av Lisa Larsson
Ungefär en gång om året städar jag i min bokhylla i vardagsrummet. Det är inte den enda platsen där det finns böcker i vårt hus, men den var ett dyrt inköp när vi var nyinflyttade. Bokhyllan har 250 cm långa träskivor i ask som håller upp böckerna mellan stålgavlarna. När jag och min man skulle slå ihop våra boksamlingar i denna hylla, organiserade jag den efter ämne. Hans fackböcker om fysik, rymden och religionskritik ringlar sig fram och blandas med mitt intresse för geologi, biologi och historia. Vi möts i mitten av hyllsektionen, kring evolutionslära och livets uppkomst. Det går armar ut från huvudämnena kan man säga – där en arm handlar om vatten, en handlar om Värmland och en om krig, för att nämna några exempel. Barnböcker blandas med fackböcker och skönlitteratur efter tematik.
Jag gallrar i hyllan, så jag har alldeles lagom med böcker: under ett år fylls den på, men sedan flyttar jag om och rensar. Kommer det en bok inom ett ämne som jag vet passar i min samling, så blir jag alldeles lycklig och varm. Senast gällde det De Levande av Iida Turpeinen: redan när jag läste den första recensionen visste jag att jag skulle köpa boken, troligen tycka om den och var i samlingen jag skulle ställa den – mitt i övergången mellan ”vatten” och ”livets uppkomst och utveckling”. Och när jag i vintras köpte Samantha Harveys Omloppsbanor, visste jag att den skulle stå bland böckerna av Brian Cox, Richard Feynman och Alastair Reynolds.
När vi flyttade från vår lägenhet där vi hade stängda, äldre bokhyllor som idag rymmer min makes samling av sci-fi litteratur, behövde vi samsas med den nya bokhyllan. Då tog jag liksom över skötseln av hyllorna. I samma veva slutade jag också på Stadsbiblioteket och behövde väl få utlopp för min lust att kurera boksamlingar på något sätt. Man kan ju inte se guldkornen om det är överfullt, är min devis. Jag illustrerar också hyllan med figurer, det kan vara en keramik tingest eller en dinosaurie i plast, eller en sten funnen på ett berg.
Mina barn kanske har påverkat min bokhylla mest av alla. Att de ska omges av böcker i vårt hem är en föräldrafilosofi jag lever och andas. Det verkar vara lätt för många föräldrar idag att se till att barnen idrottar, men förståelsen för att läsning också kräver mycket träning verkar fler ha bekymmer med. Så Fabian Göransons böcker om Sveriges Fantastiska Historia står tillsammans med böcker av Jonathan Lindström, Dick Harrison, Anna Lihammer och Kristina Ekero Eriksson.
Vill jag läsa och äga samma saker? Nej inte nödvändigtvis. Ibland har jag köpt böcker först efter att jag läst dem, för att jag vill äga dem. Och böcker jag äger men inte nödvändigtvis känner något för har jag inga problem att gallra, alltså slänga eller skänka bort.
Jag har ingen aning om hur många böcker som finns i vårt hem. Skulle tro det är mycket mer än genomsnittet, men samtidigt har vi den plats vi har, jag gallrar skoningslöst varje år. Och det finns naturligtvis böcker som är olästa, livet kommer emellan ibland, men det fina är att de flesta är tidlösa. Det kommer en tid!
Jag är oerhört svag för nya fackböcker inom klassifikationen 560 (Dewey) eller Udb (Sab): Paleontologi. För ett par år sen kom Thomas Hallidays Försvunna världar som jag fortfarande tänker på och pratar om, en helt otrolig bok om jordens historia. Berättelsen om klimatets påverkan på vår jord gav hopp men också insikter om att jorden kan återuppfinna sig själv – men knappast mänskligheten. Berättelser om vetenskapliga upptäckter såsom Tidernas Fisk, Fossiljägarna, Dinosauriejägarna och Min europeiska familj kommer du definitivt att hitta i min hylla.
När det gäller böcker jag är mindre lockad av, finns det framför allt en självutlämning i litteratur idag som jag är ganska ointresserad av. Det gäller både autofiktion och biografier. Det finns en stark tro på att den enskildes berättelse är viktig att föra fram, och det kanske den är, men jag är helt enkelt inte så intresserad av det.
Det finns väldigt mycket som jag inte hunnit läsa, men ser fram emot att ta mig an; i fjol läste jag ikapp många av Eric Vuillards böcker som jag fullkomligen avgudar, och denna sommar kanske jag blir klar med Erling Kagges praktverk Historien om Nordpolen eftersom jag ska till en fjord på semester även denna sommar. Kanske läser jag Magnus Västerbros Kärlekens tid. Eller är det i år jag läser ut Jonathans Lindströms fantastiska bok Bronsåldersmordet?
Efter ett par småbarnsår är det som om jag återupptäcker läsning till viss del. Det känns nästan radikalt att som vuxen kvinna grotta ner sig i en hängmatta och hänge sig åt Madeleine Miller, Claire Keegan, Lina Wolff eller Robert Macfarlane. Och jag har turen att ha en bokklubb som överlevt alla deltagares småbarnsår och en pandemi. Den utsätter mig för böcker jag aldrig själv skulle valt – det är så nyttigt!