På den åtalades bänk: Anna Lindemark
Hur sorterar jag egentligen mina böcker hemma? Kan jag ens hävda att det råder sortering, när tsundokufaktorn överskrider alla tillåtna gränsvärden? Vad är det egentligen som projiceras här? En inbillad rikedom på tid och läsutrymme som hör hemma i min studietid, eller i det himmelska överlapp i barndomen då man hunnit bli läskunnig, men också har merparten av all markservice tillgodosedd av vänliga vårdnadshavare?
Det som står i mina hyllor (och ligger i högar på alla tillgängliga ytor) i eldhästens år 2026 är otippat nog bland annat språkvetenskap och litteraturvetenskap med extra runor, inklusive det högt älskade exemplaret av The world’s writing systems. Det slök ett helt studiebidrag på sin tid, men har betalat sig många gånger om sedan dess. Helt gratis (men inte mindre älskat) var däremot morfars Cavallinlexikon, med pärmar som fallit av under hans evntuellt motvilliga latinstudier framemot mitten av förra seklet. Det finns också en del filosofi och idéhistoria, fast bara dom roliga bitarna, om hur alla varit otroligt pinsamma ända sen vi blev antropocengångare, plus genus. Under mitt hemkokta signum Mortal coil döljer sig en handfull böcker om träning, föräldraskap, prepping/överlevnad, sex, död och kokböcker. Alltihop ryms på sådär 30 centimeter, pga humaniorainriktningens generella ointresse för jordiskt stoft och träningstips på instagram. Varför ska jag laga mat när jag kan läsa?
Istället för att bete mig som folk vill jag åka runt i historien, vilket också avspeglas i hemurvalet av böcker, lustigt nog med svinmycket fokus på sen järnålder och diverse krig. Nischade underkategorier för denna afdelning är t ex mina jättemånga böcker om hur synd det är om folk i Skottland, särskilt hur synd det var om dem förr i tiden, och om olika stora saker av sten som finns där. Viktigast: MOSSLIKSSEKTIONEN. The P. V. Glob fandom når Beatleshysteriska nivåer här, och vårens resor till Museum Silkeborg (som just nu har en utställning med storslam i mosslik med extra allt) har inte lugnat ner mig ett dugg. Slutligen vill man emellanåt läsa om hur det INTE var förritiden: jag är skyldig till ett antal tätpackade fäntäsyserier travade på höjden i dubbla rader, som jag VISST har tänkt läsa om. När som helst nu. Men det är nåt med de där alverna med halsband på hövvet som tar emot numera.
För att kunna lösa korsord och skrämmas på fester har jag också ett par meter böcker om myter och folklore, med diverse skapelseberättelser och mustiga gubbar i af Klintberg/ Ebbe Schön-fåran. Job Anderssons episka folklivsverk låter däremot vänta på sig, och till dess får man trösta sig med Lubbe Nordström, Olof Wexionius (”ängzlans myror”), Marcus Aurelius, Karius och Baktus. I ungefär samma hyllsektion står de minst jättetråkiga litteraturklassikerna efter land, och de mest upplyftande lyrikalstren efter land, även om ordningen ibland bryts för att oliktänkande författare ska få gnugga pärmarna mot varann och utbyta idéer.
”De ”vanliga” böckerna glider gradvis över i en spekulativ genresoppa på skräckklassiker (hälften tentakler), skötebarnet fantastika, dvs proto-sf från ca förra sekelskiftet, och nyare genrelitteratur under paraplyet ”weird”; Neil Gaiman (nyligen problematisk), Charles Stross, Neal Stephenson (Snow Crash, neurolingvistik-cyberpunk för pretentiösa humaniorabrudar i pocket), John Crowley, Tanith Lee, Angela Carter, Gabriella Håkansson, huggen och ohuggen ved i större och mindre partier. Ja, det ligger 250 cm övriga romaner inklämda bakom allt annat där det får plats.
Vad andra människor sysslar med är ju gôrspännande, så jag har också dragit på mig över en meter reseberättelser och diverse biografier (mest över tuffa brudar som utforskat olika öknar, eller över gubbar som stannat hemma och knarkat). Sektionen med Göteborgiana och lokalhistoria verkar växa mer ju äldre jag blir.
Vad mer? Vertigos utgivning har en helt egen hylla, det enda som är sorterat efter förlag. Serier (mest av svenska tecknare, men också en överrepresentation av seriefigurer i gul spandex, med polisonger och ADHD). Diverse folianter om konst, smink, foto, krig, tomtar och rymdskepp. Hockeytrunken med rollspel i garderoben är min pensionsförsäkring. Jag tänkte leva på den Gothconauktionen när det svenska pensionssystemet svikit mig en gång för alla.
Viktigast: hantverksböcker. Mest om dräkt, stickning, spånad, vävning, virkning, växtfärgning, sömnad, historiska plagg och fynd, samt diverse teoretiska böcker om hantverkens kulturhistoria. Detta är den största underkategorin räknat i antal titlar. Hur kan man ens klara sig till frukosten utan en titt i Tillhagens Vävskrock, jag bara frågar?
Jag har ömsat skinn ett par gånger under livet, då bokhyllan gått från litet barn till större barn, från snorunge till student, från student till alumn, och till slut till aspirerande kulturtant utan tålamod. Mina morföräldrars bokliga arv vilar tungt över samlingen, i den långa raden av (problematiska) Engströms bästa med fnasiga halvfranska band, till de dödstråkiga Karlfeldtvolymerna i billighetsupplaga på vinden. Erik Axel, varför lyfter det aldrig?
Det jag vill läsa och det jag vill äga kanske inte är samma saker alla gånger. Det finns en ”UT-hög” med sånt som ska konsumeras och därefter skickas vidare, tillsammans med allt som självdött i högarna, jag orkar inte med Murakami och hans tuttnoja längre, sluta gubba!
Frågan om hur stor del av ens böcker man läst är kanske mindre intressant än hur många av dem man plockat upp och påbörjat, för att därefter lägga dem i framstupa sidoläge under fyra andra halvlästa böcker, i ett vingligt jengatorn av inbillat kulturellt kapital. Jag åberopar här gubben Ecos idéer om biblioteket som vinkällare; det är inte meningen att man ska gå ner och dra i sig alltihop på en gång. Istället kan man betrakta det som en investering, en möjlighet, en känsloorgel att spela just de rätta trudelutterna på när man behöver det, i ännu ett anfall av sekulariserad själsnöd.
Slutligen är jag ingen hövisk läsare. Kanske skriver man friare i marginalen på en storpocket eller en volym i danskt band (tvi), men att gå i vild polemik med en sedan länge avdöd mumrik i dens boks marginaler är en särskild glädje. Alltför mycket vördnad gagnar sällan en läsare. Stryk under! Vik hörnen vid älsklingspassagerna för att snabbt kunna bruka verkets farmakologiska egenskaper i ett kommande nödläge. Det är din bok, och som sådan kan du betrakta den som en förlängning av din kropp. (Detta gäller inte låneböcker, men det är inte sådana vi talar om nu.) Ordet må vara heligt, men detta gäller inte boken som föremål. I en del fall kan man köpa två exemplar av samma titel – ett att rita i och ett att låna ut eller visa, så att man inte klär av sig helt och hållet.