Gamle Fredberg ändå! Carl Rudolf utgör en ständig källa till glädje för den vars hjärta klappar lite extra för Göteborg. I tredje delen av sitt omistliga verk Det Gamla Göteborg redogör han bland mycket annat för en serie händelser som fick uppmärksamhet även i den nationella pressen kring förra sekelskiftet:
”Öarna i Göteborgs norra skärgård voro, som jag förut påpekat, före 1870-talets mitt föga kända av det stora flertalet göteborgare. För marstrandsresenärerna och sportseglarna voro de emellertid bekanta. De förra hade under sina sommarresor från och till den idylliska skärgårdsstaden sett de små ösamhällena ligga uppkastade
mellan klipporna som en samling hus på ett väldigt leksaksbord, vars röda färger bildade gladlynta inslag i ett evinnerligt grått och blått. Och sportseglarna med och utan segelsällskapets flagga hade gjort strandhugg då och då vid öarnas stränder och dess ålderstigna bryggor. Men att välja dessa öar som rekreationsorter föll ingen in.
Den närmare bekantskapen med arkipelagen därute knöts, kan man säga, med det stora sillfiskets begynnelse på 1870-talet. Fisket pågick nämligen till större delen — för göteborgsskärgårdens vidkommande — i dess fjordar och sund, och sillgrossörer och
uppköpare höllo dagligen till vid vadstängen och sillbåtar.
Med fiskhandlarna kommo ryktena till staden om Norra skärgårdens säregna skönhet, om de stora öarna i havsbandet, där Kattegatts böljor bröto sitt vita skum mot stränderna, där salt- och tångdofterna voro mera oförfalskade än vid Långedrag och Styrsö, vilka platser dittills givit flertalet göteborgare den enda föreställningen om
göteborgsskärgårdens utseende.
Den som tog initiativet till den första ångbåtsförbindelsen med Björkö var den på samma ö födde göteborgaren Carl Björkstrand. Året 1875 förmådde han en fiskare Sander i Västergård att bygga en ångbåtsbrygga och påpekade öarna genom insändare i Handelstidningen.
Intresset väcktes.
Göteborgs ångslupsbolag, som tagit södra skärgårdstrafiken på entreprenad, satte in en båt två gånger i veckan till öarna och från sommaren 1876 en gång dagligen. Och om söndagarna anordnades flera lustturer.
Man fann behag i öarna: Hönö och Öckerö med sin typiska västkustnatur, än storslagen, vild och djärv i sin struktur åt havssidan, än leende och vän i dalsänkorna; Björkö med sina grönskande ängar och skuggande träd; Grötö med sina prunkande lundar och
sina egendomliga rullstensfyllda stränder. Den som slog sig ned här för att njuta några veckors vila från stadslivets larm och buller kunde snart korrigera omdömena om öarna och dess befolkning. Fiskarna voro ett enkelt, rättframt, kärnfriskt släkte, som visserligen kunde vara nog så våldsamt, när den svenska nektarn eldat upp
sinnena, men annars både. godmodigt och strävsamt.
För den som älskade ett enkelt liv, fritt från tvång, var Norra skärgården ett Eldorado. Man bodde billigt och levde billigt. […] Det fanns emellertid ett aber: kommunikationerna. De voro så otidsenliga som möjligt. Få turer och dyra resor. Och inte heller lät trafikbolaget beveka sig till några ändringar.
Då tog det förenade badgäst- och ösamhällsintresset saken i egen hand och satte en sommar i slutet av 1880-talet en egen båt i trafik på Norra skärgården. Båten hette Lilla Edet, hade förut gått i trafik på Göta älv och var åtskilligt bekvämare än Ångslupsbolagets gamla skuta.
Det var emellertid litet trassligt med rätten till bryggorna därute. Ångslupsbolagets båtar förbjödos lägga till vid samtliga öar, men lyckades arrendera strandrätten till två bryggor: en på Kalvsund och en på Öckerö. Och så blev det konkurrens på liv och död
mellan de båda trafikintressena.
Äldre göteborgare erinra sig helt visst detta tragikomiska bråk, som är hugfäst i
skärgårdsannalerna under rubriken Norra skärgårdens ångbåtskrig. Det påminde i någon mån om amerikanska konkurrensmetoder. Ångslups-bolaget satte ned priset till
tio öre för resan till Kalvsund och Öckerö. Konkurrenten gjorde detsamma. Och det vart en kappkörning utan like.
Göteborgarna voro tvärt med på galoppen. Aldrig hade Kalvsunds och Öckerö fiskarfolk kunnat drömma om en slik invasion. Varenda kåk på öarna hyrdes ut. Man bodde på vindar, i ved- och fiskarbodar. Varenda båt var fullsatt med arbetarfamiljer om
söndagarna, då en lusttur till de nämnda platserna kostade tjugo öre. Man belägrade stränder och holmar. Och varenda vik fylldes av badande människor.
Det hela var ju mycket nöjsamt och, ur folkhälsans synpunkt, mycket nyttigt. Men det hade sina risker. Ty skärgårdsborna smidde fruktansvärda vapen mot konkurrenten till deras båt. De vräkte massor av sten i farvattnet utanför bryggorna, för att på så sätt få
ångslupsbolagets båtar på grund. De bombarderade konkurrentbåtarna med sten och hindrade, i samlad trupp och beväpnade med åror och båtshakar, passagerarne att komma i land. “Kriget” nådde sin kulminationspunkt sommaren 1889 och väckte ett visst uppseende i landet.
Allmänheten hade, som sagt, nytta av konkurrensen. Ångslups-bolaget satte in flera båtar på Norra skärgården. Och det konkurrerande trafikbolaget, som till större delen bestod av skärgårdsbor, byggde två nya båtar, “Vinga“ och “Vira“, vilka gingo i tävlan med de gamla bekanta “Ejdern“, “Dufvan” och “Svalan”.
Tack vare ångbåtskriget blevo öarna kända i de vidaste kretsar och omsider mycket eftersökta rekreationsorter. Otaliga göteborgare — och andra med förresten — slogo sig ned därute om somrarna och trivdes förträffligt. Fiskarna byggde ideligen nya stugor. Och med den ökade komforten följde ökad trevnad.
Många, många äro emellertid i våra dagar med dess höga ångbåts-priser utestängda från stärkande havsvindar och friska böljors sälta, många, för vilka havets brus är något främmande, men på samma gång lockande och gripande, ungefär som det egendomliga suset i havssnäckorna, vilka sjömännen stundom föra hem från främmande land.”
*
Jo, nog kan även gammalt skvaller vara nöjsamt. Göteborgs Aftonblad skriver den 5 juli 1889 om ”brinnande konkurrenskrig”, ”strid på lif och död mellan ångbåtsbolagen” samt ”en del bullersamma uppträden på och vid båtarnes tilläggsbryggor hvarom berättas hardt när otroliga saker, både å skärgårdsbornas och ångbåtsbolagens sida…”
Ejdern, i inläggets början, är numera museifartyg och trafikerar idag främst rutten mellan Södertälje och Adelsö via Birka på Björkö.