Författare: Kristina Sevo

Text och bild av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Varför inte kika lite på Ludvig Holberg? Från och med nu är detta extra lätt eftersom bibliotekets Holbergsamling precis, efter blott 88 år, har blivit färdigkatalogiserad. 1935 donerade boksamlaren, till vardags apotekaren, Gustaf Bernström sin samling med böcker av och om den norsk-danske författaren Ludvig Holberg (1684—1754) till biblioteket. Denna samling blev förnämligt förtecknad av Lage Hulthén 1959, i form av Collectio Holbergiana, som dock endast finns som tryckt bok. Men sedan ett par veckor tillbaka är samlingen helt katalogiserad och sökbar i våra ordinarie system. Samlingen innehåller cirka 500 volymer och täcker in Holbergs hela författarskap, med böcker utgivna från 1711 till 1900-talet.

Ludvig Holberg var under sin livstid framför allt historiker, men är idag kanske mest känd som författare till en rad komedier som hans samtid fann mycket underhållande. Den komedi som spelats mest, och som fortfarande spelas, är Jeppe paa Bjerget, på svenska Jeppe på berget, i vilken huvudpersonen Jeppe påstår att alla säger att Jeppe super, men ingen frågar efter varför han super. En vink: Orsaken enligt Jeppe övertygar näppeligen. Temat som pjäsen mynnar ut i är människors tendens att bli maktgalna av makt. I Bernströms Holbergsamling finns en rad utgåvor av Jeppe, bland annat en sällsynt svensk utgåva från 1735.

Holberg skrev de flesta komedierna, åtminstone 20 av 31, under blott 3 år, mellan 1722—24. Dessa gavs sedan ut som en tryckt samling, med den ofta förkortade titeln: Den Danske Skueplads. Holbergsamlingen innehåller hela 29 danska utgåvor av denna, utöver dussinet samlingar i översättning. Ett mycket slitet exemplar av en volym från 1758 har uppenbarligen utgjort manus för en svensk teatergrupp, då det på sista bladet står fyra namn upptecknade såsom varande ”Actörer”. Samtliga av Holbergs 31 komedier finns dessutom som enstaka tryck i Holbergsamlingen, sammanlagt finns 91 exemplar av dessa tryckta från 1700- till 1900-talet. För dem som önskar följa Holbergs komiska tryckhistoria under 200 år är detta en bekväm plats att börja på.

Holberg skrev dock en hel del annat. I den skönlitterära produktionen finns det komiska hjälteeposet Peder Paars, som kan sägas vara en parodisk efterbildning av Odyssén. Vi finner också Niels Klims underjordiske reise, som är en satirisk roman i samma anda som Thomas Moores Utopia eller Jonathan Swifts Gullivers travels. Niels Klim-utgåvorna är oftast illustrerade och ger exempel på en del udda varelser som Niels stöter på i underjorden.

Något som inte ska glömmas bort är att Ludvig Holberg var en författare formad av upplysningstiden. Tidigare hade vetenskapen varit underordnad teologin, men kom under upplysningstiden att frigöra sig från den, för att mer grunda sig på erfarenheter, på empiri. Holberg verkade i och bidrog till denna utveckling. Även om det numera är komedierna han är mest känd för ägnade han sin mesta tid åt historisk forskning och skrev Dannemarks og Norges Beskrivelse (1729), Dannemarks Riges Historie (1734—35), Almindelig Kirke-Historie (1738) och Jødiske Historie (1742). Alla dessa finns i sina förstaupplagor i samlingen.

Bokbanden i Holbergsamlingen är i stor utsträckning samtida band i relativt gott skick. Många är påkostade, vilket möjligen kan spegla Holbergs status som författare under 1700-talet. Andra band har samlingsbyggaren Gustaf Bernström låtit binda om, oftast av hovbokbindare Gustaf Hedberg. Dessa band är lätta att känna igen då de har Bernströms förgyllda monogram på banden pärmframsidor. En del av häfteseditionerna är i något sämre skick, framför allt de utgivna på 1800-talets senare del, men det viktiga är att de är intakta i sin helhet, och som sådana vittnesbörd på tryck- och utgivningshistoria.

Innehållet i samlingen täcker in Holbergs hela skriftliga produktion och upptar historia, kyrkohistoria, geografi, biografi, moralfilosofi, publicerade brev, skönlitteratur på prosa och vers, samt komedier. Därtill finns verk av andra författare som bygger på eller är inspirerade av Holbergs verk. Det finns även en mindre del bibliografi, samt verk om Ludvig Holberg. Ett par av de verkliga rariteterna i samlingen är det mycket sällsynta subskriptionstrycket för praktupplagan från 1772, icke att förglömma själva praktupplagan. Samt en utgåva av Niels Klim 1766 som fortfarande befinner sig i det tillstånd då den lämnade tryckpressarna, som 26 osprättade häften i ypperligt skick.

Slutligen finns också några separata illustrationer till Holbergs verk, samt en teateraffisch från 1845. I bibliotekets vanliga samling finns också ovanligt mycket av Holberg, så sammantaget kan Humanistiska biblioteket uppvisa en heltäckande bild av utgivningen av Ludvig Holbergs skrifter, vilket fint illustrerar Holbergs författarskap och dess bokhistoriska kontext.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Världen kan vara förvirrande. I synnerhet är det svårt att navigera i den besynnerliga skärgård som andra människors åsikter utgör. Kort sagt är allt du gör fel i någons ögon. Tack och lov skapades vett- och etikettsböckerna, för att du ska veta hur just du ska bete dig. Eller ”tack och lov” är kanske inte rätt ord. Det kan vara lätt att roas av dessa böckers ofta förnumstiga pekpinnar eller att skaka på huvudet åt äldre ”etikett” som idag känns som hopplöst föråldrat dravel. Samtidigt är böckerna en fängslade spegel över samhällets syn på kön och klass. Fängslande, roande och hopplöst föråldrat dravel … låt oss ta en titt.

Den goda tonen i alla lefnadsförhållanden illustrerar att saker som idag kan vara kul, men kanske inte mer, var livsviktiga 1884 – som dans: ”Att lära sig dansa är ett äkta villkor för en och hvar”. Enligt boken tycks det som att damer föds dansande med naturlig grace och elegans, för även om kapitlet börjar med att villkora dans från både ”herre” och ”dam”, så handlar kapitlets 4,5 sidor enbart om vilka krav som ställs på herren. Eller inte riktigt. I en halv mening konstateras att damer nog också kan ta lektioner, men att det är självklart att ”de flesta så lätt lärt sig denna konst”. För att än mer poängtera skammen i att inte kunna dansa understryker boken: ”Ännu sämre än en herre, som alls icke dansar, är för sällskapet en, som dansar dåligt”.

Så dans var viktigt 1884. Amman då? Inte så mycket. Amman vistas kanske bara under en övergående period i huset, men ack så ”dåligt inflytande” hon kan ha. ”Med få undantag är amman en alldeles obildad person”, som trots detta kommer ”med pretentioner”. Etiketten påbjuder därför att moderns främsta uppgift är att se till att amman inte ”blifva herskande”. Boken konstaterar också att ammans liv innan hon tillträde som amma säkert var mödosamt och att man därför inte ska befria henne från ytterligare arbete i hemmet. Nej, låt henne jobba ännu mer … lite paradoxalt kan man kanske tycka, men tydligen är ett mödosamt liv ”gagneligt” för en amma.

Lämnar vi 1884 och hoppar fram till 1926 och Mannen i sin prydno så finns amman även där, som något murket i hushållet som man inte ska låtsas om. Det poängteras att om man ska förtälja en, förmodligen underhållande, anekdot aldrig ska avslöja att man hört den från sin amma, om så nu är fallet. Hur nu mannen någonsin befattat sig med småbarnen så länge att han lyckats höra något från amman förtäljer icke boken. För i Mannen i sin prydno är det tydligt att mannen har en central uppgift, att arbeta: ”att förtjäna de nödvändiga pengarna … [och] sköta sitt arbete med sådant intresse och sådan flit, att hans ställning förbättras och hans inkomster stiga i samma mån, som hans ungar ökas och utgifterna växa”. Något av ett Sisyfosarbete kan tyckas, men så ligger det alltså till. Jobb, jobb, jobb!

Mannen i sin prydno reglerar för övrigt strikt hur konversationen ska gå till. Bland annat ska man inte anmärka om någon råkar ”förväxla Corneille med Racine” även om detta uppenbarligen är en av de mer svinaktiga sociala fadäserna. Om man trots allt ska motsäga någon så bör det ske ”med ett leende på läppen och i sirlig form: Jag ber om ursäkt, men jag skulle här riskera ha en annan åsikt.”

För Kvinnan i sin prydno från samma år gäller först och främst en enda sak: att behaga. Kan kvinnan detta är hennes lycka gjord. Då kan hon vara ”okunnig om multiplikationstabellens mysterier”, ”gå klädd i bomullsblus”, ”vara dum som en sjöstjärna” och ändå kommer rosor att spira på hennes stig. Vad var det de skrev? Jag ber om ursäkt, men jag tror att jag här riskerar att ha en annan åsikt!

Det finns dessutom ett kapitel om kyssar. ”För det första skall hon aldrig kyssa en man. Det är han som ska göra’t”. För mannen är en jägare och måste få känna sig manlig, så kvinnan ”låter kyssa sig”. Av vem undrar du nu? ”Aldrig av första bästa. Aldrig annat än efter grundliga förarbeten från mannens sida.” Sedan följer instruktioner för hur förarbetena kan se ut … vilket man hade kunnat förvänta sig borde ha funnits i Mannen i sin prydno, men så icke. Den schematiska bilden som målas upp är: 1) Mannen flirtar. 2) Flirten ”förtätas” till kärlek, ”eller något liknande”. 3) Mannen försöker kyssa kvinnan. 4) Kvinnan avvisar energiskt ”alla försök till kyssar”. 5) Mannen fortsätter försöken. 6) Kvinnan protesterar lite mindre. 7) ”Och så är saken färdig”. Någon? Riskera en annan åsikt? Eller varför inte ”något liknande”. Kapitlet lyckas på några få artiga sidor förolämpa både kvinnor och män, samt mänskligheten. Styvt jobbat! Det är något av en lättnad att läsa nästa kapitel: ”Dansa och tala franska”. Gör det bra, men stila inte, är kontentan.

Ett annat påbud för Kvinnan i sin prydno som bör vara stressande är: ”Var ny varenda dag!” Men ”var naturlig”. Då är man dock hjälpt av att man här får svaret på den fråga som gäckat oss i alla tider: ”Bobba eller shingla” håret? Svaret är: Bobba!

Låt oss hoppa fram i tiden och se vad vi kan lära oss. Etikett och god ton från 1932 har en mängd illustrativa foton som pedagogiskt visar oss vad vi ska göra eller inte göra. Som att inte titta sig i alla speglar som kommer i ens väg.

Eller väta fingret när man bläddrar i böcker. Vi som läst Umberto Ecos Rosens namn nickar instämmande åt just detta.

Sedan finns en essentiell bildserie i konsten att äta sparris. Som vi väntat på detta! Stämningen under fredagsmyset är räddad!

En personlig favorit är dock boken Det passar sig inte, som kommit ut i många upplagor (här från 1886). Hela boken är upplagd utifrån devisen att vissa saker inte passar sig att göra. Dessa listas tematiskt, men utan inbördes ordning och ofta till synes utifrån ett sinnesrubbat godtycke.

Annat som inte passar sig är: ”Det passar sig inte, att inte vara ytterst snygg”. ”Det passar sig inte, för någon, att pomadera håret”. ”Det passar sig inte, att tro, att öfrig mensklighet har särdeles sundt förnuft”. ”Det passar sig inte, att vid smörgåsbord vara beväpnad med glasögon, pince-nez eller lornjett”. ”Det passar sig inte, att offentligen peta sig i hufvudet – ty man kan ju få stickor i fingrarna”. Och som sista exempel:  ”Det passar sig inte, att låta hatten luta för starkt framåt, ännu mindre bakåt, och aldra minst åt ena sidan”.

Herrar lyfter för övrigt på hatten för snudd på allt. Utifrån ett visst mönster, beroende på tid, plats, social kontext, och vem man hälsar på. En sida ur E. Tiketts Hur man uppträder korrekt, femte upplagan från 1960, illustrerar den veritabla vetenskap som hattlyftandet är.

Så … nu känner ni till vilka förhållningsregler som gäller inför helgens sociala krumsprång. Enklast är kanske att stanna hemma.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Idag hoppar vi nästan 170 år tillbaka i tiden och tar oss en titt på en till synes oansenlig och något sliten karta. Det är Jernvägs- och telegraf-karta öfver Medel-Europa. Mars 1855, utgiven av Philipp J. Meyers förlag i Stockholm och överkomlig (åtminstone 1855) för det facila priset av 16 skilling banco.

Kartan illustrerar, precis som titeln antyder, järnvägs- och telegraflinjer i Europa … eller Medel-Europa, vad det nu innebär. Kartan ger en fin ögonblicksbild av denna infrastruktur under Europas industrialisering. Som sådan är den intressant, för den visar både existerande järnvägar och telegraflinjer, men också sådant under arbete. Just här i mars 1855 är vi alltså mitt uppe i en omvälvande process som förändrade människans möjligheter till kommunikation över stora avstånd.

Sverige fick sin första kommersiella järnvägslinje 1856, vilket också är anledningen till att kartan bara uppvisar telegraflinjer i Sverige. Nästan hälften av dessa är sådana under arbete. Första kommersiella telegraflinjen mellan städer i Sverige etablerades 1853, mellan Stockholm och Uppsala, så det har trots allt hunnit hända en del. På kartan ser vi hur det såg ut efter bara cirka 1,5 år. Noterbart är att det pågår en febril verksamhet för att bygga ut telegrafin.

Skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är gigantisk. Storbritannien var först ut i världen med kommersiell tågtrafik, vilket skedde redan 1825. Första kommersiella elektriska telegraflinjen anlades 1839, också i Storbritannien, från Paddingtons station till West Drayton, för att tjänstgöra vid just järnvägen. Utvecklingen fram till 1855 har uppenbarligen gått snabbt. På kartan är Storbritannien en civiliserad härva av järnvägs- och telegraflinjer, jämfört med Sveriges bortkomna småtrådar som tycks stå med hatten i hand vid kusterna.

För er med god syn, tålamod och en brinnande lust att själva uttolka vilka streck som är järnväg och vilka som är elektrisk telegrafi, och vad som är existerande och vad som är under utbyggnad, lämnas här en guide över vad som är vad. Helgen är, som synes, räddad.

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

September. Denna nionde månad med sjundemånadsnamn. Den vemodiga brytpunkten mellan sommar och höst; paradoxen som är ett begynnande förfall i skördetidens överflöd. Den tid då träden förvandlas till paletter som förgrund till flyttfåglarnas söderlängtande pilsiluetter. Det lyriska sinnelaget bubblar upp i själen med en sådan invokativ kraft att … man blir lätt illamående av sig själv. Precis, den September.

Känner du av detta symptom är du ingalunda ensam. Många poetiska själar på jakt efter det perfekta adjektivet och den förlösande metaforen har känt samma sak. Om vi tar oss ett dopp i de lyriska delarna av det intellektuella hav andra kallar bibliotek, finner vi ett antal diktsamlingar som låtit September styra stroferna.

Till att börja med har vi Ruben G:son Berg, Albert Henning och Josef Oliv som alla har skrivit diktsamlingar med den okonstlade titeln: September (1919, 1936 & 1945), en månad som de ger omdömet ”så kall i färgen” (G:son Berg), ”blåa månad, då allt förklarat står” (Henning) och ”[kom] september, med din svala frid/och lär mig rätt begå min sista tid” (Oliv) Här finner vi den kyliga September, men det är den befriande kylan hos ett avslöjande facit.

Det finns dock poeter som känner att ordet ”september” i sig själv inte förmår uttrycka den lyriska brygd som sjuder i deras bröst. De utnyttjar, troligen med en suck av tack, det svenska språkets sammanbindande och därmed utökande möjligheter. Vi har Edith Södergran med Septemberlyran (1918), Karl Asplund med Septemberskyar (1957) och Jacques Werup med Septemberljus (1990). Här står ljuset i fokus, som i Södergrans ”Ljusfälten”, skriven i september 1918, där hon övertygad hävdar att hennes ”ljusa horisonter stå/över jordens stormande natt”. Medan både Asplund och Werup gillar höstljuset i sina dikter ”Höstljus” och ”Höstens ljus”. Här finner vi ju den poetiska paradoxen igen: höst=det blir mörkare, men dess ljus är … ljust – ”alla gamla vanda ting/av ljuset får/en helig ring” (Asplund), ”septembers brinnande glas – /då allt tycks på väg/att bli sig självt igen” (Werup). Så höst är mörker, men ljus är Jag och Jag är bra. Bifalles!

Sedan har vi ett gäng som använder September mer som en allmänt accepterad metafor för något som inte behöver förklaras närmare. ”Hur är det?” ”Jo det är, du vet, liksom september”. ”Ah, så pass, jag fattar.” Här finner vi Fredrik Vetterlund med Sommar och September (1911) och Olle Orrje som höjer insatsen med sin samling Sommar i September (1991). Gunnar Balgård har sitt fokus på våra bevingade vänner i Flest fåglar i september (2022), medan Kristian Lundberg fokuserar framåt i samlingen Genom september (1991). Olle Nivenius har den mest avslappnade titeln i Under fikonträdet: skisser i september (1994). September tycks inte längre vara hotfull, men heller kanske inte lika hoppfull? Den finns där i utkanten av sommaren, men vi tar oss genom den och går vidare.

Låt oss inte analysera för mycket. September är till för att upplevas, poesi likaså. Så ut i lövparkerna eller häng i ett regnigt fönster med valfri tröstande dryck. Läs en dikt eller skriv ett epos, du är som synes i gott sällskap. Framför allt, låt inte det annalkande mörkret (och den där själsliga marodören november) göra dig dyster, för vi närmar oss våren igen. Titeln på detta inlägg är ju ett citat från ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt … men det visste ni väl redan.

Alla diktsamlingar som omnämns finns naturligtvis på Humanistiska biblioteket.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Så länge böcker har funnits så har böcker illustrerats. Ett av de vanligaste sätten att trycka illustrationer på har varit medelst kopparstick, vilket innebär att man i en kopparplåt ristar in en spegelvänd bild. Därefter gnuggas bläck ut på plåten och slutligen torkar man av överflödet. Kvar blir bara det bläck som samlats i de inristade spåren. Det är sedan dessa spår som blir den tryckta ytan på pappret.

Utvikningsblad är sådana illustrationer som är så stora att de måste vikas för att få plats i boken. Oftast handlar det om ett par vikningar, men låt oss inte bry oss om sådana futtiga utvikningsblad. Det längsta utvikningsbladet jag sett, och som enligt uppgift är Skandinaviens längsta, är den som illustrerar Karl X:s begravningsfölje i Samuel Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, tryckt i Nürnberg 1696. Erik Dahlberg stod för förlagorna till kopparsticken. Den är 4,5 meter (ja, ni läste rätt) lång och är en myllrande översikt över inte bara begravningsföljet utan också över Stockholm, med allt från brinnande slott, eleganta hus, mullrande skeppsbataljer och stadsdelar med det talande namnet Vulgo Söder-Malm. Nog med ord, nu bild.

För att få plats att vika ut allt så blev det en fotosession i bibliotekets konferensrum. Ni kan använda stolarna som referens för att få en uppfattning om storleken på kopparsticket. Humanistiska biblioteket har för övrigt tre exemplar av De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, i tre olika samtida bokband. Vi har den dessutom en fransk och en tysk upplaga, båda tryckta 1697. Utvikningsbladet finns med i alla 3 olika upplagor.

Utvikningsbladet är tryckt i cirka 40 cm stora delar som sedan klistrats ihop av bokbindaren då bandet gjordes. I det tyska bandet tycks det som att bokbindaren glatt påbörjat arbetet med att klistra ihop bladen som skulle bli utvikningsbladet, sedan sneglat på högen med kopparstick att klistra ihop och bedrövat utbrustit ”Ah men vad fa-an, skojar ni!” Sedan gett upp och bundit in delarna som vanliga boksidor. Det var väl fredag och stackarn ville hem.

De 3 upplagorna (5 exemplaren) är tagna från våra specialsamlingar Herbert Blomstedt Collection och Snoilskysamlingen, samt från vårt gamla vanliga bôs.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Ni vet hur ett bokband vanligtvis ser ut. Idag kan det vara småtråkiga kartonnageband, som består av kartong som en del gånger fått ett skyddande plastfilm och i bästa fall ett bokomslag. Är det lite finare band så består bandet av klot, det vill säga tyg, och så finns det naturligtvis skinnband. Under bokens hela historia har man dock experimenterat med olika material att binda in böcker i. Och det är väl lika bra att säga det, eftersom ni tänker på det: Ja, det finns även böcker inbundna i människohud. Ett mer känt exempel är när läkaren Andreas Vesalius (1514-1564) gav ut sitt anatomiverk De humani corpori fabrica 1538, och band lämpligt nog in ett exemplar i just människohud. På Humanistiska biblioteket har vi dock, vad vi vet, inga böcker i människohud, men vi har en hel del andra ovanliga bokband.

Låt oss börja med andra material än vad vi är vana vid: sammet och bambu. Här är nya testamentet på koreanska, tryckt 1896. Bokbandet har en grön sammetsrygg och pärmar med snidad bambu och är en förtjusande liten tingest.

Även britter kan lockas av trä. En utgåva av Walter Scotts Lady of the lake, utgiven av Adam and Charles Black (1874) har pärmar i trä som även är tryckta. På baksidan finns två fotogravyrer och på framsidan har troligen ett foto klistrats in i en försänkning i träytan, och allt har sedan lackats. Allt ger ett kuriöst intryck, men lockar till omedelbar hantering, för det är en nätt volym och pärmens svagt buktade kontur ligger fint i handen.

En bok som kanske inte vill lite mer, utan snarare inte bryr sig, men som just därför har blivit lite mer, är Coronae Imperialis, av Petri Sardi, tryckt i Frankfurt (1648). Här har bokbindaren inte velat slösa på nytt skinn till bokbandet utan återanvänt gammalt pergament som han haft drällande i sin verkstad. Pergamentet i fråga är noter från en medeltida handskrift. Man kan kanske förfasa sig över denna slakt av en gammal vacker handskrift, men å andra sidan var den medeltida handskriften troligen redan kasserad, vilket gör att bokbindaren på detta sätt räddade denna sida så att den överlevde länge nog för att hamna på ett bibliotek i Göteborg.

Om man vill göra en fotobok men inte vill göra en fotobok, så kan man göra en foto-bok-mapp-låde-ställ-ish. Som Alexander Rodtschenko gjorde med sin Fotografien und Fotomontagen, utgiven av VEB Verlag der Kunst Dresden (1979) i 20 exemplar, varav detta är nummer 3. En ”bok” som både pryder sin plats där den står och är i vägen för det mesta.

Är man ett förlag som Arion Press, som bara ger ut konstnärligt genomtänkta böcker i små upplagor, så kan man ju kosta på sig att experimentera lite. Som att ge ut en bok vars bokband är en brutalistisk låda i aluminium. Boken i fråga är Invisible Cities, av Italio Calvino, utgiven av Arion Press (1999), i 400 exemplar varav detta är nummer 159. Lite opraktisk på spårvagnen men märkligt fascinerande.

Slutligen har vi en … bok (kanske) som är … ja, se själva. Listening, av Julie Chen, utgiven av Flying Fish Press (1992)

Böckerna är tagna ur Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Hvitfeldtska samlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.