av Karin Emanuelsson
Mitt sätt att sortera böcker har ändrats genom åren.
Jag har bott på 20 ställen sedan jag lämnade Skaftö 1988 och böckerna har i stort sett alltid fått följa med, förutom till huset under en höst som au pair i London, till en lägenhet på Guldheden på 19 m2 utan dusch, då jag var inneboende hos en konstbibliotekarie på Odengatan i Stockholm, och under några sommarjobb på bibliotek i huvudstaden. När jag flyttade dit ”på riktigt” minns jag att flyttkillarna kommenterade boksamlingen: ” Inte många böcker för att vara bibliotekarie.” Men det är flera år sedan.
Jag har tidigare varit förtjust i att kategorisera böckerna efter ämnen; tycker om att kunna gå direkt till hyllan med Vietnamkriget, löparböckerna, till dem om film/foto, konst, mode och naturligtvis skönlitteratur. Sedan jag lämnade ensamlivet för ett antal år sedan, har det kommit att se lite annorlunda ut; numera är böckerna till viss del färgordnade. Det var inte helt lätt att vänja sig vid detta; jag gissar att bibliotekarier är mer benägna att sortera efter ämnen, vi har ju detta i oss. Men estetiskt sett kan det fungera ganska väl ändå. Sedan är de ändå på något sätt indelade efter ett visst ämnessystem.
Jag har blivit bättre på att rensa med åren. Som ung tyckte jag att det gjorde ont i hjärtat att slänga CD- eller LP-skivor, och det gällde även böcker. Nu har jag en annan inställning.
Under en tågluff i Skottland och England 1992 släpade jag i en ålderdomlig, lånad militärryggsäck runt tunga konstböcker och några samlade verk av Oscar Wilde, böcker som jag sällan har tittat i. En sådan sak skulle inte hända idag. Idag skulle jag inte heller införliva böcker med titlar som ”The Freudian paradigm” i bokhyllan för att imponera på eventuella Majorna-killar på besök. Man får nya sätt att se på tillvaron och sin bokhylla.
Jag har rensat lite då och då; slitna pocketböcker är aldrig roliga i hyllan och en del böcker vet man att man inte kommer att läsa. Dem kan man kasta direkt. Alla mina flyttar har också gjort att rensningar är nödvändiga lite då och då.
Jag läser ständigt tidningar och då även recensioner och lyssnar mycket på radio; här får jag många bra tips och någon gång emellanåt köper jag böckerna. Det händer dock sällan.
Vad jag vill läsa och vad jag vill äga är helt olika saker för mig. Jag köper sällan böcker, har tillräckligt av dem, men ibland händer det och då är det huvudsakligen facklitteratur. Här vill man oftast gå tillbaka och läser på ett annat sätt. Skönlitteratur köper jag väldigt sällan, då får det vara en titel som jag verkligen har fastnat för, en bok som inspirerar mig på ett väldigt speciellt sätt. Jag lånar förstås böcker hela tiden, både på universitetsbiblioteket och på Stadsbiblioteket.
Jag har nog några hundra böcker. Jag har läst en del av dem, bläddrat i ganska många och några få har jag nog aldrig öppnat.
Bland mina favoritgenrer finns t ex Vietnamkriget, dräkthistoria (som den äldre termen inom biblioteksvärlden är), fotoböcker, biografier och böcker om löpning. Något jag däremot aldrig skulle läsa är teknik- och elektronikböcker. Där går min gräns!
Många av klassikerna har jag kvar att läsa. Eftersom jag tycker att det är så roligt med nyutkommen litteratur, är det svårt att hinna med de äldre samlingarna.
De bokmärken som landar hos oss efter fjärrutlån går igen mellan sidorna; de lamineras och blir sedan perfekta för ändamålet. Mitt finaste har jag dock fått i present från Karen Blixen-museet i Nairobi. Jag kladdar inte i böckerna – har nog sett tillräckligt av detta som bibliotekarie…! Däremot har jag en hel del artiklar om de ämnen som min facklitteratur tar upp; ibland även recensioner, som förvaras i böckernas närhet.
Att bli bestulen på böcker – är det en bibliotekaries mardröm? Kanske det. Jag kan inte minnas antalet hyresgäster som har bott i mina olika lägenheter genom åren, och på en gata på Guldheden hände det: när jag flyttade tillbaka efter att ha hyrt ut till en ohygienisk sociologistudent, fattades verken Vilgot Sjömans ”Jag är nyfiken gul” och Roman Polanskis självbiografi. Jag har aldrig riktigt kommit över stölden av dessa böcker (trots att jag i alla fall har lyckats köpa tillbaka en av dem.)
Avslutningsvis måste jag berätta om en av mina trevligaste arbetsuppgifter som bibliotekarie: att tipsa om böcker i Radio Göteborgs ”Bokliv”, vilket jag ägnade mig åt under närmare 15 år. Jag arbetade fram en egen idé då jag framför allt presenterade facklitteratur: jag läste in mig på ämnet och intervjuade även författarna om sina böcker. Exempel på dem som jag har ringt upp och fått en pratstund med är vår Nobelpristagare Arvid Carlsson, samt författarna Karin Johannisson och Svend Brinkmann.