Författare: Kristina Sevo

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Så länge böcker har funnits så har böcker illustrerats. Ett av de vanligaste sätten att trycka illustrationer på har varit medelst kopparstick, vilket innebär att man i en kopparplåt ristar in en spegelvänd bild. Därefter gnuggas bläck ut på plåten och slutligen torkar man av överflödet. Kvar blir bara det bläck som samlats i de inristade spåren. Det är sedan dessa spår som blir den tryckta ytan på pappret.

Utvikningsblad är sådana illustrationer som är så stora att de måste vikas för att få plats i boken. Oftast handlar det om ett par vikningar, men låt oss inte bry oss om sådana futtiga utvikningsblad. Det längsta utvikningsbladet jag sett, och som enligt uppgift är Skandinaviens längsta, är den som illustrerar Karl X:s begravningsfölje i Samuel Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, tryckt i Nürnberg 1696. Erik Dahlberg stod för förlagorna till kopparsticken. Den är 4,5 meter (ja, ni läste rätt) lång och är en myllrande översikt över inte bara begravningsföljet utan också över Stockholm, med allt från brinnande slott, eleganta hus, mullrande skeppsbataljer och stadsdelar med det talande namnet Vulgo Söder-Malm. Nog med ord, nu bild.

För att få plats att vika ut allt så blev det en fotosession i bibliotekets konferensrum. Ni kan använda stolarna som referens för att få en uppfattning om storleken på kopparsticket. Humanistiska biblioteket har för övrigt tre exemplar av De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, i tre olika samtida bokband. Vi har den dessutom en fransk och en tysk upplaga, båda tryckta 1697. Utvikningsbladet finns med i alla 3 olika upplagor.

Utvikningsbladet är tryckt i cirka 40 cm stora delar som sedan klistrats ihop av bokbindaren då bandet gjordes. I det tyska bandet tycks det som att bokbindaren glatt påbörjat arbetet med att klistra ihop bladen som skulle bli utvikningsbladet, sedan sneglat på högen med kopparstick att klistra ihop och bedrövat utbrustit ”Ah men vad fa-an, skojar ni!” Sedan gett upp och bundit in delarna som vanliga boksidor. Det var väl fredag och stackarn ville hem.

De 3 upplagorna (5 exemplaren) är tagna från våra specialsamlingar Herbert Blomstedt Collection och Snoilskysamlingen, samt från vårt gamla vanliga bôs.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Ni vet hur ett bokband vanligtvis ser ut. Idag kan det vara småtråkiga kartonnageband, som består av kartong som en del gånger fått ett skyddande plastfilm och i bästa fall ett bokomslag. Är det lite finare band så består bandet av klot, det vill säga tyg, och så finns det naturligtvis skinnband. Under bokens hela historia har man dock experimenterat med olika material att binda in böcker i. Och det är väl lika bra att säga det, eftersom ni tänker på det: Ja, det finns även böcker inbundna i människohud. Ett mer känt exempel är när läkaren Andreas Vesalius (1514-1564) gav ut sitt anatomiverk De humani corpori fabrica 1538, och band lämpligt nog in ett exemplar i just människohud. På Humanistiska biblioteket har vi dock, vad vi vet, inga böcker i människohud, men vi har en hel del andra ovanliga bokband.

Låt oss börja med andra material än vad vi är vana vid: sammet och bambu. Här är nya testamentet på koreanska, tryckt 1896. Bokbandet har en grön sammetsrygg och pärmar med snidad bambu och är en förtjusande liten tingest.

Även britter kan lockas av trä. En utgåva av Walter Scotts Lady of the lake, utgiven av Adam and Charles Black (1874) har pärmar i trä som även är tryckta. På baksidan finns två fotogravyrer och på framsidan har troligen ett foto klistrats in i en försänkning i träytan, och allt har sedan lackats. Allt ger ett kuriöst intryck, men lockar till omedelbar hantering, för det är en nätt volym och pärmens svagt buktade kontur ligger fint i handen.

En bok som kanske inte vill lite mer, utan snarare inte bryr sig, men som just därför har blivit lite mer, är Coronae Imperialis, av Petri Sardi, tryckt i Frankfurt (1648). Här har bokbindaren inte velat slösa på nytt skinn till bokbandet utan återanvänt gammalt pergament som han haft drällande i sin verkstad. Pergamentet i fråga är noter från en medeltida handskrift. Man kan kanske förfasa sig över denna slakt av en gammal vacker handskrift, men å andra sidan var den medeltida handskriften troligen redan kasserad, vilket gör att bokbindaren på detta sätt räddade denna sida så att den överlevde länge nog för att hamna på ett bibliotek i Göteborg.

Om man vill göra en fotobok men inte vill göra en fotobok, så kan man göra en foto-bok-mapp-låde-ställ-ish. Som Alexander Rodtschenko gjorde med sin Fotografien und Fotomontagen, utgiven av VEB Verlag der Kunst Dresden (1979) i 20 exemplar, varav detta är nummer 3. En ”bok” som både pryder sin plats där den står och är i vägen för det mesta.

Är man ett förlag som Arion Press, som bara ger ut konstnärligt genomtänkta böcker i små upplagor, så kan man ju kosta på sig att experimentera lite. Som att ge ut en bok vars bokband är en brutalistisk låda i aluminium. Boken i fråga är Invisible Cities, av Italio Calvino, utgiven av Arion Press (1999), i 400 exemplar varav detta är nummer 159. Lite opraktisk på spårvagnen men märkligt fascinerande.

Slutligen har vi en … bok (kanske) som är … ja, se själva. Listening, av Julie Chen, utgiven av Flying Fish Press (1992)

Böckerna är tagna ur Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Hvitfeldtska samlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Anfanger, denna inledande något större och en del gånger dekorativa bokstav, är ett arv från den tid då böcker skrevs för hand. När man började trycka böcker i Europa 1454—55 fanns en viss skepsis bland boksamlarna mot nymodigheten ”boktryck”. Inte så förvånande egentligen, för innan fick man sin bok (efter tålmodig väntan) snyggt handskriven och med vetskapen om att det bara fanns ett enda exemplar som såg ut på just det sättet.

Boktryckarkonsten förstörde detta genom att göra det möjligt att trycka, i teorin, ett oändligt antal exemplar böcker som såg ut på samma sätt. Hur kul är det för den kräsna boksnobben? Inledningsvis försökte boktryckarna därför efterlikna de utsmyckade handskrifterna så mycket som möjligt, för att eventuellt ge dem ett mer exklusivt uttryck. Detta innebar bland annat att boktrycken inkluderade handkolorerade anfanger. Eftersom böckerna var många, ofta tjocka, och möjligheten till anfanger fler än vad en stressad boktryckare kunde mäkta med, så nöjde man sig ofta med att göra anfangerna i de inledande styckena kokett kolorerade, medan övriga initialbokstäver blev något mindre extravaganta. Men ändå, en tryckt bok med all denna kulör kan ge även en tråkig bok lite färg.

Eftersom tekniken för färgtryck var rätt komplicerad så var det betydligt enklare att fortsätta måla anfangerna för hand. Så man tryckte böcker med en blank, kvadratisk, yta där tanken var att någon sedan skulle måla in en färggrann anfang. För att anfangkonstnären skulle veta vad det var för bokstav som skulle målas in så tryckte man korrekt bokstav mitt i rutan. På Humanistiska biblioteket har vi ett par exemplar av samma tryck från denna tid, en med anfang och en utan, vilket gör att vi på ett pedagogiskt vis kan visa upp en före- och efterbild.

Naturligtvis gick det inte att i det långa loppet fortsätta handkolorera anfanger, för boktrycken blev för många och acceptansen för tryckta böcker gjorde att man hellre ville ha dem billigare än i lyxutförande. Anfangerna i sig hängde dock kvar, fortfarande gärna åt det estetiska hållet, men fortsättningsvis tryckta. En del gånger var själva bokstaven utsirad, andra gånger kringgärdades bokstaven av mer eller mindre illustrativ dekor.

Under 1800-talets industrialisering kom nya möjligheter att leka med typografin och anfangerna fick slå följe med olika typer av illustrationer. En kort bit in på 1900-talet slog modernismen till med förödande styrka mot allt vad dekorglädje heter, men under 1800-talet fanns den kvar.

Anfanger finns kvar än i dag. Det är inte svårt att hitta böcker med begynnelsebokstäver som utmärker sig mot brödtexten, fast något diskret, som vore de generade att breda ut sig så mycket som typografen vill. I de flesta fall finns ingen utsirning eller dekor, bara en större versal som sticker upp över övrig text, eller hänger ner i den. Funktionen kan nog sägas vara densamma som under handskriftstiden, att medels typografi få boksidan att se snofsigare ut och åtminstone ge sken av att texten är värd att läsa.

Alla exempel på anfanger är hämtade från Humanistiska bibliotekets samlingar.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Låt oss inte alltid kontemplera, diskutera och konferera så mycket. Låt oss bara betrakta en stund och fröjdas. Men visst, okej, väldigt kort bakgrund så att intellekten sedan tiger still.

Under andra halvan av 1800-talet blev det vanligast att sälja böcker såsom färdiga böcker, inbundna och klara att läsa. Tidigare såldes de vanligtvis som lösa häften och sedan fick köparen själv ordna med bokinbindning. Men icke längre. Böcker blev böcker i all sin materiella härlighet. Förlagen insåg snabbt den marknadsföringspotential som ytan erbjöd, och så föddes de förlagsdekorerade klotbanden. Här är en handfull exempel på sådana, utgivna mellan 1884–1894, ett decennium av klot, dekor, färg och förgyllningar. Som bakgrund räknat får detta duga, så nu till all denna underbara yta.

Böckerna kommer från Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Bokbandsamlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Dagens inlägg är författat av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Denna text kommer att handla om bibliotek, böcker och brev. Och om glädjen att botanisera bland fysiska källor som ingen tittat i på ett halvt sekel, och som göms undan i bibliotekens slutna magasin där de i dyster ensamhet inväntar att någon, till slut, vill veta hur det egentligen ligger till. Men först: Helene …

Helene Hanff (1916—1997) hette en amerikansk författare vars berömmelse vilar huvudsakligen på en bok. Boken är krasst sett knappt en bok (blott 95 sidor), och Helene har bara delvis skrivit den, och den skrevs egentligen inte som bok, men som sådan är den en av de bästa böcker som skrivits om kärleken till den engelska litteraturen. Boken är 84 Charing Cross Road (1970) (läs den!), som sedan blev en pjäs, som sedan blev en film med Anne Bancroft och Anthony Hopkins (se den!). Boken består av Helene Hanffs brevväxling med antikvariatet Marks & Co i London, främst med antikvariatets föreståndare Frank Doel, och sträcker sig från oktober 1949 och 20 år framåt.

De överhängande problemen Helene nämner i sitt första brev var bristen på essäer, av bland andra William Hazlitt och R. L. Stevenson, vilket löstes av att Marks & Co skickade Hazlitts Selected essays från Nonesuch Press, och Stevensons Virginibus Puerisque. Stevensonutgåvan fann Helene: ”so fine it embarrasses my orange-crate bookshelves, I’m almost afraid to handle such soft vellum and heavy cream-colored pages.” (3 november 1949)

Efter denna inledning fortsätter brevväxlingen och bokköpen, och en vänskap mellan Helene och Frank utvecklas. Helenes stil är flyhänt, humoristisk och intelligent, med en obesvärad inställning till versaler och gemener. Hon raljerar kärleksfullt över Frank och antikvariatet, reflekterar sporadiskt över ditt och datt, och kommenterar de böcker hon vill ha eller har fått. Om en William Blake-utgåva skriver hon:

             ”Part III begins – and God knows I quote – : ‘When, as a little boy, William Blake saw the prophet Ezekiel under a tree amid a summer field, he was soundly trounced by his mother.’
I’m with his mother. I mean, the back of the Lord God or the face of the Virgin Mary, all right – but why the hell would anybody want to see the prophet Ezekiel?” (Daterat: “Sunday night and a hell of a way to start 1960”.

Helene använder även bibliotek, men mest för att se om något är värt att köpa. Otålig efter vissa titlar skriver hon till Frank: ”NOTHING do you send me. you leave me sitting here writing long margin notes in library books that don’t belong to me, some day they’ll find out i did it and take my library card away.” (25 mars 1950) En annan bibliotekskommentar finns i samband med att hon vill läsa Izaak Waltons Lives: “They have it down at the 42^nd street branch. But not to take home! the lady said to me, shocked. eat it here. just sit down in room 315 and read the whole book without a cup of coffee, a cigarette or air.” (9 februari 1952)

         

    När man läser 84 Charing Cross Road lockas man att söka upp alla böcker hon kommenterar. För egen del tar jag gärna Helenes ord som en garant för att det finns något av intresse i en bok. Helene själv hade Arthur Quiller-Couch som probersten: ”Q quoted enough of it so i know i’ll like it. Anything he liked i’ll like except if it’s fiction.” (9 februari 1952) Hon skrev även en bok om hur Quiller-Couch påverkat henne: Q’s legacy (1985).

Fascinerad av att en liten radannons var början på något som blev en korrespondens, som blev en bok, undrade jag hur denna annons såg ut. Ni minns Helenes första brev till Marks & Co: “Your ad in the Saturday Review of Literature says that you specialize in out-of-print books.” Alla som skrivit om Helene Hanff har troligen utgått från denna rad, för det är den hänvisningen man finner i allt från Wikipedia via bloggar till artiklar om Helene Hanff. Problemet är att det sannolikt inte stämmer.

Vi har på Humanistiska biblioteket Saturday Review of Literature, i obruten utgivning från 1924—1973, så det var ett ögonblicks verk att kila ner i magasinet och kontrollera uppgiften. Men ingenstans, åtminstone inte under de närmaste tre månaderna innan Helene skriver sitt brev 5 oktober 1949, finns någon annons från Marks & Co. Med fingrar svarta av halvsekelgammal trycksvärta fick jag ge upp.

Så låt oss resonera lite. Någonstans har Helene uppenbarligen funnit uppgiften om att det i London fanns ett antikvariat som specialiserat sig på engelska författare. Det finns eventuellt en ledtråd i första brevet: ”a poor writer”. Det finns även eventuellt en ledtråd i brevet om hennes motvilja att läsa Waltons Lives på biblioteket på 42nd street. Skulle en fattig författare med bibliotekskort köpa ett nummer av Saturday Review of Literature? Kanske, men även kanske inte. Låt oss säga att hon läst sina litteraturtidningar på biblioteket och där skrivit av adressen, men sedan när hon skrev sitt brev till Marks and Co misstagit sig på vilken tidning hon fann den i. Med denna teori letade jag igen. Och det finns en annons. I en av New Yorks litterära tidningar. 2 oktober 1949, 3 dagar innan Helene skriver sitt första brev till Marks & Co, fann jag den prydligt publicerad, inte i Saturday Review of Literature utan i The New York Times Book Review.

Stalin på framsidan ger måhända ett något ominöst intryck, men om man inte blir avskräckt av detta så finner man bland radannonserna uppgiften om Marks & Co: “We specialize in standard sets of English authors, rare and out-of-print. Inquiries welcomed. Use 5c stamp. Marks & Co., 84 Charing Cross Road. London.”

Bortsett från en lucka i beståndet mellan 1943—1947 så har Humanistiska biblioteket The New York Times Book Review från 1940—2017. Vi har även många andra litterära tidningar och tidskrifter, och böcker … naturligtvis. Faktum är att biblioteket har snudd på fånigt mycket intressant material. Ett bibliotek är, för den som så vill, en pågående upptäckt. Du söker en källa som i sin tur ger upphov till nya källor att söka upp, samtidigt som du får en ny syn på den första källan. Det är ofta lika uppslukande som lärorikt, ungefär som att förlora sig i den malström som Wikipedia kan utgöra. Men Wikipedia och internet i all ära, vissa gånger behöver man gräva så djupt att bara fysiska källor återstår, för att finna hur det egentligen ligger till. Så välkommen till biblioteket.

PS. Marks & Co historia börjar 1904 och låg på 84 Charing Cross Road från 1930, för att till slut läggas ner 1970. Det finns numera en plakett på den plats på Charing Cross Road där antikvariatet låg, med hänvisning till Helene Hanffs bok. Senast jag passerade låg en McDonalds på den platsen … Men boken 84 Charing Cross Road finns kvar.

Text: Stefan Benjaminsson, kulturarvsbibliotekarie på Humanistiska biblioteket

Det är fredag och helgens sociala eskapader väntar. Dags att se så där cool och inne ut som andra bara kan drömma om. Men vad göra när piercing är norm och tatueringar konservativt? Vad sägs om att smälta samman med ett träd? Eller än bättre: kapa ena benet och operera in cellosträngar mellan hakan och grenen, och ta partyt dit du går … hoppar på ett ben.

Tips från Ludvig Holberg och Nicolai Klimii iter subteraneum novam tellunis theoriam ac historiam quintae monarchiae adhuc nobis incognitae exhibens e bibliotheca B. Abelini.  D.v.s. Nils Klims underjordiska resa. Här fjärde utgåvan från 1766, i sin häftesedition vilket är sällsynt att se, men som finns i Humanistiska bibliotekets eminenta Holbergsamling.