Kategori: Okategoriserade

Inkunabler, det vill säga böcker tryckta till och med år 1500, representerar den första fasen av boktryckeri i Europa. Gränsen 1500 är godtyckligt satt, och man kan se att det är först under perioden 1520-1540 som böckerna börjar få den form vi känner idag med kolofon etc. Tydligast blir begreppet om man avgränsar det till 1400-talets tryckta böcker.

Humanistiska biblioteket bevarar ett relativt stort antal inkunabler, och en av dessa är Liber chronicarum eller Nürnbergkrönikan. Liber chronicarum publicerades först på latin den tolfte juli 1493, och följdes senare av den tyska utgåvan den tjugotredje december samma år. Den latinska utgåvan lär ha uppgått till mellan 1 400-1 500 exemplar och den tyska till omkring 700-1 000 – en betydande volym på sin tid. Av dessa har ungefär 400 respektive 300 överlevt till idag. Utgivare och tryckare var Anton Koberger som även var gudfar till Albrecht Dürer.

Namnet Nürnbergkrönikan syftar bara på att det är en krönika och att den är tryckt i Nürnberg. På tyska omtalas den vanligen som Die Schedelsche Weltchronik efter författaren Hartmann Schedel. Det exemplar som vi har på universitetsbiblioteket är ett av de latinska exemplaren.

Liber chronicarum är i många avseenden ett typiskt barn av sin tid. Den är en syntes av den spirande humanismen, den dominerande kristna världsåskådningen, och tidens stora intresse för den antika världen. Den är skriven i en brytningsperiod där den nya tiden och den nya humanismen vann allt större framsteg. Krönikan är ett exempel på tidens idéströmningar, då den bär tydliga drag av både kristen kosmologi och en ny vetenskaplig syn på världen. Hartmann Schedel levde mitt i denna tid, och i ett av dess viktigare centrum Nürnberg. Han var själv en stor boksamlare, och även bekant med många andra betydande människor som exempelvis Conrad Celtes, Martin Behaim och Johannes Werner vilka säkert på olika sätt påverkat arbetet med krönikan.

Texten är ordnad på ett sätt som inte är helt vanlig eller självklar för oss nutida läsare. Krönikan är uppdelad i sju åldrar eller perioder, av vilka de sex första följer den indelning som har sina rötter i det arbete som Augustinus utfört.

• Första åldern: Från skapelseberättelsen till syndafloden.
• Andra åldern: Till och med Abrahams födelse.
• Tredje åldern: Till och med Kung David.
• Fjärde åldern: Till och med den babyloniska fångenskapen.
• Femte åldern: Till och med Jesu födelse.
• Sjätte åldern: Till och med nutiden (den största delen).
• Sjunde åldern: En överblick fram till Antikrists ankomst och världens undergång.

Det som gör Nürnbergkrönikan till en så speciell och viktig publikation är att den är så oerhört rikt illustrerad. Den innehåller en stor mängd träsnitt av vilka flera är tryckta ett antal gånger, men med olika bildtexter. En bild på en äldre man kan exempelvis illustrera flera olika helgon eller kyrkofäder. Illustrationer har även hämtats från andra verk, och totalt innehåller den 1 809 tryckta bilder, en närmast ofattbar mängd.

Michael Wolgemut (konstnär och tryckare) var ansvarig för den verkstad som producerade alla dessa träsnitt. Albrecht Dürer arbetade vid tiden som lärling där, och kan mycket väl ha varit inblandad i arbetet. Detta vet vi dock inte med säkerhet, men det ligger nära till hands att anta att arbetet kan ha utgjort en viktig inspiration under hans fortsatta karriär.

De avbildade städerna varierar avsevärt i fråga om realismen i avbildningen. De tyska städerna är generellt mer realistiskt avbildade än andra, men även Jerusalem, Rom, Florens och Genua får anses vara tämligen korrekta. Omkring 120 avbildningar av städer förekommer i krönikan, varav drygt 30 kan anses mer eller mindre verklighetstrogna. Även här förekommer återanvändning av bilder. Ett exempel är bilden av Mainz, som också används för att illustrera inte mindre än fem andra städer. Kanske mest förvånande är att inga städer från Spanien, England eller det nuvarande Nederländerna/Flandern avbildas i boken.

En annan anekdot kring Nürnbergkrönikan är att den troligen är den första ”piratkopierade” boken i historien. Johann Schönsperger den äldre var en boktryckare som arbetade i Augsburg, och insåg att han kunde kapitalisera på krönikans stora framgång. Han gav ut mindre versioner av krönikan både på tyska och latin 1496, 1497 och 1500.

Boken införlivades i Humanistiska bibliotekets samlingar 1958, och ägdes dessförinnan av den betydande konstsamlaren Falk Simon. Idag är Simon kanske mest känd för sin donation av silver till Röhsska museet, men han ägde även en framstående samling böcker och manuskript.

Självklart finns det även med ett antal mytologiska varelser som exempelvis en Skiapod som skuggar sig med sin enda men stora fot. De förekommer ju allt som oftast i beskrivningar av fjärran världsdelar under många hundra år. Ibland undrar man om även den tidens författare ibland brast lite i att kolla sina källor, och bara okritiskt återgav vad andra skrivit.

#storabroschyrer #denenesmakulatur #ärdenandresguld #ekmandagarna

Världens första filmvisning ägde rum den 22 mars 1895. Då visade bröderna Auguste och Louis Lumière sin uppfinning i Paris, för 200 medlemmar ifrån Société d’encouragement pour l’industrie nationale.

Brödernas arbete med att utveckla fotograferingsutrustning gjorde dem ett namn över hela världen, men mest välkänt blev deras filmsystem, Cinématographe – samt de kortfilmer de presenterade mellan 1895 and 1905.

Auguste Lumières memoarer, Mes travaux et mes jours, gavs ut året före hans död 1954. Humanistiska biblioteket bevarar en kopia, tryggt undanstoppad i Magasin nr 47.

#lostintranslation #såmångafrågor

Sanna Hellgren och Rachel Pierce vid KvinnSam skriver om den internationella kvinnodagen.

Den internationella kvinnodagen har firats sedan 1911, men initiativet togs redan året innan av den tyska kommunisten och kvinnorättsaktivisten Clara Zetkin (1857-1933). I och med den ryska revolutionen 1917 blir kvinnodagen starkt förknippat med kommunismen, och vid en konferens i Moskva 1921 beslutas att den skall firas årligen den 8 mars. Året därpå blir den officiell helgdag i Sovjetunionen. Är man nyfiken på hur kvinnokampen bedrevs och beskrevs vid kvinnodagens begynnelse kan man till exempel besöka den digitaliserade versionen av tidskriften Morgonbris, som finns här: http://www2.ub.gu.se/kvinn/digtid/05/.

Firandet av kvinnodagen kom i skymundan under en period, men lyfts återigen upp i ljuset 1969 på initiativ av studentrörelsen i USA, och 1972 blir den återigen ett stort evenemang i Sverige i och med andra vågens kvinnorörelse med Grupp 8 i täten.

I Svenska kvinnors vänsterförbunds arkiv hos KvinnSam finns en fin samling med 8 mars-kort. SKV utgjorde den svenska sektionen av det internationella förbundet Kvinnornas Demokratiska Världsförbund. Medlemsorganisationerna i KDV och enskilda kvinnliga vänsterorganisationer skickade 8 mars-kort till varandra, och denna kortsamling täcker åren mellan 1968-1985 och visar den kvinnliga vänsterns internationella bredd. En del kort är handgjorda, och korten visar kvinnliga vänsterns intresse för grafisk design.

Mellan 3-15 mars visar KvinnSam upp ett urval av korten tillsammans med annat relaterat material ur samlingarna i en utställning i Humanistiska bibliotekets entré. Hela samlingen finns i Svenska kvinnors vänsterförbunds arkiv som hittills är obeforskat. Uppordning och förteckning av arkivet pågår, och det är öppet för forskning.

Här är några fler länkar till intressanta arkiv hos KvinnSam:

Grupp 8

Svenska kvinnors vänsterförbund

Kvinnohuset i Stockholm

Kvinnohuset i Göteborg

#klartförcocktail #klarttilldrabbning #TGI…T? #läskande

#hemställan #toppunderhållning #televinken #livetförenetflix #Swedishwatershed

Kommersiell högtid eller rosenrött skimmer i senvintermörkret? Varför inte avsvära sig alla romantiska troper och påbud om konsumtion genom att älska ditt lokala bibliotek istället för någon tröttsam ghostande tinderdejt, och låna hjärtiga saker helt gratis?

Här på biblioteket älskar vi framför allt metadata, helskinnband med krispigt tryckta bokbindaretiketter, och inte minst våra låntagare, oavsett om de kommit hit med slocknad blick i jakt på en kursbok de helst inte vill ha, eller dansar jublande genom snurrdörren med avsikt att plöja samtliga kapslar i den systematiska delen av Katalog -57.
(De lådorna står i kompaktsystemen med rutiga gavlar bredvid kopieringsapparaterna på plan 7, om nån undrar.)

Du är älskad! Din sökfråga är rimlig! Vi skulle inte jobba här om det inte var för att dina behov som skattebetalare måste tillgodoses med kärlek och omsorg, och samhället därigenom hållas underrättat om allt möjligt, för mänsklighetens väl och allmänna bästa! Snart blir det FN-deklarationsnivåer av högtidlighet på det här, man blir ju rörd till tårar. Ahem.

Här en kort lista över andra grejer som vi också älskar, helhjärtat och med stor nit och flit:

Inre förgyllda denteller, samt det faktum att det heter så. En detaljerad vokabulär över lite allt möjligt gör dig mer uppmärksam på tillvaron. Den det berör kan titta t ex i listan över bokbinderitermer utlagda av George J. Mitchell Department of Special Collections & Archives.

Rutger von Aschebergs självbiografiska manuskript i kapsel, med allt slängigare handstil ju mer herreöl som intagits under dagen. Vi är ett västsvenskt bibliotek, och för den som har kopplingar till västsverige, är det värt att någon gång erinra sig att Ru-ru von A en gång ägde i princip allt av värde i denna landsända, ner till minsta hönslort. Mine herrar!

Bibliotekets rörpostsystem. Vi borde ägna rörposten ett separat inlägg. Helst flera. Sök på ”postväsen” i kombination med ”pneumatik” i våra samlingar för mer om detta guldkorn till transportalternativ, eller här en artikel om regeringens rörpostsystem. Begreppet är belagt på ena Swänsko sedan 1873.

Arkivbeständighet hos papper, enligt Riksarkivets författningssamling RA-FS 2012:8 alternativt ISO 11798. Om bara dina ovärderliga pocketböcker från åttiotalet vore tryckta på nåt som INTE exploderar i ett moln av syrahaltiga pappersfnuttar redan nu! Om inte hela världens tryckta samlingar från 1830ish och framåt långsamt förtärdes av sin egen inre eld i form av lignin, och kräver samlad statlig åtgärd, helst igår, för att överhuvudtaget finnas kvar om ett par decennier. Hu, vad mörkt det blev! ISO 11798 är värd att älska!

Puss puss!

#enblötfest #ystad #halvsekel

Nu när julhelgen är förbi och klenäter och fudge har hittat sin plats runt midjan, plockar vi fram bantningsböckerna i magasinet på Biomedicinska biblioteket.

I boken Bantings kur mot korpulens från 1866, är det William Banting och dennes lyckade viktnedgång som står i centrum. Begravningsentrepenör Banting, som led av svår fetma, uppfann sin egen form av diet och upplevde den så lyckosam att han ansåg att fler människor skulle få ta del av hans framgång. Termen bantning härrör alltså från denne man.

William Banting fick till en början rådet av sin läkare att ägna sig åt långa morgonpromenader – först till fots, därefter gick han över till rodd – men upptäckte att aptiten växte med ökad fysisk ansträngning och han nådde inte den viktnedgång som han hoppats på.

Vid ett möte med öronläkaren Dr. William Harvey, tog Banting till sig dennes förslag på diet och så började en rejäl viktresa. Harvey förespråkade ordentliga måltider med inslag av både kött och fisk, till skillnad från Bantings egen kosthållning som till stor del bestod av lättare mat. Efter att ha tagit till sig läkarens rekommendationer, blev så mjöl, ris och socker, liksom dadlar och söta viner, anka, gås och lax bannlyst på Bantings lista. Förutom tillåtna livsmedel som nämnts ovan, ansåg Banting att ägg, skummad mjölk och animaliska geléer var lämplig kost.

Den lyckade bantaren ville nå ut till allmänheten med sina goda resultat och 1863 utkom i London ett ”Bref till allmänheten om korpulens”, där författaren delger läsaren sina kurmetoder; Letter on Corpulence, Addressed to the Public. Kensington, December, 1863. William Banting hade dragits med sin korpulens sedan i 30-årsåldern och när hans texter trycktes var han över 60 år.

Fastan är förstås inget nytt fenomen; ett exempel på detta är bibeltexterna om profeten Elias, som ju fastade i 40 dagar.

I boken Fastekuren: Konsten Att äta och Konsten Att Svälta från 1911, är kopplingen mellan fasta och religiösa inriktningar tydlig, inte minst då det gäller kristendomen. I Bibeln, menar författaren, talas det om långvariga fastor. Moses är en av de profeter som ägnar sig åt detta, särskilt vid högtidliga tillfällen. I övrigt nämns både Siddharta Gautama (senare, och efter en helt annan ”diet” mer känd som Buddha) och Muhammed i fastesammanhang och för dem båda sammanföll sträng kosthållning med svåra själskriser.

Samma år kom boken Om fastekuren ut och där framhålles vikten av att hålla isär begreppen hungra och fasta; här leds dieten med fast hand av sakkunnig läkare och patienten uppmanas att – om det någon gång kniper till och svider – tänka på Shakespeares ord: ”Smärta är människans vän.”

1934 är utgivningsåret för Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. I förordet nämns det stora intresset för kroppsvård och kroppskultur, vilket återfinns hos hälsopredikanten Are Waerland under denna period, strax före andra världskriget. Här får vi läsa om vikten av kroppsövningar; höftrullningar, andningsövningar, att ta kontroll över bukmusklerna och toalettförhållanden – bakom dessa kapitel döljer sig en stark tro på fysisk fostran.

1947 kom boken Den helande fastan ut i Sverige och under denna period var den ovan nämnde Are Waerland också en varm förespråkare för just fasta. I boken berättar Dan Åberg, en svensk affärsman bosatt i Brooklyn vid tiden för utgivningen, om sina goda erfarenheter av fasta. Åberg hänvisar till den amerikanske hälsopionjären Bernarr Macfadden, vars framgångsrika fasta uppmärksammades i flertalet av landets tidningar. Både Macfadden och Åberg berättar om svåra sjukdomsfall, där en period av fasta har varit överlägsen all form av medicinering.

1951 publiceras boken Konsten att äta sig slank, där bland annat en vikttabell, skapad av den tyske näringsexperten Hassing-Schall finns publicerad. Om man omvandlar denna tabell – låt oss säga att vi väljer en person i medelåldern – till dagens BMI, är resultatet normal vikt, om än något i underkant. För att understryka vikten av att undvika korpulens, berättar boken om hur försäkringsbolagen alltid frågar efter kundens vikt innan man tecknar en livförsäkring! Vitaminer är också ett återkommande ämne i denna lilla skrift.

I boken Magra! En bok om fetma (1953), påpekas det tydligt att fetma (som här benämns fettsot) är ett stort problem i Sverige, och överrepresenterat särskilt bland kvinnor. Som en förklaring hänvisar man till att kvinnan äter mer, att hon ofta har sin plats vid spisen och att hon alltså provar och smakar på det hon lagar, samt att hon rör sig mindre än mannen.

Redan vid den här tiden anses psykoterapi, jämte diet, vara den viktigaste behandlingsformen. Här varnas det för fettet, som anses vara det mest farliga i kosten. Förutom motion rekommenderas också turkiskt bad, bastu och kalla bad (som dock inte medför någon större energiförbrukning).

Amfetamin nämns som möjlig medicinering vid fetma, men då i små doser under en kortare period, och slutligen kan ett kirurgiskt ingripande betraktas som en nödvändig åtgärd.

Kom och banta med oss gavs ut 1962. Här menar författaren, den svenske läkaren Nils Brage Nordlander, att fetmaproblematiken framför allt uppträder hos personer över 40 år. Å andra sidan ägnas ett av kapitlen åt ungdomsfetma, där smörgåsar som äts i tid och otid anses vara fiende nummer ett.

Dessa nedslag i den svenska litteraturen visar på människans kamp mot övervikten. Det är en typ av utgivning som knappast har sinat med åren. Frågan om hur man på ett bestående sätt lyckas med viktnedgång tycks vara ständigt aktuell, även om dieterna har sett olika ut genom åren.

Läs mer:

Bratt, John. (1911). Fastekuren : Konsten Att äta Och Konsten Att Svälta : Referat Och Experiment. Print.

Brown, A. W. (1951). Konsten att äta sig slank. (7. uppl.) Stockholm: Lindqvist.

Edholm, E. (1866). Bantings kur mot korpulens. (1 uppl.) Stockholm: Norstedt & söner.

Hornibrook, E. A. (1934). Magens tuktan: hur man besegrar fetma och förstoppning. Stockholm: Natur o. kultur

Kull, U. (1948). Att magra: Sju brev till min korpulenta väninna. Stockholm: Medén.

Nordlander, N. B. (1962). Kom och banta med oss. Stockholm: Natur o. kultur.

Selldén, H. (1911). Om fastekuren såsom botemedel mot akuta och kroniska sjukdomar: Studier och iakttagelser. Stockholm: Minerva.

Sjövall, B. (1953). Magra: en bok om fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand Åberg, D. (1947). Den helande fastan. Stockholm: Litteraturförlaget.

Sjövall, Bertil. Magra : En Bok Om Fetma. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1953. Print.