Nu när julhelgen är förbi och klenäter och fudge har hittat sin plats runt midjan, plockar vi fram bantningsböckerna i magasinet på Biomedicinska biblioteket.
I boken Bantings kur mot korpulens från 1866, är det William Banting och dennes lyckade viktnedgång som står i centrum. Begravningsentrepenör Banting, som led av svår fetma, uppfann sin egen form av diet och upplevde den så lyckosam att han ansåg att fler människor skulle få ta del av hans framgång. Termen bantning härrör alltså från denne man.
William Banting fick till en början rådet av sin läkare att ägna sig åt långa morgonpromenader – först till fots, därefter gick han över till rodd – men upptäckte att aptiten växte med ökad fysisk ansträngning och han nådde inte den viktnedgång som han hoppats på.
Vid ett möte med öronläkaren Dr. William Harvey, tog Banting till sig dennes förslag på diet och så började en rejäl viktresa. Harvey förespråkade ordentliga måltider med inslag av både kött och fisk, till skillnad från Bantings egen kosthållning som till stor del bestod av lättare mat. Efter att ha tagit till sig läkarens rekommendationer, blev så mjöl, ris och socker, liksom dadlar och söta viner, anka, gås och lax bannlyst på Bantings lista. Förutom tillåtna livsmedel som nämnts ovan, ansåg Banting att ägg, skummad mjölk och animaliska geléer var lämplig kost.
Den lyckade bantaren ville nå ut till allmänheten med sina goda resultat och 1863 utkom i London ett ”Bref till allmänheten om korpulens”, där författaren delger läsaren sina kurmetoder; Letter on Corpulence, Addressed to the Public. Kensington, December, 1863. William Banting hade dragits med sin korpulens sedan i 30-årsåldern och när hans texter trycktes var han över 60 år.
Fastan är förstås inget nytt fenomen; ett exempel på detta är bibeltexterna om profeten Elias, som ju fastade i 40 dagar.
I boken Fastekuren: Konsten Att äta och Konsten Att Svälta från 1911, är kopplingen mellan fasta och religiösa inriktningar tydlig, inte minst då det gäller kristendomen. I Bibeln, menar författaren, talas det om långvariga fastor. Moses är en av de profeter som ägnar sig åt detta, särskilt vid högtidliga tillfällen. I övrigt nämns både Siddharta Gautama (senare, och efter en helt annan ”diet” mer känd som Buddha) och Muhammed i fastesammanhang och för dem båda sammanföll sträng kosthållning med svåra själskriser.
Samma år kom boken Om fastekuren ut och där framhålles vikten av att hålla isär begreppen hungra och fasta; här leds dieten med fast hand av sakkunnig läkare och patienten uppmanas att – om det någon gång kniper till och svider – tänka på Shakespeares ord: ”Smärta är människans vän.”
1934 är utgivningsåret för Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. I förordet nämns det stora intresset för kroppsvård och kroppskultur, vilket återfinns hos hälsopredikanten Are Waerland under denna period, strax före andra världskriget. Här får vi läsa om vikten av kroppsövningar; höftrullningar, andningsövningar, att ta kontroll över bukmusklerna och toalettförhållanden – bakom dessa kapitel döljer sig en stark tro på fysisk fostran.
1947 kom boken Den helande fastan ut i Sverige och under denna period var den ovan nämnde Are Waerland också en varm förespråkare för just fasta. I boken berättar Dan Åberg, en svensk affärsman bosatt i Brooklyn vid tiden för utgivningen, om sina goda erfarenheter av fasta. Åberg hänvisar till den amerikanske hälsopionjären Bernarr Macfadden, vars framgångsrika fasta uppmärksammades i flertalet av landets tidningar. Både Macfadden och Åberg berättar om svåra sjukdomsfall, där en period av fasta har varit överlägsen all form av medicinering.
1951 publiceras boken Konsten att äta sig slank, där bland annat en vikttabell, skapad av den tyske näringsexperten Hassing-Schall finns publicerad. Om man omvandlar denna tabell – låt oss säga att vi väljer en person i medelåldern – till dagens BMI, är resultatet normal vikt, om än något i underkant. För att understryka vikten av att undvika korpulens, berättar boken om hur försäkringsbolagen alltid frågar efter kundens vikt innan man tecknar en livförsäkring! Vitaminer är också ett återkommande ämne i denna lilla skrift.
I boken Magra! En bok om fetma (1953), påpekas det tydligt att fetma (som här benämns fettsot) är ett stort problem i Sverige, och överrepresenterat särskilt bland kvinnor. Som en förklaring hänvisar man till att kvinnan äter mer, att hon ofta har sin plats vid spisen och att hon alltså provar och smakar på det hon lagar, samt att hon rör sig mindre än mannen.
Redan vid den här tiden anses psykoterapi, jämte diet, vara den viktigaste behandlingsformen. Här varnas det för fettet, som anses vara det mest farliga i kosten. Förutom motion rekommenderas också turkiskt bad, bastu och kalla bad (som dock inte medför någon större energiförbrukning).
Amfetamin nämns som möjlig medicinering vid fetma, men då i små doser under en kortare period, och slutligen kan ett kirurgiskt ingripande betraktas som en nödvändig åtgärd.
Kom och banta med oss gavs ut 1962. Här menar författaren, den svenske läkaren Nils Brage Nordlander, att fetmaproblematiken framför allt uppträder hos personer över 40 år. Å andra sidan ägnas ett av kapitlen åt ungdomsfetma, där smörgåsar som äts i tid och otid anses vara fiende nummer ett.
Dessa nedslag i den svenska litteraturen visar på människans kamp mot övervikten. Det är en typ av utgivning som knappast har sinat med åren. Frågan om hur man på ett bestående sätt lyckas med viktnedgång tycks vara ständigt aktuell, även om dieterna har sett olika ut genom åren.
Läs mer:
Bratt, John. (1911). Fastekuren : Konsten Att äta Och Konsten Att Svälta : Referat Och Experiment. Print.
Brown, A. W. (1951). Konsten att äta sig slank. (7. uppl.) Stockholm: Lindqvist.
Edholm, E. (1866). Bantings kur mot korpulens. (1 uppl.) Stockholm: Norstedt & söner.
Hornibrook, E. A. (1934). Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. Stockholm: Natur o. kultur
Kull, U. (1948). Att magra: Sju brev till min korpulenta väninna. Stockholm: Medén.
Nordlander, N. B. (1962). Kom och banta med oss. Stockholm: Natur o. kultur.
Selldén, H. (1911). Om fastekuren såsom botemedel mot akuta och kroniska sjukdomar: Studier och iakttagelser. Stockholm: Minerva.
Sjövall, B. (1953). Magra: en bok om fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand Åberg, D. (1947). Den helande fastan. Stockholm: Litteraturförlaget.
Sjövall, Bertil. Magra : En Bok Om Fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1953. Print.