen tasted death in turn,
Made captive by the mob and strangled straight,
[…]
Nex Theodore, who reigned but twenty days,
Therein convoked a synod, whose decree,
Did reinstate, repope the late unpoped,
And do away with Stephen as accursed…”

Vilken TUR att vi har den här finfina boken, vi som sparar på nästan allt, och samtidigt på alltför lite! Nu har du nåt att skrämma folk med vid nästa tröttsamma kalas med såna plastspindelnät som dekor, som man absolut inte ska köpa pga mikroplaster.

Ja, då var det dags för lunch!

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson svänger sina lurviga

Känns den snara ankomsten av november svår att hantera? Hämta styrka genom att dansa som om november inte fanns. Och behöver du hjälp att hitta lite nya (nåja, jättegamla) moves kan biblioteket, som alltid, stå till tjänst. Här är några tips ur Le maître à danser, av Pierre Rameau (1725). Lär dig hur du blir Göteborgs dansmästare och gör så att resten av dansgolvet tappar andan av pur hänförelse av dina cirkulärt roterande armar och symmetriskt knixande ben. Lär dig handposer som tar kroppens estetik till nya höjder. Och lär dig den svåra konsten att fatta din danspartners hand, vilket tycks gå ut på en poetiskt snirklig rörelse från bägge parter, en koreografins malström till dess att fingrar snuddas, puder puffar och dånar dånas. Mon Dieu!

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson om en av bibliotekets broschyrskatter.

Idag kikar vi på de kanske mest påkostade reklambroschyrerna i Sveriges historia – en gissning bara, men troligen en bra sådan: Wezätas månadshäfte. Bakom signaturen Wezäta döljer sig boktryckaren Waldemar Zachrisson (1861-1924). Han gjorde sig ett namn som tryckare av produkter med hög kvalitet. Oavsett innehållet i det som trycktes kunde man vara säker på att själva trycket från Waldemar Zachrissons boktryckeri var snyggt. Hans företag hade sin stora inkomstkälla från reklamprodukter, företagskataloger etc. Även om Zachrisson också gjorde reklam för sin egen firma, ansåg han att den höga kvaliteten på de tryck firman producerade var reklam nog. Lite ville han dock hjälpa till att dra nya kunder och den mest estetiskt tilltalande metoden blev Wezätas månadshäfte.

Wezätas månadshäfte var ett litet reklamtryck i cirka A5-storlek,  som Zachrissons boktryckeri lät sända ut till befintliga och potentiella kunder, med syfte att visa vad firman kunde prestera. Häftet kom ut mellan 1902 och 1912, inledningsvis en gång i månaden, men därefter alltmer sällan. Avsiktsförklaringen i det första numret var:

”…för firmans kunder och gynnare kunna framlägga resultaten af nya uppfinningar och förbättrade arbetsmetoder. För att ständigt stå i intim rapport med mina kunder [och] afsedt att innehålla populärt affattade små artiklar rörande boktryckarekonst, litografi, klichétillverking, bokbindning m. m. samt dessutom meddelanden angående industrien och affärslifvet i allmänhet.”

Häftet avslutades med en reklamannons för Zachrissons boktryckeri, som menade att: ”Konstnärlig annonsering är för affärer detsamma som ånga för maskinen.”

Zachrissons ville alltså framställa en produkt som höll en hög teknisk kvalitet och fokuserade på dess estetik. Boktryckaren och föredetta faktorn vid Zachrissons boktryckeri, Oscar Isacson, berättade i sitt minnesord över Zachrisson om det kommersiella syftet med Wezätas månadshäfte.

”Det var i början av 1902 [bör vara 1901], om jag minnes rätt, som han kom upp med tanken att utgiva en periodisk reklam. Det gällde att lägga an på ”Brunnar och Bad”. Och så gjordes ett stilfullt reklamhäfte, som skickades ut. Resultatet av denna reklam minnes nu jag icke, men jag tror att det delvis var denna och delvis en annan liknande publikation, som i slutet på 1901 gav Z. idén att utgiva en periodisk reklam, ett månadshäfte.”

Isacson konstaterade att reklamen var effektiv, men dyrbar. Wezätas månadshäfte gör det tydligt att Zachrisson var övertygad om att genomarbetad och vacker reklam var bra för affärerna, vilket syns i hur månadshäftena utformades och trycktes.

Månadshäftet tillhandahölls kostnadsfritt till både befintliga och eventuella kunder, men i avsiktsförklaringen framhölls att häftet dessutom riktade sig till ”dem som antagas hysa intresse för Svensk konstindustri”. Inställningen var att en satsning på boktryckets estetik lönade sig ekonomiskt.

Det som gör dessa häften så fantastiska är att vart och ett har sin egen typografi och estetik. Inget nummer är det andra likt: typsnitt varierades, typografin varierades, papper varierades, och bilder användes på olika sätt, liksom vibrerande färgtryck och litografier. Häften kunde även innehålla exempel på olika tryckprodukter som firman erbjöd och de levererades i ett specialtryckt kuvert. Det var också denna höga ambition som till slut visade sig bli för mycket. Arbetet med att ta fram ett nytt häfte var intensivt och krävande, och efter ett par år blev häftet mer av ett kvartalshäfte, för att slutligen helt avstanna med ett vinternummer 1912. Utöver att visa på vad Zachrissons boktryckeri kunde prestera, är häftena också en exposé över det tidiga 1900-talets typografiska estetik. Humanistiska biblioteket har alla dessa häften med tillhörande kuvert, och det är något av en estetisk och bokhistorisk fröjd att bläddra bland dem.

 

We welcome a note from Flavia Bieczynski, GU research guest who has recently done an internship at the Biomedical library. Flavia is a Biologist and research assistant at CONICET (National Scientific and Technical Research Council from Argentina). She has been working in science for nearly 15 years focused on animal physiology and aquatic ecotoxicology.

Currently, I am a research guest at the University of Gothenburg in Dr. Celander’s lab (Department of Biological and Environmental Sciences) with financial support from Wenner-Gren Foundation.

In parallel to my scientific work, I am completing a degree in Library and Information Sciences with the goal of combining this new knowledge with my scientific training. During May 2024, I completed an internship at the Biomedical Library of the University of Gothenburg, which is a required component of my degree program. This experience solidified my interest in pursuing a career in library science in combination with my scientific training.

In June of this year, I visited the Lighthouse collection of the University at the Biomedical Library as part of my internship in this library. This special collection, that includes lighthouses from around the world, was created by Esbjörn Hillberg, and Anna Lindemark from the Cultural Heritage Team at the University Library is the librarian that brings light to the collection.

The word ’lighthouse’ is often used metaphorically to signify illuminating areas for exploration, and this is precisely the feeling I get from this collection. Anna serves as a guide, illuminating the collection with her knowledge and meticulous work in organizing it, while also respecting the original organization established by its creator.

The first thing that caught my attention was the topic itself – lighthouses. There is something special that piques my curiosity about people’s lives in relation to lighthouses and the evolution of these structures throughout history. During my visit, Anna shared some fascinating stories about the sea and these special buildings. Lighthouses certainly have a unique charm that can inspire the desire to collect everything related to them. The second aspect that impressed me was the breadth of the collection, which includes materials from all over the world, in different languages, from various periods, and in many forms, from technical books, documents and reports to magazines and journals, and fiction books for both adults and children.

I believe the collection offers a valuable opportunity for researchers across various fields, from the humanities and social sciences to technological and exact sciences. Topics that come to mind include the history of the lighthouse, its architecture and function in relation to navigation and trade history, as well as the social and political aspects of the lives of those who lived in lighthouses (including gender roles, work conditions, communication and psychological impact). Additionally, investigating contemporary aspects such as lighthouses as cultural heritage, their preservation, and their role in tourism would also be of great interest.

Anders Strinnholm om Hvitfeldtska samlingen och dess historia.

Som en pendang till vår sommarserie om krigsbyten i den Hvitfeldtska samlingen, ger vi nu en översikt över samlingen, dess tillkomst och bakgrund.

Reformationen innebar ett hårt slag mot utbildningen i Sverige, då i princip all utbildning skedde via kyrkan, huvudsakligen i katedralskolor och vid universitetet i Uppsala. När kyrkans ekonomi drastiskt försämrades då dess stora egendomar konfiskerades av staten försvann många av de ekonomiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Detta påverkade katedralskolorna mycket negativt och universitetet var i praktiken stängt under andra halvan av 1500-talet.

Med rikets ökande ambitioner och behovet av kvalificerad förvaltning under början av 1600-talet blev bristen på bildat folk ett allt större problem. 1620 års Riksdag beslutade om en ny gymnasiereform med inspiration från Tyskland, särskilt Bremen. Förslaget hade tagits fram på Gustav II Adolfs uppdrag. Viktigast var att katedralskolorna nu blev gymnasieskolor och fick en tryggare finansiering. Först att omvandlades var katedralskolan i Västerås 1623, och de övriga stiften under de nästkommande åren.

Det nyss grundade Göteborg var ingen stiftsstad, men dess betydelse och storlek medförde ändå att Drottning Kristina beslutade om ett gymnasium 1647: Göteborgs Kongl. Gymnasium. Idag går denna skola under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.

Syftet med gymnasierna var främst att utbilda präster, och de ämnen som studerades var inriktade på en kyrklig karriär. Ansvaret att förse skolbiblioteket med lämplig litteratur låg därför också i allt väsentligt på kyrkan. Vissa tillskott fick biblioteket från sterbhus, som var skyldiga att vid prästers dödsfall överlämna ”en god bok” till skolan. Prästerskapet kunde också vid ämbetstillträde tvingas avlägga en viss avgift eller donation. Med tiden blev det också vanligare att privatpersoner skänkte böcker till gymnasiebiblioteket. Teologi och klassiska språk dominerade undervisningen, och latinet var skolans ”modersmål”. Dessutom studerades filosofi, historia, matematik och musik. Man läste klassiska författare som Cicero, Demosthenes, Vergilius, Euripides och Homeros.

Namnet Hvitfeldtska samlingen (och gymnasiet) har sitt ursprung i en donation från 1664. Margareta Hvitfeldt, med rötter i dansk och dansk-tysk uradel, hade inga syskon och var ensam arvtagare till stora egendomar. Då hon blev änka 1651 var hon en oerhört förmögen kvinna, och ägde ett stort antal gods, bland annat i Bohuslän. Då landskapet blev svenskt 1658, etablerade hon snabbt goda förbindelser med exempelvis Per Brahe d.y.

Trots den stora förmögenheten präglades hennes liv av sorg. Hennes son Ivar (Iffuer) Dyre insjuknade och dog under en resa i Frankrike 1663, vid 19 års ålder. När han anade att slutet var nära skrev han ett brev till modern den 11 augusti samma år, och bad henne att: ”…stifte en Del af sit Gods eller en Summa Penge, saa meget hon selv vilde, hvoraf Renten aarlig kunde gives fattige Skolebørn og studerende Ungdom i Baahuslen, hende og hannem til en evig Ihukommelse”.

Den 22 januari 1664 ordnade Margareta Hvitfeldt en donation av en stor samling gårdar och andra tillgångar. Detta för att möjliggöra skolgång för 30 elever årligen vid Gymnasiet i Göteborg. Donationen skulle även finansiera vetenskaplig forskning. 1694 infördes stiftelsens namn ”Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen”.

Under tidigt 1700-tal började nya regler gälla för gymnasiebiblioteken. 1724 års skolordning innehåller omfattande bestämmelser för biblioteken. Beträffande läroböcker framhålls att det var biskopens och konsistoriets ansvar att böcker fanns tillgängliga för undervisning i tillräckligt antal. Det sägs också att både elever och lärare är i behov av ”ett något ymnigare förråd av böcker”. År 1721 brann skolan i samband med en större stadsbrand. Vi vet inte hur mycket av biblioteket som förstördes då det saknas äldre förteckningar över bokbeståndet.

Under 1700-talet förändrades undervisningen och nya ämnen tillkom. Botanik- och zoologiundervisning startade i liten skala. Genom exkursioner kunde botanikstudierna hålla en viss nivå, medan zoologiämnet led svårt av bristen på åskådningsmaterial. 1749 köpte biblioteket ett stort antal naturvetenskapliga böcker, bl.a Anders Berchs Inledning till allmänna hushållningen och Dalmans Skogs-, Ängs- och Humlegårdskötsel.  1774 infördes teckningsundervisning på allvar. Samma år anställs en lärare i tyska och franska (Brahel) och en i engelska (Ross). De tre stora moderna språken var därmed representerade i skolans undervisning.

Under 1760-talet gjordes försök från både enskilda personer och bibliotekets sida att göra boksamlingen mer attraktiv för en bredare publik. 1760 insamlades 502 daler silvermynt från borgare i staden ”till köp av intressanta böcker, som skola på begäran utlånas till genomläsning”. Det befintliga bokbeståndet var kanske inte riktigt vad stadens borgerskap var intresserade av. Dåvarande bibliotekarie, Harckens, började hålla öppet för allmänheten varje onsdag och lördag. Ett år senare kunde han dock meddela att inga andra än gymnasister utnyttjat biblioteket.

Utöver gåvor från prästerskapet började nu även donationer från borgerskapet strömma in. Bland givarna hittar vi Stadssekreterare Sigfrid Sirenius, direktör vid Ostindiska kompaniet Jacob Sahlgren, apotekare Frans Martin, justitieborgmästare Cornelius Thorsen, och kyrkoherde Peter Hansson Ström. Det högre borgerskapet tycks ha dominerat som bidragsgivare, men även något mindre bemedlade personer förekommer.

Flera av de dåtida givarna benämnde gymnasiebiblioteket ”Bibliotheca publica” i olika tillskrifter och dokument. Detta, tillsammans med det faktum att borgerskapet visade sådan generositet mot biblioteket tyder på att man börjat betrakta biblioteket som en institution av vikt för hela Göteborgs stad.

1768 skänkte så Ostindiska kompaniet ett större antal kartor och geografiska verk till skolans bibliotek. De skulle bli ett viktigt komplement till den befintliga samlingen av kartor och planscher. Idag omfattar samlingen både svenska och internationella kartor över städer, länder och världsdelar, såväl som historiskt viktiga slag och astronomi.

Samlingen innehåller också en del handskrifter, till exempel en fransk bibel från 1200-talet, ett 1400-talsbreviarium från Skepplanda kyrka, Rutger von Aschebergs egenhändigt nedtecknade ”memoarer”, och en teckningsskola framtagen av Pehr Hörberg. Då mycket av det som donerats till samlingen var gammalt redan vid gåvotillfället, finns här även 12 inkunabler och en mycket stor mängd 1500-talstryck, bland mycket annat. Den samling som Universitetsbiblioteket förvaltar utgörs av gymnasie-/läroverksbibliotekets bestånd fram till och med år 1899.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hvitfeldtska samlingen utgör en rik och spännande inblick i vad ett gymnasiebibliotek kunde innehålla under 16- 17- och 1800-talen. Den belyser stadens utbildnings- och idéhistoria under en lång och formativ period, och ger en bild av ett bibliotek som än idag är ett betydelsefullt inslag i Göteborgs historia.

Anna Lindemark avrundar sommarserien, konstaterar att det redan är långt in på hösten, och återgår till de ordinarie specialsamlingarna med oförminskad arbetsglädje.

Ett annat danskt krigsbyte i våra samlingar är (troligen) Johannes Lauterbachs Tractatus novus de armis & literis (Wittenberg 1595). Lauterbach (1531-1593) var pedagog, kyrkomusiker och historiker. Hans verk uttrycker viss bedrövelse över att hans egen tid fört med sig så mycket krig och elände, och han hoppas på bättre tider framöver.

Hortleder var influerad både av Heinrich Rantzau, Holsteinsk bibliofil (1526–1598), och av Baldassare Castiglione, myntare av begreppet sprezzatura – den originalversion av effortless cool som tidens hovmän förväntades uppvisa. I konceptet ingår bland annat att aldrig skratta åt sina egna skämt, vilket omedelbart diskvalificerar Marginalias författare. Vi hänvisar även tillbaka till den gode Curio och det fastkedjade benet i avsnitt 7 av vår sommarserie, för att något bredda begreppet.

Också här finns en trivsam proveniens: boken har varit i Sigvard Grubbes [1556-1636] ägo. Utöver sitt namn noterar han också på titelbladet att han förvärvat den i Århus, år 1595.

Sivert Grubbe tillhörde den danska adeln. Han var nyfiken, iakttagande och inte minst äventyrligt lagd i ungdomen – och han skrev dagbok, naturligtvis på latin. Manuskriptet bevaras hos Det Kongelige Bibliotek, med många darrhänta rättelser gjorda med Grubbes gammelmanshand. Den finns även i förtjänstfull översättning till danska av Holger Frederik Rørdam, och gavs ut i två delar i Danske Magazin 1873 och 1878 (se stillsam not i slutet av denna text).

I dagboken finns ingen anmärkning om besök i Århus 1595, eller för den delen om några bokinköp. Emellanåt är texten mycket knapphändig, och noterar kungliga bröllop, väderlek och diplomatisk utväxling av gåvor med frustrerande återhållsamhet. Andra gånger är Grubbe mer frikostig med detaljer – år 1595 inleds med en omsorgsfullt beskriven resa till Sverige, där en grupp danska dignitärer representerade Kung Kristian vid lille prins Gustav Adolfs dop, mot slutet av den bitande kalla vintern. De utsända kalasade sig via en rad slott och pampiga gods allt längre norrut, och i många dagar red de genom de djupa skogarna i Smålanden och Närke, tills följet befann sig en halv mil utanför byen Stokholm, där de blev varmt emottagna av marskalk Anders Lindersen i spetsen för tvåhundra ryttare. Man anar röken ur hästmularna på det istäckta fältet. Åtta dagars HerreJössesGästabud följde i hufvudstaden – undra på att Grubbe inte skrev något om bokhandeln i Århus. 1595 blev dessutom ett spännande år då han tillträdde nytt ämbete som Överste Sekreterare åt Kong K.

Ur andra av Grubbes anteckningar återfinns dessa noteringar från en sjöresa med Kristian IV och det kungliga följet – INTE fylleseglatsen till Nordkap år 1599, utan en tur till Bornholm, Jylland och Ösel.

”Om Natten var der Gilde og Dans paa Raphael. Da Knud Gyldenstierne vendte tilbage til
vort Skib med en dygtig Perial, faldt han i Vandet og blev omdøbt, da han vilde gaa ombord.
Kaptejnen raabte til ham fra Skibet: ’Vel bekomme dig Badet!'”

”Henimod Natten saa vi en stor Hval saa nær, at Skibet nær kunde være rendt paa den, og
vi kunde ikke skræmme den ved vore Raab, sa vi seilede forbi.”

”Ønske ved vor Sørejses Slutning:
Nok har jeg pløjet den skummende Sø, nu jeg priser det tørre;
Gudene give, at jeg aldrig mer komme tilsøs.”

Grubbe satte också upp en mängd speciella texttavlor på flera av sina gods och gårdar. På Torups slott öster om Malmö lyder en sådan: ”Till tacksam hågkomst av mina förfäder åt efterkommande och eftervärld om någon bliver. Sigvard Grubbe Anno 1632.”

Ett lite speciellt problem som dåtidens namnskick orsakar för den som gräver en wikipediagrop åt andra, är för övrigt att alla historiens Lärde heter ungefär samma saker. Namnfloran varierar något lite beroende på vilken kultursfär man läser om, men inom var och en verkar det ha funnits kanske åtta olika namn som alla fick dela på, antingen de ville eller inte.

Vår egen tid bjuder förresten också på problem: vid illgooglandet av alla ärevördiga gubbar i vår sommarserie, försöker sökmotorerna hela tiden (utan framgång) hitta herrarne på LinkedIn. Men i den domedagsboken återfinnes de dock icke.

*

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del I: 1566-1599], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 2 (1873), s. 361-404.

Rørdam, Holger Frederik (red.), Sivert Grubbes Dagbog [Del II: 1600-1631], i: Danske Magazin, ser. 4, vol. 4 (1878), s. 4-83.

Anna Lindemark våndas över knorvliga 1600-talshandstilar och plurrar med Pros.

Det är ju inte bara Baltikum som lidit under svenskarnas härjningar. En del danska krigsbyten har också hittat vägen till Humanistiska biblioteket. En raritet bland dessa är Friedrich Hortleders Der römischen Keyser- und königlichen Maiesteten (Frankfurt am Main, 1618). Tyske Hortleder var politiker och historiker, och verket är en personhistorisk och krigshistorisk översikt, som med tidens mått mätt hade utmärkt kläm på primärkällorna.

Proveniensen är något alldeles extra; boken har tillhört den danske amiralen Pros Mund, (1589-1644). Här ännu ett icke föraktligt CV: efter att ha gjort karriär inom flottan, bevisade sig Mund som sjökrigare genom att skydda olika handelsrutter mot fribytare (varför framstår alltid ens lokala pirater som mindre exotiska än de långväga?) och fick bland annat Island i förläning (tack).

Under Torstensonska kriget engagerades Mund på nytt, men med sämre utfall för honom själv. Boken togs i beslag efter slaget vid Fehmern 1644, då Pros slogs ihjäl av svenskarna som bordat hans amiralskepp, det danska flaggskeppet Patientia. Hans döda kropp vräktes över relingen ned i havet.  Denna incident finns noterad direkt i boken, enligt inskriptionen nedan: