Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson
Idag hoppar vi nästan 170 år tillbaka i tiden och tar oss en titt på en till synes oansenlig och något sliten karta. Det är Jernvägs- och telegraf-karta öfver Medel-Europa. Mars 1855, utgiven av Philipp J. Meyers förlag i Stockholm och överkomlig (åtminstone 1855) för det facila priset av 16 skilling banco.
Kartan illustrerar, precis som titeln antyder, järnvägs- och telegraflinjer i Europa … eller Medel-Europa, vad det nu innebär. Kartan ger en fin ögonblicksbild av denna infrastruktur under Europas industrialisering. Som sådan är den intressant, för den visar både existerande järnvägar och telegraflinjer, men också sådant under arbete. Just här i mars 1855 är vi alltså mitt uppe i en omvälvande process som förändrade människans möjligheter till kommunikation över stora avstånd.
Sverige fick sin första kommersiella järnvägslinje 1856, vilket också är anledningen till att kartan bara uppvisar telegraflinjer i Sverige. Nästan hälften av dessa är sådana under arbete. Första kommersiella telegraflinjen mellan städer i Sverige etablerades 1853, mellan Stockholm och Uppsala, så det har trots allt hunnit hända en del. På kartan ser vi hur det såg ut efter bara cirka 1,5 år. Noterbart är att det pågår en febril verksamhet för att bygga ut telegrafin.
Skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är gigantisk. Storbritannien var först ut i världen med kommersiell tågtrafik, vilket skedde redan 1825. Första kommersiella elektriska telegraflinjen anlades 1839, också i Storbritannien, från Paddingtons station till West Drayton, för att tjänstgöra vid just järnvägen. Utvecklingen fram till 1855 har uppenbarligen gått snabbt. På kartan är Storbritannien en civiliserad härva av järnvägs- och telegraflinjer, jämfört med Sveriges bortkomna småtrådar som tycks stå med hatten i hand vid kusterna.
För er med god syn, tålamod och en brinnande lust att själva uttolka vilka streck som är järnväg och vilka som är elektrisk telegrafi, och vad som är existerande och vad som är under utbyggnad, lämnas här en guide över vad som är vad. Helgen är, som synes, räddad.
Fredrik Good vid Biomedicinska biblioteket skriver här om ”fluor-samlingen” ett spännande material som kan tjäna som en referens till samtidens vaccinationsdebatt.
Det lät ju så lovande. En liten droppe fluor i dricksvattnet och frågan om hur man skulle stoppa den svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluor i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel; demokrati, hälsa och den personliga integriteten hotades av statligt sanktionerad tvångsmedicinering.
I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet mellan hög fluorkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst påvisats. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluorfattigt ansågs vara en lösning på problemet och efter att försök påbörjats i Nordamerika började fluor tillsättas i dricksvattnet även i Europa och på andra kontinenter.
Sverige hade länge haft ett stort problem med tandröta och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluorfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.
Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluor i dricksvattnet, så drog debatten i gång så fort experimentet blev känt. Allan Melander, stadsläkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap. 1961 beslutade Regeringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluortillförseln i Norrköping.
Fluordebatten i Sverige började redan på 50-talet och motståndet leddes av organisationen ”Kommittén för Personlig Integritet” (KPI). KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”en liten handfull personer ur skilda läger”. Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”
Även om KPI:s mest avgörande argument mot vattenfluoridering berörde demokrati och personlig integritet, så menade de att den föreslagna åtgärden också hotade hälsa och miljö. I insändare och citat i tidningsklippen kan man läsa om medicinskt skadliga effekter av fluoridering, t ex potentiella skador på njurar, skelett och foster. Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i Medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara. Miljöargument blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i pressutklippen. Hotbilder som framträder är t ex vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare.
Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, dvs en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration från politisk filosofi, juridik, medicin och miljö – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier (t ex uppfattningen i USA att den skulle vara ett led i en kommunistinvasion). Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.
I Sverige är debatten om vattenfluoridering nästan bortglömd. Frågorna är trots det fortfarande aktuella, inte minst mot bakgrund av de senaste årens anti-vaccinationsrörelse. Var går gränsen för statens makt att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull? Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång. Sverige har trots, eller kanske tack vare, frivillighet en internationellt sett skyhög vaccintäckning och även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoret som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.
Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPIs huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. Samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet. Material från hela världen finns representerat och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”Diverse personer” mellan 1959-1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. En liten dokumentationsskatt som är mer aktuell idag än vad man först kan ana.
Inlägg av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.
September. Denna nionde månad med sjundemånadsnamn. Den vemodiga brytpunkten mellan sommar och höst; paradoxen som är ett begynnande förfall i skördetidens överflöd. Den tid då träden förvandlas till paletter som förgrund till flyttfåglarnas söderlängtande pilsiluetter. Det lyriska sinnelaget bubblar upp i själen med en sådan invokativ kraft att … man blir lätt illamående av sig själv. Precis, den September.
Känner du av detta symptom är du ingalunda ensam. Många poetiska själar på jakt efter det perfekta adjektivet och den förlösande metaforen har känt samma sak. Om vi tar oss ett dopp i de lyriska delarna av det intellektuella hav andra kallar bibliotek, finner vi ett antal diktsamlingar som låtit September styra stroferna.
Till att börja med har vi Ruben G:son Berg, Albert Henning och Josef Oliv som alla har skrivit diktsamlingar med den okonstlade titeln: September (1919, 1936 & 1945), en månad som de ger omdömet ”så kall i färgen” (G:son Berg), ”blåa månad, då allt förklarat står” (Henning) och ”[kom] september, med din svala frid/och lär mig rätt begå min sista tid” (Oliv) Här finner vi den kyliga September, men det är den befriande kylan hos ett avslöjande facit.
Det finns dock poeter som känner att ordet ”september” i sig själv inte förmår uttrycka den lyriska brygd som sjuder i deras bröst. De utnyttjar, troligen med en suck av tack, det svenska språkets sammanbindande och därmed utökande möjligheter. Vi har Edith Södergran med Septemberlyran (1918), Karl Asplund med Septemberskyar (1957) och Jacques Werup med Septemberljus (1990). Här står ljuset i fokus, som i Södergrans ”Ljusfälten”, skriven i september 1918, där hon övertygad hävdar att hennes ”ljusa horisonter stå/över jordens stormande natt”. Medan både Asplund och Werup gillar höstljuset i sina dikter ”Höstljus” och ”Höstens ljus”. Här finner vi ju den poetiska paradoxen igen: höst=det blir mörkare, men dess ljus är … ljust – ”alla gamla vanda ting/av ljuset får/en helig ring” (Asplund), ”septembers brinnande glas – /då allt tycks på väg/att bli sig självt igen” (Werup). Så höst är mörker, men ljus är Jag och Jag är bra. Bifalles!
Sedan har vi ett gäng som använder September mer som en allmänt accepterad metafor för något som inte behöver förklaras närmare. ”Hur är det?” ”Jo det är, du vet, liksom september”. ”Ah, så pass, jag fattar.” Här finner vi Fredrik Vetterlund med Sommar och September (1911) och Olle Orrje som höjer insatsen med sin samling Sommar i September (1991). Gunnar Balgård har sitt fokus på våra bevingade vänner i Flest fåglar i september (2022), medan Kristian Lundberg fokuserar framåt i samlingen Genom september (1991). Olle Nivenius har den mest avslappnade titeln i Under fikonträdet: skisser i september (1994). September tycks inte längre vara hotfull, men heller kanske inte lika hoppfull? Den finns där i utkanten av sommaren, men vi tar oss genom den och går vidare.
Låt oss inte analysera för mycket. September är till för att upplevas, poesi likaså. Så ut i lövparkerna eller häng i ett regnigt fönster med valfri tröstande dryck. Läs en dikt eller skriv ett epos, du är som synes i gott sällskap. Framför allt, låt inte det annalkande mörkret (och den där själsliga marodören november) göra dig dyster, för vi närmar oss våren igen. Titeln på detta inlägg är ju ett citat från ”Höstens vår” av Erik Axel Karlfeldt … men det visste ni väl redan.
Alla diktsamlingar som omnämns finns naturligtvis på
Humanistiska biblioteket.
Idag skriver en av våra kulturarvsbibliotekarier, Stefan Benjaminsson för Marginalia:
När poeten och publicisten Francis Meynell (1891—1975) inledde sin karriär som självständig boktryckare försökte han först övertala etablerade förlag att få trycka vackra böcker åt dem. Han poängterade att om de svarade på den konventionella frågan om vilka två böcker de skulle ta med sig om de blev strandsatta på en öde ö och valde de lika konventionella Bibeln och Shakespeares verk, skulle de inte finna några utgåvor värdiga ett smakfullt skeppsbrott. Svaret förläggarna gav honom var oftast inget mer än en rynkad panna eller ett leende. Meynell fick således ta saken i egna händer.
Bakgrunden till Meynells strävan var en av livets ständiga frågor: Hur trycker man böcker, inte bara billigt utan även snyggt. Private Press-rörelsen, som kan sägas startade med William Morris Kelmscott Press, hade angripit problemet att trycka snygga böcker. Även om de lyckades med detta blev böckerna dyra. Dessutom var frågan om att göra profit sekundär. Ointresset för den ekonomiska sidan av boktryck fick två resultat. För det första var det vanligen bara välbärgade människor som hade råd att ägna sig åt denna verksamhet, för även en boktryckare av flådiga böcker måste äta. För det andra blev böckerna, trots att de ofta trycktes med förlust, ändå så dyra att bara välbärgade människor kunde köpa dem. Så hur trycker man då vackra böcker som inte kostar en månadslön?
Francis Meynell svar på denna fråga kom 1922 i form av Nonesuch Press som han grundade tillsammans med sin fru Vera Mendel, som stod för de ekonomiska förutsättningarna (dvs att det var hon som hade pengar), och med författaren David Garnett, som samägde den bokhandel i vars källare verksamheten sedan ägde rum. Namnet Nonesuch kommer från det forna Tudorpalatset Nonesuch och valdes inte så mycket för betydelsen ”ojämförlig” utan mer för andemeningen ”osannolik”. På Victoria and Albert Museum i London finns en gobeläng från Nonesuch-palatset bevarad och ett av dess motiv fick stå som förebild för Nonesuch Press boktryckarmärke.
Filosofin bakom Nonesuch Press var att teknologin skulle
tjäna ett konstnärligt mål. Meynell skapade därför sin typografi på en
traditionell handpress, men när han var nöjd med estetiken lejde han ut
tryckningen till en kommersiell tryckare. På detta sätt kunde Nonesuch ge ut
böcker med hög materiell och estetisk kvalitet, samtidigt som man höll ner
priserna. Ett av syftena med detta var att man till skillnad från traditionella
Private Presses inte bara ville skapa ett samlarobjekt, utan man ville nå dem
som sökte vackra böcker men som också var läsare. Böckerna skulle läsas!
Nonesuch Press var som mest aktiva under 1920- och 30-talet, men tryckte böcker in i 60-talet. Sammanlagt blev det 142 nummer i katalogen. Deras främsta succé blev deras utgivning av Charles Dickens samlade verk 1937/38. Deras popularitet har hållit i sig och bland annat Folio Society har gett ut en upplaga som baseras på Nonesuchs Dickensupplaga, och Ducksworth har gett ut en faksimilupplaga. Andra populära upplagor är exempelvis deras Cervantesupplaga.
Generellt valde Nonesuch att ge ut böcker som Francis, Vera och David själva skulle vilja ha i sina bokhyllor. Fokus kom att ligga på engelska klassiker och europeiska klassiker i översättning. Man gav dock ut även en del brevväxling, samtida författare, som D. H. Lawrence, några klassiska barnböcker och antologier. Alla utgivningar grundandes inte på litterär kvalitet. 1926 gav man exempelvis ut Irene Iddesleigh av Amanda McKittrick Ros, som ett antal olika källor genom åren utsett till världens genom tiderna sämsta författare. En kanske väl elak och orättvis titel, även om inledningen till Irene Iddesleigh inte utgör ett övertygande bevis för motsatsen: ”Sympathise with me, indeed! Ah, no! Cast your sympathy on the chill waves of troubled waters; fling it on the oases of futurity; dash it against the rock of gossip; or, better still, allow it to remain within the false and faithless bosom of buried scorn”. Meynell hade redan 1915 skrattat sig genom boken och såg den som ett ofrivilligt humoristiskt styrkeprov, som man borde ha ett elegant exemplar av i sin bokhylla.
Oavsett vad Nonesuch Press gav ut var bokhantverket gott. En hel del av böckerna är trycka i begränsad upplaga, även om upplagan i regel är större än de upplagor som Private Presses vanligtvis gav ut. Vissa upplagor är på 1500 exemplar. På Humanistiska biblioteket har vi 26 av Nonesuch Press 142 utgivningar, bland annat ett par av deras mer kända och betydelsefulla: William Congreves samlade verk (4 volymer) och William Wycherlys samlade verk (4 volymer). Vi har även Nonesuch Press utgåva av Shakespeares samlade verk, i 4 volymer värdiga ett smakfullt skeppsbrott.
Källor Dreyfus, John, A history of the Nonesuch Press (London: Nonesuch Press, 1981) Meynell, Francis, My lives (New York: Random House, 1971)
Idag firar vi Dorothy Parker (1893—1967) som fyller 130 år den 22 augusti. Humanistiska bibliotekets Stefan Benjaminsson skriver för Marginalia:
Bild: Public domain
Dorothy Parker var poet, författare, kritiker och satiriker. Förutom dikter och noveller skrev hon teater- och litteraturkritik i New York och filmmanus i Hollywood. Hennes tid i Hollywood var så lyckad att den gav henne två Oscarsnomineringar, tills hon blev svartlistad för sina vänsterpolitiska åsikter. Hon engagerade sig senare för medborgarrättsfrågor och mot fascismen. När hon dog 1967 testamenterade hon sin kvarlåtenskap till Martin Luther King. Idag är Dorothy Parker mest känd för sin satiriska och vassa blick på 20-talets jazz-era, för sina noveller och sina dikter. Hennes texter är alltid en källa att återkomma till var gång man behöver en sardonisk uppryckning för att ta sig genom dagen. Det är dikter om kärlek, liv och död, men alltid med en intelligent egg och självdistanserad humor, något som anas redan i titeln på hennes första diktsamling Enough rope. Men även när hon ser som svartast på tillvaron finns det något paradoxalt livsbejakande i hennes texter, som i min personliga favorit “Résumé”.
Humanistiska biblioteket har böcker av och om Dorothy Parker. För den som är nyfiken på hennes texter finns exempelvis The Penguin Dorothy Parker (1994), eller Jag älskar dig till döds ändå (2022), en ny bok med texter i urval och tolkning av Isabelle Nilsson.
Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.
Så länge böcker har funnits så har böcker illustrerats. Ett av de vanligaste sätten att trycka illustrationer på har varit medelst kopparstick, vilket innebär att man i en kopparplåt ristar in en spegelvänd bild. Därefter gnuggas bläck ut på plåten och slutligen torkar man av överflödet. Kvar blir bara det bläck som samlats i de inristade spåren. Det är sedan dessa spår som blir den tryckta ytan på pappret.
Utvikningsblad är sådana illustrationer som är så stora att de måste vikas för att få plats i boken. Oftast handlar det om ett par vikningar, men låt oss inte bry oss om sådana futtiga utvikningsblad. Det längsta utvikningsbladet jag sett, och som enligt uppgift är Skandinaviens längsta, är den som illustrerar Karl X:s begravningsfölje i Samuel Pufendorfs De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, tryckt i Nürnberg 1696. Erik Dahlberg stod för förlagorna till kopparsticken. Den är 4,5 meter (ja, ni läste rätt) lång och är en myllrande översikt över inte bara begravningsföljet utan också över Stockholm, med allt från brinnande slott, eleganta hus, mullrande skeppsbataljer och stadsdelar med det talande namnet Vulgo Söder-Malm. Nog med ord, nu bild.
För att få plats att vika ut allt så blev det en fotosession i bibliotekets konferensrum. Ni kan använda stolarna som referens för att få en uppfattning om storleken på kopparsticket. Humanistiska biblioteket har för övrigt tre exemplar av De rebus a Carolo Gustavo Sveciæ rege gestis, i tre olika samtida bokband. Vi har den dessutom en fransk och en tysk upplaga, båda tryckta 1697. Utvikningsbladet finns med i alla 3 olika upplagor.
Utvikningsbladet är tryckt i cirka 40 cm stora delar som sedan klistrats ihop av bokbindaren då bandet gjordes. I det tyska bandet tycks det som att bokbindaren glatt påbörjat arbetet med att klistra ihop bladen som skulle bli utvikningsbladet, sedan sneglat på högen med kopparstick att klistra ihop och bedrövat utbrustit ”Ah men vad fa-an, skojar ni!” Sedan gett upp och bundit in delarna som vanliga boksidor. Det var väl fredag och stackarn ville hem.
De 3 upplagorna (5 exemplaren) är tagna från våra
specialsamlingar Herbert Blomstedt Collection och Snoilskysamlingen, samt från
vårt gamla vanliga bôs.
Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson.
Ni vet hur ett bokband vanligtvis ser ut. Idag kan det vara småtråkiga
kartonnageband, som består av kartong som en del gånger fått ett skyddande
plastfilm och i bästa fall ett bokomslag. Är det lite finare band så består
bandet av klot, det vill säga tyg, och så finns det naturligtvis skinnband. Under
bokens hela historia har man dock experimenterat med olika material att binda
in böcker i. Och det är väl lika bra att säga det, eftersom ni tänker på det: Ja,
det finns även böcker inbundna i människohud. Ett mer känt exempel är när
läkaren Andreas Vesalius (1514-1564) gav ut sitt anatomiverk De humani
corpori fabrica 1538, och band lämpligt nog in ett exemplar i just människohud.
På Humanistiska biblioteket har vi dock, vad vi vet, inga böcker i människohud,
men vi har en hel del andra ovanliga bokband.
Låt oss börja med andra material än vad vi är vana vid: sammet och bambu. Här är nya testamentet på koreanska, tryckt 1896. Bokbandet har en grön sammetsrygg och pärmar med snidad bambu och är en förtjusande liten tingest.
Även britter kan lockas av trä. En utgåva av Walter Scotts Lady of the lake, utgiven av Adam and Charles Black (1874) har pärmar i trä som även är tryckta. På baksidan finns två fotogravyrer och på framsidan har troligen ett foto klistrats in i en försänkning i träytan, och allt har sedan lackats. Allt ger ett kuriöst intryck, men lockar till omedelbar hantering, för det är en nätt volym och pärmens svagt buktade kontur ligger fint i handen.
En bok som kanske inte vill lite mer, utan snarare inte bryr sig, men som just därför har blivit lite mer, är Coronae Imperialis, av Petri Sardi, tryckt i Frankfurt (1648). Här har bokbindaren inte velat slösa på nytt skinn till bokbandet utan återanvänt gammalt pergament som han haft drällande i sin verkstad. Pergamentet i fråga är noter från en medeltida handskrift. Man kan kanske förfasa sig över denna slakt av en gammal vacker handskrift, men å andra sidan var den medeltida handskriften troligen redan kasserad, vilket gör att bokbindaren på detta sätt räddade denna sida så att den överlevde länge nog för att hamna på ett bibliotek i Göteborg.
Om man vill göra en fotobok men inte vill göra en fotobok, så kan man göra en foto-bok-mapp-låde-ställ-ish. Som Alexander Rodtschenko gjorde med sin Fotografien und Fotomontagen, utgiven av VEB Verlag der Kunst Dresden (1979) i 20 exemplar, varav detta är nummer 3. En ”bok” som både pryder sin plats där den står och är i vägen för det mesta.
Är man ett förlag som Arion Press, som bara ger ut konstnärligt genomtänkta böcker i små upplagor, så kan man ju kosta på sig att experimentera lite. Som att ge ut en bok vars bokband är en brutalistisk låda i aluminium. Boken i fråga är Invisible Cities, av Italio Calvino, utgiven av Arion Press (1999), i 400 exemplar varav detta är nummer 159. Lite opraktisk på spårvagnen men märkligt fascinerande.
Slutligen har vi en … bok (kanske) som är … ja, se själva. Listening, av Julie Chen, utgiven av Flying Fish Press (1992)
Böckerna är tagna ur Humanistiska bibliotekets specialsamlingar Hvitfeldtska samlingen och Herbert Blomstedt Collection.
