Av Stefan Benjaminsson
Min livshållning är att jag inte kan ha för många böcker, däremot för få bokhyllor. Det är ett pågående ställningskrig mellan det växande antalet böcker och det krympande antalet hyllmeter. Det är inget stort problem, för mitt bibliotek består än så länge bara av knappa 40 hyllmeter. Det finns fortfarande (lite) tillväxtutrymme och (lite) utrymme för att bygga ut hyllorna. Dessutom finns ett stort vardagsrum som ännu inte utnyttjats till bokförvaring, bortsett från en boksnurra i tre våningar som jag och min fru delar på, för nyförvärvade och ännu olästa böcker. (Vi har för övrigt var sitt bibliotek och delar inte böcker. Som sig bör!)
Främsta anledningen till att mitt bibliotek växer är att jag, med tanke på min profession, är en besvärande dålig biblioteksanvändare. Jag lånar bara böcker av två anledningar: 1) För att jag behöver en bok för jobbets skull. 2) För att jag vill undersöka om jag är intresserad av att läsa en bok, vilket i så fall leder till att jag köper den. För jag vill gärna äga min läsning. Jag har några gånger gjort misstaget att låna en bok jag var intresserad av, läst den och sedan insett att den var så bra att jag ville äga den, vilket ledde till att jag ändå köpte boken, vilket i sin tur ledde till att jag genast behövde läsa den igen, för jag kan inte ställa in en oläst bok i bokhyllan (ja, jag är sjuk).
Jag har dock inte läst allt jag har i min bokhylla, även om jag alltid har intentionen att läsa det jag förvärvar. Det olästa stressar dock inte. Olästa böcker finns som en ljus påminnelse av möjligheter, för när det gäller världens samlade litteratur är det enda säkra att jag aldrig kommer att hinna läsa allt jag vill. Men det är fint när en bok står i bokhyllan, som en egen fjärran galax och påminner mig om vad som finns. En gång sträcker jag mig kanske efter just den galaxen och det underbara är att jag just den gången når den. Det olästa sällskapar också obekymrat med de böcker jag läser om, vilket händer emellanåt. Oftast är det skönlitterära favoriter (se nedan), eller välskriven facklitteratur. Stephen Greenblatts The Swerve har jag läst tre gånger hittills och James Shapiros Contested Will lika många gånger. Helene Hanffs 84 Charing Cross Road bör jag ha läst minst 3 gånger.
Ordningen i mina hyllor följer någon slags intuitiv plan för att hitta. De större sektionerna är till och med alfabetiserade. Skönlitteratur följs av poesi, som följs av dramatik, främst komedier. Dramatikdelen innehåller inte Shakespeare, som har en egen sektion direkt efter dramatik (bara för att jag vill ha det så), och Shakespeare följs av böcker OM Shakespeare (fullt naturligt när jag nu ändå har en egen sektion med Shakespeare). Härefter följer konsekvensriktigt en teatersektion. Därefter konst, film och musik (knappt en meter). Härnäst bokhistoria, som övergår i litteraturvetenskap och böcker om att skriva. Sedan följer historia i allmänhet, ett par meter biografier (främst om kreativa människor), ett par meter filosofi, en egen sektion med böcker om och av Bloomsburygruppen (för att vissa ämnen är värda att utmärka), en meter reseskildringar, samt nån meter essäistisk litteratur (en rätt diffus sektion erkänner jag, för när slutar essän vara essä och blir något annat?). Slutligen finns en slaskhylla med blandad kompott, som jag inte ids sortera in på övriga hyllor, och som innehåller mytologi, samhälle, psykologi, ditt och datt, samt en smärre morän av barndomens fackböcker som Överlevnadshandboken och Samla stenar (i en av hyllorna står för övrigt en skål med några av dessa samlade stenar, bland annat en som jag plockade i Syrien då min familj bodde där 1978–79. Den har en lapp tejpad på sig, på vilken jag noterat den geografiska hemvisten: ”sy rejen”, som jag tydligen stavade landet 1979).
Jag har även en specialhylla (för det måste man ha) med två av mina favoritförfattare: Terry Pratchett och P G Wodehouse. Apropå omläsningar (se ovan) har jag läst Pratchetts Small Gods säkert 7–8 gånger, bättre lustmord på organiserad religion och kärleksfull parodi på filosofi tror jag inte går att finna.
Något jag inte skulle läsa? Det är komplicerat det där. Det finns naturligtvis mycket som jag medvetet väljer bort, eftersom livet är för kort, men jag är samtidigt en nyfiken läsare … det är komplicerat.
Slutligen frågan om marginalia. Under lång tid av mitt liv som läsare satte jag lappar i böckerna när jag fann något läsvärt, främst i poesiantologier och en handfull filosofiböcker. Lappar är dock inte praktiska, de kan försvinna och de får böckerna att se ovårdade ut. Sedan ett tiotal år tillbaka gör jag därför blyertsmarkeringar och skapar ett index för dessa på smutstitelsidan eller försättsbladet. Det är ett sätt att hitta tillbaka, ett sätt att komma ihåg mitt läsande, ett sätt att bygga min läshistoria. Och det är väl detta som allt till syvende och sist handlar om, att ens personliga bibliotek är att bygga ett exoskelett för sin identitet, något att kura ihop sig i och stärka sig mot yttervärlden.