Författare: Anders Strinnholm

Jenna Harju Konservator på universitetsbiblioteket skriver om en ny donation av böcker om den tidiga förlossningsvården.

När vetenskapen fick medvind under 1600-talet började läkare intressera sig mer för barnafödande, vilket ledde till att jordegummors gamla kunskaper sattes på pränt i böcker. Biomedicinska biblioteket har nyligen fått en donation från institutionen för vårdvetenskap och hälsa av några tidiga exemplar.

Böckerna visar på hur förlossningsvården utvecklats från att främst bygga på muntlig tradition till att bli ett erkänt vetenskapligt fält.

Bland donationen finns Johan von Hoorns verk från 1697, med den långa titeln ”Den swenska wäl-öfwade jord-gumman hwilken grundeligen underwijser huru med en hafwande handlas, en wåndande hielpas, en barna-qwinna handteras, och det nyfödda barnet skiötas skal”. Boken lyfte för första gången fram barnafödandets teori och praktik, ett ämne som tidigare förvaltats muntligt av barnmorskor. Författaren Johan von Hoorn (1662-1724) ansågs vara den vetenskapliga förlossningskonstens fader i Sverige. Han grundlade den vetenskapliga obstetriken och ordnade det svenska förlossningsväsendet. Boken är den första svenska handboken för barnmorskor, samt det första kompletta medicinska lärobok att publiceras i Sverige.

Den nya förlossningsvården kom att bli ett fält dominerat av universitetsutbildade män, vilket återspeglas i den vetenskapliga litteraturen. Däremot finns det exempel på kvinnliga författare, bland annat två böcker av den tyska hovbarnmorskan Justine Siegemund (1636-1705) som byggde på hennes erfarenheter kring komplicerade förlossningar. Hennes manualer var skrivna på tyska och vände sig främst till praktiserande barnmorskor. Hennes böcker kom att bli några av de mest använda förlossningsmanualerna från den tiden.

Som konservator vill jag säkerställa att bokens värde som historisk källa inte går förlorat utan att boken långsiktigt bevaras för framtida generationer. Därför gör jag så få förändringar som möjligt för att inte riskera att förändra bokens karaktär.

Konserveringen av böckerna kommer bland annat innefatta rengöring, samt lagning av revor. Johan von Hoorns bok har varit välanvänd vilket lett till att pärmen lossnat från inlagan. Här gäller det att göra så liten inverkan som möjligt i originalmaterialet men samtidigt se till att boken klarar av hantering i specialläsesalen. Äldre och rara böcker förvaras i universitetsbibliotekets klimatanpassade magasin på Humanistiska biblioteket, men kan beställas fram till den övervakade specialläsesalen. Böckerna kan vara av intresse för alla som är intresserade av historisk förlossningsvård. 

Biomedicinska biblioteket har sedan tidigare en boksamling från Sahlgrenska sjukhusets grundare Pehr Dubb. Boksamlingen har ett stort medicinhistoriskt och lokalhistoriskt värde. Samlingen återspeglar hans tids dagsaktuella ämnen som plågade samtidens Europa, såsom veneriska sjukdomar och gula febern. Samlingen innehåller även böcker om den tidens nya idéer och uppfinningar som elektrisk behandling och magnetism, fältmedicin och fältkirurgi, hygien, biologi och tekniska uppfinningar med mera.

Inlägg av Sarah Höilund, arkivarie vid bibliotekets handskriftsamlingar.

Handskriftsavdelningen på Göteborgs UB förvärvar kontinuerligt arkivmaterial och antalet accessioner varierar årligen. Under 2021 tog vi emot 29 stycken, och det handlade såväl om handskriftsmaterial från helt nya arkivbildare som kompletterande material från arkivbildare vilka redan finns i vårt bestånd.

En av fjolårets större kompletterande accessioner var litteraturprofessorn Kurt Aspelins (1929-1977) arkiv. Detta berikar det befintliga Kurt Aspelin-beståndet med i huvudsak hans egna manuskript, arbetsmaterial, tidningsklipp, biographica samt en omfångsrik korrespondens. Den första Aspelin-accessionen, som förvaras här sen tidigare, innehåller svar till en författarenkät som han sammanställde och skickade till flertalet samtida författare i Sverige under slutet av 1960-talet. Sammantaget finns här alltså gott om stoff att fördjupa sig i för den som vill forska på Aspelin och hans arbete som spänner över ett brett fält av yrkestitlar; litteraturhistoriker, kritiker, forskare, lärare, introduktör, teoretiker och inte minst skribent.

År 1967 disputerade Aspelin på en avhandling om 1830-talets svenska litteraturkritiska debatt och samma år blev han docent vid litteraturvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han verkade inom marxistisk litteraturteori och blev en viktig introduktör av strukturalistiska, semiotiska och anti-biografiska idéer inom litteraturvetenskapen under 1970-talet genom till exempel hans verk ”Textens dimensioner: problem och perspektiv i litteraturstudiet” (1975). Nils Åke Nilsson recenserar boken i Samlaren (årgång 96, 1975): ”Som ett förargelsens hus som ingen kan gå likgiltigt förbi har den utan tvivel sin plats i dagens svenska litteraturdebatt.”

I det kompletterande arkivmaterialet går det även att hitta material om hans politiska engagemang. Tidigt involverade sig Aspelin i Svenska Clarté-förbundet, vilket under 1960-och 1970-talet lade sig i den kommunistiska fåran. Han kom att få stor betydelse för den svenska vänstern. Sin bana som flitig skribent inledde han också tidigt. Aspelin skrev och publicerade artiklar och essäer med analyser av svenska och utländska författare utifrån en radikal ståndpunkt, men även kulturartiklar för bland annat Ny Dag och Aftonbladet. En stor del av hans publicerade tidningsartiklar finns nu i en klippsamling i Kurt Aspelins arkiv.

Den glimt som undertecknad fått av Aspelin genom ordnandet av handskriftsmaterialet tecknar en uppskattad lärare och kunskapskälla som inspirerade och uppmuntrade många av sina studenter, men också en färgstark och viktig röst i samtidens svenska litteraturdebatt och forskningssamhälle. Litteraturforskaren Torkel Stålmarck skriver: ”Redan hans vetenskapliga hållning, det intensiva engagemanget, allvaret och respekten inför konstverket, tror jag har haft utomordentligt stor betydelse för vårt forskningsklimat.”

Gästinlägg av förstebibliotekarie Anders Larsson om en bok som bygger på material ur Otto Nordenskjölds arkiv.

Forskningsresanden Thorild Wulff skriver under den expedition till Grönland 1917 som skulle bli hans sista -”Kokade idag en härlig Multicatawny-soppa av Lazenby’s tabletter, som jag köpt i London 1912 och haft med i Kina, alltså vittberesta – ha bland annat varit 10° söder om ekvatorn och förtärdes på 82° 30’ n. br.” Denna currysoppa (Mulligatawny) i form av en sorts kakor eller tabletter var en del av provianten under denna expedition, vilken i övrigt var hänvisad till jakt av olika slag för sitt födointag. Jakten slog emellertid fel och bidrog tyvärr till expeditionens stora svårigheter och indirekt även till Thorild Wulffs död några månader senare. Den lilla episoden illustrerar på ett belysande sätt hur en ganska enkel måltid ändå kunde betyda väldigt mycket, särskilt när omständigheterna var svåra.

Proviantering och matfrågor under den ovan nämnda och en rad andra polarexpeditioner behandlas i den nyligen utkomna boken Polarexpeditionernas proviant 1872-1949 av författaren Karl-Gunnar Norén. Boken tar upp mathållningen och provianteringen på både svenska och utländska expeditioner och för Göteborgs UB handlar det om material som finns i Otto Nordenskjölds omfångsrika arkiv. Nordenskjölds expedition till Antarktis 1901-1903 var på sin tid en av de stora händelserna inom polarforskningen och ett projekt av den här omfattningen krävde givetvis proviant i en utsträckning långt utöver det vanliga. Denna expedition har således fått stor plats i Noréns bok och han går in på djupet i alla fakturor på livsmedel, proviantlistor och annan dokumentation som finns bevarade i arkivet. Att på det sättet åskådliggöra ett tidigare obeaktat material ger en spännande bild av livet på en expedition under förhållanden som vi idag har svårt att ens föreställa oss.

Nordenskjölds antarktisexpedition är i sig en historia om mirakulösa sammanträffanden och överlevnad vilka mycket väl skulle kunna bli stoff för en äventyrsfilm. Huvudgruppen av forskare övervintrade i det på plats i Antarktis uppbyggda vinterhuset som gick under namnet Snow Hill och där hade man en relativt omväxlande diet, åtminstone till en början. Så här kunde veckomenyn se ut:

Söndag.

Frukost: gröt

Middag: konservkött med potatis och grönsaker, köttsoppa och dessert.

Kväll: lapskojs.

Måndag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: fläsk och bruna bönor, havresoppa eller choklad.

Kväll: plättar.

Tisdag.

Frukost: konservkött med potatis.

Middag: torr fisk med potatis, konservsoppa, dessert.

Kväll: gröt.

Onsdag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: konservkött med grönsaker, fruktsoppa.

Kväll: lapskojs.

Torsdag.

Frukost: gröt.

Middag: ärtsoppa med fläsk, plättar.

Kväll: lapskojs.

Fredag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: blodpudding eller korv, konservsoppa.

Kväll: makaroner.

Lördag.

Frukost: paltbröd.

Middag: salt kött med potatis och grönsaker.

Kväll: fruktkräm.

Lapskojs var ett samlingsnamn på diverse matrester vilka sammanblandades till en slags röra vilken följaktligen kunde variera i sammansättning från måltid till måltid.

Emellertid visade det sig efter den första övervintringen att fartyget Antarctic, som enligt planen skulle återvända för att hämta upp forskarna på Snow Hill, hade råkat ut för problem och skruvats ner i isen i Weddelhavet och sjunkit vilket gjorde att expeditionen tvingades till ytterligare en övervintring. Tre man som sänts ut från Antarctic för att söka kontakt med Nordenskjölds grupp misslyckades med detta och tvingades övervintra i en stenhydda och livnära sig på pingvinkött i olika former samt de fåtaliga konserver de haft med sig. En annan grupp från det förolyckade fartyget Antarctic lyckades ta sig fram till den relativt närbelägna Pauletön där man genomlevde vintern med hjälp av medhavd proviant och pingvinkött i alla dess former. Expeditionen kom alltså av omständigheterna att bli uppdelad i tre olika partier vilka tvingades övervintra på skilda håll utan inbördes kännedom om varandras belägenhet.

Nu hade man inget annat att göra än att anpassa sig så gott det gick efter omständigheterna och mathållningen blev naturligtvis en annan. Hur som helst, om man ser till de övriga gruppernas förhållanden måste man nog ändå säga att männen på Snow Hill hade det jämförelsevis drägligt.

Som genom ett under blev samtliga grupper räddade i november 1903 av en argentinsk undsättningsexpedition.

Om detta och mycket annat rörande mat i dess olika former på polarexpeditioner kan man alltså läsa i Karl-Gunnar Noréns bok.

Mycket av det arbete som vi utför på UB är sådant som inte syns men som är nödvändigt för att våra samlingar skall kunna användas av forskare och studenter. Vi vill ju att våra böcker, handskrifter och arkiv skall kunna användas men det medför problem. Dels är det fråga om att all användning och hantering av materialet sliter på det i varierande omfattning, men det handlar lika mycket om att skydda det mot väder och vind, mot skadedjur och mögel.

Att sanera mögel är förstås viktigt för att bevara materialet men även för att skydda låntagare och användare då det är giftigt och skadligt. Ofta är orsakerna till mögelskador att böckerna/breven/handlingarna förvarats olämpligt under ett tidigare skede. Många av de arkiv vi förvaltar har legat i fuktiga källare eller vindar under många år innan de donerades till oss. Vi försöker här på UB att skapa så bra förutsättningar som möjligt för bevarande men mycket har hänt innan något hamnar i våra hyllor. Även här kan det ju så klart ske skador från exempelvis läckande rör eller liknande problem.

Ett aktuellt exempel är arbetet med Barbro Alvings arkiv, i det här fallet en del av hennes klippsamling. Då materialet är kraftigt angripet av mögel måste det saneras under kontrollerade former av vår konservator och i ett dragskåp.

Det är ett tidskrävande arbete men nödvändigt då möglet utgör en fara både för personal och användare samt förstås även för materialet. Skall det fortsatt kunna vara tillgängligt för forskning måste vi se till att det kan ske på ett säkert och långsiktigt hållbart sätt.

Vad det gäller angrepp av skadedjur finns det nog inget bibliotek, arkiv eller museum som är helt förskonade. Det handlar mest om att försöka minimera skadorna och att skapa miljöer som gör att skadedjuren inte trivs och förökar sig. Det är ett ständigt pågående arbete och är inget som man blir färdig med.

De största problemen vi har är med långsprötad silverfisk som så många andra. Den har under de senaste åren ökat kraftigt och är ett betydligt större problem än den ”vanliga” silverfisken. Den gör både större skada och är betydligt tåligare vad det gäller klimat och är därmed svårare att bekämpa. Men det finns ju även andra skadedjur, allt från möss till strimmig trägnagare som man måste ha koll på.

De här sidorna av arbetet är kanske inte de som de flesta tänker på när det gäller ett universitetsbibliotek men de är helt nödvändiga om vi även i framtiden skall kunna bidra med information och originalkällor inom olika områden. Skall framtidens forskning kunna bedrivas om det förflutna, måste vi göra jobbet idag. Det är kort och gott det samlingsvård handlar om.

Brottning var mycket populärt i Göteborg runt förra sekelskiftet och de följande årtiondena. Örgryte IS var en av de ledande klubbarna som arrangerade tävlingar vilka ofta var välbesökta och uppskattade.

Vi har tyvärr inte så mycket information om dessa händelser i våra samlingar men fick nu under hösten en mycket välkommen donation av ett 25-tal program från de Europamästerskap som gick av stapeln i mars 1907. Det är ett viktigt bidrag till våra samlingar då vi sedan tidigare endast har ett minnesalbum från tävlingarna 1908.

Runt förra sekelskiftet var det populärt med kringresande evenemang med professionella brottare. Notera att vi här pratar om professionella brottare och inte de tävlingar med amatörer som exempelvis förekom inom ramen för de Olympiska spelen. Det är här alltså snarare en fråga om underhållning av det lite mer spektakulära slaget snarare än tävlingar i mer traditionell mening, även om vi fortfarande är långt från de former som nu förekommer som exempelvis amerikansk fribrottning/wrestling.

Vi kan läsa i förordet från detta minnesalbum om framväxten av denna form av underhållning.

Men tillbaka till 1907 och de donerade programmen.

I samband med dessa tävlingar förekom även andra former av kraftprov samt även den vanliga formen av amatörbrottning.

Den danske brottaren Bech-Olsen, som var en av deltagarna, förtjänar nog egentligen en egen roman eller film. Han växte upp i Køge, arbetade som murare, avancerade till byggmästare i Hamburg. Där var han med om att bygga nöjeskvarteren vid Reeperbahn. Efter en konkurs upptäckte han att det fanns pengar inom brottningen. Kulmen i hans karriär inträffade kring 1900, då han besegrade ”den frygtelige Graeker” Antonie Pierri och därigenom blev världsmästare i tungviktsbrottning. Han reste runt med professionella brottarsällskap i Europa och USA. Efter hemkomsten skrev han boken ”Min Amerikafærd” en dåtida bestseller. Han var en omåttlig populär person i dåtidens Danmark, han drev kafé på Vesterbro i Köpenhamn och blev småningom cirkusdirektör för en kringresande cirkus.

När han deltog i EM i Göteborg 1907 var han över 40 år och i slutet av sin aktiva brottarbana. Det omnämns att ”Bech-Olsen är f.ö. en gärna hörd sångare och en man med stor belefvenhet”. Man anar en tämligen extrovert och underhållande person som turnerade i världen med sina talanger. Det var förmodligen en mycket uppskattad möjlighet att se honom i levande livet, som erbjöds publiken i Göteborg 1907.

Här är en länk till en troligen unik film från 1899 där han kan ses brottas.

Ett nytt Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen.

Retrokatalogisering av Iberoamerikanska samlingen fortsätter. Varje månad görs ett hundratal äldre verk ur samlingen sökbara i Libris. Ofta är det material som inte finns på andra bibliotek i Sverige eller Norden, så att dessa nu synliggörs gynnar inte bara låntagarna i Göteborg, utan även forskare på andra håll som nu kan beställa materialet som fjärrlån.

Under de senaste månadernas retrokatalogisering har flera märkvärdiga broschyrer och böcker lagts in, varav några lyfts fram i detta blogginlägg. Till att börja med finns denna tvåspråkiga spansk-engelska broschyr om ”De argentinska Falklandsöarna”, sammanställd bara en dryg vecka efter Falklandskriget bröt ut år 1982:

Denna stencilerade ”utländska utgåva” av en kommunistisk skrift utgiven underjordiskt i Bolivia 1977 tillverkades i Sverige, men verkar inte finnas på andra svenska bibliotek. Den kan sägas representera den långa tradition som Iberoamerikanska institutet haft av att ta emot donationer – sannolikt var det en boliviansk dissident i Göteborg som överlämnade broschyren till samlingen:

Den fantastiskt övertydliga symboliken på omslaget till häftet om ”förrädarfadern” (El padre traidor) vittnar nog om hur uppslitande en skilsmässa kunde vara under 50-talet i Dominikanska republiken. Berättelsen är skriven av María Mota som tituleras som ”exfru till Germán Ornes”:

Den argentinske författaren Ezequiel Martínez Estrada skrev mot slutet av sitt liv en berättelse om USA:s utrikespolitik i sagoform, utgiven på Kuba 1963: El verdadero cuento del Tío Sam. Boken är illustrerad av ”Siné”, som 30 år senare var med och grundade tidningen Charlie Hebdo i Paris:

Dessutom finns det en del handskriftsmaterial vars historia vi inte känner till med säkerhet, t.ex. dessa fyra handmålade bilder på växter:

Enligt en anteckning från omslaget till dessa bilder gjordes de för det outgivna verket ”Flora médica e industrial centroamericana” av en doktor Darío González. Denne doktor nämns i en artikel av Edgar S. G. Mendoza (”Situaciones biográficas de autores de manuales escolares de Geografía”). Han kom från El Salvador och levde troligtvis 1835–1911 (även om levnadsåren 1855–1918 förekommer i vissa källor). Han var läkare, fysiker och lärare, främst verksam i Guatemala, men tydligen även med åtminstone någon indirekt koppling till Sverige, då hans originalteckningar hamnat i samlingarna här på Göteborgs universitetsbibliotek.

Pia Shekhter skriver om ett Stenhammarsymposium.

Den 10-12 november ägde ett Stenhammarsymposium rum i Artisten, med anledning av tonsättarens 150-årsjubileum. Wilhelm Stenhammar föddes i Stockholm 1871 och dog i Jonsered 1927. Han var verksam som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907-1922.

Symposiet var anordnat av Kungliga Musikaliska Akademien, Högskolan för scen och musik samt Wilhelm Stenhammarsällskapet, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond.

Temat för dagarna var ”New perspectives on Wilhelm Stenhammar” och de olika infallsvinklarna var många. Signe Rotter-Broman, keynote speaker från Berlin University of the Arts, presenterade tonsättaren som en ”European modernist” och Daniel Grimley, från Oxford University, beskrev ”Stenhammar’s Affective Landscapers” i sin keynote presentation. Många talare återkom till de arkitektoniska elementen i Stenhammars musik och betydelsen av fysiska platser. Andra föreläsare uppehöll sig vid Stenhammars förhållande till folkmusik och teater. Hans musikaliska släktskap med till exempel Sibelius och Brahms samt influenser från Wagner belystes också. Vid sidan av kompositören Stenhammar uppmärksammades hans betydelse som pianist och dirigent. Hans nära vänskap med violinisten Tor Aulin och samarbetet med Aulinkvartetten var något som ofta nämndes.

Vi fick ta del av många spännande och djuplodande musikanalyser, i form av föreläsningar, samtal inför publik, en workshop och en  så kallad essäkonsert. Ett mycket intressant samtal var det mellan konsertpianisten Martin Sturfält och musikjournalisten och författaren Magnus Haglund. Den senare har skrivit en uppskattad Stenhammarbiografi, som utkom 2019 – en levande och personlig beskrivning av Stenhammar och hans samtid. Annars var det den stora biografin i tre volymer av Bo Wallner man refererade till.

Anders Larsson förstebibliotekarie och ansvarig för handskriftssamlingarna hade ställt samman en utställning i en monter som stod placerad utanför föreläsningssalen. Materialet var hämtat ur UB:s omfattande Stenhammararkiv. Arkivet finns förtecknat i Alvin,

Stenhammarsymposiet var mycket välordnat med många och varierade inslag. Även för den redan invigde fanns det mycket att hämta, att döma av den entusiasm som rådde bland deltagarna. För mig som inte känt till mycket mer än Stenhammars sånger och pianostycken var det inspirerande och lärorikt.

Viktor Rydberg var en av 1800-talets stora författare, kulturhistoriker och humanister. Någon närmare presentation av honom är kanske överflödig i det här sammanhanget, så låt oss därför fokusera på hans aktualitet med ett inlägg här och nu.

I 1900-talets Göteborg, närmare bestämt på det nuvarande universitetsbiblioteket, fanns en samlare och bibliofil av rang! J. Viktor Johansson (1888-1967) var förste bibliotekarie och chef för handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Han var en stor bibliofil, mycket kunnig och tongivande inom området. Här vill vi lyfta hans samlande av Rydbergs litteratur och Rydbergiana, då detta material nu finns katalogiserat och fullt sökbart.

Samlingen innehåller i princip allt som Viktor Rydberg skrev och publicerade under sin livstid, samt en hel del av vad som publicerats efter hans död, fram till J. Viktor Johansson egen död 1969. Samlingen innehåller också mycket av vad som skrivits om Viktor Rydberg. Det som gör samlingen extra intressant är dock kanske inte det som härrör direkt till verken, utan till sådant som tillför en bokhistorisk och personhistorisk aspekt av Rydberg – och av boksamlande.

Några extra intressanta och roliga detaljer ur samlingen förtjänar att särskilt nämnas. Ett exempel är en kapsel, som enligt etiketten innehåller ”Provtryck” av titelsidan av femte upplagan av ”Singoalla”. Vad det egentligen är, är tävlingsbidragen till ”Allmän skandinavisk pristäflan för sättare och tryckare 1906”, utlyst i Nordisk Boktryckarekonst 1905. Provtrycken omfattar titelsida samt inlaga (4 sidor totalt), till Viktor Rydbergs ”Singoalla” 5e upplagan 1905. Provtrycken kommer från olika tryckerier, in alles 24 st. En mycket intressant spegel av den tidens typografi.

Böcker gavs ofta ut häftesvis under den här tiden, lämpligen då ett eller två för varje kapitel. Dessa häften tog köparen sedan till en bokbindare, som band ihop häftena till ett band. Med tanke på att detta var det vanliga ödet för häftesutgåvorna, finns inte särskilt många utgåvor kvar som är intakta, dvs där häftena inte bundits in. I samlingen finns en intakt häftesutgåva av en dansk översättning av Fribytaren på Östersjön, i mycket gott skick, ja snudd på nyskick.

Det finns också några handskrifter av Viktor Rydbergs hand. Det är ”Barndomspoesien”, och  ”Jungfru Maria i rosengård”. J. Viktor Johansson var själv väldigt glad åt dessa, och gav dem till sig själv i julklapp enligt ett brev till antikvariatet, men som han skriver i sin essä ”En biblioteksman bland sina egna böcker”: ”Någon större betydelse för Rydbergstexten ha de inte, fastän de inte exakt överensstämmer med andra manuskript eller tryck av dikterna, men det är så gott som aldrig fallet, när det gäller Rydberg.”

Samlingen innehåller också många särtryck och utsnitt av och om Viktor Rydberg. Sammantaget ger dessa en bild av utgivnings- och tryckhistorien kring författaren.

De dedikerade gåvorna är också intressanta. Bland annat finns här Bref till en samvetsgrann vän, som genom att läsa V.R:s s.k. bibellära om Kristus .. / af P. Wieselgren, som är dedikerad till Susen Hasselblad, dvs Viktor Rydberg blivande hustru. Ryberg var även god vän med tonsättaren och domkyrkoorganisten Elfrida Andrée, ett vänskapsband som syns i flera dedikerade utgåvor från Rydberg till Andrée. I samlingen finns också ett par tonsättningar av Rydbergs dikter, utförda av Elfrida Andrée. En kuriositet är ett brev från Fredrika Bremer till Viktor Rydberg, i vilket hon ber om ett besök i maj 1862. 

”Kan Ni komma på en stund i afton, så träffar Ni tvenne män hvars bekanntskap skulle vara för Er af intresse! Är det alldeles omöjligt – men kunde Ni ej gå sednare till det andra stället? – så skänk mig nöjet att se Er en stund i morgon kl. 1 middagstiden! Var hjertligen välkommen till en uppriktig beundrarinna af den sista Athenaren.”

Samlingen innehåller även en del foton och diverse övrig Rydbergiana. Ett av det sistnämnda som har en viss aktualitet idag är ”Choleran i sin ryslighet, eller alfabetisk förtekning på 684 personer, de flesta medlemmar af Jönköpings stads och slotts församlingar, hvilka under augusti och september månader 1834, afledo i denna farsot”. I denna skrift från 1835 står Viktor Rydbergs mor upptagen som en av de avlidna: ”Rydberg, Hedwig Christ., f. Duker, 39 år.”

Gästinlägg av Karin Henning, universitetsbibliotekarie vid KvinnSam.

I höst har litteraturvetaren Paul Tenngart kommit ut med en bok om Birgitta Stenbergs liv och författarskap. Den heter Världen väntar mig och är delvis baserad på Stenbergs efterlämnade material som finns bevarat i KvinnSams arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek. Intresset för Stenberg fick oss att gå igenom en rest av materialet som fram till nu varit ouppordnat.

Det är förfärande rörigt. En räkning från 1990-talet ligger i samma hög som en handskriven papperslapp från Paul Andersson och knappt läsliga fax från Märta Tikkanen. Men vi hittar uppmuntrande meddelanden från Birgitta som stärker oss. I ett enkätsvar vad hon mest önskar sig har hon skrivit: ”En sekreterare. Nån som kunde tänka sej att ordna mina pappersberg. Men detta kaotiska sisyfosarbete unnar jag inte ens min värsta fiende, än mindre någon trevlig människa.”

En stor del av materialet innehåller det förväntade: det är en lång rad av vänner, älskare, kärestor och bekanta som passerar förbi. Vi är i Paris, på Mallorca, Sicilien och så småningom landar vi på Åstol och i Tiveden. Birgitta skriver och tecknar oavbrutet, på baksidan av nästan färdiga bokmanus, kuvert och på brevpapper från tidskriften Kulturkontakt.

Men en sak förbluffar oss: Alla dessa bilar! Det är små och stora fotografier av olika bilmodeller, racertävlingar och kvitton från otaliga bilköp och reparationer. Vi hittar en skiss där Birgitta antecknat olika bildelar, på italienska. Det här kanske är ett exempel på det som Paul Tenngart beskriver som Birgitta Stenbergs faustiska livshållning: att ”nå full kunskap om tillvaron”. Hon lever ett intensivt liv där varje erfarenhet är av godo om det sedan kan omformas till litteratur. Skissen är målad i en anteckningsbok från 1965 under hennes tid på Sicilien, där hon var med racerföraren Gianni på biltävlingar. I ett kulturreportage från P1 beskriver hon hur hon själv gillade att köra fort på Sicilien: ”Jag har ju bytt plats med föraren, och då får inte bilen gå långsammare än… Vad var det… 160 eller något sånt där, medan man bytte plats.”

Hör mer om Birgitta Stenberg och Paul Tenngarts arbete i det här reportaget på SR P1.

Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen

Iberoamerikanska samlingen är med sina närmare tusen hyllmeter den största specialsamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Som namnet antyder är den inriktad på Spanien, Portugal och de 20 länder i Latinamerika som tidigare koloniserats av dessa två stater på Iberiska halvön. Ämnesmässigt ligger fokus på samhällsvetenskap och litteratur, men det finns även mindre avdelningar för bl.a. konst, filosofi och språkvetenskap.

Samlingen har sin grund i Iberoamerikanska institutet som inrättades 1939 av språkläraren Nils Hedberg (1903–1965) vid Handelshögskolan i Göteborg. Till en början byggdes institutets bibliotek upp till stor del tack vare donationer, både från privatpersoner och från Iberoamerikanska länders ambassader och konsulat i Sverige. År 1967 överfördes institutet till Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och boksamlingen stod längs med väggarna i lärosalarna för den romanska institutionen i Språkskrapan. Efter ytterligare någon flytt och omorganisation lades institutet ned år 2007. Dess forskning och undervisning överfördes till institutionen för globala studier, medan dess böcker blev den Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Samlingen är levande och växer med några hundra titlar per år genom förvärv, främst utifrån bibliotekets omvärldsbevakning, men också genom inköpsförslag från forskare, studenter och allmänheten. Även donationer tas fortfarande emot; exempelvis mottogs för några år sedan ca 80 hyllmeter som tillhört Magnus Mörner (1924–2012), professor i historia och chef för Latinamerikainstitutet i Stockholm (dessa har dock ännu inte hunnit katalogiseras).

Till Iberoamerikanska samlingen hör även en tidskriftssamling med närmare 300 olika titlar (placerade på våning 5 i Humanistiska biblioteket) och en referensavdelning med bl.a. ordböcker och uppslagsverk (placerade i referenssalen på våning 7). Dessutom finns flera hyllmeter med rariteter och äldre verk i bibliotekets slutna magasin, som kan beställas fram till läsesalen. T.ex. finns där förstautgåvan av Spanska akademins ordbok från 1780 samt ett exemplar av Jorge Luis Borges Ficciones som dedicerats av författaren till Nils Hedberg.

De flesta av de uppskattningsvis 40–50 000 volymer som finns i samlingen är katalogförda i Libris, men fortfarande finns det tusentals verk som man bara kan hitta genom att botanisera bland bokhyllorna eller söka i en äldre kortkatalog. Ett pågående arbete är att digitalt katalogföra även dessa äldre volymer och varje månad tillförs ca 100 nya poster till Libris. Med nuvarande takt kommer det troligtvis att dröja ungefär tio år innan hela Iberoamerikanska samlingen finns registrerad och sökbar i Libris.

Under det senaste kvartsseklet arbetade bibliotekarien Anna Svensson (1958–2021) med boksamlingen, först vid Iberoamerikanska institutet, sedan vid Göteborgs universitetsbibliotek. Det var till stor del tack vare hennes arbete med att bevara, utveckla och tillgängliggöra detta kulturarv, som hon år 2020 blev utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I flera olika sammanhang forskade och skrev hon också om institutets och samlingens historia, så för den som vill läsa mer rekommenderas följande artiklar av henne:

• ”Borges en Gotemburgo: sobre su conferencia ’La Literatura Fantástica’ y sus contactos con el Instituto Iberoamericano”, Anales 11 (2008) , s. 25–47.

• ”’Mistral och femton böcker’: om Gabriela Mistral, Matilde Goulard, Nils Hedberg och Iberoamerikanska institutets första år”, i: Desde Chile a Suecia: caminos culturales por Lationamérica y Europa: festskrift till Álvaro Foresti, red. Andrea Castro, Eduardo Jiménez Tornatore & Ingmar Söhrman. (Opuscula Romanica 8.) Göteborgs universitet 2018, s. 93–108.

• ”Romanister utan doktorshatt: om Arne Lundgren och några av hans samtida i Göteborg”, i: Romanistiken i Sverige: tradition och förnyelse, red. Andreas Romeborn & Elisabeth Bladh. (Romanica Gothoburgensia 75.) Göteborgs universitet 2020, s. 77–98.

• ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov”, i: Objekt och samling: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek, red. Anna Svensson. (Acta Bibliothecae Universitatis Gothoburgensis 35.) Göteborgs universitetsbibliotek 2021, s. 139–163.