En bukett böcker

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Sista fredagen i februari och själen skriker efter vårtecken, som en marskatt efter kärlek, som en hundvalp efter sin första måne. Humanistiska biblioteket kan inte styra årstiderna, men vi kan ge er en bukett blommor i form av dekorerade klotband från vår Bokbandssamlingen.

The Ballad of Beau Brocade and other Poems of the XVIII century, av Austin Dobson, illustrerad av Hugh Thomson. Utgiven av Paul Keegan 1892. Dobson var en engelsk poet med franskt påbrå och tycks ha varit nöjd med att vara en diskret poet, ity han skrev bland annat: ”Fame is a food that dead men eat, I have no stomach for such meat.”

Our village, av Mary Mitford. Utgiven av Macmillan 1893, och även här har Hugh Thomson illustrerat. Detta är Mitfords mest kända bok och den består av ett hundratal små litterära skisser om livet på landet. Dessa gavs ut i The Lady’s Magazine under 1820- och 1830-talen och samlades i ett antal volymer under samma tid.

Cranford, av Mrs Gaskell (Elizabeth Gaskell), utgiven av Macmillan 1894. Romanen gavs först ut som följetong 1851-1853, och trycktes sedan som bok 1853. Efter detta har den ständigt kommit i nya utgåvor. Jadå, också denna är illustrerad av Hugh Thomson, som ni känner till från böckerna ovan. Thomson var som synes en flitig illustratör och har bland annat också illustrerat böcker av Jane Austen, Charles Dickens och J. M. Barrie.

E-böcker, pocketböcker och billiga reaband med glassiga bokomslag kan gå och hänga sig, för inget sprider vårvärme året runt som dekorerade klotband med förgyllningar.

Om S. A. Hedlunds ynglingar och hybris

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Dagens kuriosa är ett par läroböcker som tillhört Göteborgsprofilen S. A. Hedlund: publicist, riksdagsman, kommunalman och polisongbärare. Därtill lät han bygga det så kallade Tomtehuset på Vasagatan 11, ett av de mer udda husen från slutet av 1800-talet. En mer konventionell byst fick han till ära, som ni nu kan se utanför Samhällsvetenskapliga biblioteket på Vasagatan 2.

Idag strutar vi dock i hans intellektuella bedrifter som mogen polisongförsedd man. Istället ska vi smygtitta på hans bokklotter som emotionell gymnasist. Biblioteket besitter nämligen några av hans läroböcker.

På försättsbladen i Lärobok i den physiska och politiska äldre och nyare Geographien har Hedlund tecknat några ynglingars profiler, varav en mer detaljerat iförd frack. Självporträtt, skolkamrater, ur fantasin eller helt enkelt valda utifrån någon slags estetiskt intresse? Döm själva. Hedlund har även redogjort för hur domstolen på Areopagen gick till väga för att försöka döma rättvist. I boken finns även ett bokmärke i form av ett halvt spelkort: klöver 5. Ynglingar, rättegång och kortspel, en helt vanlig skoldag i Sven Adolf Hedlunds liv.

Mer fantasieggande är den teckning Hedlund gjort i Lärobok i nyare historien. Det är en skissartad illustration av någon som tycks ramla, med benen upp i luften och kläderna slängande runt kroppen. Under teckningen har Hedlund skrivit: ”S. Hedlunds resande till Solens borg”. Det är nu det blir intressant. ”Solens borg” syftar på den borg som solguden Helios bodde i. I en av de antika myterna får Helios son Faethon låna faders solvagn, men missköter sig så pass att han hotar att bränna sönder jorden. Zeus gillade inte denna utveckling, vilket man kan förstå, och sände en blixt mot Faethon som träffades och föll död ner mot jorden. Faethonmyten har inspirerat många konstnärer genom historien och det är väl inte en helt osannolikt att Hedlund inspirerats av andras konstnärliga gestaltningar av Faethons fall.

En myt om faran med hybris, om faran att inte lyda sina föräldrar, om faran att helt enkelt ta sig vatten över huvudet och misslyckas ofantligt och offentligt. Och den unge Sven Hedlund har ritat sig själv som mytens Faethon. Vad hade han egentligen gjort? Det är den mest spännande frågan.

Böckerna är tagna ur S. A. Hedlunds samling på Humanistiska biblioteket.

Tryckt av Samuel Wahlström: om Götheborgs Tidningar och slusstaxan på Fattighusån

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Idag handlar det om den göteborgske boktryckaren Samuel Wahlström, hans tidning och det förgängliga. Det mesta som tryckts genom historien har inte varit böcker utan andra typer av tryck som sällan sparades, såsom dagstidningar, pamfletter, broschyrer, reklam, kuponger, affischer, etcetera. Tidningar finns en del gånger kvar på stora bibliotek, medan annat efemärt material har haft en tendens att försvinna för gott.

Samuel Wahlström (1789—1860) övertog 1821 det tryckeri som hans farbror gift sig till 1774. Han drev tryckeriet fram till 1856 då det såldes till D. F. Bonnier, varefter det flyttades till Varberg. Samuel ägnade mycket tid åt att trycka och ge ut Götheborgs Tidningar. Götheborgs Tidningar var också ett arv från farbrodern Lars, som erhöll utgivningsprivilegium för denna tidning 1786, då under namnet Götheborgs Weckotidningar. När privilegiet förnyades 1805 ändrades namnet på tidningen till Götheborgs Tidningar. Tidningen var till sitt format mindre, tryckt i 4:o-format och på blott 4 sidor, och utgivningen upphörde 1842.

Götheborgs Tidningar innehöll en blandning av få stora internationella nyheter och fler små lokala. Vi kan se detta om vi tar oss en titt på vad tidningen erbjöd sina göteborgska läsare 12 december 1823. Internationella nyheter: en ny typ av glas är uppfunnen i den Furstenbergska glashyttan i Schwarzau, och som kan uthärda varje omväxling i temperatur utan att spricka. En fin nyhet således för alla glas-entusiaster. Kultur: Stora teatern ger Målaren och Modellerne, en opera comique av Étienne Méhul som var mycket populär under franska revolutionen. Stora teatern är här inte det som idag kallas Stora teatern utan dess föregångare med samma namn och som låg på Södra hamngatan 61. Bland platsannonserna: en yngling, som känner det tyska, franska, engelska, portugisiska och spanska språket, söker arbete. Om han även behärskade dessa språk och inte bara kände till dem, så lär hans lycka ha varit gjord. Min favoritnyhet finns nog under rubriken ”Tillwaratagit”: En liten summa pengar är upphittad, som den rätta ägaren ”på beskrifning kan igenfå”.

Ett tryckeri behöver oftast mer än en tidning för att göra profit. Mycket av tryckeriets inkomst kom från mindre tryck, allt detta efemära pappersbôs som vi handskas med dagligen även idag och oftast kastar. Ett av dessa blad dök upp i en hög gammalt broschyrmaterial för en tid sedan på biblioteket. Detta är långt ifrån de fina boktryck som vi visar på andra håll i denna blogg, men på sitt sätt minst lika intressant. En taxa för slussningen vid Fattighus-Dämmet, samt mjölnarens tariff vid stadens slusskvarn från 1824.

Beslutet för taxan togs sista december 1823, så snudd på exakt 200 år sedan. Tabellen rymmer sin egen speciella poesi, där spiror kostar mer än timmer och där man strävar efter precisa mått som ”mer eller mindre lastad båt”. Även kostnaden för att mala rymmer sin poetiska mystik, för vad egentligen handlar det om att rengöra gryn efter en tunna korn? Det är ett oansenligt blad, men det rymmer ett livfullt fragment om det dagliga livet i Göteborg för 200 år sedan. Så släng inte allt gammalt bôs.

Om greker, fransmän, skottar och hundar

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Gillar du guld, gammalt och Golden Retrievers? Då har biblioteket vad du behöver. För detta är ett synnerligen lyckat dopp ner i den kosmopolitiska bokhistorien. Ett grekiskt verk från cirka år 100, i fransk översättning och tryck från 1567, i ett bokband från 1700-talet, ägt av skotten 1:e baronen Tweedmouth (ja, så var hans titel ity ”Yllenylle” var upptaget) Dudley C. Marjoribanks (som bland annat avlade fram den första Golden Retrievern) på 1800-talet, nu i ett svenskt humanistiskt bibliotek, efter en donation av världsdirigenten Herbert Blomstedt. Och för den som vill veta, och det är klart att ni vill det, så hette valparna i den allra första Golden Retrieverkullen Crocus, Cowslip och Primrose (dvs Krokus, Gullviva och Primula, lika gula som snittet på en bok).

Mer bibliografiskt uttryckt:
Plutarchos, Les vies des hommes illvstres, Grecs et Romains, comparees l’une auec l’autre par Plutarque de Chaeronee, Translates premierement de Grec en François par maistre Iaques Amyot lors Abbé de Bellozane, & depuis en ceste troisieme edition reuenües & corrigees en infinis passages par les mesme Translateur .. Vol. 1—6, Paris, Par Vascosan Imprimeur du Roy. M. D. LXVII, 1567

Ur Herbert Blomstedt Collection

Ludvig Holberg – om apotekaren själv får välja

Text och bild av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Varför inte kika lite på Ludvig Holberg? Från och med nu är detta extra lätt eftersom bibliotekets Holbergsamling precis, efter blott 88 år, har blivit färdigkatalogiserad. 1935 donerade boksamlaren, till vardags apotekaren, Gustaf Bernström sin samling med böcker av och om den norsk-danske författaren Ludvig Holberg (1684—1754) till biblioteket. Denna samling blev förnämligt förtecknad av Lage Hulthén 1959, i form av Collectio Holbergiana, som dock endast finns som tryckt bok. Men sedan ett par veckor tillbaka är samlingen helt katalogiserad och sökbar i våra ordinarie system. Samlingen innehåller cirka 500 volymer och täcker in Holbergs hela författarskap, med böcker utgivna från 1711 till 1900-talet.

Ludvig Holberg var under sin livstid framför allt historiker, men är idag kanske mest känd som författare till en rad komedier som hans samtid fann mycket underhållande. Den komedi som spelats mest, och som fortfarande spelas, är Jeppe paa Bjerget, på svenska Jeppe på berget, i vilken huvudpersonen Jeppe påstår att alla säger att Jeppe super, men ingen frågar efter varför han super. En vink: Orsaken enligt Jeppe övertygar näppeligen. Temat som pjäsen mynnar ut i är människors tendens att bli maktgalna av makt. I Bernströms Holbergsamling finns en rad utgåvor av Jeppe, bland annat en sällsynt svensk utgåva från 1735.

Holberg skrev de flesta komedierna, åtminstone 20 av 31, under blott 3 år, mellan 1722—24. Dessa gavs sedan ut som en tryckt samling, med den ofta förkortade titeln: Den Danske Skueplads. Holbergsamlingen innehåller hela 29 danska utgåvor av denna, utöver dussinet samlingar i översättning. Ett mycket slitet exemplar av en volym från 1758 har uppenbarligen utgjort manus för en svensk teatergrupp, då det på sista bladet står fyra namn upptecknade såsom varande ”Actörer”. Samtliga av Holbergs 31 komedier finns dessutom som enstaka tryck i Holbergsamlingen, sammanlagt finns 91 exemplar av dessa tryckta från 1700- till 1900-talet. För dem som önskar följa Holbergs komiska tryckhistoria under 200 år är detta en bekväm plats att börja på.

Holberg skrev dock en hel del annat. I den skönlitterära produktionen finns det komiska hjälteeposet Peder Paars, som kan sägas vara en parodisk efterbildning av Odyssén. Vi finner också Niels Klims underjordiske reise, som är en satirisk roman i samma anda som Thomas Moores Utopia eller Jonathan Swifts Gullivers travels. Niels Klim-utgåvorna är oftast illustrerade och ger exempel på en del udda varelser som Niels stöter på i underjorden.

Något som inte ska glömmas bort är att Ludvig Holberg var en författare formad av upplysningstiden. Tidigare hade vetenskapen varit underordnad teologin, men kom under upplysningstiden att frigöra sig från den, för att mer grunda sig på erfarenheter, på empiri. Holberg verkade i och bidrog till denna utveckling. Även om det numera är komedierna han är mest känd för ägnade han sin mesta tid åt historisk forskning och skrev Dannemarks og Norges Beskrivelse (1729), Dannemarks Riges Historie (1734—35), Almindelig Kirke-Historie (1738) och Jødiske Historie (1742). Alla dessa finns i sina förstaupplagor i samlingen.

Bokbanden i Holbergsamlingen är i stor utsträckning samtida band i relativt gott skick. Många är påkostade, vilket möjligen kan spegla Holbergs status som författare under 1700-talet. Andra band har samlingsbyggaren Gustaf Bernström låtit binda om, oftast av hovbokbindare Gustaf Hedberg. Dessa band är lätta att känna igen då de har Bernströms förgyllda monogram på banden pärmframsidor. En del av häfteseditionerna är i något sämre skick, framför allt de utgivna på 1800-talets senare del, men det viktiga är att de är intakta i sin helhet, och som sådana vittnesbörd på tryck- och utgivningshistoria.

Innehållet i samlingen täcker in Holbergs hela skriftliga produktion och upptar historia, kyrkohistoria, geografi, biografi, moralfilosofi, publicerade brev, skönlitteratur på prosa och vers, samt komedier. Därtill finns verk av andra författare som bygger på eller är inspirerade av Holbergs verk. Det finns även en mindre del bibliografi, samt verk om Ludvig Holberg. Ett par av de verkliga rariteterna i samlingen är det mycket sällsynta subskriptionstrycket för praktupplagan från 1772, icke att förglömma själva praktupplagan. Samt en utgåva av Niels Klim 1766 som fortfarande befinner sig i det tillstånd då den lämnade tryckpressarna, som 26 osprättade häften i ypperligt skick.

Slutligen finns också några separata illustrationer till Holbergs verk, samt en teateraffisch från 1845. I bibliotekets vanliga samling finns också ovanligt mycket av Holberg, så sammantaget kan Humanistiska biblioteket uppvisa en heltäckande bild av utgivningen av Ludvig Holbergs skrifter, vilket fint illustrerar Holbergs författarskap och dess bokhistoriska kontext.

Om konsten att vara artig till förbannelse

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Världen kan vara förvirrande. I synnerhet är det svårt att navigera i den besynnerliga skärgård som andra människors åsikter utgör. Kort sagt är allt du gör fel i någons ögon. Tack och lov skapades vett- och etikettsböckerna, för att du ska veta hur just du ska bete dig. Eller ”tack och lov” är kanske inte rätt ord. Det kan vara lätt att roas av dessa böckers ofta förnumstiga pekpinnar eller att skaka på huvudet åt äldre ”etikett” som idag känns som hopplöst föråldrat dravel. Samtidigt är böckerna en fängslade spegel över samhällets syn på kön och klass. Fängslande, roande och hopplöst föråldrat dravel … låt oss ta en titt.

Den goda tonen i alla lefnadsförhållanden illustrerar att saker som idag kan vara kul, men kanske inte mer, var livsviktiga 1884 – som dans: ”Att lära sig dansa är ett äkta villkor för en och hvar”. Enligt boken tycks det som att damer föds dansande med naturlig grace och elegans, för även om kapitlet börjar med att villkora dans från både ”herre” och ”dam”, så handlar kapitlets 4,5 sidor enbart om vilka krav som ställs på herren. Eller inte riktigt. I en halv mening konstateras att damer nog också kan ta lektioner, men att det är självklart att ”de flesta så lätt lärt sig denna konst”. För att än mer poängtera skammen i att inte kunna dansa understryker boken: ”Ännu sämre än en herre, som alls icke dansar, är för sällskapet en, som dansar dåligt”.

Så dans var viktigt 1884. Amman då? Inte så mycket. Amman vistas kanske bara under en övergående period i huset, men ack så ”dåligt inflytande” hon kan ha. ”Med få undantag är amman en alldeles obildad person”, som trots detta kommer ”med pretentioner”. Etiketten påbjuder därför att moderns främsta uppgift är att se till att amman inte ”blifva herskande”. Boken konstaterar också att ammans liv innan hon tillträde som amma säkert var mödosamt och att man därför inte ska befria henne från ytterligare arbete i hemmet. Nej, låt henne jobba ännu mer … lite paradoxalt kan man kanske tycka, men tydligen är ett mödosamt liv ”gagneligt” för en amma.

Lämnar vi 1884 och hoppar fram till 1926 och Mannen i sin prydno så finns amman även där, som något murket i hushållet som man inte ska låtsas om. Det poängteras att om man ska förtälja en, förmodligen underhållande, anekdot aldrig ska avslöja att man hört den från sin amma, om så nu är fallet. Hur nu mannen någonsin befattat sig med småbarnen så länge att han lyckats höra något från amman förtäljer icke boken. För i Mannen i sin prydno är det tydligt att mannen har en central uppgift, att arbeta: ”att förtjäna de nödvändiga pengarna … [och] sköta sitt arbete med sådant intresse och sådan flit, att hans ställning förbättras och hans inkomster stiga i samma mån, som hans ungar ökas och utgifterna växa”. Något av ett Sisyfosarbete kan tyckas, men så ligger det alltså till. Jobb, jobb, jobb!

Mannen i sin prydno reglerar för övrigt strikt hur konversationen ska gå till. Bland annat ska man inte anmärka om någon råkar ”förväxla Corneille med Racine” även om detta uppenbarligen är en av de mer svinaktiga sociala fadäserna. Om man trots allt ska motsäga någon så bör det ske ”med ett leende på läppen och i sirlig form: Jag ber om ursäkt, men jag skulle här riskera ha en annan åsikt.”

För Kvinnan i sin prydno från samma år gäller först och främst en enda sak: att behaga. Kan kvinnan detta är hennes lycka gjord. Då kan hon vara ”okunnig om multiplikationstabellens mysterier”, ”gå klädd i bomullsblus”, ”vara dum som en sjöstjärna” och ändå kommer rosor att spira på hennes stig. Vad var det de skrev? Jag ber om ursäkt, men jag tror att jag här riskerar att ha en annan åsikt!

Det finns dessutom ett kapitel om kyssar. ”För det första skall hon aldrig kyssa en man. Det är han som ska göra’t”. För mannen är en jägare och måste få känna sig manlig, så kvinnan ”låter kyssa sig”. Av vem undrar du nu? ”Aldrig av första bästa. Aldrig annat än efter grundliga förarbeten från mannens sida.” Sedan följer instruktioner för hur förarbetena kan se ut … vilket man hade kunnat förvänta sig borde ha funnits i Mannen i sin prydno, men så icke. Den schematiska bilden som målas upp är: 1) Mannen flirtar. 2) Flirten ”förtätas” till kärlek, ”eller något liknande”. 3) Mannen försöker kyssa kvinnan. 4) Kvinnan avvisar energiskt ”alla försök till kyssar”. 5) Mannen fortsätter försöken. 6) Kvinnan protesterar lite mindre. 7) ”Och så är saken färdig”. Någon? Riskera en annan åsikt? Eller varför inte ”något liknande”. Kapitlet lyckas på några få artiga sidor förolämpa både kvinnor och män, samt mänskligheten. Styvt jobbat! Det är något av en lättnad att läsa nästa kapitel: ”Dansa och tala franska”. Gör det bra, men stila inte, är kontentan.

Ett annat påbud för Kvinnan i sin prydno som bör vara stressande är: ”Var ny varenda dag!” Men ”var naturlig”. Då är man dock hjälpt av att man här får svaret på den fråga som gäckat oss i alla tider: ”Bobba eller shingla” håret? Svaret är: Bobba!

Låt oss hoppa fram i tiden och se vad vi kan lära oss. Etikett och god ton från 1932 har en mängd illustrativa foton som pedagogiskt visar oss vad vi ska göra eller inte göra. Som att inte titta sig i alla speglar som kommer i ens väg.

Eller väta fingret när man bläddrar i böcker. Vi som läst Umberto Ecos Rosens namn nickar instämmande åt just detta.

Sedan finns en essentiell bildserie i konsten att äta sparris. Som vi väntat på detta! Stämningen under fredagsmyset är räddad!

En personlig favorit är dock boken Det passar sig inte, som kommit ut i många upplagor (här från 1886). Hela boken är upplagd utifrån devisen att vissa saker inte passar sig att göra. Dessa listas tematiskt, men utan inbördes ordning och ofta till synes utifrån ett sinnesrubbat godtycke.

Annat som inte passar sig är: ”Det passar sig inte, att inte vara ytterst snygg”. ”Det passar sig inte, för någon, att pomadera håret”. ”Det passar sig inte, att tro, att öfrig mensklighet har särdeles sundt förnuft”. ”Det passar sig inte, att vid smörgåsbord vara beväpnad med glasögon, pince-nez eller lornjett”. ”Det passar sig inte, att offentligen peta sig i hufvudet – ty man kan ju få stickor i fingrarna”. Och som sista exempel:  ”Det passar sig inte, att låta hatten luta för starkt framåt, ännu mindre bakåt, och aldra minst åt ena sidan”.

Herrar lyfter för övrigt på hatten för snudd på allt. Utifrån ett visst mönster, beroende på tid, plats, social kontext, och vem man hälsar på. En sida ur E. Tiketts Hur man uppträder korrekt, femte upplagan från 1960, illustrerar den veritabla vetenskap som hattlyftandet är.

Så … nu känner ni till vilka förhållningsregler som gäller inför helgens sociala krumsprång. Enklast är kanske att stanna hemma.

Ett ögonblick och stora avstånd

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Idag hoppar vi nästan 170 år tillbaka i tiden och tar oss en titt på en till synes oansenlig och något sliten karta. Det är Jernvägs- och telegraf-karta öfver Medel-Europa. Mars 1855, utgiven av Philipp J. Meyers förlag i Stockholm och överkomlig (åtminstone 1855) för det facila priset av 16 skilling banco.

Kartan illustrerar, precis som titeln antyder, järnvägs- och telegraflinjer i Europa … eller Medel-Europa, vad det nu innebär. Kartan ger en fin ögonblicksbild av denna infrastruktur under Europas industrialisering. Som sådan är den intressant, för den visar både existerande järnvägar och telegraflinjer, men också sådant under arbete. Just här i mars 1855 är vi alltså mitt uppe i en omvälvande process som förändrade människans möjligheter till kommunikation över stora avstånd.

Sverige fick sin första kommersiella järnvägslinje 1856, vilket också är anledningen till att kartan bara uppvisar telegraflinjer i Sverige. Nästan hälften av dessa är sådana under arbete. Första kommersiella telegraflinjen mellan städer i Sverige etablerades 1853, mellan Stockholm och Uppsala, så det har trots allt hunnit hända en del. På kartan ser vi hur det såg ut efter bara cirka 1,5 år. Noterbart är att det pågår en febril verksamhet för att bygga ut telegrafin.

Skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är gigantisk. Storbritannien var först ut i världen med kommersiell tågtrafik, vilket skedde redan 1825. Första kommersiella elektriska telegraflinjen anlades 1839, också i Storbritannien, från Paddingtons station till West Drayton, för att tjänstgöra vid just järnvägen. Utvecklingen fram till 1855 har uppenbarligen gått snabbt. På kartan är Storbritannien en civiliserad härva av järnvägs- och telegraflinjer, jämfört med Sveriges bortkomna småtrådar som tycks stå med hatten i hand vid kusterna.

För er med god syn, tålamod och en brinnande lust att själva uttolka vilka streck som är järnväg och vilka som är elektrisk telegrafi, och vad som är existerande och vad som är under utbyggnad, lämnas här en guide över vad som är vad. Helgen är, som synes, räddad.

Den vår de svage kalla höst

Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

September. Denna nionde månad med sjundemånadsnamn. Den vemodiga brytpunkten mellan sommar och höst; paradoxen som är ett begynnande förfall i skördetidens överflöd. Den tid då träden förvandlas till paletter som förgrund till flyttfåglarnas söderlängtande pilsiluetter. Det lyriska sinnelaget bubblar upp i själen med en sådan invokativ kraft att … man blir lätt illamående av sig själv. Precis, den September.

Känner du av detta symptom är du ingalunda ensam. Många poetiska själar på jakt efter det perfekta adjektivet och den förlösande metaforen har känt samma sak. Om vi tar oss ett dopp i de lyriska delarna av det intellektuella hav andra kallar bibliotek, finner vi ett antal diktsamlingar som låtit September styra stroferna.

Till att börja med har vi Ruben G:son Berg, Albert Henning och Josef Oliv som alla har skrivit diktsamlingar med den okonstlade titeln: September (1919, 1936 & 1945), en månad som de ger omdömet ”så kall i färgen” (G:son Berg), ”blåa månad, då allt förklarat står” (Henning) och ”[kom] september, med din svala frid/och lär mig rätt begå min sista tid” (Oliv) Här finner vi den kyliga September, men det är den befriande kylan hos ett avslöjande facit.

Det finns dock poeter som känner att ordet ”september” i sig själv inte förmår uttrycka den lyriska brygd som sjuder i deras bröst. De utnyttjar, troligen med en suck av tack, det svenska språkets sammanbindande och därmed utökande möjligheter. Vi har Edith Södergran med Septemberlyran (1918), Karl Asplund med Septemberskyar (1957) och Jacques Werup med Septemberljus (1990). Här står ljuset i fokus, som i Södergrans ”Ljusfälten”, skriven i september 1918, där hon övertygad hävdar att hennes ”ljusa horisonter stå/över jordens stormande natt”. Medan både Asplund och Werup gillar höstljuset i sina dikter ”Höstljus” och ”Höstens ljus”. Här finner vi ju den poetiska paradoxen igen: höst=det blir mörkare, men dess ljus är … ljust – ”alla gamla vanda ting/av ljuset får/en helig ring” (Asplund), ”septembers brinnande glas – /då allt tycks på väg/att bli sig självt igen” (Werup). Så höst är mörker, men ljus är Jag och Jag är bra. Bifalles!

Sedan har vi ett gäng som använder September mer som en allmänt accepterad metafor för något som inte behöver förklaras närmare. ”Hur är det?” ”Jo det är, du vet, liksom september”. ”Ah, så pass, jag fattar.” Här finner vi Fredrik Vetterlund med Sommar och September (1911) och Olle Orrje som höjer insatsen med sin samling Sommar i September (1991). Gunnar Balgård har sitt fokus på våra bevingade vänner i Flest fåglar i september (2022), medan Kristian Lundberg fokuserar framåt i samlingen Genom september (1991). Olle Nivenius har den mest avslappnade titeln i Under fikonträdet: skisser i september (1994). September tycks inte längre vara hotfull, men heller kanske inte lika hoppfull? Den finns där i utkanten av sommaren, men vi tar oss genom den och går vidare.

Låt oss inte analysera för mycket. September är till för att upplevas, poesi likaså. Så ut i lövparkerna eller häng i ett regnigt fönster med valfri tröstande dryck. Läs en dikt eller skriv ett epos, du är som synes i gott sällskap. Framför allt, låt inte det annalkande mörkret (och den där själsliga marodören november) göra dig dyster, för vi närmar oss våren igen. Titeln på detta inlägg är ju ett citat från ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt … men det visste ni väl redan.

Alla diktsamlingar som omnämns finns naturligtvis på Humanistiska biblioteket.

En rätt lång utvikning

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Så länge böcker har funnits så har böcker illustrerats. Ett av de vanligaste sätten att trycka illustrationer på har varit medelst kopparstick, vilket innebär att man i en kopparplåt ristar in en spegelvänd bild. Därefter gnuggas bläck ut på plåten och slutligen torkar man av överflödet. Kvar blir bara det bläck som samlats i de inristade spåren. Det är sedan dessa spår som blir den tryckta ytan på pappret.

Utvikningsblad är sådana illustrationer som är så stora att de måste vikas för att få plats i boken. Oftast handlar det om ett par vikningar, men låt oss inte bry oss om sådana futtiga utvikningsblad. Det längsta utvikningsbladet jag sett, och som enligt uppgift är Skandinaviens längsta, är den som illustrerar Karl X:s begravningsfölje i Samuel Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, tryckt i Nürnberg 1696. Erik Dahlberg stod för förlagorna till kopparsticken. Den är 4,5 meter (ja, ni läste rätt) lång och är en myllrande översikt över inte bara begravningsföljet utan också över Stockholm, med allt från brinnande slott, eleganta hus, mullrande skeppsbataljer och stadsdelar med det talande namnet Vulgo Söder-Malm. Nog med ord, nu bild.

För att få plats att vika ut allt så blev det en fotosession i bibliotekets konferensrum. Ni kan använda stolarna som referens för att få en uppfattning om storleken på kopparsticket. Humanistiska biblioteket har för övrigt tre exemplar av De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, i tre olika samtida bokband. Vi har den dessutom en fransk och en tysk upplaga, båda tryckta 1697. Utvikningsbladet finns med i alla 3 olika upplagor.

Utvikningsbladet är tryckt i cirka 40 cm stora delar som sedan klistrats ihop av bokbindaren då bandet gjordes. I det tyska bandet tycks det som att bokbindaren glatt påbörjat arbetet med att klistra ihop bladen som skulle bli utvikningsbladet, sedan sneglat på högen med kopparstick att klistra ihop och bedrövat utbrustit ”Ah men vad fa-an, skojar ni!” Sedan gett upp och bundit in delarna som vanliga boksidor. Det var väl fredag och stackarn ville hem.

De 3 upplagorna (5 exemplaren) är tagna från våra specialsamlingar Herbert Blomstedt Collection och Snoilskysamlingen, samt från vårt gamla vanliga bôs.