Författare: Kristina Sevo

Humaniorans trägna försvarare Kristina Sevo ger en inblick i sitt bibliotek.

Mitt privata bibliotek speglar onekligen min personlighet och mina intressen. Här finns antikens historia, allmän historia och polarhistoria, här finns hyllmeter med ordböcker på alla möjliga språk, grammatikor, lexikon, faktaböcker om skulptur, medicinalväxter, geologi, nationalencyklopedin och handböcker om fotografering. En och annan obskyr berättelse eller en guidebok till Grekland. Har jag läst allt? Nej, för många uppslagsverk, som förvisso råkar vara min favoritgenre…

Det finns även några hyllmeter skönlitteratur. Romaner köper jag oftast på flygplatser då jag behöver något nytt att läsa på resan. Resonemanget har under årens lopp varit att jag vill äga facklitteratur, eftersom jag kommer att använda böckerna flera gånger, medan skönlitteratur med fördel kan lånas på bibliotek. Det finns förstås skönlitteratur som även jag vill äga för att kunna läsa om.

Finns det något som jag aldrig skulle läsa? Kan med säkerhet säga att jag aldrig kommer att läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt. Tacka vet jag telefonkataloger!

Det mesta i mitt bibliotek är i perfekt skick. Några ordböcker är tummade och i några böcker står mitt namn. Särskilt i dem som jag som stolt student köpte på 1900-talet.

I hyllorna står bland annat Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden, som jag fascinerades av redan som tonåring, Iliaden, Lenny Bruces biografi Konsten att vara fräck så att det fäster, Carlos Ruiz Zafóns magiska realism, Seneca, Margaret Atwood, Umberto Eco, Virginia Woolf, Pär Lagerkvist, Sylvia Plath, Milan Kundera och Agatha Christie, för att nämna några. Mönstret som framträder är en förkärlek för välskrivet elände.

Naturligtvis har jag även en samling bokmärken från olika museer runt om i världen. En utmärkt souvenir att köpa i museibutiker. Gehennas eldar åt alla som gör hundöron i böcker! Däremot anser jag att man med fördel kan skriva anteckningar i sina privata böcker – med blyerts förstås!

Hylluppställningen i mina bokhyllor är nog som den är hos de flesta människor. Ett organiserat kaos. Har bara 24 hyllmeter böcker, vilket innebär att jag vet var allt står. Sedan behöver olika format hanteras på olika sätt. Särskilda hyllor till folianter och tidskriftssamlare till broschyrerna. Romaner står för sig och resten är grovt indelat i ämneskategorier.

På väntelistan över böcker jag vill, men inte hunnit läsa än står Lucretius Om tingens natur. Han beskrivs av Sture Linnér som en ”ande av storm och eld”. Oemotståndligt.

Slutligen vill jag uppmana alla till att läsa. Läs!

Läs riktiga böcker, känn på pappret, sniffa på det, slappna av i att inget flimrar eller behöver laddas. Kliv in i en annan värld. Vi ses där!

Av Stefan Benjaminsson

Ack, arma författare. Du har slitit i månader, kanske till och med år, med ditt svårflirtade geni för att skänka världen litterär hugsvalelse. När som slutligen sista punkten är satt till detta mästerverk kommer någon obildad sate osvikligen fram och frågar: Vad har du valt för titel? Titeln? Ja, detta är ju den svåraste delen med författarskapet. Krig och fred är upptaget och lite för ryskt. Hamlet känns för danskt och dystert (och är väl använt av nån annan har du hört?). Så vad ska du döpa ditt alster till? Räddningen är, som alltid, Kärlek. När man tittar i våra kataloger kan man finna mängder av titlar som kombinerar ”Kärlek” med i stort sett vilket godtyckligt valt ord som helst.  

Vissa kombinationer är mer populära än andra och motsatsparet Kärlek och hat vinner nog tävlingen som vanligaste Kärlek och-titel. Vi tar en bok från 1877 för att illustrera detta. Jag gillar speciellt att detta exemplar är tryckt på ett kargt, syrarikt papper som i sig själv utandas avsky för själva läsaren. 

På en trygg andraplats finner vi den närbesläktade titeln Kärlek och krig som lockade minst tre författare (Kai Söderhjelm 1965, John Jakes 1987, Anders Isaksson 2009). Och då räknar jag inte ens med alla Krig och kärlek. Här är Kärlek och krig i varianten ”käck ungdomsbok” där en man rider(?) ifrån ett skepp(?). 

I andra änden av känsloskalan har vi Kärlek och ädelmod från 1846. Titelsidan säger att det är ett ”Försök av Rolf Krake”. Författarnamnet är en pseudonym, kanske symbolisk sådan, där Kraken höjer sin stämma för ädelmodets kärlek. Första meningen i boken säger allt: ”Ack, kära barn, hwad du kan wara dåraktig, som sitter och gråter dina ögon alldeles förderfwade …” 

Mer av en pekpinne blir det när påven proklamerar Kärlek och ansvar, tryckt 1980. Det är en etisk studie av påven Johannes Paulus II, och han tar sig från första kapitlet ”Analys av orden ’nyttja’ och ’njuta’” till sista kapitlet: ”Terapi”. Känns som en förväntad utveckling … 

Min favorit är titeln som verkligen visar att man kan stoppa dit vad som helst efter Kärlek och få till en titel. Det är Kärlek och galvanoplastik från 1907. En ”utvald samling av glada historier från skilda länder”.  Wikipedia beskriver galvanoplastik som: ”en process som innebär att man med hjälp av elektrolys täcker ett metallföremål med ett tunt skikt av exempelvis guld, silver, koppar, nickel, zink, krom eller tenn.” Så … Kärlek och galvanoplatsik således.  

Här är några andra existerande boktitlar som bekräftar att Kärlek och Något är lösningen på alla titelproblem: Kärlek och affärer, Kärlek och död, Kärlek och trots, Kärlek och pligt, Kärlek och poesi, Kärlek och upptåg, Kärlek och vatten, Kärlek och Jord, Kärlek och Vampyrer, Kärlek och Politik, Kärlek och Längtan, Kärlek och Stöld, Kärlek och Småspik, Kärlek och Vilja, Kärlek och Äktenskap, Kärlek och Exil, Kärlek och Stolthet, Kärlek och Vänskap, Kärlek och Kärnfysik, Kärlek och Stålull, Kärlek och Hälsa, Kärlek och Trohet, Kärlek och Heder, Kärlek och Revolution, Kärlek och Pengar, Kärlek och Bullar, Kärlek och Förräderi, Kärlek och Åtrå, Kärlek och Ensamhet, Kärlek och Kön, Kärlek och Karriär, Kärlek och Främlingskap, Kärlek och Snusk, Kärlek och Orgasm, Kärlek och Ära, Kärlek och Skugga, Kärlek och dada. 

Så kasta din misströstan och varför inte kalla din bok Kärlek och ablativ (uppföljaren till Kärlek och yttre lokalkasus), eller Kärlek och habsburgare (Om inavelns dragningskraft), eller Kärlek och ruccola (om relationer när fetaosten inte räcker till). Inget val kan bli fel! Min nästa bok ska därför heta Kärlek och calicivirus.

Av Stefan Benjaminsson

Man har skrivit och målat på böckernas snitt sedan 900-talet, men det var först på 1600-talet som man i England insåg att man listigt kunde dölja målningarna och på så sätt skapa en trevlig överraskning för den intet ont anande läsaren. Detta görs genom att man sprider snittet innan man målar det och därefter förgyller man det raka snittet. Detta gör att målningen inte syns när boken är hopslagen eller när en läsare förstrött bläddrar sida för sida. Målningen framträder först när man sprider snittet. Det är ingen överdrivet vanlig form av bokkonst, men i bibliotekets samlingar dyker det då och då upp böcker med dolda framsnittsmålningar. Här är ett par fina exempel från vår Bokbandssamling. Böckerna är Miltons Paradise lost (1825), samt Paradise regained & minor poems (1817). Just dessa böcker fick en man vid namn John Bullock sent i april år 1831, som en gåva från sin mor, vilket han prydligt noterat i båda böckerna. Motivet lär vara Highgate i närheten av London, sedd från Upper Holloway. 

Av Stefan Benjaminsson

Marginalanteckningar, understrykningar och utmärkande bläckkrumelurer i gamla böcker är alltid fantasieggande. Ju äldre boken och marginalian är desto mer spännande besök från historien kan det upplevas som. Vissa böcker har mängder av anteckningar, streck, pekande händer (så kallade manicula), Nota bene-markeringar och annat som man som okunnig läsare i tjugoförsta århundradet fascineras av. Sedan finns det böcker som ingen tycks ha haft intresse för, som den här boken.

Novella super VI Decretalium, av Johannes Andreae, tryckt år 1491 i Venedig. Det är en kommentar av de kanoniska lagarna som påve Bonifacius VIII sammanställde i Liber sextus, år 1398. Bokens papper är snudd på i nyskick och sidorna verkar helt orörda av människohänder sedan de lämnade tryckeriet, för det finns ingen rubricering eller handmålade anfanger och ingen marginalia alls. Ingen alls? Nja, inte riktigt, för på en enda sida, har en läsare en gång i tiden funnit anledning att markera ett stycke på tio rader med en dekorativ klammer. I en bok som i övrigt är fri från marginalia skriker denna enda markering ut något: ”Detta är viktigt. Allt annat i lagväg som styr mitt liv är sekundärt efter det som detta stycke innebär för min lycka.”

Vad det står? Stycket behandlar om man kan ingå äktenskap via brev. Om man sänder sitt enkla ”Så vad säger du, ska vi gänga oss, eller?” till sin utvalda kvinna (för texten förutsätter att mannen frågar kvinnan), räcker då detta för att ha ingått äktenskap? Svaret är: Nej. Även om kvinnan samtycker till det som den välformulerade avsändaren plitat ner, med tungan stickande ut i ena mungipan, sökande efter det rätta romantiska orden (”Ljuva mö, du koltens krusning”), räcker detta inte för att det i kyrkans ögon ska anses vara ett äktenskap. Hon måste även ha kungjort sin vilja på något sätt. Det är inte nog att hon vid tidigare tillfälle lovat att gifta sig med brevskrivaren (om brevskrivaren nån gång lyckas förmå sig att gå från eftertankens kranka blekhet till känslornas snara handling), samtycket måste bli känt. Lagen säger att hon kan göra detta på olika sätt: skicka en budbärare eller ett brev. Då blir kyrkan nöjd och de tu kan börja sin äktenskapliga lycka, förslagsvis på samma plats så att de slipper kommunicera om dylika viktiga ting medels brev och budbärare.

Så … vad har föregått denna enda marginalia? Vad var konflikten som gjorde att marginaliaskrivaren ryckte upp de bortglömda lagkommentarerna från bokkistan, furiöst bläddrade fram till relevant stycke, sedan svart på vitt fick bekräftat det som kan tolkas som: ”Ha! Där ser ni! Jag hade rätt!” Och vem gjorde den entusiastiska klammern? Den brevskrivande mannen? Den blivande bruden? Fejdande familjefäder som önskade/inte önskade ett giftermål? Det kommer vi aldrig att få reda på. Idag på alla hjärtans dag vill jag dock gärna se romantiken segra och tolkar det som att de kärlekstörstande brevskrivarna sneglat kyskt på varandra tillräckligt länge. Avstånd eggar, men eggande söker närhet, så vem behöver ett stort bröllop när man kan gå från distanskurtis till kyrkligt sanktionerat kutter inom loppet av ett par brev?

Finns i plattformen för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv Alvin.

Av Stefan Benjaminsson

En halvt dold suck brukar alltid undslippa mig när jag tar en bok från min vagn och finner att det är en bibel. Ännu en bibel? Hur många biblar kan vi ha? Jag tänker inte ens försöka mig på att räkna dem, men tro mig, de är många. Därför var det denna gång glädjande att inse att min initiala suck var en suck i förtid. För bibeln bar på en hel del av intresse. Till att börja med visade det sig att en tidigare kollega 1972 (då boken donerades) hade katalogiserat den fel. Katalogkortet påstod att bibeln var tryckt 1604, medan bibeln själv proklamerade att den var tryckt 1594. Ingen skugga över katalogisatören 1972. Det var väl fredag eftermiddag och helgen hägrade. Lätt hänt att koncentrationen brister.

Ytterligare saker att glädja sig åt är bokbandet. Det är ett äldre, troligen samtida bokband, med riklig blindpressad dekor och en tillika blindpressad avbild av Justitia, som äppelkindad och barsk väger människans skraltiga själ mot gudomlighetens eviga motvikt. Därtill finns spännen. Bara en sådan sak!

Trycket i sig har även rikligt med träsnitt och några planschblad som man kan roa sig med att skärskåda. Genom dessa träsnitt kan man följa bibelberättelserna från Genesis otäcka brodermord till Uppenbarelsebokens aggressivt trumpet-tutande härskaror.

Dessutom finns kartor som pekar ut var någonstans i geografin allt lär ha utspelat sig. En av kartorna har en numrerad rutt. Antingen handlar det om att illustrera ett uttåg ur Egypten eller så är tänkt att fungera som ett brädspel: ”Du hamnade på ruta 14, stå över ett slag och ät dig mätt på manna från himlen. Fortsätt sedan direkt till Guldkalven utan att passera Sinai.”

Det finns också flera provenienser, från andra halvan av 1700-talet till 1800-talet. Det är idel svenska provenienser, vilket gör att jag misstänker att bibeln under 1700-talet bundits om och fått nya försättsblad. Borde inte fler provenienser, tyska sådana, letat sig in i bibeln under 150 år? Det är också en mycket luthersk bibel. Dels är detta en bibelöversättning till tyska av just Martin Luther. De ordstäv som en av de tidigare ägarna, eventuellt Daniel Thamsten i Kalmar, har skrivit ner genomsyras av den lutherska tanken om att arbete är en central del av vägen till frälsning. Vi kan läsa: ”Ingen dag utan någon rad”, ”Ora et labora” (be och arbeta), ”Den som är lat han kan ej få nått att äta”, ”Amen”. Ja, och puh.

Bibeln visade sig även vara väldigt svår att finna någon annanstans. Inte så konstigt för det finns som sagt många bibelutgåvor. Under 1500-talet trycktes åtminstone 820 tyskspråkiga utgåvor av biblar, nya och gamla testamenten, psaltare och enstaka bibelböcker. Bara under 1590-talet trycktes minst 34 tyskspråkiga utgåvor av bibeln. Webbsidan deutsche-bibeln.eu strävar efter att lista alla tyskspråkiga biblar och denna källa menar att det år 1594 trycktes tre utgåvor av bibeln i Wittenberg. Det är sannolikt fel, för den bibliografiska informationen om dessa tre stämmer inte med den bibel som låg framför mig. Efter djupdykningar i olika tyska kataloger lokaliserade jag till slut ett exemplar på ett bibliotek i Stuttgart, som överensstämmer med Humanistiska bibliotekets exemplar. Denna bibel är således inte unik, vilket hade förvånat mig, men den är ovanlig, välbevarad och har en handfull svenska provenienser. Så på det hela taget en lyckad dag.

Beställs i Katalog -57. https://ipac.ub.gu.se/gub-kat57/index.jsf

Ur arkivet: Skalden Nils Ferlins papper, H 170:8.

Bibliotekarie Taissia Goriounova bidrar med det här guldkornet av Nils Ferlin. Dikten finns publicerad i tidningen Julblosset (Stockholm), 1955, s. 3.

Ur Elisabeth Tamms samling (KvinnSam):

Elisabeth Tamms julklappsrim till sin pappa, troligen 1890-tal.

A 170: https://www.alvin-portal.org/alvin/view.jsf?pid=alvin-record:397057