Detta är en recension och representerar inläggsförfattarens personliga åsikter snarare än bibliotekets. Bloggens hållning är oberoende marginell.
Marginalias självpåtagna innehållsdirektiv säger att det inte främst (alls) är bibliotekets nyinkomna material som ska framhävas i denna stålblanka rikskanal för dark academia och vittert trams. Men ibland måste vi göra ett undantag! I årets skörd av egenutgivna monografier återfinns denna skriftliga välgärning, Jan Perssons tjänstebiografi om livet som kommundirektör i Mölndal.
Vi recenserar inget. Vi tycker väldigt sällan saker om levande skribenter, och föredrar normalt att gnabbas med gubbar som dog för flera hundra år sedan. Men se på färgvalet! Det vittnar om en närmast outhärdlig självironisk fingertoppskänsla, som blir än mer uppenbar då man inspekterar bokens baksida:
Ja, den trägne läsaren får ursäkta de hastigt tagna mobilbilderna, men detta är ett brådskande inlägg och det gäller att dela med sig av fröjden innan man hinner besinna sig. Nykterheten! Sakligheten! För oss som arbetar med katalogisering och därmed generellt ställer våra diagnoser särdrag och personliga egenheter till statens och medmänniskornas förfogande, värmer det outsägligt att se andras trägna värv bland fönsterkuverten och budgetmanglingarna. Det finns folk därute som knogar på med allt man inte ser. Den tunna grå linjen av tjänstemän som säkerställer att man har rent dricksvatten, ett läsligt lönebesked och regelbundna kallelser till tillväxtkontroller och cancerscreeningar.
Vi är inga rockstjärnor. Vi är kanske rentav kardade av en särskilt saktmodig ull som gör att vi ser värdet i det långsiktiga och lågmälda, i det vardagligt oöverskådliga, i det långa led av offentliganställda som sträcker sig genom evigheten, i valv bakom valv oändligt, genom korridorerna med PVC-golv, förbi punktvisa attacker på sinnena i form av offentligt upphandlad konst. Man känner sig mycket befryndad med detta sinnelag. Kära kommunanställda, biblioteken hälsar er!
Faktum är att bokens många konkreta tips är utmärkta i största allmänhet, och man önskar att statsapparaten kunde ta efter. Inget tjafs! Inga åthävor! Inga skepparhistorier! Det är magiskt i sin enkelhet. ”Begränsa antalet styrdokument” borde tryckas upp på tröjor och användas som profilkläder i många verksamheter. Vad gäller eventuella svanktatueringar låter vi läsaren själv bedöma situationen.
Att noga dokumentera och förteckna olika svåruthärdliga motgångar man drabbats av i tjänsten borde vara ett obligatoriskt inslag i arbetet för …ja, för alla. Bloggskribenten lutar sig på privata dagboksanteckningar för egen del, men applåderar initiativet att låta materialet gå i tryck, vilket måste kännas oerhört terapeutiskt, och ger upphov till icke ringa avund.
I själva verket är det så: eftersom allt är intressant, borde du också skriva om ditt jobb. Gör det, snälla! Om du inte vill publicera texten själv, kan du med fördel vända dig till Nordiska Museet eller annan kulturvårdande instans för att få den bevarad. I de kommunalaste vatten hittar man de mest oanade fiskar. Thank you for your service.