Månad: juli 2026

av Karin Emanuelsson

Mitt sätt att sortera böcker har ändrats genom åren.

Jag har bott på 20 ställen sedan jag lämnade Skaftö 1988 och böckerna har i stort sett alltid fått följa med, förutom till huset under en höst som au pair i London, till en lägenhet på Guldheden på 19 m² utan dusch, då jag var inneboende hos en konstbibliotekarie på Odengatan i Stockholm, och under några sommarjobb på bibliotek i huvudstaden. När jag flyttade dit ”på riktigt” minns jag att flyttkillarna kommenterade boksamlingen: ” Inte många böcker för att vara bibliotekarie.” Men det är flera år sedan.

Jag har tidigare varit förtjust i att kategorisera böckerna efter ämnen; tycker om att kunna gå direkt till hyllan med Vietnamkriget, löparböckerna, till dem om film/foto, konst, mode och naturligtvis skönlitteratur. Sedan jag lämnade ensamlivet för ett antal år sedan, har det kommit att se lite annorlunda ut; numera är böckerna till viss del färgordnade. Det var inte helt lätt att vänja sig vid detta; jag gissar att bibliotekarier är mer benägna att sortera efter ämnen, vi har ju detta i oss. Men estetiskt sett kan det fungera ganska väl ändå. Sedan är de ändå på något sätt indelade efter ett visst ämnessystem.

Jag har blivit bättre på att rensa med åren. Som ung tyckte jag att det gjorde ont i hjärtat att slänga CD- eller LP-skivor, och det gällde även böcker. Nu har jag en annan inställning.

Under en tågluff i Skottland och England 1992 släpade jag i en ålderdomlig, lånad militärryggsäck runt tunga konstböcker och några samlade verk av Oscar Wilde, böcker som jag sällan har tittat i. En sådan sak skulle inte hända idag. Idag skulle jag inte heller införliva böcker med titlar som ”The Freudian paradigm” i bokhyllan för att imponera på eventuella Majorna-killar på besök. Man får nya sätt att se på tillvaron och sin bokhylla.

Jag har rensat lite då och då; slitna pocketböcker är aldrig roliga i hyllan och en del böcker vet man att man inte kommer att läsa. Dem kan man kasta direkt. Alla mina flyttar har också gjort att rensningar är nödvändiga lite då och då.

Jag läser ständigt tidningar och då även recensioner och lyssnar mycket på radio; här får jag många bra tips och någon gång emellanåt köper jag böckerna. Det händer dock sällan.

Vad jag vill läsa och vad jag vill äga är helt olika saker för mig. Jag köper sällan böcker, har tillräckligt av dem, men ibland händer det och då är det huvudsakligen facklitteratur. Här vill man oftast gå tillbaka och läser på ett annat sätt. Skönlitteratur köper jag väldigt sällan, då får det vara en titel som jag verkligen har fastnat för, en bok som inspirerar mig på ett väldigt speciellt sätt. Jag lånar förstås böcker hela tiden, både på universitetsbiblioteket och på Stadsbiblioteket.

Jag har nog några hundra böcker. Jag har läst en del av dem, bläddrat i ganska många och några få har jag nog aldrig öppnat.

Bland mina favoritgenrer finns t ex Vietnamkriget, dräkthistoria (som den äldre termen inom biblioteksvärlden är), fotoböcker,  biografier och böcker om löpning. Något jag däremot aldrig skulle läsa är teknik- och elektronikböcker. Där går min gräns!

Många av klassikerna har jag kvar att läsa. Eftersom jag tycker att det är så roligt med nyutkommen litteratur, är det svårt att hinna med de äldre samlingarna.

De bokmärken som landar hos oss efter fjärrutlån går igen mellan sidorna; de lamineras och blir sedan perfekta för ändamålet. Mitt finaste har jag dock fått i present från Karen Blixen-museet i Nairobi. Jag kladdar inte i böckerna – har nog sett tillräckligt av detta som bibliotekarie…! Däremot har jag en hel del artiklar om de ämnen som min facklitteratur tar upp; ibland även recensioner, som förvaras i böckernas närhet.

Att bli bestulen på böcker – är det en bibliotekaries mardröm? Kanske det. Jag kan inte minnas antalet hyresgäster som har bott i mina olika lägenheter genom åren, och på en gata på Guldheden hände det: när jag flyttade tillbaka efter att ha hyrt ut till en ohygienisk sociologistudent, fattades verken Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken gul” och Roman Polanskis självbiografi. Jag har aldrig riktigt kommit över stölden av dessa böcker (trots att jag i alla fall har lyckats köpa tillbaka en av dem.)

Avslutningsvis måste jag berätta om en av mina trevligaste arbetsuppgifter som bibliotekarie: att tipsa om böcker i Radio Göteborgs ”Bokliv”, vilket jag ägnade mig åt under närmare 15 år. Jag arbetade fram en egen idé då jag framför allt presenterade facklitteratur: jag läste in mig på ämnet och intervjuade även författarna om sina böcker. Exempel på dem som jag har ringt upp och fått en pratstund med är vår Nobelpristagare Arvid Carlsson, samt författarna Karin Johannisson och Svend Brinkmann.

Från en av Marginalias anonyma bidragsgivare mottager vi tacksamt denna text!

Min åsikt är att det inte går att äga för många böcker. Däremot kan man ha för lite plats för dem, och det har jag. Alldeles för lite. Så lite att de böcker som numera inte får plats i bokhyllan (eller av andra skäl just har tagits fram), ligger på golvet, sitter på stolar, rör sig runt i en rytmisk dans som följer familjens rörelse från säng, till soffa, till köksbord, till skrivbord och så tillbaka igen. I går hittade jag Den hemliga historien på toalettgolvet, när min dotter gått ut. Det gjorde mig mycket glad och, hoppas jag, Donna Tartt också om hon vetat. 

Min man som delar mitt bokintresse har nu ett självpålagt köpstopp. Därför blev mina senaste nytillskott från Italienresan New Penguin parallel text Short stories in Italian, till mig själv, och Foto di Milano åt min man (som alltså inte kunde köpa den själv). De två har ännu inte funnit vägen in i bokhyllan.   

Vad jag vill läsa och äga är inte samma sak. Jag vill äga böcker att återkomma till. Eller att i lugn och ro njuta av längre än ett bibliotek normalt tillåter. Eller för att minnas – länder, händelser, årtal, människor som stått mig nära. Text försätter mig i olika sinnesstämningar, som musik. Jag behöver mina favoritböcker nära mig, och de böcker jag inte läst inom räckhåll. Förutom skönlitteratur står det många lexikon och ordböcker på våra hyllor, och tur är det. Utan Ord för ord, svenska synonymer i bokhyllan hade porslin flugit häromkvällen vid en familjediskussion om ordet ”jolmig” (vi har surfförbud vid middagsbordet).  

Ord för Ord på hyllan för ordböcker och lexikon gav mig även en annan insikt. Böckerna är faktiskt grovt organiserade efter ämne. De har organiserat sig själva då vi använt dem, och jag lovar att jag är helt oskyldig till en medveten organisering. Ordböcker, historieböcker, favoritböcker, bilderböcker (mina, inte barnens), fantasy, kokböcker, fysik och matteböcker, skönlitteratur och övrigt (den sistnämnda en mycket stor och ganska diffus kategori).  Hälften har jag nog läst, eller bläddrat i. Ytterligare en fjärdedel kommer jag att läsa, och den sista fjärdedelen, min mans fackböcker, lär jag nog aldrig hinna med (eller förstå).  

Jag är en hövisk läsare, men gärna med pennan i hand och ett anteckningsblock vid sidan av. Jag spar också ofta kvitton som visar var boken är införskaffad. Exlibris, eller en anteckning om vem som anskaffat boken och var, är marginalia som gör mig glad och som jag med liv och lust bejakar. I min gamla Anne på Grönkulla står en hälsning från mitt barndoms jag: ”Kära ni som läser den här boken efter mig. Jag hoppas ni får lika mycket glädje av den som jag haft /…/ man älskar den helt enkelt.” 

by Christa Shusko

When I was younger, I thought that it was impossible to have too many books, but when preparing to move across an ocean, this view changed. I’m not sure how many books I once had, but can say that when preparing to move, I thinned the herd to about 30 boxes that I thought I could not do without. That was probably less than half of what I had when starting the process. In the intervening years, I sold or gave away more than half of those books that remained in storage, whittling it down to less than 10 boxes.  

The books that remain—and the smaller percentage of those that have made their way to Sweden—are not at all well-organized. While in graduate school in the early 2000s I developed a system for organization based on which authors or books I thought might benefit from spending time together. Freud used to live on my shelves next to Kierkegaard, for example.  

As my library grew substantially over the years while moving not infrequently around the US, the organization gradually devolved into subjects or genres, with many books grouped within those categories according to author. Many were also grouped according to their use in different courses I took or taught over the years. My “system” for shelving since coming to Sweden has been more focused on simply finding open spots on shelves (my partner has a lot of books too!) and squeezing them in accordingly. A librarian’s nightmare, truly. 

I am a voracious reader of obscure (often preachy and/or trashy) late 19^th century fiction, and it has often been far easier to locate digitized rather than physical copies even prior to moving to Sweden; I still read a lot of books in that way, which made the great book purge and move less traumatic than it might have been. 

The books that I saved and the smaller number that have made their way to Sweden are ones that I have some need to reread. In terms of books that I read purely for pleasure, I have favored literature that is both concise and dense such as poetry and short stories such as Theodore Roethke, Louise Glück, and Shirley Jackson. Several books related to long-languishing research that I hope to complete someday have also made their way to Sweden. Some of these are more recent academic publications, but my favorites are the historical titles, including titles by Alice Bunker Stockham and Eleanor Kirk, both of whom were suffragists and religious visionaries who founded their own publishing companies in the late nineteenth century. 

This book details Kirk’s experience of a kind of astral projection to the planet Mars where she meets a telepathic pony and a very fit—and red as befit the planet—Christ. While I do hope to research and write more on Kirk in the future, I have published two academic chapters that discuss this particular work. 

Miller had been a devoted member of the Oneida Community or the Oneida Perfectionists which is perhaps best known for its radical sexual reforms (and its silverware). Miller wrote this book after the Community ended its “religious experiment” in the 1880s. While various editions appeared—some with quite interesting differences as regards religious language—with the earliest in 1891, Alice Stockham published a number of editions, with this one appearing first in 1898, reprinted in 1905. This was one of the titles that led to Stockham being tried on obscenity charges under the Comstock Act in 1905. She was unsuccessfully defended by Clarence Darrow, more famous for his later role in the “Scopes Monkey Trial.” The book is much less racy than one might expect based on these facts, being a version of the Lysistrata based upon the theology and practices of the Oneida Community. 

Of course a few books came along for no clear reason other than that they are fun to look at as in the case of an edition of Montaigne’s essays illustrated by Salvador Dali, and this beauty: 

The extended title goes on to describe: A book portraying the grave dangers found in the various walks of life, the pit-falls and methods of escape, a semaphore of forty danger signals, a warning note to save young men and women from wreck and ruin. Profusely illustrated with original drawings.  

av Katarina Michnik

Jag borde kanske skämmas över det här (men det gör jag inte) : privat är jag oerhört obibliotekarisk. Jag har i princip ingen ordning alls i mina bokhyllor med tre undantag: jag har en hylla för böcker om vetenskaplig metod, en hylla för kartor och en för biblioteksböcker. I övrigt är det lite vilda västern över det hela: böcker ställs där de får plats. De finns överallt där det går att få in en (bok)hylla. När jag tittar upp medan jag skriver denna text, ser jag en hylla framför mig där Hiltons No tears for queers står bredvid Kondos Konsten att städa som lutar sig mot McDougalls Born to run som i sin tur tränger ut Glasers Kanske jude. Kort sagt, ingen systematik alls och tack vare det kan bli en hel del glada överraskningar när jag tittar in i en bokhylla som jag inte har tittat på under en längre tid: ”Oj, har jag den här boken?!”. Jag har inte heller någon uppfattning om hur många böcker som finns här hemma, bara att de är för många och att jag har läst ungefär två tredjedelar av dem (enligt stickprov).

Det finns tre anledningar till min brist på ordning och systematik. Dels att jag inte tycker att det är viktigt (vilket egentligen är dumt, inte minst då jag vid mer än ett tillfälle har kommit hem med en bok som jag inte hade koll på att jag redan hade). Dels att jag inte har lyckats bestämma mig för ett system (jag har, vid olika tillfällen, testat att sortera mina böcker efter författare, titel och genre men har inte känt mig bekväm med något av dem). Dels för att många av mina böcker är på tillfälligt besök i mina bokhyllor: de lånas ut till gäster (och återlämnas inte alltid), ges bort som presenter eller byts mot andra böcker. Det finns bara åtta böcker som aldrig kommer få flytta ut och det är böckerna i serien Anne på Grönkulla. Jag brukar säga att man i dessa böcker kan hitta referenser till de flesta erfarenheter som man gör i livet. Även om jag kan dessa böcker mer eller mindre utantill, kan jag inte tänka mig att skiljas från dem.

Just eftersom jag räknar med att alla (nästan) böcker som står i mina bokhyllor förr eller senare kommer att flytta till nya hem, håller jag mina böcker så rena som möjligt. Inga understrykningar – MEN! – jag tycker ofta att det är intressant (och många gånger underhållande) att läsa andras annoteringar. Inga hundöron, inga smulor och jag tvättar alltid händerna innan jag tar i en bok, med undantag för när jag ska hantera återlämnade böcker på jobbet. Då tvättar jag händerna efteråt… Och ja, jag vet att höviska läsare kan betraktas som snobbar, men jag tycker att det handlar om att visa respekt för tinget som man har framför sig och att ta ansvar för att det håller så länge som möjligt.

Jag känner inget behov alls av att äga böcker, utan lånar helst på bibliotek och också från vänner, kompisar och bekanta. De flesta böcker läser jag ändå bara en gång (eller ingen). Jag brukar tänka att böcker är som brevduvor: att de bär information från en person till en annan och därför förtjänar de ett bättre öde än att stå oanvända, år efter år, i en bokhylla. Om jag köper en bok, är det enbart på grund av någon av följande anledningar: 1. Jag vill stödja författaren (och ja, det händer att jag köper böcker för att visa mitt stöd även om jag vet att jag inte kommer att läsa boken ifråga). 2. Det är en bok som jag kommer att rådfråga mer än en gång (som en karta eller metodbok 😉). 3. Jag har bråttom. Det jag vill läsa är däremot ofta något annat: böcker som stillar och samtidigt retar min nyfikenhet, som får mig att längta efter arbetsdagens slut då jag äntligen får plocka fram boken igen. Böcker som får mig att sucka av avund över att jag aldrig kommer lyckas formulera en mening så perfekt som den jag ser i boken framför mig.

Eftersom jag alltid läser flera böcker samtidigt, har jag inte ett bokmärke utan flera. Dock inget märkvärdigt – jag brukar vanligtvis använda vykort som är för fula eller tråkiga för att skickas.

Jag älskar skräck och magisk realism. Och dark academia, men är osäker på om den räknas som en egen genre? Något som jag vill läsa men inte har hunnit med? Bra fråga. Det är mycket! Bland annat allt av Shirley Jackson. Jag har inte ens läst The Haunting of Hill House. Och nej, det finns inget som jag rent kategoriskt säger ”Nej” till förutom texter som innehåller barnpornografi, hets mot folkgrupp eller sadism. Däremot har jag med åren fått mindre tålamod med böcker som jag inte uppskattar. När jag var yngre kunde jag pina mig igenom en bok genom att intala mig att ”Det kanske blir bättre sen”. Idag ger jag boken ett kapitel. Om jag inte måste eller vill läsa en bok efter att ha läst det första kapitlet, lägger jag den åt sidan.

Till sist: min bokhylla påverkas av i princip alla jag möter. Om någon berättar om sin bakgrund, intressen eller någon person som hen mött, brukar jag tänka ”Åh, vad spännande! Det måste jag läsa om”. Och så tar jag hem böcker om mormoner, betonggjutning eller Lars Lönnroth. Det är precis därför som jag aldrig har velat lämna universitetsvärlden: för att ha tillgång till ett aldrig sinande smörgåsbord av information.