Den 20 januari 1613 slöts Freden i Knäred, enligt vilken Sverige och Danmark skulle leva i ”ewigwarende fredh, wänschap och naboerschap” (spoiler; fredhen och wänschapen uteblev ännu under många år, naboerschapet var och är svårt att komma ifrån med hänsyn till Skandinaviens geografiska beskaffenhet). Att det hela också kostade Sverige en miljon riksdaler silvermynt för att få tillbaka Älvsborgs fästning (Älvsborgs lösen) spädde väl inte heller på trevnaden. *Ernst-Hugo intensifies*
Lite kuriosa om historieskrivningen kring händelsen; ”Freden i Knäred år 1613 – ett trehundraårsminne,” – föredrag vid Kungl. Vetenskaps- och vitterhetssamhällets i Göteborg högtidssammanträde fredagen 24 januari 1913, hölls av Ludvig Stavenow som också ingick i det såkallade Lördagslaget, en av Göteborgs diskussions- och farbrorföreningar. Flera av medlemmarnas personarkiv finns idag på Humanistiska biblioteket. Trevlig helg!
Ludvig Stavenow och hustrun Elin i biblioteket på Järnbrogatan 14 i Uppsala. Foto: Uppsala Universitet.
UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.
När pergament ska plangöras så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Pergament som fuktas vill gärna återgå till sin ursprungliga form vilket kräver att pergamentet behöver sträcktorkas och pressas. Testerna som utfördes visade att de bästa alternativen för att plangöra pergament var att fukta provbitarna i en sandwich och att strecktorka dem med hjälp av magneter vilket är precis vad som gjordes med de riktiga pergamentbreven.
Pergamentbreven efter plangöring
Efter att breven fuktats och sträcktorkats låg de i press för att torka helt och hållet i 10 dygn, när vi såg att de var platta och fina började vi förbereda för deras förvaring i nya lådor av arkivkvalitet. Vanligtvis monteras pergament genom att göra så kallade ”fotohörn” i arkivbeständigt papper som fästs på en bit kartong inne i lådan, pergamenten kan sedan enkelt placeras i lådan genom att sätta in dess hörn i pappershörnen. Men de här pergamentbrevens överkant hade en vågformad utformning som gjorde att vi ville ge extra stöd. Vi gjorde därför ”hängslen” i polyester som skulle hålla breven på plats. Hängslena fungerade som så att de hade vertikala skåror som gjorde att de kunde dras ut som dragspel. Poängen är att om pergamenten skulle svälla eller krympa p.g.a. ändringar i luftfuktighet så expanderar eller dras hängslena ihop. På det sättet hålls pergamentbreven på plats utan att riskera att dessa kommer till skada.
Till vänster: polyesterhängslen, överst avslappnad, under utdragen. Till Höger: Ett av pergamentbreven monterat i sin låda
Hängslenas ena kortsida hade bitar av japanpapper som fästes mot pergamenten med ett klister av vetestärkelse och den andra kortsidan fästes mot kartongen med ett starkt klister som inte är lämpligt i kontakt med pergament men utmärk för att fästa plast mot kartong. Vi blev väldigt nöjda med resultatet och nu kommer de här breven att digitaliseras tillsammans med den övriga samlingen under det kommande året.
Göteborgs universitetsbibliotek är med som partner i flera olika forskningsprojekt och ett av dessa berör historiska orglar. Här skriver Fredrik Tobin om arbetet med att digitalisera och tillgängliggöra arkiv.
Valter Moberg gör en ljudinspelning av orgeln i Häradshammar, byggd 1821 av Jonas Fredric Schiörlin.
Runt om i Sverige finns en stor mängd historiska orglar. De är inte bara vackra konstföremål och fascinerande hantverksprodukter, utan också musikinstrument med säregna klanger som används än idag. I många delar av Europa innebar de två världskrigen att detta kulturarv sargades svårt. Pipor smältes ned för att användas i vapentillverkning och många instrument förstördes i samband med strider. I Sverige har vi därför en ovanlig situation med många välbevarade äldre instrument. Under 1900-talet fick forskare, organister och orgelbyggare upp ögonen för denna skatt, och många åkte land och rike runt för att dokumentera orglarna.
I Riksantikvarieämbetets arkiv finns flera samlingar som innehåller en stor mängd information om Sveriges äldsta orglar. Men materialet är stort, otympligt och till stor del outforskat. Därför har Riksbankens jubileumsfond finansierat projektet SONORA, Swedish Online Organ Archive. Det är ett treårigt projekt som utförs av en forskargrupp vid Göteborgs internationella orgelakademi i nära samarbete med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek (där det mesta av det fysiska arbetet utförs). Målet med projektet är att forskare och allmänhet skall kunna få digital tillgång till det rika material som finns i arkiven, och särskilt det material som rör orglar byggda innan mitten av 1800-talet.
Fotografiskt självporträtt av Einar Erici.
Utgångspunkten för projektet är Einar Ericis inventarium av klassiska svenska orglar. Erici var en läkare, skäggentusiast, fotograf och orgelexpert som spenderade en stor del av sitt liv med att åka runt i Sverige och studera orglar. Strax innan hans död publicerades en första utgåva av hans inventarium där han beskrev alla instrument han kände till som tillkommit innan mitten av 1800-talet. En reviderad och utvidgad utgåva utkom 1988, redigerad av Axel Unnerbäck, som under många år var orgelsakkunnig på Riksantikvarieämbetet. Unnerbäck har under alla år fortsatt att samla data om historiska orglar och ett av SONORA-projektets mål är att i samarbete med honom publicera en tredje, uppdaterad upplaga av Orgelinventarium.
SONORAs första uppgift blev att digitalisera Ericis eget arkiv. Under sina många års forskning hade han samlat på sig information och dokument. Särskilt värdefulla är hans så kallade excerptböcker. Erici tillbringade många långa dagar i arkiv runt om i Sverige och skrev för hand av sådant som rörde orglarna. Digitaliseringen av Ericis arkiv är nu slutförd och just nu pågår istället arbetet med arkivet från Bröderna Moberg i Sandviken.
Del av Bröderna Mobergs dokumentation av deras arbete med orgeln i Åtvids gamla kyrka, byggd 1751 av Jonas Wistenius.
Bröderna Harry och Valter var orgelbyggare med särskild inriktning på restaurering av äldre historiska orglar. De var inte bara duktiga hantverkare utan producerade också en imponerande dokumentation av instrumenten de arbetade med. Till exempel tog de ofta före- och efter-bilder av olika delar av instrumenten som de hade restaurerat, något som inte var vanligt vid mitten av 1900-talet.
Ljungby horn och pipa är ett dryckeshorn med förgyllda beslag och en krökt visselpipa av ben, som förvaras på Trolle-Ljungby slott i Skåne. Pipan är av hästben, och ger ifrån sig ett ljud som påminner om gökens rop.
Legenden säger att dessa skatter stals ifrån trollen vid Maglestenen, ett stort flyttblock utanför Kristianstad. Enligt populärt sägenmotiv höjs stenen på guldpelare då trollen ställer till med gästabud. Här bodde förr trollet Klausa och hans hustru Otta, som tillsammans med sina släktingar länge efteråt hemsökte Ljungby för att få sina stulna ägodelar tillbaka.
Wilhelm Julius Coyet, född 1647, var en svensk friherre och ämbetsman. Han förordnades 1676 att ha hand om undersökningarna rörande trolldomsväsendet, och satt i trolldomskommissionen under Häxprocessen i Katarina, under ”Det stora oväsendet”, masshysterin kring påstådda häxor i Stockholm 1668-1676.
Coyet gjorde Trolle Ljungby slott till fideikommiss inom sin ätt. Han är en av många som skrivit om Ljungby horn och pipa. Humanistiska bibliotekets Katalog -57 innehåller en hel rad upplagor, översättningar och bearbetningar av Coyets verk. Mer finns också att läsa hos bl a Litteraturbanken.
Hoppas ni har haft det fint under semestern! Här är årets första inspirationspost av Humanistens Emil Näslund, från undervisningsteamet. Tack Emil!
*
”Hur var det på jobbet idag?” är en fråga som de flesta av oss mellan studentbetyg och pensionsavtackning får var och varannan dag. Svaren vi ger är väl, om sanningen ska fram, rätt enahanda. Såvida inget extraordinärt hänt så rullar arbetstillvaron på. Det går sin gilla gång. I synnerhet för dem av oss som jobbar framför en dator.
Ibland när jag sitter på min arbetsplats, knapprandes på tangentbordet, kan jag slås av tanken på hur arbetslivet var förr. Hur tedde sig tillvaron för en kontorsarbetande person för hundra år sedan? På rak arm har jag inget svar. Då är det tur att vi i våra samlingar har tidskriften Kontoristen, med undertiteln Organ för Göteborgs Kontoristförening.
Stadens kontorister hade redan 1892 bildat föreningen, som
på bred front drev deras arbetsrättsliga frågor. Vi ska här titta på några
nummer från 1923 och 1924, för att bilda oss en uppfattning om dåtidens liv som
kontorist i Göteborg. Med andra ord ska vi försöka besvara frågan ”Hur var det
på jobbet förr?”.
Det första som slår en läsare av tidskriften är de många annonserna, som helt dominerar förstasidan och de följande två-tre uppslagen. Vi rekommenderas att köpa Underwood Portable, en utveckling av den klassiska skrivmaskinen med samma namn, nu i mer bärbart format (väger endast fyra kilo med reshuv). Våra moderna laptopar är ju omkring fyra gånger lättare, men Underwood Portable var onekligen en smidig innovation på sin tid; ”Genast färdig att användas, sedan bärhuven avtagits. Omställning eller vikning obehövligt.”
Väl framme vid tidskriftens redaktionella material målas bilden upp av en förening med hur många förgreningar och verksamhetsområden som helst. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån är enorm. Kontoristföreningens medlemmar har tillgång till egen pensionskassa, har möjlighet till hyresbidrag, får rabatt på biljetter till Stora Teatern, uppmanas att ställa upp i valet till föreningens fullmäktigeförsamling, erbjuds tyska aftnar med öl och korv och otaligt mer. En kalender i slutet av håller reda på alla aktiviteter. Till detta digra utbud kommer också fasta verksamheter såsom biljard, café och bibliotek. Ingen större förvåning att mottot för föreningen lyder ”Utveckling är liv; stillastående är tillbakagång och död”.
Allt som allt är det imponerande institution, som på sina
håll påminner om byggandet av mönstersamhällen för arbetare. Kontorister i
Göteborg kan fylla hela sin fritid med föreningsinterna aktiviteter, om så
önskas. Baksidan med hela upplägget blir dock snart framträdande. Redaktionen är
missnöjd med att så få medlemmar bidrar med inlägg i tidskriften, och uppmanar
till bättring. Två medlemmar har donerat pengar till någon särskild del av
föreningens verksamheter, och hyllas med namn och utskriven summa, som en
underförstådd uppmaning till resten. En festkommitté tycker att det vore
trevlig om fler medlemmar engagerade sig i dans- och sångnumren, istället för
att bara komma till festerna. Och så håller det på genom varje nummer; flitiga
och generösa medlemmar lyfts till skyarna, medan den stora merparten mer eller
mindre explicit möts av ett milt skuldbeläggande.
Sverige fick inte lagstadgad semester förrän 1938, men även på 1920-talet kunde en kontorist ta sig några dagar eller vecka ledigt på sommaren. Då är det lätt att tänka att Göteborgs kontorister gärna såg sig om i landet och ägnade sig åt annat än vad som till vardags erbjöds i den något flåshurtiga föreningsbubblan. Men nej, inte ens då ska kontoristerna känna att föreningen brister. I majnumret 1924 ägnas en helsida åt ”Vårt sommarhem”, inackordering i pampiga villan Williamshöjd i Jonseredstraken.
Så till sist, hur var det på jobbet för Göteborgs
kontorister? Jag har ingen aning. Kontoristen skriver om allt annat än
själva yrkesutövningen.
Så är ofta fallet när vi tittar på materialet i samlingarna. Vi letar svar på något, hittar intressant material, börjar läsa och försjunker i stoffet. Ursprungsfrågan kanske lämnas obesvarad, men så mycket annat har uppenbarats.
För den som under veckan återgått i tjänst efter julledighet och nyårsfirande, kan det kanske ändå vara en tröst: du är inte ensam om eventuella farhågor inför året. Det är lika fruktansvärdt då som nu. Kaffe och ylletröja anbefalles!
Jag njuter mera när min ande svingar från bok till bok, från ark till ark. […] Det är så skönt när flitens ljus är tänt. Man blir så saligt varm trots vinterkvällen. Och får man breda ut ett vördigt pergament då stiger himlen ner i forskarcellen.
Goethe / Faust. I lödig översättning av Britt G Hallqvist
Med detta kedjeband ur RAR-magasinet ber Marginalia att få önska läsekretsen en utmärkt god jul. Må flitens ljus lysa i edra forskarceller!
