Världen i leken

Inlägg skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.

Det har alltid funnits människor som har åsikter om … tja, om det mesta som rör andra människor. Detta är trots allt moralisternas favoritsysselsättning. Moralister på 1600-talet kunde bland annat tycka att det var okej att barn lekte, men menade att leken i sig inte hade något värde att tala om. Holländaren Jacob Cats (som besökte denna blogg för några veckor sedan med sina dockor för själen) tyckte dock annorlunda. I sina långa dikter ”Kinder spel” (”Barnlekar”) menade han hela världen kan återspeglas i barns lekar. Leken tillåter dessutom barnet att lära känna sig själv och utveckla talanger för resten av sitt liv. Cats kan därför sägas ha haft en ovanligt frisinnad inställning för en 400 år gammal moralist.

Kinder-spel, ur Houwelick.

Cats skrev två dikter med detta namn: Kinder-Spel. De förekommer i verket Silenus Alcibiades och som prolog till verket Houwelick (Äktenskap), som var ett av hans populära, didaktiska, verk som instruerade kvinnor i hur de skulle uppföra sig i sina olika roller som barn, brud, mor och änka. Så … Cats frisinne hade eventuellt sina begränsningar; i de plansch-blad som illustrerar dikten kan man nämligen i lekarna utläsa någon slags könsuppdelning av lekarna/livet. Flickornas lekar begränsas till dockor, hushåll, åskådare, bli måltavla för blindbock (pojke jagar), agera häst (åt pojke) och ridning.

Hushåll
Häst
Blindbock

Låt oss för tillfället bortse från Houwelicks bitvis betänkliga budskap och fokusera på planschbladen, för båda är fantastiska illustrationer. Det är utomordentligt fina kopparstick och visar upp ett antal olika lekar som barn är i färd med att utöva. De flesta lekar går att känna igen från idag, medan andra är något mer suspekta.

Planschblad ur Houwelick (1625) och Silenus Alcibiades (1618), av Jacob Cats.

Jag kan identifiera: hoppa hopprep, slå kullerbyttor, stå på huvudet, rida käpphäst, flyga med drake, rulla tunnband, putta kulla, blåsa ballong, blindbock, hoppa bock, spela fiol, gå på styltor, leka med en snurra (om han inte piskar en burk?) och leka med dockor och diverse husgeråd. Dessa är lätta att känna igen och troligen fortfarande acceptabla.

Sedan har vi leken: binda fast en levande fågel i ett snöre och flyga med den som en drake. Nja, jag är inte säker på att djurskyddsföreningen hade tyckt detta var okej idag, och jag är heller inte säker på vad Cats menade att denna lek förberedde barnet på för sitt liv som vuxen? Professionell vivisektör?

Sedan finns några mystiska lekar. Jag tror att en av lekarna är att kasta med käglor. Eller om barnen utövar någon slags spådomskonst utifrån hur käglor landar när man kastat upp dem i luften: ”I rät vinkel mot varandra betyder att tulpanpriset kommer att stiga, Pieter ”. ”Du är en bracka, Dirk! Tulpaner är allt du tänker på.”

En annan lek kan vara att blåsa såpbubblor, men det är en vild chansning som bara baseras på att det finns bubbelliknande objekt i bilden. Pojken kan lika gärna lyssna på sfärernas musik eller deklamera metafysisk poesi för sin måttligt intresserade cockerspaniel. Vem vet?

Längst bak har vi en grupp som utför en mystisk lek som tydligen inkluderar 6 personer, varav en står på knä, en semaforerar och en viftar hotfullt med något som liknar en bandyklubba. Och … jag har ingen aning. Mer kulspel? Holländsk variant av kricket? Lantmäteri? Bygga vallar? Och det där barnet som är på väg in bakom ett träd. Vad gör han? Händerna är dolda bakom trädet, men det tycks som han eventuellt är på väg att klättra i ett träd, eller är på väg att fånga något, men det är inte orealistiskt att han är mitt uppe i att strypa en holländsk moralist. Eller hör han till den bakre gruppen, som i så fall ska räknas till 7? Har ni någon teori om vad denna lek går ut på, så varsågoda.

Om det som börjar men aldrig slutar: anfanger

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Love is enough, av William Morris. Tryckt av Kelmscott Press 1897

Anfanger, denna inledande något större och en del gånger dekorativa bokstav, är ett arv från den tid då böcker skrevs för hand. När man började trycka böcker i Europa 1454—55 fanns en viss skepsis bland boksamlarna mot nymodigheten ”boktryck”. Inte så förvånande egentligen, för innan fick man sin bok (efter tålmodig väntan) snyggt handskriven och med vetskapen om att det bara fanns ett enda exemplar som såg ut på just det sättet.

Handskrift med tyska teologer. Från början av 1400-talet.

Boktryckarkonsten förstörde detta genom att göra det möjligt att trycka, i teorin, ett oändligt antal exemplar böcker som såg ut på samma sätt. Hur kul är det för den kräsna boksnobben? Inledningsvis försökte boktryckarna därför efterlikna de utsmyckade handskrifterna så mycket som möjligt, för att eventuellt ge dem ett mer exklusivt uttryck. Detta innebar bland annat att boktrycken inkluderade handkolorerade anfanger. Eftersom böckerna var många, ofta tjocka, och möjligheten till anfanger fler än vad en stressad boktryckare kunde mäkta med, så nöjde man sig ofta med att göra anfangerna i de inledande styckena kokett kolorerade, medan övriga initialbokstäver blev något mindre extravaganta. Men ändå, en tryckt bok med all denna kulör kan ge även en tråkig bok lite färg.

De proprietatibus rerum, av Bartholomaeus Anglicus. Tryck i Strasbourg 1485

Eftersom tekniken för färgtryck var rätt komplicerad så var det betydligt enklare att fortsätta måla anfangerna för hand. Så man tryckte böcker med en blank, kvadratisk, yta där tanken var att någon sedan skulle måla in en färggrann anfang. För att anfangkonstnären skulle veta vad det var för bokstav som skulle målas in så tryckte man korrekt bokstav mitt i rutan. På Humanistiska biblioteket har vi ett par exemplar av samma tryck från denna tid, en med anfang och en utan, vilket gör att vi på ett pedagogiskt vis kan visa upp en före- och efterbild.

Iuvenalis. Persius [Satirer]. Tryckta av Aldus Manutius i Venedig 1501.

Naturligtvis gick det inte att i det långa loppet fortsätta handkolorera anfanger, för boktrycken blev för många och acceptansen för tryckta böcker gjorde att man hellre ville ha dem billigare än i lyxutförande. Anfangerna i sig hängde dock kvar, fortfarande gärna åt det estetiska hållet, men fortsättningsvis tryckta. En del gånger var själva bokstaven utsirad, andra gånger kringgärdades bokstaven av mer eller mindre illustrativ dekor.

Historia de Gentibus septentrionalibus, av Olaus Magnus. Tryckt i Rom 1555
En kort beskrifvning öfwer … Götheborg, av Eric Cederbourg. Tryckt i Göteborg 1739.

Under 1800-talets industrialisering kom nya möjligheter att leka med typografin och anfangerna fick slå följe med olika typer av illustrationer. En kort bit in på 1900-talet slog modernismen till med förödande styrka mot allt vad dekorglädje heter, men under 1800-talet fanns den kvar.

Paris under Eiffeltornet, av Richard Kaufmann. Tryckt i Stockholm 1889.
Peg Woffington, av Charles Reade. Tryckt i London 1899

Anfanger finns kvar än i dag. Det är inte svårt att hitta böcker med begynnelsebokstäver som utmärker sig mot brödtexten, fast något diskret, som vore de generade att breda ut sig så mycket som typografen vill. I de flesta fall finns ingen utsirning eller dekor, bara en större versal som sticker upp över övrig text, eller hänger ner i den. Funktionen kan nog sägas vara densamma som under handskriftstiden, att medels typografi få boksidan att se snofsigare ut och åtminstone ge sken av att texten är värd att läsa.

Ett hav av vallmo, av Amitav Ghosh. Tryckt 2022.

Alla exempel på anfanger är hämtade från Humanistiska bibliotekets samlingar.

All denna underbara yta

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Låt oss inte alltid kontemplera, diskutera och konferera så mycket. Låt oss bara betrakta en stund och fröjdas. Men visst, okej, väldigt kort bakgrund så att intellekten sedan tiger still.

Under andra halvan av 1800-talet blev det vanligast att sälja böcker såsom färdiga böcker, inbundna och klara att läsa. Tidigare såldes de vanligtvis som lösa häften och sedan fick köparen själv ordna med bokinbindning. Men icke längre. Böcker blev böcker i all sin materiella härlighet. Förlagen insåg snabbt den marknadsföringspotential som ytan erbjöd, och så föddes de förlagsdekorerade klotbanden. Här är en handfull exempel på sådana, utgivna mellan 1884–1894, ett decennium av klot, dekor, färg och förgyllningar. Som bakgrund räknat får detta duga, så nu till all denna underbara yta.

Emma, av Jane Austen. Illustrerad av Hugh Thomson. Utgiven 1896 i London. Den så kallade: ”Peacock edition”
Turistskizzer från Indien, av Hugo Wachtmeister. Utgiven 1894 i Stockholm.
Frank Weatherall: a sea story for boys, av William C. Metcalfe. Utgiven 1894 i London.
Musikalische Märchen, phantasien und Skizzen, av Elise Polko. Illustrerad av J. C. Lödel och S. Thon. Utgiven 1884 i Leipzig.
Cranford, av Elizabeth Gaskell. Illustrerad av Hugh Thomson. Utgiven i London 1894.
Nya Stockholm : dess yttre och inre förhållanden; dess olika folkklasser, typer och personligheter; dess kyrkor och bönesalar, vetenskapsmän och konstnärer; dess värdshus, skådebanor och kaserner, föreningar och arbetaresamfund; dess tidningar och literära kretsar; dess sällskapslif, förlustelser och idrotter till lands och vatten under 1880-talet, upptecknat och skildrat av Claës Lundin. Illustrerad av V. Andrén. Utgiven 1890 i Stockholm.

Böckerna kommer från Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Bokbandsamlingen och Herbert Blomstedt Collection.

Avvägar och onaturliga laster – synen på den samkönade kärleken i medicinska boksamlingar

https://dmh.lacounty.gov/wp-content/uploads/2022/07/Pride-Flags.jpg
Bildkälla

Från Karin Emanuelsson och kollegorna på Biomedicinska biblioteket kommer detta inlägg i samband med vår nyöppnade utställning på temat. Fanfar!

*

En brännhet Pride-vecka har passerat, en festival som inte på något sätt har varit ett självklart försommarinslag före 2007 i Göteborg.

Vi tar en titt i de medicinska samlingarna på Biomedicinska biblioteket, där en del av svaren på homofobins gåta finns. Eftersom den medicinska forskningen har resulterat i en mycket nedsättande syn på homosexualitet, är det den som till stor del har avspeglats i våra samhällsvärderingar.

Den aktuella medicinska litteraturen spänner över en tidsram på drygt 60 år, från 1906 till 1967.

I det första lilla tunna häftet Några fall av abnorm sexualkänsla, behandlade med hypnos redogör läkaren Emanuel af Geijerstam för sin framgångsrika metod för att bota homosexualitet: genom hypnos. Här finns det även en rädsla för att homosexualiteten skulle sprida sig och läkarens uppgift är även att avstyra äktenskap.

Läkaren Henrik Berg har ett nästintill aggressivt förhållningssätt till de homosexuella i sin bok Könsfrågan: dess hygien och pedagogik. Han vill helst inte beröra ämnet alls och menar att barn bör skyddas denna vederstyggelse. Här får vi bläddra fram till kapitlet ” Onaturliga laster ” (sexuell psykopati; sexuell perversitet) för att läsa om homosexualitet.

Läkaren Seved Ribbing ger ut boken   Den sexuella hygienen och några av dess etiska konsekvenser 1915 och menar att homosexualitet har en stark koppling till pederasti (pedofili). Sinnessjukdom ligger också nära till hands och även sjukdomar som epilepsi och senil demens.

I boken Om homosexualitet och hermafroditi: belysning av missförstådda existenser från 1919, hävdar jubeldoktor Anton Nyström att vi hittar homosexualitet inom alla samhällsklasser, även bland läkare, teologer och konstnärer. Man tillskriver också den homosexuelle mannen särskilda egenskaper såsom klen kroppsbyggnad och intressen i form av konstsömnad, kokkonst och antikviteter.

Att referera till Bibelns ord hör inte till vanligheterna i den medicinska litteraturen, men det gör författaren här: kapitlet ” Onaturlig beblandelse ” i Tredje Mosebok i Gamla Testamentet nämns. Här beskrivs homosexualitet som otukt och straffas med döden.

Vidare kan vi se hur läkarna drar paralleller mellan homosexualitet och rubbningar i sexualorganen, hur impotens leder till både tidelag och lystna blickar mot unga pojkar. Det hittar vi bland annat i boken Sex läkare om sexualproblemet: medicinskt, psykologiskt, socialt från 1934.

Ungdomar och sexualetik var ett vanligt ämne under tiden fram till 1960-talet och i boken

I Ungdomens sexualbok från 1949 nämns homosexualitet i samma andetag som badtittare, fönstertittare, sadism i form av lustmord och driften att klippa flätor av småflickor.

Det konstateras även att homosexualitet är en nödlösning; ensamstående kvinnor utan herrbekanta och män på isolerade arbetsplatser.

Kinsey-rapporten från 1948 nämns i den lilla skriften Homosexualitet (1951) och författaren, doktor Gunnar Nycander, förfasar sig över siffrorna: 4 % av den manliga befolkningen i USA lär vara homosexuella. I Sverige – där man saknar siffror – räknar man med att det ser helt annorlunda ut.

Det kan vara lätt att göra antagandet att medicinsk litteratur från det frigjorda 60-talet genomsyras av en mer tolerant syn, men även i boken   Att bli vuxen från 1967, hittar vi ämnet homosexualitet under rubriken ” Avvikelser ”.

Dessa nedslag i boksamlingarna på Biomedicinska biblioteket visar – kanske inte oväntat – på en mycket hård och dömande syn på ett ämne som homosexualitet. Under lång tid har det förknippats med sjukdom och perversitet och vägen till en mer accepterad syn har naturligtvis varit mycket lång.

Det är slående vilken påverkan som forskningen har haft i vårt land och hur kraftfullt den medicinska litteraturen har format rådande normer, något som ju kan få förödande konsekvenser för vissa grupper i samhället.

Nu korkar vi upp champagnen!

Vår kollega och även medförfattare här på bloggen Anders Larsson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2023.

Vi tycker så klart att det både är otroligt roligt men också mycket välförtjänt. Anders har jobbat på biblioteket sedan 1980 och har genom åren byggt upp en enorm kunskap om våra samlingar. Det är inte sällan man får fråga honom om hur det kan vara när alla andra informationsvägar är uttömda. Då får man ofta höra någon anekdot om en speciallösning för 25 år sedan som förklarar varför X finns beskrivet under Y.

Än en gång hurra! och stort grattis!

Här är ett par exempel på inlägg har på Marginalia som kommer från Anders penna. Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken. och Vega-dagen, 24. april

Läs nyheten på Humanistiska fakultetens nyhetssida.

Bibliotek, böcker och brev

Dagens inlägg är författat av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson.

Denna text kommer att handla om bibliotek, böcker och brev. Och om glädjen att botanisera bland fysiska källor som ingen tittat i på ett halvt sekel, och som göms undan i bibliotekens slutna magasin där de i dyster ensamhet inväntar att någon, till slut, vill veta hur det egentligen ligger till. Men först: Helene …

Helene Hanff (Public domain)

Helene Hanff (1916—1997) hette en amerikansk författare vars berömmelse vilar huvudsakligen på en bok. Boken är krasst sett knappt en bok (blott 95 sidor), och Helene har bara delvis skrivit den, och den skrevs egentligen inte som bok, men som sådan är den en av de bästa böcker som skrivits om kärleken till den engelska litteraturen. Boken är 84 Charing Cross Road (1970) (läs den!), som sedan blev en pjäs, som sedan blev en film med Anne Bancroft och Anthony Hopkins (se den!). Boken består av Helene Hanffs brevväxling med antikvariatet Marks & Co i London, främst med antikvariatets föreståndare Frank Doel, och sträcker sig från oktober 1949 och 20 år framåt.

84 Charing Cross Road (Public domain)
Första brevet, 5 oktober 1949

De överhängande problemen Helene nämner i sitt första brev var bristen på essäer, av bland andra William Hazlitt och R. L. Stevenson, vilket löstes av att Marks & Co skickade Hazlitts Selected essays från Nonesuch Press, och Stevensons Virginibus Puerisque. Stevensonutgåvan fann Helene: ”so fine it embarrasses my orange-crate bookshelves, I’m almost afraid to handle such soft vellum and heavy cream-colored pages.” (3 november 1949)

Humanistiska bibliotekets exemplar av Virginibus i klassisk Penguinutgåva

Efter denna inledning fortsätter brevväxlingen och bokköpen, och en vänskap mellan Helene och Frank utvecklas. Helenes stil är flyhänt, humoristisk och intelligent, med en obesvärad inställning till versaler och gemener. Hon raljerar kärleksfullt över Frank och antikvariatet, reflekterar sporadiskt över ditt och datt, och kommenterar de böcker hon vill ha eller har fått. Om en William Blake-utgåva skriver hon:

             ”Part III begins – and God knows I quote – : ‘When, as a little boy, William Blake saw the prophet Ezekiel under a tree amid a summer field, he was soundly trounced by his mother.’
I’m with his mother. I mean, the back of the Lord God or the face of the Virgin Mary, all right – but why the hell would anybody want to see the prophet Ezekiel?” (Daterat: “Sunday night and a hell of a way to start 1960”.

Helene använder även bibliotek, men mest för att se om något är värt att köpa. Otålig efter vissa titlar skriver hon till Frank: ”NOTHING do you send me. you leave me sitting here writing long margin notes in library books that don’t belong to me, some day they’ll find out i did it and take my library card away.” (25 mars 1950) En annan bibliotekskommentar finns i samband med att hon vill läsa Izaak Waltons Lives: “They have it down at the 42nd street branch. But not to take home! the lady said to me, shocked. eat it here. just sit down in room 315 and read the whole book without a cup of coffee, a cigarette or air.” (9 februari 1952)

         

Izaak Waltons The lives of John Donne and George Herbert, i en utgåva från Harvard Classics.

    När man läser 84 Charing Cross Road lockas man att söka upp alla böcker hon kommenterar. För egen del tar jag gärna Helenes ord som en garant för att det finns något av intresse i en bok. Helene själv hade Arthur Quiller-Couch som probersten: ”Q quoted enough of it so i know i’ll like it. Anything he liked i’ll like except if it’s fiction.” (9 februari 1952) Hon skrev även en bok om hur Quiller-Couch påverkat henne: Q’s legacy (1985).

Fascinerad av att en liten radannons var början på något som blev en korrespondens, som blev en bok, undrade jag hur denna annons såg ut. Ni minns Helenes första brev till Marks & Co: “Your ad in the Saturday Review of Literature says that you specialize in out-of-print books.” Alla som skrivit om Helene Hanff har troligen utgått från denna rad, för det är den hänvisningen man finner i allt från Wikipedia via bloggar till artiklar om Helene Hanff. Problemet är att det sannolikt inte stämmer.

Vi har på Humanistiska biblioteket Saturday Review of Literature, i obruten utgivning från 1924—1973, så det var ett ögonblicks verk att kila ner i magasinet och kontrollera uppgiften. Men ingenstans, åtminstone inte under de närmaste tre månaderna innan Helene skriver sitt brev 5 oktober 1949, finns någon annons från Marks & Co. Med fingrar svarta av halvsekelgammal trycksvärta fick jag ge upp.

Saturday Review of Literature

Så låt oss resonera lite. Någonstans har Helene uppenbarligen funnit uppgiften om att det i London fanns ett antikvariat som specialiserat sig på engelska författare. Det finns eventuellt en ledtråd i första brevet: ”a poor writer”. Det finns även eventuellt en ledtråd i brevet om hennes motvilja att läsa Waltons Lives på biblioteket på 42nd street. Skulle en fattig författare med bibliotekskort köpa ett nummer av Saturday Review of Literature? Kanske, men även kanske inte. Låt oss säga att hon läst sina litteraturtidningar på biblioteket och där skrivit av adressen, men sedan när hon skrev sitt brev till Marks and Co misstagit sig på vilken tidning hon fann den i. Med denna teori letade jag igen. Och det finns en annons. I en av New Yorks litterära tidningar. 2 oktober 1949, 3 dagar innan Helene skriver sitt första brev till Marks & Co, fann jag den prydligt publicerad, inte i Saturday Review of Literature utan i The New York Times Book Review.

The New York Times Book Review, 2 oktober 1949

Stalin på framsidan ger måhända ett något ominöst intryck, men om man inte blir avskräckt av detta så finner man bland radannonserna uppgiften om Marks & Co: “We specialize in standard sets of English authors, rare and out-of-print. Inquiries welcomed. Use 5c stamp. Marks & Co., 84 Charing Cross Road. London.”

Bland radannonserna

Bortsett från en lucka i beståndet mellan 1943—1947 så har Humanistiska biblioteket The New York Times Book Review från 1940—2017. Vi har även många andra litterära tidningar och tidskrifter, och böcker … naturligtvis. Faktum är att biblioteket har snudd på fånigt mycket intressant material. Ett bibliotek är, för den som så vill, en pågående upptäckt. Du söker en källa som i sin tur ger upphov till nya källor att söka upp, samtidigt som du får en ny syn på den första källan. Det är ofta lika uppslukande som lärorikt, ungefär som att förlora sig i den malström som Wikipedia kan utgöra. Men Wikipedia och internet i all ära, vissa gånger behöver man gräva så djupt att bara fysiska källor återstår, för att finna hur det egentligen ligger till. Så välkommen till biblioteket.

Bilderna på Marks & Co är från The London Bookshop, av Richard Brown & Stanley Brett (1972)
Marks & Co från tiden just innan de lade ner

PS. Marks & Co historia börjar 1904 och låg på 84 Charing Cross Road från 1930, för att till slut läggas ner 1970. Det finns numera en plakett på den plats på Charing Cross Road där antikvariatet låg, med hänvisning till Helene Hanffs bok. Senast jag passerade låg en McDonalds på den platsen … Men boken 84 Charing Cross Road finns kvar.

Dockor för själen

Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.

Trött putto bringar kritpipor till man som troligen redan röker för mycket.

Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.

Förblinda det lejon du skall koppla.

Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker

Jacob Cats, Rijksmuseum Public Domain

I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.

Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?

Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.

Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?

Detta är nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje! Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”

Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.

Allhems småtryckssamling

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Allhems småtryckssamling är ny specialsamling på Humanistiska biblioteket. Allhems förlag grundades av den danskfödde Einar Hansen och var aktivt mellan 1932—1981. Inledningsvis bestod verksamheten av tidningsutgivning i form av Allas veckotidning och Hemmets veckotidning, och det är de inledande delarna av dessa veckotidningars titlar som utgör förlagsnamnet: Allhem. Två verk som kan betraktas som höjdpunkter i Allhems utgivning är landskapsböckerna, mer om dem nedan, samt Svenskt konstnärslexikon: Tolvtusen svenska konstnärers liv och verk i 5 band som vid tiden för utgivningen 1952—67 (och eventuellt fortfarande) var det mest påkostade uppslagsverk som getts ut i Sverige.

Allhems landskapsböcker

Serien Allhems landskapsböcker publicerades mellan 1950—1976 i totalt 30 volymer och innefattade förutom Sveriges 25 landskap även böcker om 5 städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala. Böckerna innehåller en kulturhistorisk del och en aktuell bildsvit med nytagna fotografier. Generellt kan sägas att mycket stort fokus lades på bildmaterialet. De 30 volymerna i sin helhet omfattar drygt 17 000 sidor, med sammanlagt 22 643 bilder.  Allhem gav ut 15 olika serier med fokus på flyg, geografi, konst, historiska personer, arkitektur och museum.  Utöver dess serier gav de även ut en mängd andra böcker, också med stort fokus på kultur, historia och bild. Totalt omfattar Allhems utgivning 651 titlar.

Kataloger

Förutom de skrifter som fanns tillgängliga i handeln ägnade sig Allhem åt trycka en mängd småskrifter. Det rör sig om program till utställningar och konferenser, om särtryck av artiklar i tidskrifter, om julhälsningar, reklamskrifter, minnesskrifter, visböcker etcetera. Dessa trycktes ofta i små upplagor och var ofta av efemär art, vilket gör att mycket av detta material har försvunnit. Detta gör Allhems småtryckssamling i sin helhet tämligen unik. De tryck som finns i Allhems småtryckssamling kommer nästan uteslutande från denna efemära tryckproduktion och sträcker sig från 1939—1992. Antalet småtryck uppgår till 89 och inkluderar också kataloger från Allhem, samt reklammaterial för enskilda verk från Allhem och ger på så sätt en överskådlig inblick i Allhems tryck- och förlagshistoria. Genom exempelvis reklammaterialet och katalogerna kan man se hur Allhem valde att marknadsföra sin utgivning, och hur de uttryckligen strävande efter att ge ut vackra böcker av hög materiell kvalitet. Sammantaget ger samlingen en ovanlig inblick i förlagets mindre kända tryckproduktion.

Flottans män Malmö: visbok (1942)
Lotter för Malmö Luftförsvars luftvärnslotteri (1940)
Segelflyg-VM 1950, av Yngve Norrvi (1950)
Varv och skeppsbyggeri: tillfällig utställning 1943 (1943)
Den förlorade sonen: en sedelärande biblisk tragikomedi som målad serie i taket på en värmländsk medeltidskyrka (1970)

Allhems småtryckssamling är en donation från Kjell Petersson, grundare av bokförlaget Atlantis. Kjell Peterson övertog Allhems bildarkiv, och försäljningen av en stor del av Allhems förlagsprodukter, i samband med att Allhems förlag lade ner sin verksamhet 1981. I Humanistiska bibliotekets handskriftsarkiv finns även Kjell Petersons personarkiv.

Jubileumsutställningen då, nu och i framtiden.

Idag den 30e maj har två satsningar som vi på GUB är delaktiga i officiell invigning/premiär. Det är dels en fysisk utställning i våra lokaler som är ett samarbete med GPS400, Språkbanken, HDK-Valand, Hasselbladstiftelsen och Riksarkivet, samt en digital portal där vi samarbetat med GRIDH för att tillgängliggöra foton och texter på ett enkelt sätt.

Jubileumsutställningen invigdes kl 13:00 den 8 maj 1923 av Kung Gustav V.

Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes den 8 maj 1923 av dåvarande kung Gustaf V. Utställningen arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum 1921 men på grund av de höga ambitionerna och efterdyningarna av världskriget m.m. så blev utställningen fördröjd till 1923. Nu har ju även 400-års firandet fått skjutas på till i år på grund av pandemin. Det är inte lätt att fira Göteborgs födelsedag.

Den officiella affischen för Jubileumsutställningen.

Utställningen ”Här och nu – där och då: Jubileumsutställningens moderna visualisering kring Näckrosdammen 1923” har ett fokus på hur Jubileumsutställningen tog hjälp av modern grafik, typografi, fotografi och film för att sprida intresse för utställningen. Detta skedde genom album, vykort, affischer, broschyrer etc för att nå ut med sin kommunikation. Allt detta sker i en påtaglig brytningstid vad det gäller det visuella uttrycket vilket tydligt syns i det utställda materialet.

Utställningen vill ge skapa en möjlighet att ta del av hur text och bild samverkade för att sprida kännedom om Göteborgs historia, samtid och framtidsdrömmar för 100 år sedan! Huvuddelen av materialet kommer ur våra samlingar på GUB men innehåller även en del privata bidrag som exempelvis en klänning som bars på utställningen förevigad på foto.

Affisch från internationella luftfartsutställningen som pågick 20 juli-12 augusti 1923. Här visades flygmaskiner, ballonger och flygindustri.
Affisch från den internationella automobilutställningen som pågick från 9 maj till 12 juni 1923 och visade upp både svenska och utländska bilar, motorcyklar och tillbehör.

I Jubileumsportalen finns de olika platserna utmärkta med foton och beskrivningar från utställningskatalogerna. Större delen av materialet kommer från Universitetsbiblioteket som har digitaliserat det och sedan har personalen på GRIDH byggt upp själva kartan och utvecklat gränssnittet. Via portalen är det även enkelt att hitta allt digitaliserat material som vi har här på GUB från och om jubileumsutställningen.

Kongresshallen. Bygget var försenat och inte färdigt förrän 30 maj 2023, hölls en mängd olika föreläsningar, t.ex. Albert Einsteins Nobellföreläsning. Ariktekter var Arvid Bjerke och Alvar Aalto, Aalto hävdade dock att hans insats var marginell. Bjerke nämnde att han även hade hjälp av afrikansk man, dock ej namngiven vilket kan sägas var typiskt för dåtidens syn på personer från den afrikanska kontinenten. I Durban, Sydafrika, fanns (eller finns) en saluhall som är en kopia av kongresshallen.
Handelsgatan. Längs denna fanns ett stort antal mindre butiker. Det var också från Handelsgatan besökarna kom in till utlandssvenskarnas utställning. Butiker sålde allt från parfym, bal- och bilhandskar till finare damunderkläder uppsydda i ateljé.

Vi på GU och GUB tycker det är lite extra roligt att få jobba med det här materialet då vi ju nu sitter exakt på samma plats. Minneshallen stod där nu Humansisten ligger och den enorma Huvudrestaurangen med en 15 meter lång spis och plats för 3000 gäster låg där universitetsbiblioteket nu är placerat. Vi vet också att många, inte minst göteborgare är intresserade av linbanan, bergbanan och mycket annat från utställningen så att nu kunna hjälpa till och sprida lite kunskap om denna är riktigt roligt.

Restauranggäster till bords på en av Huvudrestaurangens terrasser. I bakgrunden anas trappan upp till Minneshallen.

Det här har varit ett unikt tillfälle att få djupdyka ned i det här materialet. Men det är inget som vi är färdiga med. Digitalisering av exempelvis tidningsklipp från både svensk och internationell press fortsätter och även digitalisering av det rikliga material som publicerades i anslutning till jubileumsutställningen. Så återkom gärna till portalen även i framtiden då det här bara är en början. Vad vi dock saknar är möjligheten att visa filmen Boman på utställningen. En komedi från 1923 som till en stor del utspelar sig på och kring utställningen. Men vem vet, det kanske vi kan lösa i framtiden? Välkomna!

Affischen till filmen Boman på utställningen från 1923

Äntligen fredag, eller Om konsten att bli sällskapets blickfång

Text: Stefan Benjaminsson, kulturarvsbibliotekarie på Humanistiska biblioteket

Det är fredag och helgens sociala eskapader väntar. Dags att se så där cool och inne ut som andra bara kan drömma om. Men vad göra när piercing är norm och tatueringar konservativt? Vad sägs om att smälta samman med ett träd? Eller än bättre: kapa ena benet och operera in cellosträngar mellan hakan och grenen, och ta partyt dit du går … hoppar på ett ben.

Tips från Ludvig Holberg och Nicolai Klimii iter subteraneum novam tellunis theoriam ac historiam quintae monarchiae adhuc nobis incognitae exhibens e bibliotheca B. Abelini.  D.v.s. Nils Klims underjordiska resa. Här fjärde utgåvan från 1766, i sin häftesedition vilket är sällsynt att se, men som finns i Humanistiska bibliotekets eminenta Holbergsamling.