Författare: Anders Strinnholm

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson försöker få ordning på begreppen format och storlek.

Visst, det finns ett tråkigt svar. En bok är ett fysiskt objekt och som sådant kan den mätas med linjal och sägas ha en storlek, till exempel 110 mm gånger 180 mm, som är den vanliga storleken på en pocketbok. Nöjd så? Eller ska vi ta det mer intressanta svaret? Bra! För historiskt sett har en bok också ett format och ”format” är inte synonymt med ”storlek”. Låt oss reda ut det hela.

Det bokformat som kanske flest hört talas om är ”foliant”. Förkortningen ”Fol” syns en del gånger på bibliotekets hyllor och där finner ni böcker som till sin storlek är större. Betyder alltså ”foliant” att det är en stor bok? Nja, inte direkt. ”Format” har att göra med hur många gånger ett tryckark viks. När man förr tryckte en bok användes ett stort pappersark. På detta ark trycktes ett antal boksidor. Om man tryckte två boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta en gång fick man ett häfte som innehöll två blad, eller fyra boksidor. Detta format kallas folio och brukar med siffror utskrivas som 2:o.

Om man i stället tryckte fyra boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta ark två gånger fick man ett häfte med fyra blad/åtta sidor. Detta format kallades kvarto och skrivs ut som 4:o. Veks det tre gånger kallades det oktav (8:o) och har åtta blad/sexton sidor. Det säger sig självt att om man utgår från två pappersark av samma storlek och viker det ena en gång och det andra två gånger så kommer det första bli ett häfte som till sin storlek är större än det andra.

Enkelt? Fint, då kan vi komplicera det hela. Förr tillverkades papper för hand. Olika tillverkare hade olika stora formar för sitt papper. Det fanns ingen standard för hur stort ett papper för boktryck skulle vara. Detta innebar att en boktryckare kunde ha tryckark av en storlek, medan en annan tryckare hade tryckark av en annan storlek. Detta påverkade hur stora de tryckta häftena blev, men det är inte slut här, för när häftena sedan bands in till en bok skar bokbindaren bort de ojämna kanterna på häftena. Beroende på hur mycket kant, hur mycket av marginalerna på boktrycket, som skars bort förändrades storleken på den färdiga boken. En del gånger var bokbindaren generös och sparade mycket marginal, andra gånger tvärtom, som på dessa exemplar av samma tryck av Ludvig Holbergs Jüdische Geschichte … från 1747. Samma format, olika storlek.

Det här innebär att en färdig bok, tryckt i oktav, kan skilja sig i storlek från andra böcker också tryckta i oktav. Det kan till och med innebära att en bok som tryckts i kvarto, som inbunden bok har samma storlek som en bok tryckt i oktav. Det vill säga om boktryckaren av kvartoboken valt en liten satsyta för texten och bokbindaren skar bort mycket av marginalerna. Medan boktryckaren av oktavboken haft större satsyta och bokbindaren sparade mycket marginaler. Visst, det är kanske mer ovanligt med dessa exempel, men de finns. Böcker med samma format kan därför ha mycket olika storlek.

De vanligaste formaten är folio (2:o), kvarto (4:o) och oktav (8:o). Ganska vanliga är även duodecimo (12:o) och sedecimo (16:o). Sedan finns en mängd varianter och mindre storlekar ner till 128:o, vilket är ett format jag inte ens vet vad det kallas, men som i storlek är runt 40 mm gånger 25 mm. Tumregeln är att ju högre siffra formatet har desto mindre är storleken.

Det finns alltså en viss korrelation mellan en boks format och dess fysiska storlek. Förr ställde bibliotek upp alla böcker efter format, så att alla böcker i oktav stod för sig, alla kvarto för sig etc. Anledningen var att detta bäst utnyttjar bokhyllornas vertikala utrymme. Böckerna håller även bättre när de får gnida axel med sina likar. På Humanistiska biblioteket placerar vi fortfarande böcker efter format i vår raritetskammare.

Från mitten av 1800-talet och framåt har boktillverkningen standardiserats och mekaniserats, så formaten har inte längre samma betydelse. Även biblioteket försöker effektivisera, så för enkelhetens skull slänger vi in det mesta upp till folioformat i en och samma hylla, folianterna får stå för sig själv och är böckerna fånigt stora så lägger vi dem ner och kallar dem för liggfolianter. En av bibliotekets största liggfolianter är en bok om orientaliska mattor (se första bilden). Vår minsta bok är så liten att den nästan inte finns. Dess format tror jag är döpt efter det man brukar säga när man letar efter den: Var i h–e är den nu då-format!

Den 21 mars 2024 blev över 30 000 sidor (ungefär 14 hyllmeter) med protokoll från Kungliga Musikaliska Akademiens möten och sammankomster digitalt tillgängliga. Det handlar om samtliga mötesprotokoll från 1771 fram till 1924. Digitaliseringsprojekt har möjliggjorts genom stöd av Riksbankens Jubileumsfond och har därmed skapat en tämligen unik inblick i Sveriges kulturpolitik under 150 år.

Är du intresserad så kan du hitta dessa protokoll via kulturarvsportalen Alvin som för övrigt även är den plats där vi på biblioteket tillgängliggör arkiv och handskrifter. Alvin drivs som ett konsortium med universitetsbiblioteken i Göteborg, Uppsala och Lund som delägare och med en rad olika arkiv och bibliotek som medlemmar. Alvin är en fantastisk plats för att få inblick och lära sig mer inom en rad olika historiska områden.

Kulturarvssamordnare Anders Strinnholm om ett spännande förvärv

Det har ju i under slutet av förra året kommit en del pressmeddelanden om en donation av sjöatlaser som vi på Göteborgs universitetsbibliotek har fått förmånen att vara en av mottagarna av. Jag har nu äntligen fått tid att ge en första liten kort presentation av vad det är för verk det handlar om.

Bakgrunden är att mecenaten Björn Carlson (1935-2021) som grundade stiftelsen BalticSea2020 och som ligger bakom Björn Carlsons Östersjöpris för ”värdefulla bidrag till Östersjöns miljö” även var en samlare av sjökort och sjöatlaser. Det är nio av dessa verk som ingår i donationen, varav tre har tillfallit Göteborgs universitetsbibliotek.

Det äldsta exemplaret är Petter Geddas A general, and different special sea-charts of the whole East-sea, and the Schager-rack från 1694. Arbetet var ett stort och viktigt steg för att skapa bättre och säkrare sjökort och Gedda var central för insatsen kring detta. Gedda var son till lantmätaren Johan Persson Gedda, studerade en tid vid Uppsala universitet och arbetade därefter som lantmätare. Med tiden gjorde han karriär, hamnade bland annat på Amiralitetet och blev chef för Navigationskontoret i Karlskrona. Sjöatlasen räknas som ett av 1600-talets viktigaste kartverk och brukar ofta kallas för grunden, eller den moderna starten för Östersjöns sjökort. På det hela taget är det ett mycket viktigt verk.  Atlasen är tryckt i Amsterdam men bunden i ett betydligt modernare band, av en för oss okänd bokbindare (S. Jansson).

Gustaf af Klint var sjömilitär och kartograf. Han kom från en familj med långa och starka band till flottan, visade stor duglighet och steg i graderna. Han deltog i Gustav III:s ryska krig och i 1814 års krig mot Norge. Under större delen av sin karriär var han involverad i sjömätning. Hans arbete vann stor uppskattning och han blev bland annat invald i Kungliga Örlogsmannasällskapet, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien, samt dekorerad med en rad både svenska och utländska ordnar. Verket Hans Majt Konungen egnas Sweriges Sjö-atlas i två band från 1820 är ett imponerande arbete. Banden är lite speciella då pärmarna pryds av den tidens örlogsflagga.

Leontiy Spafarieff tjänstgjorde i ryska flottan och arbetade som hydrograf åt det ryska Amiralitetet. Han hade även ett särskilt ansvar och intresse för fyrar, då han var den ryska fyrförvaltningens första chef. Detta är något man tydligt kan se i hans Atlas of the Gulf of Finland, tryckt i  Sankt Petersburg 1817. Här har fyrarnas utseende och placering längs den Finska viken givits en mycket framträdande plats.

Tillsammans utgör dessa tre verk ett mycket viktigt tillskott till våra samlingar av sjökort/sjöatlaser. Spafarieffs Atlas of the Gulf of Finland kan också ses i relation till ett kommande inlägg här på bloggen om en annan av våra senast mottagna, större donationer, nämligen Esbjörn Hillbergs Fyrsamling.  Sammantaget gör detta oss extra glada, inte minst då Göteborgs universitet har tvärvetenskaplig havsforskning som ett av sina profilområden.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson skriver om ett kartverk med fantasifulla illustrationer.

Det fascinerande med gamla kartor är inte så mycket att de visar hur världen såg ut, snarare hur den aldrig sett ut. Det är tydligt att kartografens geografiska avstånd till den geografi som ska illustreras starkt påverkar hur korrekt det blir. Ganska självklart egentligen, men det kan vara bra att påminna sig om det emellanåt, för att undvika att döma det du inte har kunskap om. Med detta sagt, låt oss titta på världen anno 1525: Clavdii Ptolemaei Geographicae Enarrationis Libri Octo Bilobaldo Pirckeym Hero Interprete Annotationes Ioannis de Regio Monte in errores commissos a Iacobo Angelo in translatione sua.

Detta kartverk är tryckt av Ioannes Grieningerus, utgiven av Ioannes Koburger, i Strasbourg 1525, och är fylld med kartor, märkliga människor, kannibaler, satta små kungar och en och annan elefant. Bilden med världens alla vindar är dessutom av Albrecht Dürer. Bara en sån sak. Kartverket ingår i den Hvitfeldtska samlingen som har sitt ursprung i det gamla kungliga gymnasiet i Göteborg grundat 1647 (som man kan se på titelsidan).

Boken är uppdelad på en beskrivande del med text och enstaka bilder, samt en del med kartblad över länder och världsdelar såsom man inbillade sig att den såg ut. Överallt finner vi egendomliga varelser och djur. Låt oss börja med den sensationella elefanten! Vi har här en elefant, till synes ritad av någon som endast fått en elefant beskriven för sig, av någon som i sin tur bara fått en elefant beskriven för sig, av någon som hatar elefanter. Den har öron som vore de påhängda örngott, betar som ettrigt erigerade morötter och en blick som avslöjar hur djupt förnedrad hela elefantsläktet känner sig av att avbildas så här.

Vid Afrikas kust finner vi ett gäng som uppenbart är hipsters från Södermalm, i färd med fixa såväl kläder som mat av hemmaodlade blad. En av dem bärs till säkerhet efter att ha tappat sin bladkjol och som omedelbar konsekvens av detta tuppat av. Till husdjur har de något som tycks vara ett mellanting mellan en björn och missnöjd nyhetsuppläsare. Platsen de befinner sig på kallas Terra Nova, nya jorden, och det är väl typiskt Södermalmhipsters att tro att något är ”nytt” bara för att de själva inte upptäckt det tidigare.

Ingen gammal karta är komplett utan en Blemmyae (på kartan kallade coloped), det vill säga en människa utan huvud, med ansiktet på överkroppen. Dessa tycktes vara höjden av exotism och vissa menade att Blemmyae levde i Etiopien. Etiopien sågs vid denna tid som en högst förunderlig plats, där alla människor och djur, inklusive elefanter, föddes utan öron. Personligen tycker jag att det sistnämnda tyder på viss fantasifattigdom. Jag menar, ska man hitta på märkligheter vad gäller människors och djurs särart lämnar berättelsen en del att önska. ”Och vet ni vad?” ”Nej, berätta gamle sjöman!” ”Alla på denna märkliga plats föds … ” Och här fyller åhörarnas fantasi snabbt i: Ur kantiga ägg/Med tentakler och horn/Som fryntliga skåningar/Med svårmod. Fantasin är oändlig. Vad de får är: ”De föds utan öron!”. Vad kan man säga, kreativiteten är död.

De här nakna männen vet jag inte vad de kallas. Jag har för mig själv döpt dem till Läppfilosofer, för de verkar föra ett djupsinnigt samtal om en sten och en blomma. Eller så är det en illustration över världens mest deprimerande knytkalas. Vem vet. Om de knackar på är dock min rekommendation att undvika att bjuda dem på kakor, för de kommer att smula.

Sedan finns självklart några kannibaler som småvisslande förbereder middagen och en fokuserad bockdjävul som bränner en from kvinna medan tre män leker tafatt i bakgrunden. Men detta känns snudd på som lokalhistoria. Mer exotisk är den figur som sjömännen på Indiska oceanen (Mare Prassodum) får se upp så att de inte krockar med: drottningen över Söderhavets vågor i full galautstyrsel spränger fram genom havsskummet på sin favoritfisk.

Som avslutning finns den uppenbarligen lika mytomspunna ankan … eller om det är en and. Jag kan inte låta bli att undra, med elefanter, kannibaler, Blemmyae, läppfilosofer, basilisker, blad-hipsters och bockdjävlar … en anka?

Vad har kartografen för verklighetsuppfattning, egentligen? Det känns som att illustratören till detta kartverk är besläktad med den inbitne stadsbon som vid sitt första besök på landsbygden fotar en get i tron att det är en älg. Vem vet, illustratören trodde kanske ankan var en drake. Som sagt: gamla kartor är fascinerande.

Ibland fastnar man lite extra för någon bok när man jobbar i samlingarna. För några veckor sedan var en sådan dag när jag lite av en slump fick ögonen på ett litet skinnband på en hylla i vår raritetskammare. Det visade sig vara en bok från det tidiga 1500-talet, tryckt i Venedig och med ett ganska speciellt band som av allt att döma är samtida. 

Francesco Petrarca torde inte kräva någon längre introduktion för denna bloggs läsare. Den här aktuella boken är en utgåva av Sonetti et Canzoni från 1514. Den är tryckt i det mycket betydelsefulla tryckeriet som grundades 1494 av Aldus Manutius (som ofta kallas för Aldine Press på engelska). Tryckeriet får en stor betydelse för typografins utveckling och introducerar bland annat kursiv text för första gången i tryck. Man trycker även många böcker i det lilla oktavformatet. Namnet kommer från att man får åtta blad av varje ark och då storleken på handgjort papper var ganska enhetlig betyder det böcker i vad vi idag skulle kalla pocketformat.

Venedig var vid den här tiden en mycket viktig stad när det gäller boktryckeri. Staden etablerar sig snabbt som det största producenten av tryck redan på 1400-talet. Det beror till en stor del på att man redan från början såg boktryckeri som en kommersiell verksamhet medan det i stora delar av Europa var strikt reglerat med kungliga privilegier och därmed begränsad etablering.   

Även om kostnaden för böcker sjönk i samband med introduktionen av trycktekniken var det fortfarande fråga om mycket dyra föremål. Det är egentligen först under 1800-talet med den industriella revolutionen, introduktionen av billigare papper baserat på cellulosa och modernare tryckpressar som böcker börjar bli något av var mans egendom.

Det intressanta är att det finns två mycket snarlika band i Princetons Universitetsbibliotek och båda är för böcker tryckta av samma tryckeri. Då böcker vid den här tiden inte säljs inbundna utan det är något som köparen får ordna genom att lämna dem till en bokbindare, brukar de variera beroende på vem som utfört arbetet och hur mycket bokköparen var beredd att betala.

De två böckerna är ett tryck av Julius Caesar från 1513 och ett av Dante Alighieri från 1515 alltså året före och efter det här aktuella exemplaret av Petrarca.

Det är nog ingen vild gissning att dessa tre böcker är bundna i samma verkstad och då undrar man om det var så att tryckaren rekommenderade en särskild bokbindare eller om de rent av låg i närheten varandra i Venedig? Det är ingen fråga som vi kanske någonsin kommer få något svar på men det är en fascinerande tanke. Nu drygt 500 år senare har de hamnat på olika sidor av Atlanten i universitetsbibliotek i Princeton och Göteborg.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Det dyker ständigt upp överraskningar på biblioteket. Det senaste året har vi gått igenom vad som finns i Konstbibliotekets magasin och där har det uppdagats en del roligt material som vi ska presentera här. Först ut är ”Det gamla Stockholm”. Det är en mapp med 23 foton uppklistrade på lika många pappersark. Fotona föreställer också mycket riktigt Stockholm. Eller gör de?

Det tar inte lång tid innan den med, åtminstone rudimentär, allmänbildning inser att det Stockholm som är avfotograferat slutade existera långt före det att den första kameran togs i bruk. Bland annat figurerar gamla slottet Tre kronor, som totalförstördes 1697 av en brand, det vill säga 201 år innan fotona togs. Något stämmer alltså inte. Vad handlar det om? Förfalskningar? En konspiration? Bevis för att tidsresor är möjliga?

Alla dessa teorier har väl sina anhängare, vi lever ju gubevars i en tid som premierar personliga hjärnfoster framför fakta, men vad fotona egentligen föreställer är en nöjespark: Ett Stockholms-land. Inför Allmänna konst- och industriutställning 1897 skapades på initiativ av arkitekt Fredrik Lilljekvist, i samarbete med kollegan Erik Hahr, en kulissvariant av hur man föreställde sig det medeltida Stockholm. Allt kryddat med statister i tidstrogna kläder, och med närhet till moderna faciliteter. Besökarna kunde på så sätt få ett intryck av hur det vara att leva i ett medeltida Stockholm, exklusive medeltida pest och sanitet, inklusive sockervadd och civiliserad blåstömning.

Det gamla Stockholm byggdes upp på ett 200 x 100 meter stort område, mestadels i skala 1:2, en del gånger 1:3, i trä, gips, riktigt taktegel, gator och gränder med stenbeläggning och allt målat för att se gammalt ut. Det fanns ett axplock av medeltida handel och hantverk – för att besökarna skulle kunna köpa sig medeltida lycka för sin egen tids pengar – samt med grisar, utan vars närvaro ingen medeltid är komplett. Historiskt korrekt var det inte alltid eftersom man saknade kunskap om hur det sett ut, och emellanåt kopierades byggnader från andra håll än Stockholm. Men ändå, det väckte fantasin för några månader.

De foton som fanns på Konstbiblioteket är tagna under vintern 1898, innan Det gamla Stockholm revs. Allt känns lite ödsligt, med snö och is, och ger ett tämligen post-apokalyptiskt intryck. Vem som fotat är oklart, men vid något tillfälle har fotona införlivats i dåvarande Slöjdföreningens samlingar, för att sedan övergå till Konstbiblioteket och nu slutligen till Humanistiska biblioteket.

Läs mer om Det gamla Stockholm, och om industriutställningar i allmänhet i: När tiden var ung : Arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909, av Ulf Sörenson (Stockholm: Stockholmia förlag, 1999)

Fredrik Good vid Biomedicinska biblioteket skriver här om ”fluor-samlingen” ett spännande material som kan tjäna som en referens till samtidens vaccinationsdebatt.

Det lät ju så lovande. En liten droppe fluor i dricksvattnet och frågan om hur man skulle stoppa den svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluor i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel; demokrati, hälsa och den personliga integriteten hotades av statligt sanktionerad tvångsmedicinering.

I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet mellan hög fluorkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst påvisats. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluorfattigt ansågs vara en lösning på problemet och efter att försök påbörjats i Nordamerika började fluor tillsättas i dricksvattnet även i Europa och på andra kontinenter.

Sverige hade länge haft ett stort problem med tandröta och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluorfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.

Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluor i dricksvattnet, så drog debatten i gång så fort experimentet blev känt. Allan Melander, stadsläkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap. 1961 beslutade Regeringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluortillförseln i Norrköping.

Fluordebatten i Sverige började redan på 50-talet och motståndet leddes av organisationen ”Kommittén för Personlig Integritet” (KPI). KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”en liten handfull personer ur skilda läger”. Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”

Även om KPI:s mest avgörande argument mot vattenfluoridering berörde demokrati och personlig integritet, så menade de att den föreslagna åtgärden också hotade hälsa och miljö.  I insändare och citat i tidningsklippen kan man läsa om medicinskt skadliga effekter av fluoridering, t ex potentiella skador på njurar, skelett och foster. Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i Medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara. Miljöargument blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i pressutklippen. Hotbilder som framträder är t ex vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare.

Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, dvs en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration från politisk filosofi, juridik, medicin och miljö – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier (t ex uppfattningen i USA att den skulle vara ett led i en kommunistinvasion). Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.

I Sverige är debatten om vattenfluoridering nästan bortglömd. Frågorna är trots det fortfarande aktuella, inte minst mot bakgrund av de senaste årens anti-vaccinationsrörelse. Var går gränsen för statens makt att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull? Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång. Sverige har trots, eller kanske tack vare, frivillighet en internationellt sett skyhög vaccintäckning och även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoret som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.

Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPIs huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. Samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet. Material från hela världen finns representerat och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”Diverse personer” mellan 1959-1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.  Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. En liten dokumentationsskatt som är mer aktuell idag än vad man först kan ana. 

En längre text om detta finns att läsa i Tandläkartidningen Fluorkriget 1950–1971 – en strid mellan folkhälsa och personlig integritet – Tandläkartidningen.se

Vår kollega och även medförfattare här på bloggen Anders Larsson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2023.

Vi tycker så klart att det både är otroligt roligt men också mycket välförtjänt. Anders har jobbat på biblioteket sedan 1980 och har genom åren byggt upp en enorm kunskap om våra samlingar. Det är inte sällan man får fråga honom om hur det kan vara när alla andra informationsvägar är uttömda. Då får man ofta höra någon anekdot om en speciallösning för 25 år sedan som förklarar varför X finns beskrivet under Y.

Än en gång hurra! och stort grattis!

Här är ett par exempel på inlägg har på Marginalia som kommer från Anders penna. Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken. och Vega-dagen, 24. april

Läs nyheten på Humanistiska fakultetens nyhetssida.

Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.

Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.

Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker

I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.

Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?

Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.

Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?

Detta är nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje! Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”

Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Allhems småtryckssamling är ny specialsamling på Humanistiska biblioteket. Allhems förlag grundades av den danskfödde Einar Hansen och var aktivt mellan 1932—1981. Inledningsvis bestod verksamheten av tidningsutgivning i form av Allas veckotidning och Hemmets veckotidning, och det är de inledande delarna av dessa veckotidningars titlar som utgör förlagsnamnet: Allhem. Två verk som kan betraktas som höjdpunkter i Allhems utgivning är landskapsböckerna, mer om dem nedan, samt Svenskt konstnärslexikon: Tolvtusen svenska konstnärers liv och verk i 5 band som vid tiden för utgivningen 1952—67 (och eventuellt fortfarande) var det mest påkostade uppslagsverk som getts ut i Sverige.

Serien Allhems landskapsböcker publicerades mellan 1950—1976 i totalt 30 volymer och innefattade förutom Sveriges 25 landskap även böcker om 5 städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala. Böckerna innehåller en kulturhistorisk del och en aktuell bildsvit med nytagna fotografier. Generellt kan sägas att mycket stort fokus lades på bildmaterialet. De 30 volymerna i sin helhet omfattar drygt 17 000 sidor, med sammanlagt 22 643 bilder.  Allhem gav ut 15 olika serier med fokus på flyg, geografi, konst, historiska personer, arkitektur och museum.  Utöver dess serier gav de även ut en mängd andra böcker, också med stort fokus på kultur, historia och bild. Totalt omfattar Allhems utgivning 651 titlar.

Förutom de skrifter som fanns tillgängliga i handeln ägnade sig Allhem åt trycka en mängd småskrifter. Det rör sig om program till utställningar och konferenser, om särtryck av artiklar i tidskrifter, om julhälsningar, reklamskrifter, minnesskrifter, visböcker etcetera. Dessa trycktes ofta i små upplagor och var ofta av efemär art, vilket gör att mycket av detta material har försvunnit. Detta gör Allhems småtryckssamling i sin helhet tämligen unik. De tryck som finns i Allhems småtryckssamling kommer nästan uteslutande från denna efemära tryckproduktion och sträcker sig från 1939—1992. Antalet småtryck uppgår till 89 och inkluderar också kataloger från Allhem, samt reklammaterial för enskilda verk från Allhem och ger på så sätt en överskådlig inblick i Allhems tryck- och förlagshistoria. Genom exempelvis reklammaterialet och katalogerna kan man se hur Allhem valde att marknadsföra sin utgivning, och hur de uttryckligen strävande efter att ge ut vackra böcker av hög materiell kvalitet. Sammantaget ger samlingen en ovanlig inblick i förlagets mindre kända tryckproduktion.

Allhems småtryckssamling är en donation från Kjell Petersson, grundare av bokförlaget Atlantis. Kjell Peterson övertog Allhems bildarkiv, och försäljningen av en stor del av Allhems förlagsprodukter, i samband med att Allhems förlag lade ner sin verksamhet 1981. I Humanistiska bibliotekets handskriftsarkiv finns även Kjell Petersons personarkiv.