Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson skriver om ett kartverk med fantasifulla illustrationer.
Det fascinerande med gamla kartor är inte så mycket att de visar hur världen såg ut, snarare hur den aldrig sett ut. Det är tydligt att kartografens geografiska avstånd till den geografi som ska illustreras starkt påverkar hur korrekt det blir. Ganska självklart egentligen, men det kan vara bra att påminna sig om det emellanåt, för att undvika att döma det du inte har kunskap om. Med detta sagt, låt oss titta på världen anno 1525: Clavdii Ptolemaei Geographicae Enarrationis Libri Octo Bilobaldo Pirckeym Hero Interprete Annotationes Ioannis de Regio Monte in errores commissos a Iacobo Angelo in translatione sua.
Detta kartverk är tryckt av Ioannes Grieningerus, utgiven av Ioannes Koburger, i Strasbourg 1525, och är fylld med kartor, märkliga människor, kannibaler, satta små kungar och en och annan elefant. Bilden med världens alla vindar är dessutom av Albrecht Dürer. Bara en sån sak. Kartverket ingår i den Hvitfeldtska samlingen som har sitt ursprung i det gamla kungliga gymnasiet i Göteborg grundat 1647 (som man kan se på titelsidan).
Boken är uppdelad på en beskrivande del med text och enstaka bilder, samt en del med kartblad över länder och världsdelar såsom man inbillade sig att den såg ut. Överallt finner vi egendomliga varelser och djur. Låt oss börja med den sensationella elefanten! Vi har här en elefant, till synes ritad av någon som endast fått en elefant beskriven för sig, av någon som i sin tur bara fått en elefant beskriven för sig, av någon som hatar elefanter. Den har öron som vore de påhängda örngott, betar som ettrigt erigerade morötter och en blick som avslöjar hur djupt förnedrad hela elefantsläktet känner sig av att avbildas så här.
Vid Afrikas kust finner vi ett gäng som uppenbart är hipsters från Södermalm, i färd med fixa såväl kläder som mat av hemmaodlade blad. En av dem bärs till säkerhet efter att ha tappat sin bladkjol och som omedelbar konsekvens av detta tuppat av. Till husdjur har de något som tycks vara ett mellanting mellan en björn och missnöjd nyhetsuppläsare. Platsen de befinner sig på kallas Terra Nova, nya jorden, och det är väl typiskt Södermalmhipsters att tro att något är ”nytt” bara för att de själva inte upptäckt det tidigare.
Ingen gammal karta är komplett utan en Blemmyae (på kartan kallade coloped), det vill säga en människa utan huvud, med ansiktet på överkroppen. Dessa tycktes vara höjden av exotism och vissa menade att Blemmyae levde i Etiopien. Etiopien sågs vid denna tid som en högst förunderlig plats, där alla människor och djur, inklusive elefanter, föddes utan öron. Personligen tycker jag att det sistnämnda tyder på viss fantasifattigdom. Jag menar, ska man hitta på märkligheter vad gäller människors och djurs särart lämnar berättelsen en del att önska. ”Och vet ni vad?” ”Nej, berätta gamle sjöman!” ”Alla på denna märkliga plats föds … ” Och här fyller åhörarnas fantasi snabbt i: Ur kantiga ägg/Med tentakler och horn/Som fryntliga skåningar/Med svårmod. Fantasin är oändlig. Vad de får är: ”De föds utan öron!”. Vad kan man säga, kreativiteten är död.
De här nakna männen vet jag inte vad de kallas. Jag har för mig själv döpt dem till Läppfilosofer, för de verkar föra ett djupsinnigt samtal om en sten och en blomma. Eller så är det en illustration över världens mest deprimerande knytkalas. Vem vet. Om de knackar på är dock min rekommendation att undvika att bjuda dem på kakor, för de kommer att smula.
Sedan finns självklart några kannibaler som småvisslande förbereder middagen och en fokuserad bockdjävul som bränner en from kvinna medan tre män leker tafatt i bakgrunden. Men detta känns snudd på som lokalhistoria. Mer exotisk är den figur som sjömännen på Indiska oceanen (Mare Prassodum) får se upp så att de inte krockar med: drottningen över Söderhavets vågor i full galautstyrsel spränger fram genom havsskummet på sin favoritfisk.
Som avslutning finns den uppenbarligen lika mytomspunna ankan … eller om det är en and. Jag kan inte låta bli att undra, med elefanter, kannibaler, Blemmyae, läppfilosofer, basilisker, blad-hipsters och bockdjävlar … en anka?
Vad har kartografen för verklighetsuppfattning, egentligen? Det känns som att illustratören till detta kartverk är besläktad med den inbitne stadsbon som vid sitt första besök på landsbygden fotar en get i tron att det är en älg. Vem vet, illustratören trodde kanske ankan var en drake. Som sagt: gamla kartor är fascinerande.