Månad: augusti 2026

Detta är en recension och representerar inläggsförfattarens personliga åsikter snarare än bibliotekets. Bloggens hållning är oberoende marginell.

Marginalias självpåtagna innehållsdirektiv säger att det inte främst (alls) är bibliotekets nyinkomna material som ska framhävas i denna stålblanka rikskanal för dark academia och vittert trams. Men ibland måste vi göra ett undantag! I årets skörd av egenutgivna monografier återfinns denna skriftliga välgärning, Jan Perssons tjänstebiografi om livet som kommundirektör i Mölndal.

Vi recenserar inget. Vi tycker väldigt sällan saker om levande skribenter, och föredrar normalt att gnabbas med gubbar som dog för flera hundra år sedan. Men se på färgvalet! Det vittnar om en närmast outhärdlig självironisk fingertoppskänsla, som blir än mer uppenbar då man inspekterar bokens baksida:

Ja, den trägne läsaren får ursäkta de hastigt tagna mobilbilderna, men detta är ett brådskande inlägg och det gäller att dela med sig av fröjden innan man hinner besinna sig. Nykterheten! Sakligheten! För oss som arbetar med katalogisering och därmed generellt ställer våra diagnoser särdrag och personliga egenheter till statens och medmänniskornas förfogande, värmer det outsägligt att se andras trägna värv bland fönsterkuverten och budgetmanglingarna. Det finns folk därute som knogar på med allt man inte ser. Den tunna grå linjen av tjänstemän som säkerställer att man har rent dricksvatten, ett läsligt lönebesked och regelbundna kallelser till tillväxtkontroller och cancerscreeningar.

Vi är inga rockstjärnor. Vi är kanske rentav kardade av en särskilt saktmodig ull som gör att vi ser värdet i det långsiktiga och lågmälda, i det vardagligt oöverskådliga, i det långa led av offentliganställda som sträcker sig genom evigheten, i valv bakom valv oändligt, genom korridorerna med PVC-golv, förbi punktvisa attacker på sinnena i form av offentligt upphandlad konst. Man känner sig mycket befryndad med detta sinnelag. Kära kommunanställda, biblioteken hälsar er!

Faktum är att bokens många konkreta tips är utmärkta i största allmänhet, och man önskar att statsapparaten kunde ta efter. Inget tjafs! Inga åthävor! Inga skepparhistorier! Det är magiskt i sin enkelhet. ”Begränsa antalet styrdokument” borde tryckas upp på tröjor och användas som profilkläder i många verksamheter. Vad gäller eventuella svanktatueringar låter vi läsaren själv bedöma situationen.

Att noga dokumentera och förteckna olika svåruthärdliga motgångar man drabbats av i tjänsten borde vara ett obligatoriskt inslag i arbetet för …ja, för alla. Bloggskribenten lutar sig på privata dagboksanteckningar för egen del, men applåderar initiativet att låta materialet gå i tryck, vilket måste kännas oerhört terapeutiskt, och ger upphov till icke ringa avund.

I själva verket är det så: eftersom allt är intressant, borde du också skriva om ditt jobb. Gör det, snälla! Om du inte vill publicera texten själv, kan du med fördel vända dig till Nordiska Museet eller annan kulturvårdande instans för att få den bevarad. I de kommunalaste vatten hittar man de mest oanade fiskar. Thank you for your service.

Så heter det i ett av de gamla folkliga rimmen som användes för att beveka vargen, långt innan ”Grovt jaktbrott” var något man kunde förstoringsglasa efter i eventuella grannars FUP:ar.

Idag 13/8 är det Internationella Vargdagen, som trots sin brist på status som officiell FN-dag kan vara värd att uppmärksamma genom ännu en titt i våra magasin (vi får aldrig nog)! Vargen har lämnat både bokstavliga och bildliga spår i samlingarna.

Josefina Bengts skriver i Från vargtider och vallpojksår : en samling minnen från forna dagars Östra Nyland (1915) om vargens framfart:

Frestelsen att införa femton nya #hashtaggar efter att ha läst ovanstående är outhärdlig.

Pseudonymen Varg i Veum visste nog själv att han innerst inne (och ytterst ytte) var en surkart. För den som gärna läser eller för den delen skriver magsura inlägg på sociala medier emellanåt, kan forntidens pamflettstrider och griniga placater fungera som ett kulturellt ankare – det finns en stolt tradition vad gäller att gnälla och klaga i tryck!

Musikaliska missförhållanden (1892) är ett strålande exempel på hur man kan slå vilt i högen (ingen förstår musik utom möjligen förf.), och samtidigt vidmakthålla ett anmärkningsvärt lågt pH-värde. Alla skrifter med titlar av typen ”Varningsord till de unga” / ”Varning till ungdomen” etc borde f ö sammanföras i en framtida Marginaliapost med ohyggligt förutsägbart innehåll och uppskruvat tonläge.

G. H. Silver heter egentligen Thord Björke, och är i gott sällskap i våra samlingar – dels i kraft av egenutgiven poet, hvilket dagsaktuellt fenomen vi av kulturpolitiska skäl inte alls kan kommentera ytterligare, och dels som tidig representant för forna tiders vånda. Ännu en man med ångest innanför revbenen, som med samma begränsade vokabulär som sin övriga samtid känt sig manad att ge uttryck för sagda ångest – det känns som om vargen blivit ett samlande kraftdjur för de som vill gnälla på det kulturella förfallet. Vid nästa seans i magasinen lovar vi att informera Thord om dagsläget, på det att han må känna sig lite bättre till mods.

Tryggast förankrad är dock gubbmaxxingen i G. Edvard H. Dicksons Gåva – en av våra specialsamlingar som främst berör jakt. Den härrör också från den oproblematiska tid då män var män och djur skulle dö, och rika herrar med damasker klampade runt i terrängen och sköt ihjäl de diverse pokémon som de ville ha uppstoppade. I Berchs och Hillerströms Westmanlands biörn- och wargfänge (1750) hittar vi denna hisnande fångstanordning, fritt efter Gunilla Bergströms Alfons Åberg-helikopter.

Vi kan alltså sluta oss till att det fortfarande är synd om vargen, att nyckelarter fortfarande behövs, och att en internationell vargdag kanske inte är så dum ändå. Dags att leta information om hur man petitionerar FN för att utöka antalet officiella märkesdagar!

Av Stefan Benjaminsson

Min livshållning är att jag inte kan ha för många böcker, däremot för få bokhyllor. Det är ett pågående ställningskrig mellan det växande antalet böcker och det krympande antalet hyllmeter. Det är inget stort problem, för mitt bibliotek består än så länge bara av knappa 40 hyllmeter. Det finns fortfarande (lite) tillväxtutrymme och (lite) utrymme för att bygga ut hyllorna. Dessutom finns ett stort vardagsrum som ännu inte utnyttjats till bokförvaring, bortsett från en boksnurra i tre våningar som jag och min fru delar på, för nyförvärvade och ännu olästa böcker. (Vi har för övrigt var sitt bibliotek och delar inte böcker. Som sig bör!)

Främsta anledningen till att mitt bibliotek växer är att jag, med tanke på min profession, är en besvärande dålig biblioteksanvändare. Jag lånar bara böcker av två anledningar: 1) För att jag behöver en bok för jobbets skull. 2) För att jag vill undersöka om jag är intresserad av att läsa en bok, vilket i så fall leder till att jag köper den. För jag vill gärna äga min läsning. Jag har några gånger gjort misstaget att låna en bok jag var intresserad av, läst den och sedan insett att den var så bra att jag ville äga den, vilket ledde till att jag ändå köpte boken, vilket i sin tur ledde till att jag genast behövde läsa den igen, för jag kan inte ställa in en oläst bok i bokhyllan (ja, jag är sjuk).

Jag har dock inte läst allt jag har i min bokhylla, även om jag alltid har intentionen att läsa det jag förvärvar. Det olästa stressar dock inte. Olästa böcker finns som en ljus påminnelse av möjligheter, för när det gäller världens samlade litteratur är det enda säkra att jag aldrig kommer att hinna läsa allt jag vill. Men det är fint när en bok står i bokhyllan, som en egen fjärran galax och påminner mig om vad som finns. En gång sträcker jag mig kanske efter just den galaxen och det underbara är att jag just den gången når den. Det olästa sällskapar också obekymrat med de böcker jag läser om, vilket händer emellanåt. Oftast är det skönlitterära favoriter (se nedan), eller välskriven facklitteratur. Stephen Greenblatts The Swerve har jag läst tre gånger hittills och James Shapiros Contested Will lika många gånger. Helene Hanffs 84 Charing Cross Road bör jag ha läst minst 3 gånger.

Ordningen i mina hyllor följer någon slags intuitiv plan för att hitta. De större sektionerna är till och med alfabetiserade. Skönlitteratur följs av poesi, som följs av dramatik, främst komedier. Dramatikdelen innehåller inte Shakespeare, som har en egen sektion direkt efter dramatik (bara för att jag vill ha det så), och Shakespeare följs av böcker OM Shakespeare (fullt naturligt när jag nu ändå har en egen sektion med Shakespeare). Härefter följer konsekvensriktigt en teatersektion. Därefter konst, film och musik (knappt en meter). Härnäst bokhistoria, som övergår i litteraturvetenskap och böcker om att skriva. Sedan följer historia i allmänhet, ett par meter biografier (främst om kreativa människor), ett par meter filosofi, en egen sektion med böcker om och av Bloomsburygruppen (för att vissa ämnen är värda att utmärka), en meter reseskildringar, samt nån meter essäistisk litteratur (en rätt diffus sektion erkänner jag, för när slutar essän vara essä och blir något annat?). Slutligen finns en slaskhylla med blandad kompott, som jag inte ids sortera in på övriga hyllor, och som innehåller mytologi, samhälle, psykologi, ditt och datt, samt en smärre morän av barndomens fackböcker som Överlevnadshandboken och Samla stenar (i en av hyllorna står för övrigt en skål med några av dessa samlade stenar, bland annat en som jag plockade i Syrien då min familj bodde där 1978–79. Den har en lapp tejpad på sig, på vilken jag noterat den geografiska hemvisten: ”sy rejen”, som jag tydligen stavade landet 1979).

Jag har även en specialhylla (för det måste man ha) med två av mina favoritförfattare: Terry Pratchett och P G Wodehouse. Apropå omläsningar (se ovan) har jag läst Pratchetts Small Gods säkert 7–8 gånger, bättre lustmord på organiserad religion och kärleksfull parodi på filosofi tror jag inte går att finna.

Något jag inte skulle läsa? Det är komplicerat det där. Det finns naturligtvis mycket som jag medvetet väljer bort, eftersom livet är för kort, men jag är samtidigt en nyfiken läsare … det är komplicerat.

Slutligen frågan om marginalia. Under lång tid av mitt liv som läsare satte jag lappar i böckerna när jag fann något läsvärt, främst i poesiantologier och en handfull filosofiböcker. Lappar är dock inte praktiska, de kan försvinna och de får böckerna att se ovårdade ut. Sedan ett tiotal år tillbaka gör jag därför blyertsmarkeringar och skapar ett index för dessa på smutstitelsidan eller försättsbladet. Det är ett sätt att hitta tillbaka, ett sätt att komma ihåg mitt läsande, ett sätt att bygga min läshistoria. Och det är väl detta som allt till syvende och sist handlar om, att ens personliga bibliotek är att bygga ett exoskelett för sin identitet, något att kura ihop sig i och stärka sig mot yttervärlden.