Platt som pergament 2

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Tidigare i höstas lade vi ut ett inlägg (https://marginalia.blogg.gu.se/2022/12/13/platt-som-pergament/)  där vi testade olika tekniker för att plangöra pergament och nu kan vi visa resultatet av arbetet på ett par av breven.

Pergamentbreven innan plangöring

När pergament ska plangöras så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Pergament som fuktas vill gärna återgå till sin ursprungliga form vilket kräver att pergamentet behöver sträcktorkas och pressas. Testerna som utfördes visade att de bästa alternativen för att plangöra pergament var att fukta provbitarna i en sandwich och att strecktorka dem med hjälp av magneter vilket är precis vad som gjordes med de riktiga pergamentbreven.

Pergamentbreven efter plangöring

Efter att breven fuktats och sträcktorkats låg de i press för att torka helt och hållet i 10 dygn, när vi såg att de var platta och fina började vi förbereda för deras förvaring i nya lådor av arkivkvalitet. Vanligtvis monteras pergament genom att göra så kallade ”fotohörn” i arkivbeständigt papper som fästs på en bit kartong inne i lådan, pergamenten kan sedan enkelt placeras i lådan genom att sätta in dess hörn i pappershörnen. Men de här pergamentbrevens överkant hade en vågformad utformning som gjorde att vi ville ge extra stöd. Vi gjorde därför ”hängslen” i polyester som skulle hålla breven på plats. Hängslena fungerade som så att de hade vertikala skåror som gjorde att de kunde dras ut som dragspel. Poängen är att om pergamenten skulle svälla eller krympa p.g.a. ändringar i luftfuktighet så expanderar eller dras hängslena ihop. På det sättet hålls pergamentbreven på plats utan att riskera att dessa kommer till skada.

Till vänster: polyesterhängslen, överst avslappnad, under utdragen. Till Höger: Ett av pergamentbreven monterat i sin låda

Hängslenas ena kortsida hade bitar av japanpapper som fästes mot pergamenten med ett klister av vetestärkelse och den andra kortsidan fästes mot kartongen med ett starkt klister som inte är lämpligt i kontakt med pergament men utmärk för att fästa plast mot kartong. Vi blev väldigt nöjda med resultatet och nu kommer de här breven att digitaliseras tillsammans med den övriga samlingen under det kommande året.

Om ett musikaliskt kulturarv. Digitalisering av svenska orgelarkiv

Göteborgs universitetsbibliotek är med som partner i flera olika forskningsprojekt och ett av dessa berör historiska orglar. Här skriver Fredrik Tobin om arbetet med att digitalisera och tillgängliggöra arkiv.

Valter Moberg gör en ljudinspelning av orgeln i Häradshammar, byggd 1821 av Jonas Fredric Schiörlin.

Runt om i Sverige finns en stor mängd historiska orglar. De är inte bara vackra konstföremål och fascinerande hantverksprodukter, utan också musikinstrument med säregna klanger som används än idag. I många delar av Europa innebar de två världskrigen att detta kulturarv sargades svårt. Pipor smältes ned för att användas i vapentillverkning och många instrument förstördes  i samband med strider. I Sverige har vi därför en ovanlig situation med många välbevarade äldre instrument. Under 1900-talet fick forskare, organister och orgelbyggare upp ögonen för denna skatt, och många åkte land och rike runt för att dokumentera orglarna.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns flera samlingar som innehåller en stor mängd information om Sveriges äldsta orglar. Men materialet är stort, otympligt och till stor del outforskat. Därför har Riksbankens jubileumsfond finansierat projektet SONORA, Swedish Online Organ Archive. Det är ett treårigt projekt som utförs av en forskargrupp vid Göteborgs internationella orgelakademi i nära samarbete med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek (där det mesta av det fysiska arbetet utförs). Målet med projektet är att forskare och allmänhet skall kunna få digital tillgång till det rika material som finns i arkiven, och särskilt det material som rör orglar byggda innan mitten av 1800-talet.

Fotografiskt självporträtt av Einar Erici.

Utgångspunkten för projektet är Einar Ericis inventarium av klassiska svenska orglar. Erici var en läkare, skäggentusiast, fotograf och orgelexpert som spenderade en stor del av sitt liv med att åka runt i Sverige och studera orglar. Strax innan hans död publicerades en första utgåva av hans inventarium där han beskrev alla instrument han kände till som tillkommit innan mitten av 1800-talet. En reviderad och utvidgad utgåva utkom 1988, redigerad av Axel Unnerbäck, som under många år  var orgelsakkunnig på Riksantikvarieämbetet. Unnerbäck har under alla år fortsatt att samla data om historiska orglar och ett av SONORA-projektets mål är att i samarbete med honom publicera en tredje, uppdaterad upplaga av Orgelinventarium.

SONORAs första uppgift blev att digitalisera Ericis eget arkiv. Under sina många års forskning hade han samlat på sig information och dokument. Särskilt värdefulla är hans så kallade excerptböcker. Erici tillbringade många långa dagar i arkiv runt om i Sverige och skrev för hand av sådant som rörde orglarna. Digitaliseringen av Ericis arkiv är nu slutförd och just nu pågår istället arbetet med arkivet från Bröderna Moberg i Sandviken.

Del av Bröderna Mobergs dokumentation av deras arbete med orgeln i Åtvids gamla kyrka, byggd 1751 av Jonas Wistenius.

Bröderna Harry och Valter var orgelbyggare med särskild inriktning på restaurering av äldre historiska orglar. De var inte bara duktiga hantverkare utan producerade också en imponerande dokumentation av instrumenten de arbetade med. Till exempel tog de ofta före- och efter-bilder av olika delar av instrumenten som de hade restaurerat, något som inte var vanligt vid mitten av 1900-talet.

När projektet är klart kommer intresserade, orgelforskare, musikvetare, historiker och kulturvårdare ha tillgång till en stort och unikt material. Allt tack vare Riksbankens Jubileumsfond och samarbetet mellan Göteborgs internationella orgelakademi, Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek.

En inblick i det oglamorösa livet som orgelbyggare, här i samband med arbete i Folkströms kapell, Östergötland.

Den som vill följa arbetet kan enkelt göra det i orgelakademins nyhetsbrev: https://www.organacademy.se/gioa-newsletter

Platt som pergament

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Många har nog sett imponerande före och efterbilder av ett konserverat föremål men inte fått se allt arbete däremellan eller innan för den delen, därför vill vi ge inblick i hur mycket förarbete och tester som ibland krävs. 

I våra samlingar finns ca 150 pergamentbrev med koppling till västra Sverige som inom en snar framtid ska katalogiseras och digitaliseras för att skapa en ökad tillgänglighet. Problemet var dock att två dokument i samlingen var vikta vilket förhindrade digitalisering och vi konservatorer behövde därför plangöra dem först. När pergament ska plangöras, alltså göras platta, så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Efter fuktningen så behöver pergamentet sträcktorka och sedan läggas i press, det här gör att den blir platt och också behåller den formen. Men innan vi kunde ge oss på de riktiga dokumenten så behövde vi göra tester på provbitar, så fyra stycken provbitar av pergament skars ut i storlek 30×30 cm.

Fuktning testades med en DIY fuktkammare och med sandwich. Fuktkammaren gjordes med en stor metallbehållare, i denna placerades en bevattningsmatta, ovanpå denna lades ett lager tyvek (plast som släpper igenom små mängder fukt) och ett lager vlieseline (tunt syntetiskt tyg utan fiberriktning). Provbitarna lades ovanpå detta med tyngder för att skapa kontakt över hela ytan. Ovanpå behållaren lades en genomskinlig skiva av akryl. Det visade sig att det tog ca två timmar och uppåt att fukta proverna, vi ville helst att det skulle ske på högst en timme och gick därför vidare till nästa alternativ vilken var en sandwich.

Denna smörgås bestod inte utav bröd och pålägg utan av ett lager plastfilm, två lager läskpapper (tjockt olimmat papper) och tyvek. Provbitarna lades på och lagren upprepades. Efter flera tester kunde det avgöras att 15–30 minuter var tillräckligt för att provbitarna skulle bli flexibla av fukt.

Sträcktorkning av provbitar med klämmor

Sträcktorkning testades med den klassiska metoden med klämmor men också en lite nyare metod med magneter. Klassisk sträcktorkning går till så att klämmor sätts i kanterna på pergamentet och de fästs i sin tur i en korkmatta eller liknande, detta skapar en lätt sträckning som gör att pergamentet behåller den platta formen medan det torkar. Som skydd placerades bitar av syrafri kartong mellan klämmorna och provbitarna. Trycket från klämmorna gjorde att kartongen lämnade kraftiga märken i pergamenten. Sådana märken kan tas bort genom att pergamenten fuktas och presstorkas i omgångar och då blir platta, men märkena ansågs som alltför kraftiga så istället övergick vi helt till magneter.

Sträcktorkning av provbitar med magneter

Provbitarna placerades efter fuktning på vlieseline ovanpå en whiteboard som låg ner på ett bord. Långa bitar av kartong placerades längst provernas kanter och magneterna lades på kartongen. Detta gav bara små märken vilket var att föredra över klämmorna. Bitarna sträcktorkade tills de inte längre kändes kalla och därmed var nästan torra. Detta tog i genomsnitt 15 minuter. De placerades sedan mellan läskpapper under tyngd för att torka helt.

Efter testerna kunde vi konstatera att fuktning med sandwich och torkning med magneter var de bästa alternativen. Behandlingen av de riktiga föremålen är nu redan i gång och resultaten ser riktigt lovande ut!

Digitalisering av 1800-talets tidskrifter.

Göteborgs universitetsbibliotek är en del av det nationella projektet att digitalisera det svenska trycket.

Som en del av projektet att digitalisera det svenska trycket, som är ett samarbete mellan KB och de fem universitetsbiblioteken i Göteborg, Uppsala, Lund, Stockholm, och Umeå har vi påbörjat en digitalisering av tidskrifter utgivna i Göteborg och Västsverige under den andra halvan av 1800-talet. Valet är inte slumpmässigt utan beror till stor del på att pappret under denna tid är i ett mycket dåligt skick och är under konstant nedbrytning. Det är alltså fråga om ett material som är mycket skört och problematiskt att hantera och som snart inte längre kommer finnas kvar.

Under denna period ökar också utgivningen av olika former av tidskrifter då kostnaderna sjunkit och en allt större publik kan nås av alstren. Den tidens aktiva folkrörelser var även en viktig del i detta då många av tidskrifterna kommer från väckelserörelsen eller nykterhetsrörelsen. Det råder således ingen brist på läsning för den fosterländskt sinnade nykteristen.

Svenske budbäraren: Kristlig politisk tidning för svenska folket

Vi har valt att huvudsakligen fokusera på tidskrifter utgivna i Göteborg eller Västsverige då de olika universitetsbiblioteken försöker ansvara för sina olika landsändor. Många av dessa är ganska kortlivade och ges ut under några få år, många har även snarlika eller direkt identiska namn som Folkvännen eller något med familjen etc. Detta medför att de är ganska svåra att hitta och hålla ordning på. Ofta är dessa fyllda med en blandning av uppbygglig läsning och glimtar från fjärran länder, vilket säkert var ett viktigt inslag för att locka till läsning.

Folkvännen : En illustrerad Månadsskrift för Bildning och Nöje
Folkvännen Utg. af söndagsskolföreningen; den innehåller läsning af rent kristlig och allmännyttig art samt emot dryckenskapen.

Arbetet är bara i början och det är fortfarande ett begränsat antal tidskrifter som är digitaliserade men förhoppningen är att vi skall kunna fortsätta med det arbetet. Vi hoppas att innehållet och texterna i tidskrifterna kan på många sätt bli ett komplement till den skönlitteratur som digitaliserats.inom ramen för Litteraturbanken samt den digitalisering av dagspress som sker.

Vad det gäller ämnesvalen i exempelvis Folkvännen : En illustrerad Månadsskrift för Bildning och Nöje är det tveklöst både högt och lågt, allt från en text om de fornnordiska gudarna till solförmörkelser eller myror.

Att betona att tidskriften var illustrerad var också viktigt då det tidigare hade varit mycket ovanligt med bilder i dagspress och tidskrifter. Det är nog ingen slump att det så ofta är porträtt på bemärkta människor som omnämns då det ju för det stora flertalet var okänt hur allt från statsministern till Europas regenter såg ut. Något som är svårt för oss idag att förstå som lever i ett sådant överflöd av bilder.

Den ökade utgivningen av tidskrifter skapade även en ny arena för debatt om allt från politik till litteratur och andra kulturella yttringar. Ett exempel är Samtiden: veckoskrift för politik och litteratur. Under sin relativt korta utgivning (1871–1874), skrevs den nästan helt uteslutande av Carl Fredrik Bergstedt där han behandlade tidens politiska, vetenskapliga, litterära och ekonomiska frågor med sakkunskap och engagemang.

Det är följaktligen en spretig samling tidskrifter med varierande ämnesinriktning och publik som vi nu har påbörjat arbetet med att göra tillgängliga och långsiktigt bevara långt efter det att pappret gulnat och vittrat sönder. Det finns inte i nuläget (men det kommer komma inom en överskådlig framtid) någon enkel väg eller plattform för att söka i detta material men det är tillgängligt via en sida för projektet om digitalisering av det svenska trycket och allt vi digitaliserar här på GUB går att hitta i GUPEA.

En turbulent tid i Danmark.

Hur ny och detaljerad kunskap kan få en samling att förvandlas från närmast ointressant till högrelevant.

Biblioteket har sedan länge haft en samling som kort och gott bara kallats för ”Danska småskrifter” och som har beskrivits som danska tryck från 1700-talet kring varierande ämnen. Den har inte tidigare varit katalogiserad och ingen har därför fördjupat sig i vad den egentligen innehåller. Detta fram till nu och helt plötsligt har den förvandlats till en väldigt intressant och betydelsefull samling kring en mycket speciell period i dansk historia. Detta tack vare att vår kollega Stefan Benjaminsson har fått tid att katalogisera samlingen och fördjupa sig i dess innehåll.

Hela den här historien har sin upprinnelse med Johann Friedrich Struensee, om namnet låter bekant? Då är det kanske på grund av P. O. Enquists roman Livläkarens besök där han är en av huvudpersonerna. Han var alltså Kristians VII livläkare och på grund av kungens psykiska ohälsa lyckades Struensee skaffa sig inflytande i det danska hovet och blev efter kort tid rikes egentliga styresman. Struensee var starkt påverkade av upplysningens idéer och började reformera den danska lagstiftningen i linje med dessa. Under hans tid utfärdade han över 2000 kabinettsorder. I den första han utfärdade upphävde han förhandscensuren för tryck, vilket innebar en oinskränkt tryckfrihet: ”Endvidere en ordre til koacellierne, der giver fuldstændig pressefrihed, således at bøger kan trykkes uden nogen form for censur.”

I jämförelse med den svenska tryckfrihetsförordning från 1766, som var begränsad genom att flera olika saker inte fick kritiseras, var den danska tryckfriheten initialt fullkomligt oreglerad. När den infördes 1770 utnyttjade många danskar tillfället att omedelbart trycka sådant de tidigare inte vågat trycka. Efter nyåret 1771 välde det ut skrifter från tryckpressarna i en omfattning att det blev relevant att tala om ”tryckfrihetsskrifter”. Merparten som publicerades under denna tid gavs ut i perioden februari till maj 1771.

Det är i den kontexten man skall förstå den aktuella samlingen. Den består av 331 skrifter tryckta under den korta och turbulenta tryckfrihetstiden som sträckte sig från 14 september 1770 till hösten 1773. De flesta av skrifterna är tryckta i Köpenhamn av kända tryckare, men med anonyma författare, i vissa fall är dock även författaren angiven. Ett par är tryckta i Odense, och någon har som falsk tryckort uppgett Haag. Samlingens innehåll speglar alltså vad danskarna passade på att säga i tryck när de blev befriade från förhandscensur. Samlingens omfattning gör den troligen till den största utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.

Inte oväntat förekommer många satiriska texter i samlingen som Samtale imellem kaffekanden, thepotten og kammerpotten. Just denna skrift satiriserar olika sociala normer och kanske framför allt förställt beteende och snobbism i så kallade bättre sällskap. Sympatin i denna skrift ligger på kammarpottan. Andra liknande skrifter handlade om ”skoborstar”, dvs de som fick ämbetskarriärer, inte tack vare sin egen lämplighet, utan tack vare sina herrars välvilja. Bakom till exempel En saare mærkværdig Tildragelse som er skeet i den Stad Antwerpen med et forhexet Drengebarn der var en Nisse men omskabte sig til en Skoebørste met mere som historien fortæller döljer sig en kritik mot en specifik person, i det här fallet viceborgmästaren i Köpenhamn, Hans Nicolai Nissen.

Den största pamflettstriden orsakades av den norske författaren J. C. Bie, som skrev under pseudonymen Philopatreias. Han riktade hård kritik mot präster, advokater och ”kornpugere”, dvs personer som hamstrar korn för att driva upp priserna. Den mängd svarsskrifter som kritiken genererade gjorde att fejden växte till  en debatt med 80 pamfletter. Debatten bredde sig till slut över en rad ekonomiska, politiska och sociala ämnen. Under denna pseudonym kritiserade Bie samtidens girighet, olikhet, orättvisor i rättsväsendet, samt prästerna lättja och inkompetens. Även om Bie inte var den första som förde fram liknande kritik, så gjorde han det på ett sådant respektlöst sätt och med gott humör att pamfletten i sig manade till repliker.

Under 1771 blev stämningen i framför allt Köpenhamn allt mer negativt inställd mot Struense. Tre saker samspelade i denna kritik, dels Struensees omfattande lättnader av sedlighetslagstiftningen, dels öppnandet av Kongens Have, dels drottningens graviditet och ryktena om hennes förhållande till Struensee. Ett antal skrifter trycktes som tog upp ämnena och det som kritiserades var lössläpptheten, liderligheten och allmän osedlighet.

Den totala tryckfriheten höll i 13 månader, till den 7 oktober 1771 då blev det åter åtalbart att trycka exempelvis sådant som betraktades som hädelse och majestätsbrott. Många av de gamla makthavarna inom den danska adeln hade nu tröttnat på Struensee och i samförstånd med arvprinsen och änkedrottningen arresterades han 17 januari 1772. Han halshöggs i april samma år och efter en tid begränsades åter tryckfriheten kraftigt med ett par lagar som tillkom under hösten 1773.

Tiden direkt innan och efter Struensees avrättning ger också en hel del stoff till skrifterna. Här kopplas även Strunsee direkt ihop med djävulen, som i Grev Struenses mærkværdige Testamente, opsat af ham selv og confirmeret af Lucifer i vilken Struensse påstås erkänna allt det han tidigare anklagats för under sommaren 1771, vilket till slut Lucifier själv intygar på sista sidan.

2020 utkom boken Grov konfækt: tre vilde år med trykkefrihed, 1770-73, av Henrik Horstbøll, Ulrik Langen och Frederik Stjernfelt. Verket i två volymer är en stor och djuplodande studie över skrifterna från denna tid. En guldgruva för den som är intresserad av tryckfriheten och striderna kring denna under 1700-talet.

Det är med detta i tankarna man bör man se en samling som den ”Danska tryckfrihetssamlingen”. Inte bara som en samling med exempel på vad det offentliga samtalet innehöll i viss historisk kontext, utan samlingen blir också en källa till den politiska debatten, mediehistoria och utvecklingen av offentligheten i vårt grannland. Detta under en tid då liknande förändringar skedde i Sverige. Från att ha varit en närmast bortglömd samling av ”danska 1700-tals tryck med varierande ämnen” har den nu blivit ett intressant exempel på ett källmaterial från en spännande tid med kopplingar till en rad angelägna frågor.

Dagens datum

Den sjätte maj 1889 öppnade Eiffeltornet för allmänheten

Vi noterar att Eiffeltornet äntligen öppnat för allmänheten och vill så klart se det. Tornet invigdes ju redan 31 mars men är nu även möjligt att besöka av alla och envar. Vi låter de förträffliga illustrerade tidskrifterna Le Monde illustré och The Illustrated London News vara våra ögon på plats då vi inte kunde vara i Paris för begivenheten.

Uppenbarligen var hissarna av särskilt stort intresse.

En ny donation om gamla saker.

Historien om hur två Uppsalaprofessorers bibliotek hamnade i Göteborg

Göteborgs universitetsbibliotek har nyligen fått en större donation av ett bibliotek med tyngdpunkt inom arkeologi och hällristningsforskning. Biblioteket är skapat av Oscar Almgren (1869-1945) som var den förste i Sverige att utnämnas till professor i ”Nordisk och jämförande fornkunskap” vid Uppsala universitet. ”Nordisk och jämförande fornkunskap” var den gängse termen för arkeologi på den tiden. Biblioteket har senare kompletterats av Oscars son Bertil Almgren (1918-2011), även han professor i Arkeologi i Uppsala.

Oscar Almgren 1890-tal. Bild från ALVIN

Biblioteket donerades 2012 till Svenskt hällristningsforskningsarkiv (SHFA) Att biblioteket donerades dit beror framför allt på Oscars, men även Bertils stora vetenskapliga intresse för hällristningar och inte minst för de i Tanum. Det är inte bara far och son Almgren som blivit intresserade av dessa, de blev klassade som ett UNESCO Världsarv 1994. När sedermera SHFA blev en forskningsinfrastruktur vid Göteborgs universitet blev frågan kring lokalisering av både verksamhet och bibliotek åter aktuell. I samband med att SHFA flyttat sin verksamhet till Humanisten vid GU blev det även naturligt att donera biblioteket och flytta det till oss på UB.

Bertil Almgren stående med kameror runt halsen vid utgrävning i Dendra, Grekland 1939. Bild från ALVIN

Biblioteket är värdefullt i sin egenskap av att vara ett vittnesmål rörande den breda internationella utblick och det kontaktnät som Oscar (och Bertil) Almgren hade. Vad det gäller Oscars tid är det ju en mycket viktig och formativ period för den arkeologiska vetenskapen. En mycket stor del av volymerna är signerade och med uppgifter om var och när de införskaffats. Åtskilliga är förstås även gåvor från kollegor med mer eller mindre utförliga dedikationer. Det gör det intressant att hålla ihop samlingen, och även behålla visst material trots överlapp med befintliga samlingar.

Om någon med textila intressen tycker att namnet Almgren låter bekant så stämmer det. Det är samma släkt som ligger bakom K.A. Almgrens sidenväveri. Oscar var barnbarn till Knut Almgren som grundade väveriet. Både Oscars far och farfar var förutom fabrikörer och grosshandlare även politiskt engagerade och invalda i stånds- respektive tvåkammarriksdagen.

Nu påbörjar vi arbetet mad att katalogisera samlingen och därmed göra den mer tillgänglig då den blir sökbar via Libris. Men då det är en specialsamling kommer det inte vara aktuellt med hemlån utan det är fråga om att studera dessa böcker i läsesalen. Det hade det varit oavsett då vi har en gräns på 100 år för hemlån och en stor del av dessa faller ju även under det kriteriet.

Gamla böcker om nytt liv. En ny donation till Göteborgs universitetsbibliotek.

Jenna Harju Konservator på universitetsbiblioteket skriver om en ny donation av böcker om den tidiga förlossningsvården.

När vetenskapen fick medvind under 1600-talet började läkare intressera sig mer för barnafödande, vilket ledde till att jordegummors gamla kunskaper sattes på pränt i böcker. Biomedicinska biblioteket har nyligen fått en donation från institutionen för vårdvetenskap och hälsa av några tidiga exemplar.

Böckerna visar på hur förlossningsvården utvecklats från att främst bygga på muntlig tradition till att bli ett erkänt vetenskapligt fält.

Bland donationen finns Johan von Hoorns verk från 1697, med den långa titeln ”Den swenska wäl-öfwade jord-gumman hwilken grundeligen underwijser huru med en hafwande handlas, en wåndande hielpas, en barna-qwinna handteras, och det nyfödda barnet skiötas skal”. Boken lyfte för första gången fram barnafödandets teori och praktik, ett ämne som tidigare förvaltats muntligt av barnmorskor. Författaren Johan von Hoorn (1662-1724) ansågs vara den vetenskapliga förlossningskonstens fader i Sverige. Han grundlade den vetenskapliga obstetriken och ordnade det svenska förlossningsväsendet. Boken är den första svenska handboken för barnmorskor, samt det första kompletta medicinska lärobok att publiceras i Sverige.

Den nya förlossningsvården kom att bli ett fält dominerat av universitetsutbildade män, vilket återspeglas i den vetenskapliga litteraturen. Däremot finns det exempel på kvinnliga författare, bland annat två böcker av den tyska hovbarnmorskan Justine Siegemund (1636-1705) som byggde på hennes erfarenheter kring komplicerade förlossningar. Hennes manualer var skrivna på tyska och vände sig främst till praktiserande barnmorskor. Hennes böcker kom att bli några av de mest använda förlossningsmanualerna från den tiden.

Som konservator vill jag säkerställa att bokens värde som historisk källa inte går förlorat utan att boken långsiktigt bevaras för framtida generationer. Därför gör jag så få förändringar som möjligt för att inte riskera att förändra bokens karaktär.

Konserveringen av böckerna kommer bland annat innefatta rengöring, samt lagning av revor. Johan von Hoorns bok har varit välanvänd vilket lett till att pärmen lossnat från inlagan. Här gäller det att göra så liten inverkan som möjligt i originalmaterialet men samtidigt se till att boken klarar av hantering i specialläsesalen. Äldre och rara böcker förvaras i universitetsbibliotekets klimatanpassade magasin på Humanistiska biblioteket, men kan beställas fram till den övervakade specialläsesalen. Böckerna kan vara av intresse för alla som är intresserade av historisk förlossningsvård. 

Biomedicinska biblioteket har sedan tidigare en boksamling från Sahlgrenska sjukhusets grundare Pehr Dubb. Boksamlingen har ett stort medicinhistoriskt och lokalhistoriskt värde. Samlingen återspeglar hans tids dagsaktuella ämnen som plågade samtidens Europa, såsom veneriska sjukdomar och gula febern. Samlingen innehåller även böcker om den tidens nya idéer och uppfinningar som elektrisk behandling och magnetism, fältmedicin och fältkirurgi, hygien, biologi och tekniska uppfinningar med mera.

Från en marxistisk kritiker – nytt handskriftsmaterial

Inlägg av Sarah Höilund, arkivarie vid bibliotekets handskriftsamlingar.

Handskriftsavdelningen på Göteborgs UB förvärvar kontinuerligt arkivmaterial och antalet accessioner varierar årligen. Under 2021 tog vi emot 29 stycken, och det handlade såväl om handskriftsmaterial från helt nya arkivbildare som kompletterande material från arkivbildare vilka redan finns i vårt bestånd.

Foto på Aspelin, 1973

En av fjolårets större kompletterande accessioner var litteraturprofessorn Kurt Aspelins (1929-1977) arkiv. Detta berikar det befintliga Kurt Aspelin-beståndet med i huvudsak hans egna manuskript, arbetsmaterial, tidningsklipp, biographica samt en omfångsrik korrespondens. Den första Aspelin-accessionen, som förvaras här sen tidigare, innehåller svar till en författarenkät som han sammanställde och skickade till flertalet samtida författare i Sverige under slutet av 1960-talet. Sammantaget finns här alltså gott om stoff att fördjupa sig i för den som vill forska på Aspelin och hans arbete som spänner över ett brett fält av yrkestitlar; litteraturhistoriker, kritiker, forskare, lärare, introduktör, teoretiker och inte minst skribent.

Utdrag ur en av Aspelins anteckningsböcker som han skrev i som 15-åring (1944-1945)

År 1967 disputerade Aspelin på en avhandling om 1830-talets svenska litteraturkritiska debatt och samma år blev han docent vid litteraturvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han verkade inom marxistisk litteraturteori och blev en viktig introduktör av strukturalistiska, semiotiska och anti-biografiska idéer inom litteraturvetenskapen under 1970-talet genom till exempel hans verk ”Textens dimensioner: problem och perspektiv i litteraturstudiet” (1975). Nils Åke Nilsson recenserar boken i Samlaren (årgång 96, 1975): ”Som ett förargelsens hus som ingen kan gå likgiltigt förbi har den utan tvivel sin plats i dagens svenska litteraturdebatt.”

Utdrag ur Aspelins kurs ”Grundlinjer i litteraturhistorisk metodik och litteraturteori”

I det kompletterande arkivmaterialet går det även att hitta material om hans politiska engagemang. Tidigt involverade sig Aspelin i Svenska Clarté-förbundet, vilket under 1960-och 1970-talet lade sig i den kommunistiska fåran. Han kom att få stor betydelse för den svenska vänstern. Sin bana som flitig skribent inledde han också tidigt. Aspelin skrev och publicerade artiklar och essäer med analyser av svenska och utländska författare utifrån en radikal ståndpunkt, men även kulturartiklar för bland annat Ny Dag och Aftonbladet. En stor del av hans publicerade tidningsartiklar finns nu i en klippsamling i Kurt Aspelins arkiv.

Den glimt som undertecknad fått av Aspelin genom ordnandet av handskriftsmaterialet tecknar en uppskattad lärare och kunskapskälla som inspirerade och uppmuntrade många av sina studenter, men också en färgstark och viktig röst i samtidens svenska litteraturdebatt och forskningssamhälle. Litteraturforskaren Torkel Stålmarck skriver: ”Redan hans vetenskapliga hållning, det intensiva engagemanget, allvaret och respekten inför konstverket, tror jag har haft utomordentligt stor betydelse för vårt forskningsklimat.”

Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken.

Gästinlägg av förstebibliotekarie Anders Larsson om en bok som bygger på material ur Otto Nordenskjölds arkiv.

Forskningsresanden Thorild Wulff skriver under den expedition till Grönland 1917 som skulle bli hans sista -”Kokade idag en härlig Multicatawny-soppa av Lazenby’s tabletter, som jag köpt i London 1912 och haft med i Kina, alltså vittberesta – ha bland annat varit 10° söder om ekvatorn och förtärdes på 82° 30’ n. br.” Denna currysoppa (Mulligatawny) i form av en sorts kakor eller tabletter var en del av provianten under denna expedition, vilken i övrigt var hänvisad till jakt av olika slag för sitt födointag. Jakten slog emellertid fel och bidrog tyvärr till expeditionens stora svårigheter och indirekt även till Thorild Wulffs död några månader senare. Den lilla episoden illustrerar på ett belysande sätt hur en ganska enkel måltid ändå kunde betyda väldigt mycket, särskilt när omständigheterna var svåra.

Proviantering och matfrågor under den ovan nämnda och en rad andra polarexpeditioner behandlas i den nyligen utkomna boken Polarexpeditionernas proviant 1872-1949 av författaren Karl-Gunnar Norén. Boken tar upp mathållningen och provianteringen på både svenska och utländska expeditioner och för Göteborgs UB handlar det om material som finns i Otto Nordenskjölds omfångsrika arkiv. Nordenskjölds expedition till Antarktis 1901-1903 var på sin tid en av de stora händelserna inom polarforskningen och ett projekt av den här omfattningen krävde givetvis proviant i en utsträckning långt utöver det vanliga. Denna expedition har således fått stor plats i Noréns bok och han går in på djupet i alla fakturor på livsmedel, proviantlistor och annan dokumentation som finns bevarade i arkivet. Att på det sättet åskådliggöra ett tidigare obeaktat material ger en spännande bild av livet på en expedition under förhållanden som vi idag har svårt att ens föreställa oss.

Nordenskjölds antarktisexpedition är i sig en historia om mirakulösa sammanträffanden och överlevnad vilka mycket väl skulle kunna bli stoff för en äventyrsfilm. Huvudgruppen av forskare övervintrade i det på plats i Antarktis uppbyggda vinterhuset som gick under namnet Snow Hill och där hade man en relativt omväxlande diet, åtminstone till en början. Så här kunde veckomenyn se ut:

Söndag.

Frukost: gröt

Middag: konservkött med potatis och grönsaker, köttsoppa och dessert.

Kväll: lapskojs.

Måndag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: fläsk och bruna bönor, havresoppa eller choklad.

Kväll: plättar.

Tisdag.

Frukost: konservkött med potatis.

Middag: torr fisk med potatis, konservsoppa, dessert.

Kväll: gröt.

Onsdag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: konservkött med grönsaker, fruktsoppa.

Kväll: lapskojs.

Torsdag.

Frukost: gröt.

Middag: ärtsoppa med fläsk, plättar.

Kväll: lapskojs.

Fredag.

Frukost: sill och potatis.

Middag: blodpudding eller korv, konservsoppa.

Kväll: makaroner.

Lördag.

Frukost: paltbröd.

Middag: salt kött med potatis och grönsaker.

Kväll: fruktkräm.

Lapskojs var ett samlingsnamn på diverse matrester vilka sammanblandades till en slags röra vilken följaktligen kunde variera i sammansättning från måltid till måltid.

Emellertid visade det sig efter den första övervintringen att fartyget Antarctic, som enligt planen skulle återvända för att hämta upp forskarna på Snow Hill, hade råkat ut för problem och skruvats ner i isen i Weddelhavet och sjunkit vilket gjorde att expeditionen tvingades till ytterligare en övervintring. Tre man som sänts ut från Antarctic för att söka kontakt med Nordenskjölds grupp misslyckades med detta och tvingades övervintra i en stenhydda och livnära sig på pingvinkött i olika former samt de fåtaliga konserver de haft med sig. En annan grupp från det förolyckade fartyget Antarctic lyckades ta sig fram till den relativt närbelägna Pauletön där man genomlevde vintern med hjälp av medhavd proviant och pingvinkött i alla dess former. Expeditionen kom alltså av omständigheterna att bli uppdelad i tre olika partier vilka tvingades övervintra på skilda håll utan inbördes kännedom om varandras belägenhet.

Nu hade man inget annat att göra än att anpassa sig så gott det gick efter omständigheterna och mathållningen blev naturligtvis en annan. Hur som helst, om man ser till de övriga gruppernas förhållanden måste man nog ändå säga att männen på Snow Hill hade det jämförelsevis drägligt.

Som genom ett under blev samtliga grupper räddade i november 1903 av en argentinsk undsättningsexpedition.

Om detta och mycket annat rörande mat i dess olika former på polarexpeditioner kan man alltså läsa i Karl-Gunnar Noréns bok.