Marginalia

Text av Anders Larsson, Humanistiska biblioteket, förste bibliotekarie på Handskriftsavdelningen.

Den 24 april har Vega namnsdag. Dagen firas till minne av att polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) just denna dag år 1880 återkom till Sverige med fartyget Vega efter sin framgångsrika kringsegling av den eurasiska kontinenten, d.v.s. framträngandet sjövägen från Europa norr om Sibirien till Berings sund och Stilla havet. Sedan år 1901 finns namnet i den rikssvenska almanackan som en hyllning till Nordenskiöld och Vega-expeditionen.

Nordenskiöld var vid denna tid en mycket meriterad forskare och hade tidigare genomfört ett antal expeditioner till Karahavet, Spetsbergen och Grönland med goda resultat. Sporrad av dessa erfarenheter planerade han därför att utsträcka sina resor än längre österut, och det är nu planerna på hans största företag som polarforskare börjar ta allt fastare form, nämligen att med ett fartyg runda Europa och Asien norrifrån och på det sättet fullborda Nordostpassagen, något inget fartyg ännu gjort vid den här tiden. En bakomliggande orsak var, liksom vid de tidigare Sibirienexpeditionerna, att undersöka möjligheterna för framtida handelsförbindelser. Ett företag som detta skulle naturligtvis bli mycket dyrt att genomföra, och kostnaderna för expeditionen delades därför lika mellan kung Oscar II, grosshandlare Oscar Dickson i Göteborg och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakoff. Expeditionsfartyg kom att bli barkskeppet Vega vilket för ändamålet inköptes från AB Ishafvet i Göteborg. Detta fartyg bedrev tillsammans med systerfartyget Capella fångst av säl och val i farvattnen utanför Grönland och Spetsbergen. Efter att ha legat i Karlskrona för diverse tillrustningar vid flottans varv återkom Vega i juni 1878 till Göteborg där ytterligare proviant och utrustning för den långa resan togs ombord. Här anslöt sig även de vetenskapliga medarbetarna Anton Stuxberg (1849-1902), zoolog, Frans Reinhold Kjellman (1846-1907), botanist, Ernst Almquist (1852-1946), läkare, Giacomo Bove (1853-1887), italiensk marinlöjtnant, hydrograf, Andreas Peter Hovgaard (1853-1910), dansk marinlöjtnant, hydrograf samt Oscar Nordqvist (1858-1925) finsk gardeslöjtnant, expeditionens tolk och även zoolog.

Expeditionen hade med andra ord en internationell prägel i enlighet med tankar framförda av polarforskaren Carl Weyprecht om samarbete över nationsgränserna. Vega bemannades med folk ur svenska flottan och stod under befäl av kapten Louis Palander (1842-1920) vilken tidigare seglat med Nordenskiöld under expeditionerna till Spetsbergen 1868 och 1872-1873.

Den 4 juli 1878 var det så äntligen dags för avfärd och Vega lämnade Sverige för nästan två år framåt. Efter att ha passerat Nordkap och gått österut genom Karahavet rundade man Sibiriens nordspets Kap Tjeluskin. Man gick vidare österut längs Sibiriens norra kust genom det som idag kallas Laptevhavet och nådde nästan fram till Berings sund. Denna del av resan gick utan större problem eller dramatik, dock besvärades man emellanåt av dimma. Emellertid stängdes fartyget inne i isen strax före sundet och man tvingades övervintra vid en plats kallad Pitlekaj. Det var alltså mycket nära att man hade lyckats klara av genomseglingen av Nordostpassagen på en säsong. Den påtvingade övervintringen gav dock ett rikt vetenskapligt utbyte och man hade även ett flitigt umgänge med ursprungsbefolkningen, tjuktjerna, på platsen. Dessa led brist på åtskilligt och expeditionen fick därför bistå med bland annat matransoner. Isen låg länge fast och först i juli 1879 lyckades Vega ta sig ur dess grepp och via Japan fortsätta sin färd mot Europa. Återresan artade sig till ett verkligt triumftåg och var man kom blev man föremål för storartade hyllningar. Hemkomsten till Stockholm den 24 april 1880 då Vega under stort jubel gick in till slottet i Stockholm och mottogs av kung Oscar II blev naturligtvis den stora slutklämmen och dagen kallas alltså ännu för Vega-dagen i den svenska almanackan. Nationalyran stod på topp och Oscar Dickson adlades, medan Nordenskiöld och fartygschefen Louis Palander tillerkändes nationalbelöningar på livstid.

Samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek innehåller åtskilliga Vega-minnen av olika slag. Expeditionens zoolog, Anton Stuxberg, efterlämnade ett omfattande arkiv, vilket förutom en stor mängd korrespondens även innehåller hans dagbok från expeditionen. Stuxberg var sedan studietiden i Uppsala också vän med författaren August Strindberg, vilken i litterär form skildrar Vegas hemkomst i berättelsen Triumfatorn och narren ingående i novellsamlingen Sagor, 1903.

AB Ishafvets arkiv är även det ett spännande material där man kan följa turerna kring hur Nordenskiöld och Dickson köpte Vega, men även hur hon efter expeditionen såldes tillbaka till rederiet. Fartyget avyttrades senare till ett skotskt rederi och slutade sina dagar 1903 då hon sjönk utanför Grönland.

Som antytts innan, firades på olika håll Vegas lyckliga hemkomst efter expeditionen. Studentkåren vid Uppsala universitet arrangerade festligheter där flera specialkomponerade visor framfördes. Dessa trycktes även som små pamfletter vilka utdelades till deltagarna.

Några sådana småtryck i ingår i Ellen Fries (1855-1900) arkiv och där återfinnes även hennes inträdesbiljett till högtidligheterna som studentkårens gäst. Ellen Fries var historiker och är idag ihågkommen huvudsakligen för att hon blev Sveriges första kvinnliga filosofie doktor 1883. Hon gjorde även betydande insatser inom kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet och var bland annat med om att konstituera Fredrika Bremerförbundet, Svenska kvinnors nationalförbund och Nya Idun. Ellen Fries var även aktiv som skriftställare och publicerade en mängd artiklar i tidskrifter och dagspress som Dagny, Framåt, Verdandi, Aftonbladet och Stockholms Dagblad.

Dagens datum: den 19 april för 199 år sedan (vi återkommer nästa år med ett jubileumsinlägg) avsomnade George Gordon Byron vid 36 års ålder, efter att ha ådragit sig en oklar läbbig febersjukdom under belägringen av Mesolongi i dagens Grekland. ”Död före 40 i obskyrt frihetskrig” torde smälla ännu högre än The 27 Club.

Förstaupplagan av Harold Nicolsons utmärkta Byron: The Last Journey finns givetvis i våra samlingar, och därtill i ett flertal senare, plånboksvänligare upplagor – för dig som känner en obetvinglig lust att annotera din egen bokhylla, och begå vild kulspetspolemik i den förhoppningsvis generösa marginalen.

Viktigast i sammanhanget är naturligtvis att uppmärksamma Byrons främsta bidrag till eftervärlden: dottern Ada Lovelace. ”Hennes ’poetiska vetenskap’ drev henne fram till frågeställningar kring den analytiska maskinen som rörde relationen mellan människa och samhälle å ena sidan och tekniken som ett redskap å den andra” (citat herfra), och det kan ni tänka på när ni begrundar hemtentans död och demokratiseringen av det akademiska fusket i klorna på ChattGPT under återstoden av 2023 och framåt.

Ja.

Dagens oväntade bonus kommer i fem band med gott om gullkrusidull på alla lediga ytor. L’histoire – la vie – les mœurs et la curiosité : par l’image, le pamphlet et le document (1450-1900) verkar handla om precis allt under solen, och innehåller en förtjusande liten titelbladsvinjett föreställande ett bokbål (sic, sick!).

Om inte detta är den upplyftande tisdagsironi man behöver, så har vi ändock inget bättre att erbjuda!

Det är fredag! Och vi skänker en tanke åt Alm, Helge och hans finger i hålet i dammen. Tack Helge för att du vårdar dig om vår moral! Trevlig helg!

#ungdomsproblem #TGIF #hurhadepowerpointensettut?

#villochvill #allamän #utökadhur #vadglömdesbort #iförstaupplagan? #jobbameddigsjälvnu

Som en motvikt till alla gulliga påskkaniner erbjuder vi i helgen en lite kärvare estetik; här, ta lite träsnitt.

Johannes Praetorius är en kanhända orimligt långsökt latinisering av Hans Schultz kallad Praetorius Zeitlingensis för minimal/maximal förvirring. Praetorius föddes 1630 och dog 1680 i Leipzig. Han undervisade med jämna mellanrum vid universitetet i Leipzig, men var främst verksam som skriftställare och redaktör. Bland annat sammanställde han flera samlingar av folksagor och legender. Han ägnade sig särskilt åt att samla material om jätten Rubezahl.

Om detta kan man läsa i Daemonologia Rubinzalii utgiven i Leipzig 1662. Den mer fullständiga titeln lyder Daemonologia Rubinzalii Silesii, Das ist ein ausführlicher Bericht von dem wunderbarlichen sehr alten und weit beschrienen Gespenste dem Rübezahl, Welches sich auff den Gebürgen in Schlesien und Böhmen den Wandersleuten zu öftern in possierlicher und mannigfaltiger Gestalt und mit seltsame Verrichtungen erzeiget: Nebst vielen anderen nachdencklichen Erzehlungen von Betröcknissen un den führnehmsten Schlesischen Raritäten: wie auch sonsten mehren kurzweiligen Schosen gänzlich aus vielen Scribenten zusammen gezogen durch M. J. Praetoriu. Säg det fort, gärna efter en rejäl påskbordsnubbe!

Träsnittet ovan kommer dock ifrån hans snärtigt betitlade Blockes-Berges Verrichtung oder ausführlicher geographischer Bericht von den hohen trefflich alt- und berühmten Blockes-Berge: ingleichen von der Hexenfahrt und Zauber-Sabbathe, so auff solchen Berge die Unholden aus gantz Teutschland Jährlich den 1. Maij in Sanct-Walpurgis-Nachte anstellen sollen; Aus vielen Autoribus abgefasset und mit schönen Raritäten angeschmücket sampt zugehörigen Figuren; Nebenst einen Appendice vom Blockes-Berge wie auch des Alten Reinsteins und der Baumans Höle am Hartz. Scheibe, Leipzig; Arnst, Frankfurt am Main 1668. Säg aldrig att vi inte älskar långa titelfält!

• 

För den som inte får nog av förhäxande träsnitt, rekommenderar vi fortsatt fördjupning via Woodcuts and witches av Jon Crabb, och önskar därmed Marginalias läsare en trevlig påsk!

Humanistiska biblioteket har i dagarna genomfört en större enkät och beslutat om en ny struktur för samlingarna, baserat på de önskemål som uttryckts av låntagarna.

Vi kommer att öppna samlingarna och upphöra med såkallade ”slutna magasin”. Istället kommer alla böcker att finnas tillgängliga i öppen hylla. Våra besökare kan se fram emot att själva kunna botanisera bland Gutenbergbiblar, brevsamlingar och uråldriga papyrer.

Vårt nya enhetssystem medför att ALLA böcker nu ingår i en och samma samling. Ingen besvärlig uppdelning i hundratals enskilda delmängder, utan en ny finns-i-sjön-approach – det är inte första gången det efterfrågas, och nu kan vi äntligen tillmötesgå detta förslag.

Vi kommer samtidigt att frångå komplicerade bokstavs- och sifferkoder, och istället bygga på förenklade ämnesord i bokstavsordning. ”Fisk” kommer alltså att komma före ”Foto” och Skatteverkets broschyrer om ”Pappaledighet” före ”Papyrer”. En risk som vi bedömer kan bli överhängande, är att avdelning S för ”Skitgamla grejer” kommer att bli avsevärt större än alla de andra tillsammans.  

En mer tillmötesgående indelning av vårt material är också på gång, där vi kommer att fokusera på en färgkodning med klisterprickar som indikerar hur intressant boken är. I ena änden av spektrat (chockrosa) har vi de intressanta böckerna, och i andra änden (speltvetebeige) har vi urtråkiga grejer som ingen levande människa kan tänkas vilja låna. Det kommer att bli obligatoriskt att låna en tråkig bok för var femte intressant bok, för att bättra på vår cirkulationsstatistik.

Frågor på det?

Inkunabler, det vill säga böcker tryckta till och med år 1500, representerar den första fasen av boktryckeri i Europa. Gränsen 1500 är godtyckligt satt, och man kan se att det är först under perioden 1520-1540 som böckerna börjar få den form vi känner idag med kolofon etc. Tydligast blir begreppet om man avgränsar det till 1400-talets tryckta böcker.

Humanistiska biblioteket bevarar ett relativt stort antal inkunabler, och en av dessa är Liber chronicarum eller Nürnbergkrönikan. Liber chronicarum publicerades först på latin den tolfte juli 1493, och följdes senare av den tyska utgåvan den tjugotredje december samma år. Den latinska utgåvan lär ha uppgått till mellan 1 400-1 500 exemplar och den tyska till omkring 700-1 000 – en betydande volym på sin tid. Av dessa har ungefär 400 respektive 300 överlevt till idag. Utgivare och tryckare var Anton Koberger som även var gudfar till Albrecht Dürer.

Namnet Nürnbergkrönikan syftar bara på att det är en krönika och att den är tryckt i Nürnberg. På tyska omtalas den vanligen som Die Schedelsche Weltchronik efter författaren Hartmann Schedel. Det exemplar som vi har på universitetsbiblioteket är ett av de latinska exemplaren.

Liber chronicarum är i många avseenden ett typiskt barn av sin tid. Den är en syntes av den spirande humanismen, den dominerande kristna världsåskådningen, och tidens stora intresse för den antika världen. Den är skriven i en brytningsperiod där den nya tiden och den nya humanismen vann allt större framsteg. Krönikan är ett exempel på tidens idéströmningar, då den bär tydliga drag av både kristen kosmologi och en ny vetenskaplig syn på världen. Hartmann Schedel levde mitt i denna tid, och i ett av dess viktigare centrum Nürnberg. Han var själv en stor boksamlare, och även bekant med många andra betydande människor som exempelvis Conrad Celtes, Martin Behaim och Johannes Werner vilka säkert på olika sätt påverkat arbetet med krönikan.

Texten är ordnad på ett sätt som inte är helt vanlig eller självklar för oss nutida läsare. Krönikan är uppdelad i sju åldrar eller perioder, av vilka de sex första följer den indelning som har sina rötter i det arbete som Augustinus utfört.

• Första åldern: Från skapelseberättelsen till syndafloden.
• Andra åldern: Till och med Abrahams födelse.
• Tredje åldern: Till och med Kung David.
• Fjärde åldern: Till och med den babyloniska fångenskapen.
• Femte åldern: Till och med Jesu födelse.
• Sjätte åldern: Till och med nutiden (den största delen).
• Sjunde åldern: En överblick fram till Antikrists ankomst och världens undergång.

Det som gör Nürnbergkrönikan till en så speciell och viktig publikation är att den är så oerhört rikt illustrerad. Den innehåller en stor mängd träsnitt av vilka flera är tryckta ett antal gånger, men med olika bildtexter. En bild på en äldre man kan exempelvis illustrera flera olika helgon eller kyrkofäder. Illustrationer har även hämtats från andra verk, och totalt innehåller den 1 809 tryckta bilder, en närmast ofattbar mängd.

Michael Wolgemut (konstnär och tryckare) var ansvarig för den verkstad som producerade alla dessa träsnitt. Albrecht Dürer arbetade vid tiden som lärling där, och kan mycket väl ha varit inblandad i arbetet. Detta vet vi dock inte med säkerhet, men det ligger nära till hands att anta att arbetet kan ha utgjort en viktig inspiration under hans fortsatta karriär.

De avbildade städerna varierar avsevärt i fråga om realismen i avbildningen. De tyska städerna är generellt mer realistiskt avbildade än andra, men även Jerusalem, Rom, Florens och Genua får anses vara tämligen korrekta. Omkring 120 avbildningar av städer förekommer i krönikan, varav drygt 30 kan anses mer eller mindre verklighetstrogna. Även här förekommer återanvändning av bilder. Ett exempel är bilden av Mainz, som också används för att illustrera inte mindre än fem andra städer. Kanske mest förvånande är att inga städer från Spanien, England eller det nuvarande Nederländerna/Flandern avbildas i boken.

En annan anekdot kring Nürnbergkrönikan är att den troligen är den första ”piratkopierade” boken i historien. Johann Schönsperger den äldre var en boktryckare som arbetade i Augsburg, och insåg att han kunde kapitalisera på krönikans stora framgång. Han gav ut mindre versioner av krönikan både på tyska och latin 1496, 1497 och 1500.

Boken införlivades i Humanistiska bibliotekets samlingar 1958, och ägdes dessförinnan av den betydande konstsamlaren Falk Simon. Idag är Simon kanske mest känd för sin donation av silver till Röhsska museet, men han ägde även en framstående samling böcker och manuskript.

Självklart finns det även med ett antal mytologiska varelser som exempelvis en Skiapod som skuggar sig med sin enda men stora fot. De förekommer ju allt som oftast i beskrivningar av fjärran världsdelar under många hundra år. Ibland undrar man om även den tidens författare ibland brast lite i att kolla sina källor, och bara okritiskt återgav vad andra skrivit.

#storabroschyrer #denenesmakulatur #ärdenandresguld #ekmandagarna

Världens första filmvisning ägde rum den 22 mars 1895. Då visade bröderna Auguste och Louis Lumière sin uppfinning i Paris, för 200 medlemmar ifrån Société d’encouragement pour l’industrie nationale.

Brödernas arbete med att utveckla fotograferingsutrustning gjorde dem ett namn över hela världen, men mest välkänt blev deras filmsystem, Cinématographe – samt de kortfilmer de presenterade mellan 1895 and 1905.

Auguste Lumières memoarer, Mes travaux et mes jours, gavs ut året före hans död 1954. Humanistiska biblioteket bevarar en kopia, tryggt undanstoppad i Magasin nr 47.