Göteborgs universitetsbibliotek har en samling om ungefär 150 pergamentbrev från medeltiden fram till 1800-talet. De utgör olika typer av officiella texter som exempelvis fastebrev (ett intyg på vem som ägde ett stycke mark), dombrev, gesällbrev etc.
Pergament användes långt fram i tiden i samband med viktigare officiella beslut och utnämningar. Våra pergamentbrev ingår i en rad olika samlingar som kommit till biblioteket genom åren. De första 55 breven överfördes från dåvarande Göteborgs museum i samband med grundandet av biblioteket 1891 och sedan dess har samlingen vuxit (läs mer här).
Det har saknats en sammanhållen förteckning över pergamentbreven vilket har medfört att samlingen har varit svår att överblicka och därmed också använda som källmaterial. Det är bakgrunden till att jag nu arbetar med att lägga in alla dessa brev i ALVIN. När det väl är gjort är även tanken att breven skall digitaliseras men det förutsätter att de har färdiga databasposter att länka bilderna till.
De allra flesta breven har koppling till västsverige, och rör exempelvis fastighetsaffärer i Bohuslän eller Västergötland, huvudsakligen under 14-1600 talen. Men även nedslag från övriga Sverige, Norge och i något enstaka fall Tyskland förekommer.
Under arbetet hittade jag ett brev som tydligt avvek från de ovannämnda. Det var kanske inte så konstigt, då det kommer från Venedig.
Brevet är en förordning utgiven av Dogen i Venedig, Silvester Valerio, 1697. Det handlar om de olika problem som Greve Paolo Mandalli har haft med för honom okända människor på sitt gods. Dogen föreskriver straff och att om någon av brottslingarna avslöjar de andra så att de kan dömas, så skall denne gå fri. Detta skall uppläsas på avsedda platser i Venedig.
Silvestro Valiero, porträtt från 1694 av Niccolò Cassana. Public Domain
Hur har då ett brev från Dogen i Venedig hamnat på UB i Göteborg? Skall vi vara helt ärliga så vet vi inte riktigt, men det finns namn och årtal noterade som kan vara till hjälp: ”Skänkt till Göteborgs museum 1872 av herr Norén i Marseille.”
Det kan vara så att denne herr Norén var en göteborgare som arbetade eller bodde i Marseille – inte helt långsökt med tanke på sjöfartstraditionen i dessa städer. Har han köpt brevet på ett antikvariat eller liknande, och tänkt att det skulle kunna vara av intresse för museet i hans gamla hemstad? Vi kommer nog aldrig få veta säkert, men tanken svindlar när man tänker på de vägar som dokumentet tagit, från 1600-talets Venedig till samtidens Göteborg.
Retrokatalogiseringen av Iberoamerikanska samlingen fortsätter. Nu senast har fem handskrifter som på olika sätt hamnat i Göteborg till sist katalogiserats i Libris. Tre av dem har även digitaliserats och gjorts tillgängliga i arkivdatabasen Alvin, så att de blir tillgängliga för forskare i de länder där det kanske kan finnas störst intresse för dem.
Det mest omfattande verket är en bok med över 500 handskrivna sidor av den framstående salvadoranske författaren Francisco Gavidia (1863–1955). Likt en centralamerikansk Strindberg skrev han om allt mellan himmel och jord – verket innehåller bl.a. utkast till olika berättelser, språkövningar i hebreiska samt anteckningar om destillering av drycker.
Boken har stämplar från ”Biblioteca Nacional, San Salvador”, nationalbiblioteket som bar Francisco Gavidias namn mellan åren 2002 och 2021. En annan stämpel visar att boken tidigare tillhört Hilding Svahn (1887–1978), svensk konsul i El Salvador. Svahn skänkte mycket material till Iberoamerikanska institutet. Hur han fått boken i sin ägo framgår inte, men historien är full av exempel på bibliotek som sålt delar av sina samlingar, vilket kanske kan vara ett troligt scenario även då det gäller Gavidias manuskript. Boken är också stämplad med datumet 1 juni 1953, troligen dagen då den införlivades i Iberoamerikanska institutets bibliotek.
Det andra digitaliserade verket är fyra akvarellmålningar av den salvadoranske läkaren Darío González (född 1833 eller 1835, död 1910). Bilderna skulle ingå i boken Flora médica e industrial centroamericana, som ska ha uppmärksammats på världsutställningen i Paris 1889. Hur de hamnade i Göteborg är oklart, men nu finns i vart fall högupplösta digitala versioner av dem tillgängliga, allom till gagn och glädje:
Den tredje digitaliseringen är tyska översättningar av dikter skrivna av spanjoren Luis de León (1527–1591). Till en början trodde jag att detta var utkast gjorda utifrån boken Obras del maestro Fray Luis de León (Madrid 1855), men tack vare vidare undersökningar med hjälp av en mycket tillmötesgående kollega vid Iberoamerikanska institutet i Berlin, kan man nog sluta sig till att pappren i själva verket innehåller avskrifter från boken Sämtliche Originalgedichte des Luis Ponce de Leon (Münster 1853), möjligen gjorda av den tyske pastorn Cornelius August Wilkens (1829–1914).
För att fredagsfeelingen ska få hjälp att kicka in ger vi er här dagens anfang. Ett stiligt Q som inleder Veronas stadslag anno 1439, här tryckt i Vicenza år 1475.
Svenska Mejeriernas Riksförening · 1932-1942 · Lantbruksförb:s tidskr.a.-b. · (1942) är en blå volym med fnasig papperspärm. Vid ett första lojt ögonkast verkar den precis så sömngivande som fackpressen ter sig i gemen. Krigstidspapper eller ej, den skulle ha hunnit gulna oavsett efter drygt åttio år, och den doftar starkt av lignin och förvaltning.
Fnaset befinner sig utanför bild. Kontakta biblioteket för utzoomning.
Insidan bjuder dock på 3,5 till 4% hjältemod, inte bara då man betänker vikten av landets eventuella inhemska livsmedelsförsörjning i kristid. Alla födda efter 1970 kommer att få det jobbigt om krisen eller kriget snör av det stadiga tillflödet av deras gängse stapeldiet ; shiapudding, avokadotoast, mamma sushi och långbakat hipsterskrov med gråärtsglaze.
Tur att ni i alla fall har hunnit vänja er vid overnight oats, eller ”kall havregrynsgröt” som det hette förr i tiden, innan ruccolan blev cool och forfarande tilltalades senapskål. Den äldre generation som vuxit upp utan E-nummer och xylitol (men med Vipeholms-kolan i dödsblekt minne bevarad) får visa vägen. Vi talar nu om den del av befolkningen som kan tänka sig att äta gädda, tycker att vitkål är en helt okej sommarfrukt, och kan identifiera en kålrot med någon säkerhet. De vet hur man gör när man måste äta vad man har.
Den svenska mejerirörelsen är bara en av hörnstenarna i landets överlevnad, men en rätt sexig hörnsten, om man får tro dess eget material. Riksföreningens återblick på mellankrigstiden och beredskapstidens första år är här presenterad med ett minst sagt uppseendeväckande bildmaterial. Jättemånga av landets mejericentraler figurerar på de gryniga grå bilderna, med urstark fängelsekänsla och stolta krematorieskorstenar mot den gryniga grå himlen i diverse oklara tätorter. Finns det inga mejericentraler som uppförts i pampig nationalromantisk stil, eller åtminstone försetts med några förlåtande tegelvalv? Sköttes allt på gårdarna och sätern i småskalig regi tills allt en dag plötsligt styrdes upp på en gång, i en tuberkulosbefriad nyordning just som Gert Wingård ritade sin första (fyrkantiga) huvudfoting och de brutalistiska lådorna blev lag? Här ligger en oskriven magisteruppsats i arkitekturhistoria!
Ja, nu blir det dåliga mobilbilder igen, men man måste agera i stunden. Det är upp till läsaren att gissa: Crème Fraiche eller direktcrèmering?
Rimbo Mejeri. I Rimbo.
Sunna mejeri, Karlskrona.
Hotande himmel över Gränna mejeri. I Gränna.
Löddeköpinge mejeri, i Löddeköpinge. Spåren i snön leder in i löddan, men aldrig ut ur den.
Braås mejeri, i Braås. Alltså det här övergreppet som tidens arkitektur begick i och med beslutet att alla byggnader skulle se likadana ut, oaktat funktion!? Hade DU varit förvånad om den här avskräckande blindväggen hade haft en ful kopparskylt med texten ”Sankt Mikaels kapell” ”Stadsbibliotek”, ”Konstmuseum” eller ”Solgläntans slutförvaring för vanartiga barn”?
Kristianstads mejeri, i Krichánnstá. Toppenvägg utan fönster, för förmiddagsarkebusering av alla som stämplat in en minut för sent.
Det vedervärdiga mejeriet från Säffle.
Röbäcks mejeri, avbildat från säkert avstånd.
Flera gruppbilder från Riksföreningens möten visar en liknande depressionsnivå. I fönsterlösa rum (ytterligare exempel på ”ändamålsenlig arkitektur” inspirerade av det just då pågående teamsmötet i bunkern i Berlin) våndas månghövdade församlingar av sammanbitna starke män i mörk kostym. Dracks det mjölk på de avslutande bjudningarna, eller kunde man trösta sig med en tuting flaggpunsch?
Överhäxan på kortänden fick ingen stol då han eventuellt saknar ben, och gissningsvis står på ett fackverk av gamla järnvägsskenor.”NEIN!! NEIN! NEIN! NEIN! DAS WAR EIN BEFEHL!!!”
Skriften innehåller också flera porträttmatriklar, där läsaren i vanlig ordning tvångsmässigt kan arbeta sig igenom samtliga orimliga nyllen med teatralisk penselretusch, enligt den akademiska ”f*ck/marry/kill”-modellen. Allt är på plats. De överkammade flintarna, de obehandlade psykoserna, porträtten – synbarligen tagna av samma fotograf som anlitats av Rasbiologiska Institutet i Uppsala. Här är de, ett utsnitt av Sveriges gubbflora. Vem sa att vi väjer från problematiska ämnen?
Svajpa höger? Här med kändislookalike från dåtidens Italien.
Riksförbundet producerade under lång tid egen reklam, som vi med all säkerhet bevarar i vår affischsamling. Som alla vet, var tidens promo helt och hållet faktabaserad, med 0% fake news.
#oantastbar #argumentering #vederhäftighet
Såväl olympiernas framgångar som barnens lycka är helt och hållet byggda på mejeriprodukter, åtminstone i mejerireklamen. Här klunkar rediga arbetare med svällande armar MJÖLK ur glasflaska i motljus, med uppkavlade ärmar och eventuellt en hacka i höxta hugg, för att understryka mjölkdrickandets effekter på konsumentens våldskapital.
Här även lilla frugan, i ett förmörkat reklamtryck där puttekulögonen krympt till Schwarzeneggerska röda laserprickar efter alla grabbnävar med Mors Lilla Hjälpreda som hon tvingats gröffla i sig bakom torrdasset för att bara STÅ UT under beredskapstidens syjuntor, bönemöten och kafferep. Hon lever på mjölk. Det finns bara mjölk. Och smör.
Ett okontrollerat, fältmässigt spadtag visar att just mejerireklam verkar orimligt löskopplad från verkligheten, inte bara i Sverige. Det är ett globalt fenomen.
Vi vill i sammanhanget påminna om att VARJE Marginaliainlägg ska betraktas som ett forskningsuppslag, och att ingen samtida avhandling verkar vara mejerireklamens urballande – detta brännheta ämne – på spåren. Med detta lämnar vi mejerisektorn. För den här gången.
När som helst nu kommer KB att storma in med svarta västar i ett moln av tårgas och förvandla katalogisatören till ett hålslag. ”Vi dömer dig till tre minuter i karantänsrummets dragskåp, på full effekt…”