Att vårda ett kulturarv

Mycket av det arbete som vi utför på UB är sådant som inte syns men som är nödvändigt för att våra samlingar skall kunna användas av forskare och studenter. Vi vill ju att våra böcker, handskrifter och arkiv skall kunna användas men det medför problem. Dels är det fråga om att all användning och hantering av materialet sliter på det i varierande omfattning, men det handlar lika mycket om att skydda det mot väder och vind, mot skadedjur och mögel.

Äldre mögelangrepp i samlingarna.

Att sanera mögel är förstås viktigt för att bevara materialet men även för att skydda låntagare och användare då det är giftigt och skadligt. Ofta är orsakerna till mögelskador att böckerna/breven/handlingarna förvarats olämpligt under ett tidigare skede. Många av de arkiv vi förvaltar har legat i fuktiga källare eller vindar under många år innan de donerades till oss. Vi försöker här på UB att skapa så bra förutsättningar som möjligt för bevarande men mycket har hänt innan något hamnar i våra hyllor. Även här kan det ju så klart ske skador från exempelvis läckande rör eller liknande problem.

Ett aktuellt exempel är arbetet med Barbro Alvings arkiv, i det här fallet en del av hennes klippsamling. Då materialet är kraftigt angripet av mögel måste det saneras under kontrollerade former av vår konservator och i ett dragskåp.

Klippsamling under sanering i dragskåp.

Det är ett tidskrävande arbete men nödvändigt då möglet utgör en fara både för personal och användare samt förstås även för materialet. Skall det fortsatt kunna vara tillgängligt för forskning måste vi se till att det kan ske på ett säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Exempel på mögelangrepp.
Exempel på mögelangrepp.

Vad det gäller angrepp av skadedjur finns det nog inget bibliotek, arkiv eller museum som är helt förskonade. Det handlar mest om att försöka minimera skadorna och att skapa miljöer som gör att skadedjuren inte trivs och förökar sig. Det är ett ständigt pågående arbete och är inget som man blir färdig med.

De största problemen vi har är med långsprötad silverfisk som så många andra. Den har under de senaste åren ökat kraftigt och är ett betydligt större problem än den ”vanliga” silverfisken. Den gör både större skada och är betydligt tåligare vad det gäller klimat och är därmed svårare att bekämpa. Men det finns ju även andra skadedjur, allt från möss till strimmig trägnagare som man måste ha koll på.

Skador av långsprötad silverfisk.
Skador av strimmig trägnagare.
Skador av strimmig trägnagare.

De här sidorna av arbetet är kanske inte de som de flesta tänker på när det gäller ett universitetsbibliotek men de är helt nödvändiga om vi även i framtiden skall kunna bidra med information och originalkällor inom olika områden. Skall framtidens forskning kunna bedrivas om det förflutna, måste vi göra jobbet idag. Det är kort och gott det samlingsvård handlar om.

Magnus Bech-Olsen och EM i brottning 1907

Brottning var mycket populärt i Göteborg runt förra sekelskiftet och de följande årtiondena. Örgryte IS var en av de ledande klubbarna som arrangerade tävlingar vilka ofta var välbesökta och uppskattade.

Vi har tyvärr inte så mycket information om dessa händelser i våra samlingar men fick nu under hösten en mycket välkommen donation av ett 25-tal program från de Europamästerskap som gick av stapeln i mars 1907. Det är ett viktigt bidrag till våra samlingar då vi sedan tidigare endast har ett minnesalbum från tävlingarna 1908.

Runt förra sekelskiftet var det populärt med kringresande evenemang med professionella brottare. Notera att vi här pratar om professionella brottare och inte de tävlingar med amatörer som exempelvis förekom inom ramen för de Olympiska spelen. Det är här alltså snarare en fråga om underhållning av det lite mer spektakulära slaget snarare än tävlingar i mer traditionell mening, även om vi fortfarande är långt från de former som nu förekommer som exempelvis amerikansk fribrottning/wrestling.

Vi kan läsa i förordet från detta minnesalbum om framväxten av denna form av underhållning.

Men tillbaka till 1907 och de donerade programmen.

I samband med dessa tävlingar förekom även andra former av kraftprov samt även den vanliga formen av amatörbrottning.

Den danske brottaren Bech-Olsen, som var en av deltagarna, förtjänar nog egentligen en egen roman eller film. Han växte upp i Køge, arbetade som murare, avancerade till byggmästare i Hamburg. Där var han med om att bygga nöjeskvarteren vid Reeperbahn. Efter en konkurs upptäckte han att det fanns pengar inom brottningen. Kulmen i hans karriär inträffade kring 1900, då han besegrade ”den frygtelige Graeker” Antonie Pierri och därigenom blev världsmästare i tungviktsbrottning. Han reste runt med professionella brottarsällskap i Europa och USA. Efter hemkomsten skrev han boken ”Min Amerikafærd” en dåtida bestseller. Han var en omåttlig populär person i dåtidens Danmark, han drev kafé på Vesterbro i Köpenhamn och blev småningom cirkusdirektör för en kringresande cirkus.

När han deltog i EM i Göteborg 1907 var han över 40 år och i slutet av sin aktiva brottarbana. Det omnämns att ”Bech-Olsen är f.ö. en gärna hörd sångare och en man med stor belefvenhet”. Man anar en tämligen extrovert och underhållande person som turnerade i världen med sina talanger. Det var förmodligen en mycket uppskattad möjlighet att se honom i levande livet, som erbjöds publiken i Göteborg 1907.

Här är en länk till en troligen unik film från 1899 där han kan ses brottas.

Fler guldkorn ur Iberoamerikanska samlingen

Ett nytt Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen.

Retrokatalogisering av Iberoamerikanska samlingen fortsätter. Varje månad görs ett hundratal äldre verk ur samlingen sökbara i Libris. Ofta är det material som inte finns på andra bibliotek i Sverige eller Norden, så att dessa nu synliggörs gynnar inte bara låntagarna i Göteborg, utan även forskare på andra håll som nu kan beställa materialet som fjärrlån.

Under de senaste månadernas retrokatalogisering har flera märkvärdiga broschyrer och böcker lagts in, varav några lyfts fram i detta blogginlägg. Till att börja med finns denna tvåspråkiga spansk-engelska broschyr om ”De argentinska Falklandsöarna”, sammanställd bara en dryg vecka efter Falklandskriget bröt ut år 1982:

Denna stencilerade ”utländska utgåva” av en kommunistisk skrift utgiven underjordiskt i Bolivia 1977 tillverkades i Sverige, men verkar inte finnas på andra svenska bibliotek. Den kan sägas representera den långa tradition som Iberoamerikanska institutet haft av att ta emot donationer – sannolikt var det en boliviansk dissident i Göteborg som överlämnade broschyren till samlingen:

Den fantastiskt övertydliga symboliken på omslaget till häftet om ”förrädarfadern” (El padre traidor) vittnar nog om hur uppslitande en skilsmässa kunde vara under 50-talet i Dominikanska republiken. Berättelsen är skriven av María Mota som tituleras som ”exfru till Germán Ornes”:

Den argentinske författaren Ezequiel Martínez Estrada skrev mot slutet av sitt liv en berättelse om USA:s utrikespolitik i sagoform, utgiven på Kuba 1963: El verdadero cuento del Tío Sam. Boken är illustrerad av ”Siné”, som 30 år senare var med och grundade tidningen Charlie Hebdo i Paris:

Dessutom finns det en del handskriftsmaterial vars historia vi inte känner till med säkerhet, t.ex. dessa fyra handmålade bilder på växter:

Enligt en anteckning från omslaget till dessa bilder gjordes de för det outgivna verket ”Flora médica e industrial centroamericana” av en doktor Darío González. Denne doktor nämns i en artikel av Edgar S. G. Mendoza (”Situaciones biográficas de autores de manuales escolares de Geografía”). Han kom från El Salvador och levde troligtvis 1835–1911 (även om levnadsåren 1855–1918 förekommer i vissa källor). Han var läkare, fysiker och lärare, främst verksam i Guatemala, men tydligen även med åtminstone någon indirekt koppling till Sverige, då hans originalteckningar hamnat i samlingarna här på Göteborgs universitetsbibliotek.

Stenhammarsymposium i Artisten

Pia Shekhter skriver om ett Stenhammarsymposium.

Den 10-12 november ägde ett Stenhammarsymposium rum i Artisten, med anledning av tonsättarens 150-årsjubileum. Wilhelm Stenhammar föddes i Stockholm 1871 och dog i Jonsered 1927. Han var verksam som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907-1922.

Symposiet var anordnat av Kungliga Musikaliska Akademien, Högskolan för scen och musik samt Wilhelm Stenhammarsällskapet, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.

Temat för dagarna var ”New perspectives on Wilhelm Stenhammar” och de olika infallsvinklarna var många. Signe Rotter-Broman, keynote speaker från Berlin University of the Arts, presenterade tonsättaren som en ”European modernist” och Daniel Grimley, från Oxford University, beskrev ”Stenhammar’s Affective Landscapers” i sin keynote presentation. Många talare återkom till de arkitektoniska elementen i Stenhammars musik och betydelsen av fysiska platser. Andra föreläsare uppehöll sig vid Stenhammars förhållande till folkmusik och teater. Hans musikaliska släktskap med till exempel Sibelius och Brahms samt influenser från Wagner belystes också. Vid sidan av kompositören Stenhammar uppmärksammades hans betydelse som pianist och dirigent. Hans nära vänskap med violinisten Tor Aulin och samarbetet med Aulinkvartetten var något som ofta nämndes.

Vi fick ta del av många spännande och djuplodande musikanalyser, i form av föreläsningar, samtal inför publik, en workshop och en  så kallad essäkonsert. Ett mycket intressant samtal var det mellan konsertpianisten Martin Sturfält och musikjournalisten och författaren Magnus Haglund. Den senare har skrivit en uppskattad Stenhammarbiografi, som utkom 2019 – en levande och personlig beskrivning av Stenhammar och hans samtid. Annars var det den stora biografin i tre volymer av Bo Wallner man refererade till.

Anders Larsson förstebibliotekarie och ansvarig för handskriftssamlingarna hade ställt samman en utställning i en monter som stod placerad utanför föreläsningssalen. Materialet var hämtat ur UB:s omfattande Stenhammararkiv. Arkivet finns förtecknat i Alvin,

Stenhammarsymposiet var mycket välordnat med många och varierade inslag. Även för den redan invigde fanns det mycket att hämta, att döma av den entusiasm som rådde bland deltagarna. För mig som inte känt till mycket mer än Stenhammars sånger och pianostycken var det inspirerande och lärorikt.

Den siste athenaren bor i källaren på Renströmsgatan 4

Viktor Rydberg var en av 1800-talets stora författare, kulturhistoriker och humanister. Någon närmare presentation av honom är kanske överflödig i det här sammanhanget, så låt oss därför fokusera på hans aktualitet med ett inlägg här och nu.

I 1900-talets Göteborg, närmare bestämt på det nuvarande universitetsbiblioteket, fanns en samlare och bibliofil av rang! J. Viktor Johansson (1888-1967) var förste bibliotekarie och chef för handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Han var en stor bibliofil, mycket kunnig och tongivande inom området. Här vill vi lyfta hans samlande av Rydbergs litteratur och Rydbergiana, då detta material nu finns katalogiserat och fullt sökbart.

Samlingen innehåller i princip allt som Viktor Rydberg skrev och publicerade under sin livstid, samt en hel del av vad som publicerats efter hans död, fram till J. Viktor Johansson egen död 1969. Samlingen innehåller också mycket av vad som skrivits om Viktor Rydberg. Det som gör samlingen extra intressant är dock kanske inte det som härrör direkt till verken, utan till sådant som tillför en bokhistorisk och personhistorisk aspekt av Rydberg – och av boksamlande.

Några extra intressanta och roliga detaljer ur samlingen förtjänar att särskilt nämnas. Ett exempel är en kapsel, som enligt etiketten innehåller ”Provtryck” av titelsidan av femte upplagan av ”Singoalla”. Vad det egentligen är, är tävlingsbidragen till ”Allmän skandinavisk pristäflan för sättare och tryckare 1906”, utlyst i Nordisk Boktryckarekonst 1905. Provtrycken omfattar titelsida samt inlaga (4 sidor totalt), till Viktor Rydbergs ”Singoalla” 5e upplagan 1905. Provtrycken kommer från olika tryckerier, in alles 24 st. En mycket intressant spegel av den tidens typografi.

Böcker gavs ofta ut häftesvis under den här tiden, lämpligen då ett eller två för varje kapitel. Dessa häften tog köparen sedan till en bokbindare, som band ihop häftena till ett band. Med tanke på att detta var det vanliga ödet för häftesutgåvorna, finns inte särskilt många utgåvor kvar som är intakta, dvs där häftena inte bundits in. I samlingen finns en intakt häftesutgåva av en dansk översättning av Fribytaren på Östersjön, i mycket gott skick, ja snudd på nyskick.

Det finns också några handskrifter av Viktor Rydbergs hand. Det är ”Barndomspoesien”, och  ”Jungfru Maria i rosengård”. J. Viktor Johansson var själv väldigt glad åt dessa, och gav dem till sig själv i julklapp enligt ett brev till antikvariatet, men som han skriver i sin essä ”En biblioteksman bland sina egna böcker”: ”Någon större betydelse för Rydbergstexten ha de inte, fastän de inte exakt överensstämmer med andra manuskript eller tryck av dikterna, men det är så gott som aldrig fallet, när det gäller Rydberg.”

Samlingen innehåller också många särtryck och utsnitt av och om Viktor Rydberg. Sammantaget ger dessa en bild av utgivnings- och tryckhistorien kring författaren.

De dedikerade gåvorna är också intressanta. Bland annat finns här Bref till en samvetsgrann vän, som genom att läsa V.R:s s.k. bibellära om Kristus .. / af P. Wieselgren, som är dedikerad till Susen Hasselblad, dvs Viktor Rydberg blivande hustru. Ryberg var även god vän med tonsättaren och domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, ett vänskapsband som syns i flera dedikerade utgåvor från Rydberg till Andrée. I samlingen finns också ett par tonsättningar av Rydbergs dikter, utförda av Elfrida Andrée. En kuriositet är ett brev från Fredrika Bremer till Viktor Rydberg, i vilket hon ber om ett besök i maj 1862. 

Kan Ni komma på en stund i afton, så träffar Ni tvenne män hvars bekanntskap skulle vara för Er af intresse! Är det alldeles omöjligt – men kunde Ni ej gå sednare till det andra stället? – så skänk mig nöjet att se Er en stund i morgon kl. 1 middagstiden! Var hjertligen välkommen till en uppriktig beundrarinna af den sista Athenaren.

Samlingen innehåller även en del foton och diverse övrig Rydbergiana. Ett av det sistnämnda som har en viss aktualitet idag är ”Choleran i sin ryslighet, eller alfabetisk förtekning på 684 personer, de flesta medlemmar af Jönköpings stads och slotts församlingar, hvilka under augusti och september månader 1834, afledo i denna farsot”. I denna skrift från 1835 står Viktor Rydbergs mor upptagen som en av de avlidna: ”Rydberg, Hedwig Christ., f. Duker, 39 år.”

Mekanik på italienska

Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.

I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.

Det är förfärande rörigt. En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”

En stor del av materialet innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från tidskriften Kulturkontakt.

Men en sak förbluffar oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller, racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1 beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160 eller något sånt där, medan man bytte plats.”

Hör mer om Birgitta Stenberg och Paul Tenngarts arbete i det här reportaget på SR P1.

Latinamerika på Renströmsgatan

Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen

Iberoamerikanska samlingen är med sina närmare tusen hyllmeter den största specialsamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Som namnet antyder är den inriktad på Spanien, Portugal och de 20 länder i Latinamerika som tidigare koloniserats av dessa två stater på Iberiska halvön. Ämnesmässigt ligger fokus på samhällsvetenskap och litteratur, men det finns även mindre avdelningar för bl.a. konst, filosofi och språkvetenskap.

Den största delen av Iberoamerikanska samlingen står tillgänglig för allmänheten på våning 6 i Humanistiska biblioteket (på Renströmsgatan). Här är böckerna sorterade i tre stora huvudavdelningar för samhällsvetenskap, litteraturvetenskap och skönlitteratur, med underavdelningar för vart och ett av de Iberoamerikanska länderna.

Samlingen har sin grund i Iberoamerikanska institutet som inrättades 1939 av språkläraren Nils Hedberg (1903–1965) vid Handelshögskolan i Göteborg. Till en början byggdes institutets bibliotek upp till stor del tack vare donationer, både från privatpersoner och från Iberoamerikanska länders ambassader och konsulat i Sverige. År 1967 överfördes institutet till Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och boksamlingen stod längs med väggarna i lärosalarna för den romanska institutionen i Språkskrapan. Efter ytterligare någon flytt och omorganisation lades institutet ned år 2007. Dess forskning och undervisning överfördes till institutionen för globala studier, medan dess böcker blev den Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Exlibris som vittnar om den Iberoamerikanska samlingens historia. Donationer från privatpersoner (här Johan Vising, professor i romanska språk och rektor för Göteborgs högskola) och utländska beskickningar (här Spaniens utrikesministerium) var viktiga i bibliotekets uppbyggnadsfas. År 1967 blev Iberoamerikanska institutet en del av ”la Universidad de Gotemburgo” och 2007 överfördes dess bibliotek till Göteborgs universitetsbibliotek (till en början med placering på Campus Linné).

Samlingen är levande och växer med några hundra titlar per år genom förvärv, främst utifrån bibliotekets omvärldsbevakning, men också genom inköpsförslag från forskare, studenter och allmänheten. Även donationer tas fortfarande emot; exempelvis mottogs för några år sedan ca 80 hyllmeter som tillhört Magnus Mörner (1924–2012), professor i historia och chef för Latinamerikainstitutet i Stockholm (dessa har dock ännu inte hunnit katalogiseras).

Till Iberoamerikanska samlingen hör även en tidskriftssamling med närmare 300 olika titlar (placerade på våning 5 i Humanistiska biblioteket) och en referensavdelning med bl.a. ordböcker och uppslagsverk (placerade i referenssalen på våning 7). Dessutom finns flera hyllmeter med rariteter och äldre verk i bibliotekets slutna magasin, som kan beställas fram till läsesalen. T.ex. finns där förstautgåvan av Spanska akademins ordbok från 1780 samt ett exemplar av Jorge Luis Borges Ficciones som dedicerats av författaren till Nils Hedberg.

Förstautgåvan av Diccionario de la lengua castellana, tryckt i Madrid år 1780.
Hälsning från den argentinske författaren till Iberoamerikanska institutets grundare: ”A Nils Hedberg, con la presente y futura amistad de Jorge Luis Borges, Buenos Aires, 1946.”

De flesta av de uppskattningsvis 40–50 000 volymer som finns i samlingen är katalogförda i Libris, men fortfarande finns det tusentals verk som man bara kan hitta genom att botanisera bland bokhyllorna eller söka i en äldre kortkatalog. Ett pågående arbete är att digitalt katalogföra även dessa äldre volymer och varje månad tillförs ca 100 nya poster till Libris. Med nuvarande takt kommer det troligtvis att dröja ungefär tio år innan hela Iberoamerikanska samlingen finns registrerad och sökbar i Libris.

Under det senaste kvartsseklet arbetade bibliotekarien Anna Svensson (1958–2021) med boksamlingen, först vid Iberoamerikanska institutet, sedan vid Göteborgs universitetsbibliotek. Det var till stor del tack vare hennes arbete med att bevara, utveckla och tillgängliggöra detta kulturarv, som hon år 2020 blev utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I flera olika sammanhang forskade och skrev hon också om institutets och samlingens historia, så för den som vill läsa mer rekommenderas följande artiklar av henne:

  • ”Romanister utan doktorshatt: om Arne Lundgren och några av hans samtida i Göteborg”, i: Romanistiken i Sverige: tradition och förnyelse, red. Andreas Romeborn & Elisabeth Bladh. (Romanica Gothoburgensia 75.) Göteborgs universitet 2020, s. 77–98.

Världens äldsta atlas

Lika länge som människor behövt förmedla geografisk information, har vi haft kartor i olika former. Vissa av dem var inte ens tänkta att återspegla den fysiska världen, utan snarare en idealiserad och tillrättalagd världsordning eller modell. Då kännedomen om egna och andra territorier alltid varit av militär betydelse, så har kartor ofta varit klassade som statshemligheter, belagda med sträng sekretess. Dagens tillförlitliga kartor, lätt tillgängliga i digital form eller på papper, är ett relativt modernt fenomen.

I samband med de stora upptäcktsresorna, och den ökande långväga handeln under senmedeltiden och den tidigmoderna epoken, växte både behoven kring och kunskapen om vår geografi, och här ökade kartproduktionen. Från denna tid känner vi exempelvis Gerardus Mercator, som gett namn åt den vinkelkorrekta projektion som är särskilt viktig för sjökort. Mercator är även den förste att använda ordet atlas om en kartbok. Han var dock inte först med att låta trycka en – detta gjorde istället av en annan flamländare: Abraham Ortelius.


Abraham Ortelius porträtt ur Theatrum Orbis Terrarum 1601

Abraham Ortelius föddes 1527 i Antwerpen. Han arbetade som kart- och bokhandlare, parallellt med sina studier i kartografi. Vid denna tid utgjordes kartor för det mesta av enstaka tryck eller mindre verk, där kartan ingick som en del i en beskrivning över ett område.  Ortelius bidrag var att sammanställa den samlade kartografiska kunskapen om världen i ett band som systematiskt behandlade alla världsdelarna. Här kan en modern läsare känna igen sig i upplägget med en världskarta, översikter över de olika världsdelarna, och därefter mer detaljerade regioner. Det var inte Ortelius själv som gjort kartorna – verket är en sammanställning av många olika mästares arbete. Det är egentligen inte kartorna i sig som är det revolutionerande, utan den systematik enligt vilken de presenteras. Härigenom presenterar Ortelius världen för en ny och intresserad publik.


Titelsidan Theatrum Orbis Terrarum 1601

Verket fick namnet Theatrum Orbis Terrarum och trycktes i Antwerpen den 20 Maj 1570. Det blev en omedelbar succé, och Ortelius fortsatte att utöka och berika det i 25 olika utgåvor fram till sin död 1598. Även därefter fortsatte arbetet med ytterligare utgåvor fram till 1612, totalt 31 stycken. Under denna tid växte verket från 70 kartor med 87 beskrivningar till hela 167 kartor och 183 beskrivningar.

Det exemplar som vi har i samlingarna är en utgåva från 1601, med praktfullt kolorerade kartor och andra bilder. Upplägget är som sagt bekant för en modern läsare, och börjar med en världskarta för att sedan fördjupa sig i de olika världsdelarna. Exaktheten i kartorna och i den tillhörande informationen är, inte helt oväntat, väldigt skiftande beroende på vilken del av världen som beskrivs. 


Världskarta Theatrum Orbis Terrarum 1601

Europa Theatrum Orbis Terrarum 1601

Amerika Theatrum Orbis Terrarum 1601

Portugal Theatrum Orbis Terrarum 1601

Ryssland Theatrum Orbis Terrarum 1601

Kartorna i Theatrum Orbis Terrarum var inte specialgjorda för verket, utan insamlade och justerade för att passa atlasformatet. Ett sådant exempel, troligen bekant för den skandinaviska betraktaren, är kartan över Norden, som bygger på Carta marina av Olaus Magnus. Detta var inte heller något Ortelius försökte dölja – han ger tydliga hänvisningar till ursprunget eller underlagen för de publicerade kartorna.


Skandinavien Theatrum Orbis Terrarum 1601

Island Theatrum Orbis Terrarum 1601

En i sammanhanget intressant detalj är att Abraham Ortelius anses vara den förste att framföra idén om kontinentaldriften, vilken blev belagd först på 1900-talet, genom den moderna plattektoniken. Ortelius låg alltså före sin tid inte bara som kartograf.