Pop-up! 1888

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Har du tröttnat du på att wifi-matas med strömmad underhållning? Minns du inte längre hur det var att ta eget initiativ? Handen på hjärtat, är ditt kulturella kapital inget mer än en pinsam plump på din inre parnass pittoreska sluttningar? Ta det lugnt, för det finns en lösning på dina problem: Theater-Bilderbuch.

Theater-Bilderbuch, här i fjärde upplagan från 1888, är en pop-up-bok, utgiven av J. F. Schrebier i Esslingen. Boken nöjer sig inte med att bara var pop-up, utan är samtidigt scen och manus till 4 pjäser. På detta sätt så kan du och dina (troligen motsträviga) vänner spela: Rödluvan och Vargen, Hans och Greta, De tre vise männen när de snubblar över Jesusbarnet i julnattens stjärnglans, och slutligen Hela familjen inklusive alla husdjur firar jul. En helafton med kreativa krumsprång är således räddad.

Rödluvan och vargen

Vi börjar med Rödluvan och kastas rätt in i handlingen då huvudpersonen i sin karaktäristiska huvudbonad möter Vargen: ”Guten tag, herr Graubart.” I väntan på Rödluvan har Vargen, uppenbarligen småsugen på nått, tagit sig ett mellanmål bestående av delar av orkesterns stråksektion. Ett klokt val visar det sig, för Rödluvan låter sig inte luras av Vargens förslag att plocka blommor (för att vargen ska hinna före till den intet ont anande mormor) utan Rödluvan viker icke en tum från sin fastslagna färdplan, och snuvar på så sätt Vargen på hans kulinariska upplevelse. Vargen beklagar sig i sin slutreplik över alla lydiga barn som gör som sina föräldrar säger. Personligen beklagar jag mig över en tam omgestaltning av en klassisk skräckis.

Hans och Greta
Hans och Greta

Tack och lov har vi Hans och Greta, som erbjuder en surrealistisk föreställning. Hans använder en rad simmande änder som bro, jagad av en björn iklädd en blå halsduk som bälte med tillhörande svärd, svingade en knölpåk. Björnen ser inte nöjd ut. Greta är vid det här laget i två delar, vilket troligen tyder på att björnen redan fått tag på henne. I bakgrunden hägrar det förrädiskt lockande pepparkakshuset. Spänningen är brutal. Det är med en viss lättnad man sedan spelar upp eposet ”Die Helige Christnacht” med hela 11 roller varav 7 talande och en Jesus, 5 får och en barnorkester.

Har dina vänner fortfarande inte övergett dig så kan ni spela julscenen också. Av intresse här kan vi skåda hunden Karo föra ett gemytligt samtal med katten Mitzi som döljer sig i kulissen. Pjäsen slutar tydligen lyckligt, för sista manusanvisningen uppmanar till allmänt jubel där även Mitzi och Karo deltar.

Theater-Bilderbuch: vier Scenen für das Kinderherz mit ganz neuen Dekorationen und Text in Versen  av Franz Bonn är ett nykatalogiserat tillskott till en av våra större specialsamlingar, Herbert Blomstedt Collection. Pop-up-boken är ett charmigt boktryck i klara välbehållna färger och gör ett smått imponerande intryck då den vecklas ut. Mekaniska böcker av denna typ tenderar ofta att förstöras efter ett tag, på grund av hoplimmade smådelar och lekfull hantering. Denna bok är dock välbevarad, sånär som på några mindre skavanker, och som sådan bokhistoriskt intressant. Pop-up-boken som företeelse har anor från 1100-talet och riktade sig från början in på en vuxen målgrupp, men det var under 1800-talet som den blev populär främst som underhållning för barn. Industrialiseringen av boktryckarkonsten, men bland annat möjligheten att mer effektivt trycka i färg, gjorde att man snabbare och billigare kunde göra kolorerade böcker. Innan den färglitografiska tryckmetoden utvecklades i början av 1800-talet var det främst genom handkolorering som man kunde uppnå samma sak, en tidsödande och därmed dyr process. Handkolorering förekom sida vid sida om färglitografin fram till andra halvan av 1800-talet då färgtryck helt tog över. Som avslutning kan nämnas att baksidan av Theater-Bilderbuch gör reklam för förlagets övriga utgivning, för den som önskar fortsätta utveckla sitt kulturella kapital.

Vega-dagen, 24. april

Text av Anders Larsson, Humanistiska biblioteket, förste bibliotekarie på Handskriftsavdelningen.

Den 24 april har Vega namnsdag. Dagen firas till minne av att polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) just denna dag år 1880 återkom till Sverige med fartyget Vega efter sin framgångsrika kringsegling av den eurasiska kontinenten, d.v.s. framträngandet sjövägen från Europa norr om Sibirien till Berings sund och Stilla havet. Sedan år 1901 finns namnet i den rikssvenska almanackan som en hyllning till Nordenskiöld och Vega-expeditionen.

Nordenskiöld var vid denna tid en mycket meriterad forskare och hade tidigare genomfört ett antal expeditioner till Karahavet, Spetsbergen och Grönland med goda resultat. Sporrad av dessa erfarenheter planerade han därför att utsträcka sina resor än längre österut, och det är nu planerna på hans största företag som polarforskare börjar ta allt fastare form, nämligen att med ett fartyg runda Europa och Asien norrifrån och på det sättet fullborda Nordostpassagen, något inget fartyg ännu gjort vid den här tiden. En bakomliggande orsak var, liksom vid de tidigare Sibirienexpeditionerna, att undersöka möjligheterna för framtida handelsförbindelser. Ett företag som detta skulle naturligtvis bli mycket dyrt att genomföra, och kostnaderna för expeditionen delades därför lika mellan kung Oscar II, grosshandlare Oscar Dickson i Göteborg och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakoff. Expeditionsfartyg kom att bli barkskeppet Vega vilket för ändamålet inköptes från AB Ishafvet i Göteborg. Detta fartyg bedrev tillsammans med systerfartyget Capella fångst av säl och val i farvattnen utanför Grönland och Spetsbergen. Efter att ha legat i Karlskrona för diverse tillrustningar vid flottans varv återkom Vega i juni 1878 till Göteborg där ytterligare proviant och utrustning för den långa resan togs ombord. Här anslöt sig även de vetenskapliga medarbetarna Anton Stuxberg (1849-1902), zoolog, Frans Reinhold Kjellman (1846-1907), botanist, Ernst Almquist (1852-1946), läkare, Giacomo Bove (1853-1887), italiensk marinlöjtnant, hydrograf, Andreas Peter Hovgaard (1853-1910), dansk marinlöjtnant, hydrograf samt Oscar Nordqvist (1858-1925) finsk gardeslöjtnant, expeditionens tolk och även zoolog.

Expeditionen hade med andra ord en internationell prägel i enlighet med tankar framförda av polarforskaren Carl Weyprecht om samarbete över nationsgränserna. Vega bemannades med folk ur svenska flottan och stod under befäl av kapten Louis Palander (1842-1920) vilken tidigare seglat med Nordenskiöld under expeditionerna till Spetsbergen 1868 och 1872-1873.

Den 4 juli 1878 var det så äntligen dags för avfärd och Vega lämnade Sverige för nästan två år framåt. Efter att ha passerat Nordkap och gått österut genom Karahavet rundade man Sibiriens nordspets Kap Tjeluskin. Man gick vidare österut längs Sibiriens norra kust genom det som idag kallas Laptevhavet och nådde nästan fram till Berings sund. Denna del av resan gick utan större problem eller dramatik, dock besvärades man emellanåt av dimma. Emellertid stängdes fartyget inne i isen strax före sundet och man tvingades övervintra vid en plats kallad Pitlekaj. Det var alltså mycket nära att man hade lyckats klara av genomseglingen av Nordostpassagen på en säsong. Den påtvingade övervintringen gav dock ett rikt vetenskapligt utbyte och man hade även ett flitigt umgänge med ursprungsbefolkningen, tjuktjerna, på platsen. Dessa led brist på åtskilligt och expeditionen fick därför bistå med bland annat matransoner. Isen låg länge fast och först i juli 1879 lyckades Vega ta sig ur dess grepp och via Japan fortsätta sin färd mot Europa. Återresan artade sig till ett verkligt triumftåg och var man kom blev man föremål för storartade hyllningar. Hemkomsten till Stockholm den 24 april 1880 då Vega under stort jubel gick in till slottet i Stockholm och mottogs av kung Oscar II blev naturligtvis den stora slutklämmen och dagen kallas alltså ännu för Vega-dagen i den svenska almanackan. Nationalyran stod på topp och Oscar Dickson adlades, medan Nordenskiöld och fartygschefen Louis Palander tillerkändes nationalbelöningar på livstid.

Samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek innehåller åtskilliga Vega-minnen av olika slag. Expeditionens zoolog, Anton Stuxberg, efterlämnade ett omfattande arkiv, vilket förutom en stor mängd korrespondens även innehåller hans dagbok från expeditionen. Stuxberg var sedan studietiden i Uppsala också vän med författaren August Strindberg, vilken i litterär form skildrar Vegas hemkomst i berättelsen Triumfatorn och narren ingående i novellsamlingen Sagor, 1903.

AB Ishafvets arkiv är även det ett spännande material där man kan följa turerna kring hur Nordenskiöld och Dickson köpte Vega, men även hur hon efter expeditionen såldes tillbaka till rederiet. Fartyget avyttrades senare till ett skotskt rederi och slutade sina dagar 1903 då hon sjönk utanför Grönland.

Som antytts innan, firades på olika håll Vegas lyckliga hemkomst efter expeditionen. Studentkåren vid Uppsala universitet arrangerade festligheter där flera specialkomponerade visor framfördes. Dessa trycktes även som små pamfletter vilka utdelades till deltagarna.

Några sådana småtryck i ingår i Ellen Fries (1855-1900) arkiv och där återfinnes även hennes inträdesbiljett till högtidligheterna som studentkårens gäst. Ellen Fries var historiker och är idag ihågkommen huvudsakligen för att hon blev Sveriges första kvinnliga filosofie doktor 1883. Hon gjorde även betydande insatser inom kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet och var bland annat med om att konstituera Fredrika Bremerförbundet, Svenska kvinnors nationalförbund och Nya Idun. Ellen Fries var även aktiv som skriftställare och publicerade en mängd artiklar i tidskrifter och dagspress som Dagny, Framåt, Verdandi, Aftonbladet och Stockholms Dagblad.

A.E. Nordenskiöld var uppenbarligen en idol för Ellen Fries eftersom hon på en av sina fickdagböcker klistrat dennes porträtt på främre pärmen.

Bye Bye Byron

Dagens datum: den 19 april för 199 år sedan (vi återkommer nästa år med ett jubileumsinlägg) avsomnade George Gordon Byron vid 36 års ålder, efter att ha ådragit sig en oklar läbbig febersjukdom under belägringen av Mesolongi i dagens Grekland. ”Död före 40 i obskyrt frihetskrig” torde smälla ännu högre än The 27 Club.

Lord Byron on his Death-bed (c. 1826). Joseph Denis Odevaere  (1775–1830) .
Ev. något förskönad.

Förstaupplagan av Harold Nicolsons utmärkta Byron: The Last Journey finns givetvis i våra samlingar, och därtill i ett flertal senare, plånboksvänligare upplagor – för dig som känner en obetvinglig lust att annotera din egen bokhylla, och begå vild kulspetspolemik i den förhoppningsvis generösa marginalen.

Viktigast i sammanhanget är naturligtvis att uppmärksamma Byrons främsta bidrag till eftervärlden: dottern Ada Lovelace. ”Hennes ’poetiska vetenskap’ drev henne fram till frågeställningar kring den analytiska maskinen som rörde relationen mellan människa och samhälle å ena sidan och tekniken som ett redskap å den andra” (citat herfra), och det kan ni tänka på när ni begrundar hemtentans död och demokratiseringen av det akademiska fusket i klorna på ChattGPT under återstoden av 2023 och framåt.

Ja.

Ada Lovelace, 1815-1852.
”Analyst and metaphysician.”

Frankofona fånerier

Dagens oväntade bonus kommer i fem band med gott om gullkrusidull på alla lediga ytor. L’histoire – la vie – les mœurs et la curiosité : par l’image, le pamphlet et le document (1450-1900) verkar handla om precis allt under solen, och innehåller en förtjusande liten titelbladsvinjett föreställande ett bokbål (sic, sick!).

Om inte detta är den upplyftande tisdagsironi man behöver, så har vi ändock inget bättre att erbjuda!

Fotokvaliteten avspeglar den hysteri som driver en att ta blurriga mobilfoton i skakigt lysrörsljus, men ändå!

Före Grindhouse

Det är fredag! Och vi skänker en tanke åt Alm, Helge och hans finger i hålet i dammen. Tack Helge för att du vårdar dig om vår moral! Trevlig helg!

#ungdomsproblem #TGIF #hurhadepowerpointensettut?

Skuret i trä

Som en motvikt till alla gulliga påskkaniner erbjuder vi i helgen en lite kärvare estetik; här, ta lite träsnitt.

Johannes Praetorius: Blockes-Berges-Verrichtung, Leipzig 1668

Johannes Praetorius är en kanhända orimligt långsökt latinisering av Hans Schultz kallad Praetorius Zeitlingensis för minimal/maximal förvirring. Praetorius föddes 1630 och dog 1680 i Leipzig. Han undervisade med jämna mellanrum vid universitetet i Leipzig, men var främst verksam som skriftställare och redaktör. Bland annat sammanställde han flera samlingar av folksagor och legender. Han ägnade sig särskilt åt att samla material om jätten Rubezahl.

Om detta kan man läsa i Daemonologia Rubinzalii utgiven i Leipzig 1662. Den mer fullständiga titeln lyder Daemonologia Rubinzalii Silesii, Das ist ein ausführlicher Bericht von dem wunderbarlichen sehr alten und weit beschrienen Gespenste dem Rübezahl, Welches sich auff den Gebürgen in Schlesien und Böhmen den Wandersleuten zu öftern in possierlicher und mannigfaltiger Gestalt und mit seltsame Verrichtungen erzeiget: Nebst vielen anderen nachdencklichen Erzehlungen von Betröcknissen un den führnehmsten Schlesischen Raritäten: wie auch sonsten mehren kurzweiligen Schosen gänzlich aus vielen Scribenten zusammen gezogen durch M. J. Praetoriu. Säg det fort, gärna efter en rejäl påskbordsnubbe!

Träsnittet ovan kommer dock ifrån hans snärtigt betitlade Blockes-Berges Verrichtung oder ausführlicher geographischer Bericht von den hohen trefflich alt- und berühmten Blockes-Berge: ingleichen von der Hexenfahrt und Zauber-Sabbathe, so auff solchen Berge die Unholden aus gantz Teutschland Jährlich den 1. Maij in Sanct-Walpurgis-Nachte anstellen sollen; Aus vielen Autoribus abgefasset und mit schönen Raritäten angeschmücket sampt zugehörigen Figuren; Nebenst einen Appendice vom Blockes-Berge wie auch des Alten Reinsteins und der Baumans Höle am Hartz. Scheibe, Leipzig; Arnst, Frankfurt am Main 1668. Säg aldrig att vi inte älskar långa titelfält!

För den som inte får nog av förhäxande träsnitt, rekommenderar vi fortsatt fördjupning via Woodcuts and witches av Jon Crabb, och önskar därmed Marginalias läsare en trevlig påsk!