Från en av Marginalias anonyma bidragsgivare mottager vi tacksamt denna text!
Min åsikt är att det inte går att äga för många böcker. Däremot kan man ha för lite plats för dem, och det har jag. Alldeles för lite. Så lite att de böcker som numera inte får plats i bokhyllan (eller av andra skäl just har tagits fram), ligger på golvet, sitter på stolar, rör sig runt i en rytmisk dans som följer familjens rörelse från säng, till soffa, till köksbord, till skrivbord och så tillbaka igen. I går hittade jag Den hemliga historien på toalettgolvet, när min dotter gått ut. Det gjorde mig mycket glad och, hoppas jag, Donna Tartt också om hon vetat.
Min man som delar mitt bokintresse har nu ett självpålagt köpstopp. Därför blev mina senaste nytillskott från Italienresan New Penguin parallel text Short stories in Italian, till mig själv, och Foto di Milano åt min man (som alltså inte kunde köpa den själv). De två har ännu inte funnit vägen in i bokhyllan.
Vad jag vill läsa och äga är inte samma sak. Jag vill äga böcker att återkomma till. Eller att i lugn och ro njuta av längre än ett bibliotek normalt tillåter. Eller för att minnas – länder, händelser, årtal, människor som stått mig nära. Text försätter mig i olika sinnesstämningar, som musik. Jag behöver mina favoritböcker nära mig, och de böcker jag inte läst inom räckhåll. Förutom skönlitteratur står det många lexikon och ordböcker på våra hyllor, och tur är det. Utan Ord för ord, svenska synonymer i bokhyllan hade porslin flugit häromkvällen vid en familjediskussion om ordet ”jolmig” (vi har surfförbud vid middagsbordet).
Ord för Ord på hyllan för ordböcker och lexikon gav mig även en annan insikt. Böckerna är faktiskt grovt organiserade efter ämne. De har organiserat sig själva då vi använt dem, och jag lovar att jag är helt oskyldig till en medveten organisering. Ordböcker, historieböcker, favoritböcker, bilderböcker (mina, inte barnens), fantasy, kokböcker, fysik och matteböcker, skönlitteratur och övrigt (den sistnämnda en mycket stor och ganska diffus kategori). Hälften har jag nog läst, eller bläddrat i. Ytterligare en fjärdedel kommer jag att läsa, och den sista fjärdedelen, min mans fackböcker, lär jag nog aldrig hinna med (eller förstå).
Jag är en hövisk läsare, men gärna med pennan i hand och ett anteckningsblock vid sidan av. Jag spar också ofta kvitton som visar var boken är införskaffad. Exlibris, eller en anteckning om vem som anskaffat boken och var, är marginalia som gör mig glad och som jag med liv och lust bejakar. I min gamla Anne på Grönkulla står en hälsning från mitt barndoms jag: ”Kära ni som läser den här boken efter mig. Jag hoppas ni får lika mycket glädje av den som jag haft /…/ man älskar den helt enkelt.”
