Författare: Anders Strinnholm

Gästinlägg av Joakim Lilljegren, universitetsbibliotekarie med särskilt ansvar för Iberoamerikanska samlingen

Iberoamerikanska samlingen är med sina närmare tusen hyllmeter den största specialsamlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek. Som namnet antyder är den inriktad på Spanien, Portugal och de 20 länder i Latinamerika som tidigare koloniserats av dessa två stater på Iberiska halvön. Ämnesmässigt ligger fokus på samhällsvetenskap och litteratur, men det finns även mindre avdelningar för bl.a. konst, filosofi och språkvetenskap.

Samlingen har sin grund i Iberoamerikanska institutet som inrättades 1939 av språkläraren Nils Hedberg (1903–1965) vid Handelshögskolan i Göteborg. Till en början byggdes institutets bibliotek upp till stor del tack vare donationer, både från privatpersoner och från Iberoamerikanska länders ambassader och konsulat i Sverige. År 1967 överfördes institutet till Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet och boksamlingen stod längs med väggarna i lärosalarna för den romanska institutionen i Språkskrapan. Efter ytterligare någon flytt och omorganisation lades institutet ned år 2007. Dess forskning och undervisning överfördes till institutionen för globala studier, medan dess böcker blev den Iberoamerikanska samlingen vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Samlingen är levande och växer med några hundra titlar per år genom förvärv, främst utifrån bibliotekets omvärldsbevakning, men också genom inköpsförslag från forskare, studenter och allmänheten. Även donationer tas fortfarande emot; exempelvis mottogs för några år sedan ca 80 hyllmeter som tillhört Magnus Mörner (1924–2012), professor i historia och chef för Latinamerikainstitutet i Stockholm (dessa har dock ännu inte hunnit katalogiseras).

Till Iberoamerikanska samlingen hör även en tidskriftssamling med närmare 300 olika titlar (placerade på våning 5 i Humanistiska biblioteket) och en referensavdelning med bl.a. ordböcker och uppslagsverk (placerade i referenssalen på våning 7). Dessutom finns flera hyllmeter med rariteter och äldre verk i bibliotekets slutna magasin, som kan beställas fram till läsesalen. T.ex. finns där förstautgåvan av Spanska akademins ordbok från 1780 samt ett exemplar av Jorge Luis Borges Ficciones som dedicerats av författaren till Nils Hedberg.

De flesta av de uppskattningsvis 40–50 000 volymer som finns i samlingen är katalogförda i Libris, men fortfarande finns det tusentals verk som man bara kan hitta genom att botanisera bland bokhyllorna eller söka i en äldre kortkatalog. Ett pågående arbete är att digitalt katalogföra även dessa äldre volymer och varje månad tillförs ca 100 nya poster till Libris. Med nuvarande takt kommer det troligtvis att dröja ungefär tio år innan hela Iberoamerikanska samlingen finns registrerad och sökbar i Libris.

Under det senaste kvartsseklet arbetade bibliotekarien Anna Svensson (1958–2021) med boksamlingen, först vid Iberoamerikanska institutet, sedan vid Göteborgs universitetsbibliotek. Det var till stor del tack vare hennes arbete med att bevara, utveckla och tillgängliggöra detta kulturarv, som hon år 2020 blev utnämnd till hedersdoktor vid humanistiska fakulteten. I flera olika sammanhang forskade och skrev hon också om institutets och samlingens historia, så för den som vill läsa mer rekommenderas följande artiklar av henne:

• ”Borges en Gotemburgo: sobre su conferencia ’La Literatura Fantástica’ y sus contactos con el Instituto Iberoamericano”, Anales 11 (2008) , s. 25–47.

• ”’Mistral och femton böcker’: om Gabriela Mistral, Matilde Goulard, Nils Hedberg och Iberoamerikanska institutets första år”, i: Desde Chile a Suecia: caminos culturales por Lationamérica y Europa: festskrift till Álvaro Foresti, red. Andrea Castro, Eduardo Jiménez Tornatore & Ingmar Söhrman. (Opuscula Romanica 8.) Göteborgs universitet 2018, s. 93–108.

• ”Romanister utan doktorshatt: om Arne Lundgren och några av hans samtida i Göteborg”, i: Romanistiken i Sverige: tradition och förnyelse, red. Andreas Romeborn & Elisabeth Bladh. (Romanica Gothoburgensia 75.) Göteborgs universitet 2020, s. 77–98.

• ”Om ett försättsblad, eller, Till dubbletternas lov”, i: Objekt och samling: om det unika i Göteborgs universitetsbibliotek, red. Anna Svensson. (Acta Bibliothecae Universitatis Gothoburgensis 35.) Göteborgs universitetsbibliotek 2021, s. 139–163.

Lika länge som människor behövt förmedla geografisk information, har vi haft kartor i olika former. Vissa av dem var inte ens tänkta att återspegla den fysiska världen, utan snarare en idealiserad och tillrättalagd världsordning eller modell. Då kännedomen om egna och andra territorier alltid varit av militär betydelse, så har kartor ofta varit klassade som statshemligheter, belagda med sträng sekretess. Dagens tillförlitliga kartor, lätt tillgängliga i digital form eller på papper, är ett relativt modernt fenomen.

I samband med de stora upptäcktsresorna, och den ökande långväga handeln under senmedeltiden och den tidigmoderna epoken, växte både behoven kring och kunskapen om vår geografi, och här ökade kartproduktionen. Från denna tid känner vi exempelvis Gerardus Mercator, som gett namn åt den vinkelkorrekta projektion som är särskilt viktig för sjökort. Mercator är även den förste att använda ordet atlas om en kartbok. Han var dock inte först med att låta trycka en – detta gjorde istället av en annan flamländare: Abraham Ortelius.

Abraham Ortelius föddes 1527 i Antwerpen. Han arbetade som kart- och bokhandlare, parallellt med sina studier i kartografi. Vid denna tid utgjordes kartor för det mesta av enstaka tryck eller mindre verk, där kartan ingick som en del i en beskrivning över ett område.  Ortelius bidrag var att sammanställa den samlade kartografiska kunskapen om världen i ett band som systematiskt behandlade alla världsdelarna. Här kan en modern läsare känna igen sig i upplägget med en världskarta, översikter över de olika världsdelarna, och därefter mer detaljerade regioner. Det var inte Ortelius själv som gjort kartorna – verket är en sammanställning av många olika mästares arbete. Det är egentligen inte kartorna i sig som är det revolutionerande, utan den systematik enligt vilken de presenteras. Härigenom presenterar Ortelius världen för en ny och intresserad publik.

Verket fick namnet Theatrum Orbis Terrarum och trycktes i Antwerpen den 20 Maj 1570. Det blev en omedelbar succé, och Ortelius fortsatte att utöka och berika det i 25 olika utgåvor fram till sin död 1598. Även därefter fortsatte arbetet med ytterligare utgåvor fram till 1612, totalt 31 stycken. Under denna tid växte verket från 70 kartor med 87 beskrivningar till hela 167 kartor och 183 beskrivningar.

Det exemplar som vi har i samlingarna är en utgåva från 1601, med praktfullt kolorerade kartor och andra bilder. Upplägget är som sagt bekant för en modern läsare, och börjar med en världskarta för att sedan fördjupa sig i de olika världsdelarna. Exaktheten i kartorna och i den tillhörande informationen är, inte helt oväntat, väldigt skiftande beroende på vilken del av världen som beskrivs. 

Kartorna i Theatrum Orbis Terrarum var inte specialgjorda för verket, utan insamlade och justerade för att passa atlasformatet. Ett sådant exempel, troligen bekant för den skandinaviska betraktaren, är kartan över Norden, som bygger på Carta marina av Olaus Magnus. Detta var inte heller något Ortelius försökte dölja – han ger tydliga hänvisningar till ursprunget eller underlagen för de publicerade kartorna.

En i sammanhanget intressant detalj är att Abraham Ortelius anses vara den förste att framföra idén om kontinentaldriften, vilken blev belagd först på 1900-talet, genom den moderna plattektoniken. Ortelius låg alltså före sin tid inte bara som kartograf.

Om du redan saknar biblioteket kommer här ett tips på sommarläsning. En antologi om Universitetsbibliotekets samlingar skriven av universitetsbibliotekarier (och en GU-forskare). God läsning!

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/68692