Månad: juni 2026

av Lisa Larsson

Ungefär en gång om året städar jag i min bokhylla i vardagsrummet. Det är inte den enda platsen där det finns böcker i vårt hus, men den var ett dyrt inköp när vi var nyinflyttade. Bokhyllan har 250 cm långa träskivor i ask som håller upp böckerna mellan stålgavlarna. När jag och min man skulle slå ihop våra boksamlingar i denna hylla, organiserade jag den efter ämne. Hans fackböcker om fysik, rymden och religionskritik ringlar sig fram och blandas med mitt intresse för geologi, biologi och historia. Vi möts i mitten av hyllsektionen, kring evolutionslära och livets uppkomst. Det går armar ut från huvudämnena kan man säga – där en arm handlar om vatten, en handlar om Värmland och en om krig, för att nämna några exempel. Barnböcker blandas med fackböcker och skönlitteratur efter tematik.

Jag gallrar i hyllan, så jag har alldeles lagom med böcker: under ett år fylls den på, men sedan flyttar jag om och rensar. Kommer det en bok inom ett ämne som jag vet passar i min samling, så blir jag alldeles lycklig och varm. Senast gällde det De Levande av Iida Turpeinen: redan när jag läste den första recensionen visste jag att jag skulle köpa boken, troligen tycka om den och var i samlingen jag skulle ställa den – mitt i övergången mellan ”vatten” och ”livets uppkomst och utveckling”. Och när jag i vintras köpte Samantha Harveys Omloppsbanor, visste jag att den skulle stå bland böckerna av Brian Cox, Richard Feynman och Alastair Reynolds.

När vi flyttade från vår lägenhet där vi hade stängda, äldre bokhyllor som idag rymmer min makes samling av sci-fi litteratur, behövde vi samsas med den nya bokhyllan. Då tog jag liksom över skötseln av hyllorna. I samma veva slutade jag också på Stadsbiblioteket och behövde väl få utlopp för min lust att kurera boksamlingar på något sätt. Man kan ju inte se guldkornen om det är överfullt, är min devis. Jag illustrerar också hyllan med figurer, det kan vara en keramik tingest eller en dinosaurie i plast, eller en sten funnen på ett berg. 

Mina barn kanske har påverkat min bokhylla mest av alla. Att de ska omges av böcker i vårt hem är en föräldrafilosofi jag lever och andas. Det verkar vara lätt för många föräldrar idag att se till att barnen idrottar, men förståelsen för att läsning också kräver mycket träning verkar fler ha bekymmer med. Så Fabian Göransons böcker om Sveriges Fantastiska Historia står tillsammans med böcker av Jonathan Lindström, Dick Harrison, Anna Lihammer och Kristina Ekero Eriksson.

Vill jag läsa och äga samma saker? Nej inte nödvändigtvis. Ibland har jag köpt böcker först efter att jag läst dem, för att jag vill äga dem. Och böcker jag äger men inte nödvändigtvis känner något för har jag inga problem att gallra, alltså slänga eller skänka bort.

Jag har ingen aning om hur många böcker som finns i vårt hem. Skulle tro det är mycket mer än genomsnittet, men samtidigt har vi den plats vi har, jag gallrar skoningslöst varje år. Och det finns naturligtvis böcker som är olästa, livet kommer emellan ibland, men det fina är att de flesta är tidlösa. Det kommer en tid!

Jag är oerhört svag för nya fackböcker inom klassifikationen 560 (Dewey) eller Udb (Sab): Paleontologi. För ett par år sen kom Thomas Hallidays Försvunna världar som jag fortfarande tänker på och pratar om, en helt otrolig bok om jordens historia. Berättelsen om klimatets påverkan på vår jord gav hopp men också insikter om att jorden kan återuppfinna sig själv – men knappast mänskligheten. Berättelser om vetenskapliga upptäckter såsom Tidernas Fisk, Fossiljägarna, Dinosauriejägarna och Min europeiska familj kommer du definitivt att hitta i min hylla.

När det gäller böcker jag är mindre lockad av, finns det framför allt en självutlämning i litteratur idag som jag är ganska ointresserad av. Det gäller både autofiktion och biografier. Det finns en stark tro på att den enskildes berättelse är viktig att föra fram, och det kanske den är, men jag är helt enkelt inte så intresserad av det.

Det finns väldigt mycket som jag inte hunnit läsa, men ser fram emot att ta mig an; i fjol läste jag ikapp många av Eric Vuillards böcker som jag fullkomligen avgudar, och denna sommar kanske jag blir klar med Erling Kagges praktverk Historien om Nordpolen eftersom jag ska till en fjord på semester även denna sommar. Kanske läser jag Magnus Västerbros Kärlekens tid. Eller är det i år jag läser ut Jonathans Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet?

Efter ett par småbarnsår är det som om jag återupptäcker läsning till viss del. Det känns nästan radikalt att som vuxen kvinna grotta ner sig i en hängmatta och hänge sig åt Madeleine Miller, Claire Keegan, Lina Wolff eller Robert Macfarlane. Och jag har turen att ha en bokklubb som överlevt alla deltagares småbarnsår och en pandemi. Den utsätter mig för böcker jag aldrig själv skulle valt – det är så nyttigt!

Humaniorans trägna försvarare Kristina Sevo ger en inblick i sitt bibliotek.

Mitt privata bibliotek speglar onekligen min personlighet och mina intressen. Här finns antikens historia, allmän historia och polarhistoria, här finns hyllmeter med ordböcker på alla möjliga språk, grammatikor, lexikon, faktaböcker om skulptur, medicinalväxter, geologi, nationalencyklopedin och handböcker om fotografering. En och annan obskyr berättelse eller en guidebok till Grekland. Har jag läst allt? Nej, för många uppslagsverk, som förvisso råkar vara min favoritgenre…

Det finns även några hyllmeter skönlitteratur. Romaner köper jag oftast på flygplatser då jag behöver något nytt att läsa på resan. Resonemanget har under årens lopp varit att jag vill äga facklitteratur, eftersom jag kommer att använda böckerna flera gånger, medan skönlitteratur med fördel kan lånas på bibliotek. Det finns förstås skönlitteratur som även jag vill äga för att kunna läsa om.

Finns det något som jag aldrig skulle läsa? Kan med säkerhet säga att jag aldrig kommer att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Tacka vet jag telefonkataloger!

Det mesta i mitt bibliotek är i perfekt skick. Några ordböcker är tummade och i några böcker står mitt namn. Särskilt i dem som jag som stolt student köpte på 1900-talet.

I hyllorna står bland annat Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden, som jag fascinerades av redan som tonåring, Iliaden, Lenny Bruces biografi Konsten att vara fräck så att det fäster, Carlos Ruiz Zafóns magiska realism, Seneca, Margaret Atwood, Umberto Eco, Virginia Woolf, Pär Lagerkvist, Sylvia Plath, Milan Kundera och Agatha Christie, för att nämna några. Mönstret som framträder är en förkärlek för välskrivet elände.

Naturligtvis har jag även en samling bokmärken från olika museer runt om i världen. En utmärkt souvenir att köpa i museibutiker. Gehennas eldar åt alla som gör hundöron i böcker! Däremot anser jag att man med fördel kan skriva anteckningar i sina privata böcker – med blyerts förstås!

Hylluppställningen i mina bokhyllor är nog som den är hos de flesta människor. Ett organiserat kaos. Har bara 24 hyllmeter böcker, vilket innebär att jag vet var allt står. Sedan behöver olika format hanteras på olika sätt. Särskilda hyllor till folianter och tidskriftssamlare till broschyrerna. Romaner står för sig och resten är grovt indelat i ämneskategorier.

På väntelistan över böcker jag vill, men inte hunnit läsa än står Lucretius Om tingens natur. Han beskrivs av Sture Linnér som en ”ande av storm och eld”. Oemotståndligt.

Slutligen vill jag uppmana alla till att läsa. Läs!

Läs riktiga böcker, känn på pappret, sniffa på det, slappna av i att inget flimrar eller behöver laddas. Kliv in i en annan värld. Vi ses där!

På den åtalades bänk: Anna Lindemark

Hur sorterar jag egentligen mina böcker hemma? Kan jag ens hävda att det råder sortering, när tsundokufaktorn överskrider alla tillåtna gränsvärden? Vad är det egentligen som projiceras här? En inbillad rikedom på tid och läsutrymme som hör hemma i min studietid, eller i det himmelska överlapp i barndomen då man hunnit bli läskunnig, men också har merparten av all markservice tillgodosedd av vänliga vårdnadshavare?

Det som står i mina hyllor (och ligger i högar på alla tillgängliga ytor) i eldhästens år 2026 är otippat nog bland annat språkvetenskap och litteraturvetenskap med extra runor, inklusive det högt älskade exemplaret av The world’s writing systems. Det slök ett helt studiebidrag på sin tid, men har betalat sig många gånger om sedan dess. Helt gratis (men inte mindre älskat) var däremot morfars Cavallinlexikon, med pärmar som fallit av under hans eventuellt motvilliga latinstudier framemot mitten av förra seklet. Det finns också en del filosofi och idéhistoria, fast bara dom roliga bitarna, om hur alla varit otroligt pinsamma ända sen vi blev antropocengångare, plus genus. Under mitt hemkokta signum Mortal coil döljer sig en handfull böcker om träning, föräldraskap, prepping/överlevnad, sex, död och kokböcker. Alltihop ryms på sådär 30 centimeter, pga humaniorainriktningens generella ointresse för jordiskt stoft och träningstips på instagram. Varför ska jag laga mat när jag kan läsa?

Istället för att bete mig som folk vill jag åka runt i historien, vilket också avspeglas i hemurvalet av böcker, lustigt nog med svinmycket fokus på sen järnålder och diverse krig. Nischade underkategorier för denna afdelning är t ex mina jättemånga böcker om hur synd det är om folk i Skottland, särskilt hur synd det var om dem förr i tiden, och om olika stora saker av sten som finns där. Viktigast: MOSSLIKSSEKTIONEN. The P. V. Glob fandom når Beatleshysteriska nivåer här, och vårens resor till Museum Silkeborg (som just nu har en utställning med storslam i mosslik med extra allt) har inte lugnat ner mig ett dugg. Slutligen vill man emellanåt läsa om hur det INTE var förritiden: jag är skyldig till ett antal tätpackade fäntäsyserier travade på höjden i dubbla rader, som jag VISST har tänkt läsa om. När som helst nu. Men det är nåt med de där alverna med halsband på hövvet som tar emot numera.

För att kunna lösa korsord och skrämmas på fester har jag också ett par meter böcker om myter och folklore, med diverse skapelseberättelser och mustiga gubbar i af Klintberg/ Ebbe Schön-fåran. Job Anderssons episka folklivsverk låter däremot vänta på sig, och till dess får man trösta sig med Lubbe Nordström, Olof Wexionius (”ängzlans myror”), Marcus Aurelius, Karius och Baktus. I ungefär samma hyllsektion står de minst jättetråkiga litteraturklassikerna efter land, och de mest upplyftande lyrikalstren efter land, även om ordningen ibland bryts för att oliktänkande författare ska få gnugga pärmarna mot varann och utbyta idéer.

De ”vanliga” böckerna glider gradvis över i en spekulativ genresoppa på skräckklassiker (hälften tentakler), skötebarnet fantastika, dvs proto-sf från ca förra sekelskiftet, och nyare genrelitteratur under paraplyet ”weird”; Neil Gaiman (nyligen problematisk), Charles Stross, Neal Stephenson (Snow Crash, neurolingvistik-cyberpunk för pretentiösa humaniorabrudar i pocket), John Crowley, Tanith Lee, Angela Carter, Gabriella Håkansson, huggen och ohuggen ved i större och mindre partier. Ja, det ligger 250 cm övriga romaner inklämda bakom allt annat där det får plats.

Vad andra människor sysslar med är ju gôrspännande, så jag har också dragit på mig över en meter reseberättelser och diverse biografier (mest över tuffa brudar som utforskat olika öknar, eller över gubbar som stannat hemma och knarkat). Sektionen med Göteborgiana och lokalhistoria verkar växa mer ju äldre jag blir.

Vad mer? Vertigos utgivning har en helt egen hylla, det enda som är sorterat efter förlag. Serier (mest av svenska tecknare, men också en överrepresentation av seriefigurer i gul spandex, med polisonger och ADHD). Diverse folianter om konst, smink, foto, krig, tomtar och rymdskepp. Hockeytrunken med rollspel i garderoben är min pensionsförsäkring. Jag tänkte leva på den Gothconauktionen när det svenska pensionssystemet svikit mig en gång för alla.

Viktigast: hantverksböcker. Mest om dräkt, stickning, spånad, vävning, virkning, växtfärgning, sömnad, historiska plagg och fynd, samt diverse teoretiska böcker om hantverkens kulturhistoria. Detta är den största underkategorin räknat i antal titlar. Hur kan man ens klara sig till frukosten utan en titt i Tillhagens Vävskrock, jag bara frågar?

Jag har ömsat skinn ett par gånger under livet, då bokhyllan hängt med för att följa mig: från litet barn till större barn, från snorunge till student, från student till alumn, och nu senast till aspirerande kulturtant utan tålamod. Mina morföräldrars bokliga arv vilar tungt över samlingen, i den långa raden av (problematiska) Engströms bästa med fnasiga halvfranska band, till de dödstråkiga Karlfeldtvolymerna i billighetsupplaga på vinden. Erik Axel, varför lyfter det aldrig?

Det jag vill läsa och det jag vill äga kanske inte är samma saker alla gånger. Det finns en ”UT-hög” med sånt som ska konsumeras och därefter skickas vidare, tillsammans med allt som självdött i högarna, jag orkar inte med Murakami och hans tuttnoja längre, sluta gubba!

Frågan om hur stor del av ens böcker man läst är kanske mindre intressant än hur många av dem man plockat upp och påbörjat, för att därefter lägga dem i framstupa sidoläge under fyra andra halvlästa böcker, i ett vingligt jengatorn av inbillat kulturellt kapital. Jag åberopar här gubben Ecos idéer om biblioteket som vinkällare; det är inte meningen att man ska gå ner och dra i sig alltihop på en gång. Istället kan man betrakta det som en investering, en möjlighet, en känsloorgel att spela just de rätta trudelutterna på när man behöver det, i ännu ett anfall av sekulariserad själsnöd.

Slutligen är jag ingen hövisk läsare. Kanske skriver man friare i marginalen på en storpocket eller en volym i danskt band (tvi), men att gå i vild polemik med en sedan länge avdöd mumrik i dens boks marginaler är en särskild glädje. Alltför mycket vördnad gagnar sällan en läsare. Stryk under! Vik hörnen vid älsklingspassagerna för att snabbt kunna bruka verkets farmakologiska egenskaper i ett kommande nödläge. Det är din bok, och som sådan kan du betrakta den som en förlängning av din kropp. (Detta gäller inte låneböcker, men det är inte sådana vi talar om nu.) Ordet må vara heligt, men visst inte boken som föremål. I en del fall kan man köpa två exemplar av samma titel – ett att rita i och ett att låna ut eller visa, så att man inte klär av sig helt och hållet.

Under sommaren skriver Marginalia om bibliotekspersonalens privata bokbestånd. Hur ser det ut i hyllorna därhemma? Vad väljer vi att spara, och hur? Och vems bokspår kan vi urskilja i de texter vi väljer att läsa när vi inte är i tjänst?

Karl Pettersson, Humanistiska biblioteket:

Tycker du att du har för mycket böcker, eller för lite, eller både och?

Jag har rensat ganska flitigt de senaste åren så nu är det nere i en ganska bra mängd, men det är klart, färre skulle det alltid kunna vara.

Karl sorterar sina böcker enligt ett ganska löst sammanhållet system med indelningar: Skönlitteratur, med diverse underavdelningar för olika språk- och genrer

• Filosofi, religion, historia
• Konst
• Musik
• Folianter

Vad vill du läsa och vad vill du äga? Är det samma saker?

Nej, det är inte samma saker. Sedan jag började arbeta på Humanistiska biblioteket har mitt hembibliotek krympt, eftersom mycket av det som intresserar mig enkelt går att låna på jobbet. I stort sett är de enda böcker jag köper idag sådana jag använder som referens – böcker som inte finns att låna på göteborgsbiblioteken, eller som jag tänkt anteckna i.

”Det gjordes en sortering vid min senaste flytt, men det är nog inte längre lika välordnat som då. Ibland när jag kollar i hyllan så kliar det lite i bibliotekariefingrarna att styra upp alltsammans.”

Hur stor andel av dina böcker har du läst?

Walter Benjamin skriver roligt om denna fråga i sin essä Unpacking my library:

And the nonreading of books, you will object, should be characteristic of collectors? This is news to me, you may say. It is not news at all. Experts will bear me out when I say that it is the oldest thing in the world. Suffice it to quote the answer which Anatole France gave to a philistine who admired his library and then finished with the standard question, ”And you have read all these books, Monsieur France?” ”Not one-tenth of them. I don’t suppose you eat off of your Sèvres china every day?”

Jag är verkligen ingen boksamlare, så jag ligger nog lite bättre (sämre?) till med att ha läst ungefär hälften av vad som står i hyllan. Genre spelar inte så stor roll. Det jag oftast söker efter är böcker som vidgar min förståelse av världen omkring, min plats i den och mig själv. Och de får gärna locka till skratt, oavsett om de är menade att vara humoristiska eller ej.

Vad skulle du aldrig läsa?

Inte heller här kommer jag på något specifikt, men det skulle väl vara motsatsen till föregående svar, men eftersom det finns så mycket att läsa är detta aldrig ett problem. Mer besvärande är väl just de texter jag aldrig kommer kunna läsa, framför allt då de är skrivna på språk jag inte behärskar.

”Som bokmärken använder jag oftast spillbitar papper från ateljén. De är också bra att göra små anteckningar på ifall jag inte vill skriva direkt i boken.”

Är du en sinnlig läsare eller en hövisk? Dvs gör du understrykningar, annoteringar, marginalia, eller är alla böcker så omärkta och rena som möjligt?

Jag skulle säga att jag är en hövisk läsare som genomgår rehabilitering för att bli en mer sinnlig sådan. I mina böcker hemma kladdar jag lite ibland, men jag har fortfarande svårt för att knäcka ryggen på en limhäftad bok.