Ljungby horn och pipa är ett dryckeshorn med förgyllda beslag och en krökt visselpipa av ben, som förvaras på Trolle-Ljungby slott i Skåne. Pipan är av hästben, och ger ifrån sig ett ljud som påminner om gökens rop.

Legenden säger att dessa skatter stals ifrån trollen vid Maglestenen, ett stort flyttblock utanför Kristianstad. Enligt populärt sägenmotiv höjs stenen på guldpelare då trollen ställer till med gästabud. Här bodde förr trollet Klausa och hans hustru Otta, som tillsammans med sina släktingar länge efteråt hemsökte Ljungby för att få sina stulna ägodelar tillbaka.

Wilhelm Julius Coyet, född 1647, var en svensk friherre och ämbetsman. Han förordnades 1676 att ha hand om undersökningarna rörande trolldomsväsendet, och satt i trolldomskommissionen under Häxprocessen i Katarina, under ”Det stora oväsendet”, masshysterin kring påstådda häxor i Stockholm 1668-1676.

Coyet gjorde Trolle Ljungby slott till fideikommiss inom sin ätt. Han är en av många som skrivit om Ljungby horn och pipa. Humanistiska bibliotekets Katalog -57 innehåller en hel rad upplagor, översättningar och bearbetningar av Coyets verk. Mer finns också att läsa hos bl a Litteraturbanken.

Hoppas ni har haft det fint under semestern! Här är årets första inspirationspost av Humanistens Emil Näslund, från undervisningsteamet. Tack Emil!

*

”Hur var det på jobbet idag?” är en fråga som de flesta av oss mellan studentbetyg och pensionsavtackning får var och varannan dag. Svaren vi ger är väl, om sanningen ska fram, rätt enahanda. Såvida inget extraordinärt hänt så rullar arbetstillvaron på. Det går sin gilla gång. I synnerhet för dem av oss som jobbar framför en dator.

Ibland när jag sitter på min arbetsplats, knapprandes på tangentbordet, kan jag slås av tanken på hur arbetslivet var förr. Hur tedde sig tillvaron för en kontorsarbetande person för hundra år sedan? På rak arm har jag inget svar. Då är det tur att vi i våra samlingar har tidskriften Kontoristen, med undertiteln Organ för Göteborgs Kontoristförening.

Stadens kontorister hade redan 1892 bildat föreningen, som på bred front drev deras arbetsrättsliga frågor. Vi ska här titta på några nummer från 1923 och 1924, för att bilda oss en uppfattning om dåtidens liv som kontorist i Göteborg. Med andra ord ska vi försöka besvara frågan ”Hur var det på jobbet förr?”.

Det första som slår en läsare av tidskriften är de många annonserna, som helt dominerar förstasidan och de följande två-tre uppslagen. Vi rekommenderas att köpa Underwood Portable, en utveckling av den klassiska skrivmaskinen med samma namn, nu i mer bärbart format (väger endast fyra kilo med reshuv). Våra moderna laptopar är ju omkring fyra gånger lättare, men Underwood Portable var onekligen en smidig innovation på sin tid; ”Genast färdig att användas, sedan bärhuven avtagits. Omställning eller vikning obehövligt.”

Väl framme vid tidskriftens redaktionella material målas bilden upp av en förening med hur många förgreningar och verksamhetsområden som helst. Uppfinningsrikedomen och ambitionsnivån är enorm. Kontoristföreningens medlemmar har tillgång till egen pensionskassa, har möjlighet till hyresbidrag, får rabatt på biljetter till Stora Teatern, uppmanas att ställa upp i valet till föreningens fullmäktigeförsamling, erbjuds tyska aftnar med öl och korv och otaligt mer. En kalender i slutet av håller reda på alla aktiviteter. Till detta digra utbud kommer också fasta verksamheter såsom biljard, café och bibliotek. Ingen större förvåning att mottot för föreningen lyder ”Utveckling är liv; stillastående är tillbakagång och död”.

Allt som allt är det imponerande institution, som på sina håll påminner om byggandet av mönstersamhällen för arbetare. Kontorister i Göteborg kan fylla hela sin fritid med föreningsinterna aktiviteter, om så önskas. Baksidan med hela upplägget blir dock snart framträdande. Redaktionen är missnöjd med att så få medlemmar bidrar med inlägg i tidskriften, och uppmanar till bättring. Två medlemmar har donerat pengar till någon särskild del av föreningens verksamheter, och hyllas med namn och utskriven summa, som en underförstådd uppmaning till resten. En festkommitté tycker att det vore trevlig om fler medlemmar engagerade sig i dans- och sångnumren, istället för att bara komma till festerna. Och så håller det på genom varje nummer; flitiga och generösa medlemmar lyfts till skyarna, medan den stora merparten mer eller mindre explicit möts av ett milt skuldbeläggande.

Sverige fick inte lagstadgad semester förrän 1938, men även på 1920-talet kunde en kontorist ta sig några dagar eller vecka ledigt på sommaren. Då är det lätt att tänka att Göteborgs kontorister gärna såg sig om i landet och ägnade sig åt annat än vad som till vardags erbjöds i den något flåshurtiga föreningsbubblan. Men nej, inte ens då ska kontoristerna känna att föreningen brister. I majnumret 1924 ägnas en helsida åt ”Vårt sommarhem”, inackordering i pampiga villan Williamshöjd i Jonseredstraken.

Så till sist, hur var det på jobbet för Göteborgs kontorister? Jag har ingen aning. Kontoristen skriver om allt annat än själva yrkesutövningen.

Så är ofta fallet när vi tittar på materialet i samlingarna. Vi letar svar på något, hittar intressant material, börjar läsa och försjunker i stoffet. Ursprungsfrågan kanske lämnas obesvarad, men så mycket annat har uppenbarats.

*

#DDRSverige #folkhemmet #personligt #konsulärmyshörna #statsrådetochmöbeln

För den som under veckan återgått i tjänst efter julledighet och nyårsfirande, kan det kanske ändå vara en tröst: du är inte ensam om eventuella farhågor inför året. Det är lika fruktansvärdt då som nu. Kaffe och ylletröja anbefalles!

Jag njuter mera när min ande svingar
från bok till bok, från ark till ark. […]
Det är så skönt när flitens ljus är tänt.
Man blir så saligt varm trots vinterkvällen.
Och får man breda ut ett vördigt pergament
då stiger himlen ner i forskarcellen.

Goethe / Faust.
I lödig översättning av Britt G Hallqvist

Med detta kedjeband ur RAR-magasinet ber Marginalia att få önska läsekretsen en utmärkt god jul. Må flitens ljus lysa i edra forskarceller!

#förbistring #gudlöshet #örebro #charlesfunderar

Denna samling är nu katalogiserad i sin helhet och presenteras här av Stefan Benjaminsson, kulturarvskatalogisatör vid Humanistiska biblioteket:

*

Waldemar Zachrissons trycksamling är en samling med anglosaxiska böcker, till största delen tryckta av så kallade private presses. I samlingen förekommer även böcker från traditionella utgivare, men där boktryckets estetiska och typografiska egenskaper står i centrum. Samlingen består av 99 titlar som i sin helhet ger en god överblick över olika typografiska och bokestetiska stildrag inom den anglosaxiska private press-rörelsen från cirka 1890-1920.

Bakgrund till samlingen

Under slutet av 1800-talet började boktryckarna i Europa att betrakta de senaste decenniernas typografi med kritiska ögon. Den allmänna uppfattningen om hantverk generellt, och dess estetik, var att 1800-talet stod för ett förfall. Till stor del beskyllde man 1800-talets industrialisering för detta, även om det var ett flertal faktorer som samspelade. Arts and Crafts-rörelsen, som hyllade det manuella hantverket, strävade efter att sammanföra konst och hantverk, och blev en tongivande motkraft till detta förmenta förfall. Även om det var många boktryckare som ungefär samtidigt började sträva efter ett bättre bokhantverk, så var det engelsmannen William Morris och hans Kelmscott Press som blev den definitiva startpunkten för en pånyttfödelse för god boktryckarkonst. I Sverige hade den Göteborgsbaserade boktryckaren Waldemar Zachrisson redan börjat driva frågor om god boktryckarkonst. Bland annat tog han initiativ till Allmänna svenska boktryckareföreningen 1893, och han började även ge ut Boktryckeri-Kalender, i vilken frågor om typografi, boktryck och bokhistoria drevs. Men det var när Zachrisson upptäckte William Morris böcker från Kelmscott Press 1896 som han fann en förebild inom boktryckarkonsten, och Zachrisson var även den som introducerade Morris i svenska fackkretsar.

I William Morris och Kelmscott Press efterföljd startade en stor mängd så kallade private presses i Storbritannien. Det finns ingen etablerad översättning av ”private press” som motsvarar den ganska spretiga användningen av benämningen inom den anglosaxiska världen. Att direkt översätta med ”privat tryckeri” kan leda tankarna fel, då motsatsen skulle vara ”statligt tryckeri”, eller ett traditionellt kommersiellt tryckeri. ”Privat” i det här fallet får snarare ses som synonym till ”personlig”; böckerna formgavs och trycktes utifrån en personlig vision om bokhantverkets estetik, utan profitmål. Roderick Cave diskuterar i sin bok The private press dessa frågor och svårigheten med att definiera begreppet. Han hänvisar slutligen till bland annat C. R. Ashbees och John Carters beskrivningar som lämpliga definitioner, vilka sammantagna beskriver en ”private press”, som ett tryckeri vars syfte är estetiskt och där viljan att trycka en god bok är större än behovet av profit.[i] Av denna anledning finner jag det mer lämpligt att använda det engelska begreppet, då detta redan är, i all sin spretighet, etablerat.

För att få inspiration till sitt tryckeri och till sina artiklar samlade Zachrisson på boktryck från olika engelska och amerikanska private presses. I Zachrissons samling ingår också böcker från andra engelska ”presses”, alltså inte ”private presses”. I det här sammanhanget ska ”press” inte enbart uppfattas som ”tryckeri”, för en ”press” kan även vara ett förlag eller en viss utgivningsserie från ett förlag. Ett bra exempel på detta är Florence Press, som startades av förlaget Chatto & Windus, men där böckerna sedan trycktes hos en tredje part. I denna samling finns också traditionella förlag, som Bodley Head, som använde sig av olika tryckerier, men där typografin uppenbarligen lockat Zachrisson.

Många av de namn som man stöter på när man läser om dessa private presses återkommer. Ett flertal av de personer som jobbade på Kelmscott Press gick sedan vidare till andra private presses; Emery Walker, central inom Kelmscott Press, slog sig ihop med T. J. Cobden-Sanderson och startade Doves Press. Bernard Newdigate som drev Arden Press och som senare blev tryckare för Shakespeare Head Press. Även om det också idag finns förlag som i private press-rörelsens anda ger ut fina boktryck i små upplagor så är dessa i hög grad traditionella förlag där tanken är att gå med profit. Här finner vi även en skiljelinje mellan de olika ”presses” som ingår i Zachrisson samling, där vissa uttryckligen har som syfte att ge ut vackra böcker som inte kostade lika mycket som böcker från olika private presses. Enligt Franklins The private presses är det inte helt lätt att definiera när private press-rörelsen började och slutade. Det har förekommit finare boktryck i små upplagor sedan tidigt 1800-tal, och även under senare delen av 1900-talet har det funnits många tryckerier som experimenterat och som tryckt begränsade upplagor. Arion Press, grundad 1974 i San Fransisco och fortfarande aktiv, är ett bra exempel på förlag som ger ut begränsade upplagor, men som ändå nog inte kan kallas ”private press”. Franklin menar att det finns skäl att säga att rörelsen startade 1891 då William Morris började trycka, och slutade 1939 i och med andra världskrigets utbrott.[ii]

Det är i detta historiska sammanhang som Waldemar Zachrissons trycksamling ska ses som ett gott exempel på den medvetna strävan att återupptäcka och utveckla god boktryckarkonst under början av förra seklet, just innan modernismen slog igenom. Samlingen ger en god överblick över olika typografiska och bokestetiska stildrag inom den anglosaxiska private press-rörelsen från cirka 1890-1920. Samlingen inköptes 1972 av Göteborgs universitetsbibliotek från en av Waldemar Zachrissons söner, Bruno Zachrisson, för 30 000 kr. Samlingen består av 105 volymer (99 olika titlar). Av dessa kommer 18 titlar från Kelmscott Press, vilket motsvarar cirka en tredjedel av Kelmscott samlade utgivning (53 titlar). Inom Humanistiska biblioteket finns ytterligare tre tryck från Kelmscott, bland annat Morris mästerverk – Chaucers Canterbury tales. Sammantaget har Humanistiska biblioteket därmed 40 % av Kelmscotts produktion, vilket torde göra biblioteket till Sveriges största förvaltande institution av tryck från Kelmscott Press.

För den intresserade finns hos Humanistiska biblioteket en förteckning över alla tryckare, private presses och utgivare som verkade i denna tradition, med en summarisk beskrivning av dem, samt en lista över vilka tryck som återfinns i Waldemar Zachrissons trycksamling. Ett par exempel återfinns nedan.

Doves Press

Doves Press startades av Thomas James Cobden-Sanderson och Emery Walker 1900. Cobden-Sanderson började som bokbindare och följde William Morris med stort intresse. Emery Walker hade varit delaktig i arbetet och innehaft den tekniska expertisen i Kelmscott Press. Även om Cobden-Sanderson var den drivande parten så var Walkers erfarenhet från Kelmscott Press, samt hans tekniska kunnande en förutsättning för att Doves Press skulle lyckas. Doves Press estetik stod i skarp kontrast till Kelmscott Press. Om Kelmscott Press stod för ett överdåd av dekor och medeltidsinspirerad stil, stod Doves Press för rena sidor och antikvastil. Partnerskapet upplöstes 1909, främst pga av samarbetssvårigheter mellan Cobden-Sanderson och Walker.[iii] I december 1916 lade Cobden-Sanderson ner helt. Han ansåg att typer och matriser var helgade och ville inte dela med sig av Doves Press typförråd, trots att han och Walker hade en överenskommelse att de skulle dela på typerna. Detta gjorde att Cobden-Sanderson efter nedläggningen av tryckeriet forslade typförråd och matriser till Hammersmith Bridge och stjälpte alltsammans ner i Themsen, i en lika ogin som dramatisk gest. För liknande agerande, se The Vale Press nedan. 2014 utfördes dykningar i Themsen och man lyckades återfinna 151 typer som sedan kunde agera förebild till en digital kopia av Doves typsnitt.[iv]

The Ideal book or book beautiful : a tract on calligraphy printing and illustrations & on the book beautiful as a whole / [written by T.J. Cobden-Sanderson.]. (RAR Zachrisson 23)

Sartor resartus : the life & opinions of Herr Teufelsdroeckh / by Thomas Carlyle. (RAR Zachrisson 24)

Credo [Pleni sunt coeli et terra gloria tua] / [Thomas James Cobden-Sanderson]. (RAR Zachrisson 25)

Iphigenie auf Tauris : ein Schauspiel / von Goethe. (RAR Zachrisson 26)

Lucrece, 1594 / [William Shakespeare]. (RAR Zachrisson 27)

Kelmscott Press

Kelmscott Press grundades av William Morris, som tog initiativ till detta 1889. Han beskriver själv anledningen till detta med att han ville skapa böcker som:

would be a pleasure to look upon as pieces of printing and arrangement of type. Looking at my adventure from this point of view, then I found I had to consider chiefly the following things: the paper, the form of the type, the relative spacing of the letters, the words, and the lines, and lastly the position of the printed matter on the page.[v]

Citatet får vara långt, för det är just denna hållning som gjorde att Morris influerade så många  andra tryckare, det att se boken som en helhet. Tryckningen startade 1891. Morris hade ett nära samarbete med Emery Walker, som innehade den egentliga tekniska kompetensen. Namnet Kelmscott kommer från byn Kelmscott där Morris bodde. Morris själv dog 1896, men förvaltarna F. S. Ellis och S. C. Cockerell höll igång tryckeriet i ytterligare 18 månader för att avsluta redan påbörjade arbeten. Morris träsnittsblock, totalt 644 stycket, skänktes till British museum. I samlingen finns ett exemplar av 1894 års version av Glittering plain, som har tillhört F. S. Ellis.

The story of the Glittering Plain : which has been called the Land of Living Men or the Acre of the Undying / written by William Morris. (RAR Zachrisson 39)

The nature of Gothic : a chapter of the stones of Venice / by John Ruskin. (RAR Zachrisson 40)

Maud, a monodrama / by Alfred Lord Tennyson (RAR Zachrisson 41)

Of the friendship of Amis and Amile (RAR Zachrisson 42)

The Wood beyond the world / by William Morris (RAR Zachrisson 43)

The book of wisdom and lies (RAR Zachrisson 44)

Child Christopher and Goldilind the Fair [Vol. I-2] / by William Morris (RAR Zachrisson 45:1-2)

Poems chosen out of the works of Samuel Taylor Coleridge (RAR Zachrisson 46)

The shepheardes calender (RAR Zachrisson 47)

Sire Degrevaunt (RAR Zachrisson 48)

Here begynnes the romance off Syr Ysambrace (RAR Zachrisson 49)

A note by William Morris on his aims in founding the Kelmscott Press av Morris, William (RAR Zachrisson 50)

Folianter

The golden legend of Master William Caxton (RAR fol Zachrisson 5:1-3)

The History of Reynard the Foxe / [translated from the Dutch] by William Caxton. (RAR fol Zachrisson 6)

The story of the Glittering Plain : which has been also called the Land of Living Men or the Acre of the Undying / written by William Morris (RAR fol Zachrisson 7)

The Tale of Beowulf / (RAR fol Zachrisson 8)

Laudes beatae Mariae Virginis (RAR fol Zachrisson 9)

Some German woodcuts of the Fifteenth Century / [edited by S.C Cockerell.] (RAR fol Zachrisson 10)

The Vale Press

The Vale Press grundades 1896 av Charles Ricketts (1866-1931) med det uttalade syftet att trycka engelska klassiker i ett vackert format. Namnet kommer från första numret (1889) av Ricketts kvartalstidskrift The Dial, som gavs ut i Vale i Chelsea. Tanken var först att trycka även böckerna i Vale, men eftersom detta var ett bostadsområde så var ett tryckeri, med alla dess oljud, inte tillåtet. All tryckning genomfördes därför av Ballantyne Press. Böckerna är däremot helt och hållet Charles Ricketts verk. Han stod för formgivning, typformgivning, illustrationer, vattenstämpel och paginering. Enligt Tomkinson är det tveksamt om det i boktryckandets historia funnits böcker som så ger uttryck för en enda persons arbete som Vales böcker. Av denna anledning finns det stora likheter med William Morris; bägge ville bemästra ett hantverk och påverka helheten, från början till slut.[vi] Ricketts var även vän med Oscar Wilde och illustrerade hans A House of Pomegranates (1891) och The Sphinx (1894).

The Vale Press stängde i praktiken 1903, delvis för att Ricketts nu tryckt i princip allt han hade tänkt att trycka, delvis för att många av träblocken, bårder, initialer och annan dekor brunnit upp vid en brand i tryckeriet 1903.[vii] Stansar och matriser kastades i Themsen 1903. Ett sista verk trycktes 1904, en bibliografi över utgivningen, och därefter smältes typerna ner.

Som en avslutande parentes kan nämnas att en av titlarna som också återfinns i utgivningen från Vale Press, Rubaiyat, av Omar Khayyam, var en kioskvältare av rang under slutet av 1800-talet. Det trycktes av ett flertal förlag och, som i det här fallet, private presses, i ett stort antal olika upplagor. Det var populärt att göra bokbanden till Rubaiyat mycket påkostade. Mest känd av alla dessa Rubaiyatband är det som gjordes av bokbindarna Sangorski and Sutcliffe. Detta band var översvallande utsmyckat med över tusen juveler, femtusen skinnstycken i olika kulörer och hundra kvadratfot bladguld. Bandet tog över två år att färdigställa. Bandet köptes till slut av en amerikan som bodde i New York. Båten som boken skickades med var Titanic och Sangorski and Sutcliffs Rubaiyat gick till botten av Atlanten. Vale Press utgåva av Rubaiyat är dock mindre påkostad.

Early Poems / [John] Milton. (RAR Zachrisson 76)

De la typographie et de l’harmonie de la page imprimée : William Morris et son influence sur les arts et métiers / par Charles Ricketts & Lucien Pissarro. (RAR Zachrisson 77)

The blessed damozel. Reprinted from The Germ. / Rossetti, Dante Gabriel, (RAR Zachrisson 78)

Poetical sketches / by William Blake (RAR Zachrisson 79)

A defence of the revival of printing, / by Charles Ricketts (RAR Zachrisson 80)

Rubaiyat of Omar Khayyam of Naishapur / [Omar Khayyam]. (RAR Zachrisson 81)

Doctor Faustus / [by Christopher Marlowe] (RAR Zachrisson 82)

Referenser

---

[i] Robert Cave, The private press (London: Faber & Faber, 1971), s. 16 f

[ii] Colin Franklin, The private presses (xxxxx) s. 9

[iii] Franklin, s. 111

[iv] https://typespec.co.uk/doves-type/

[v] William Morris, A note by William Morris on his aims in founding the Kelmscott Press (Hammersmith: Kelmscott Press, 1898).

[vi] Franklin, s. 82

[vii] Tomkinson, s. 163.

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Många har nog sett imponerande före och efterbilder av ett konserverat föremål men inte fått se allt arbete däremellan eller innan för den delen, därför vill vi ge inblick i hur mycket förarbete och tester som ibland krävs. 

I våra samlingar finns ca 150 pergamentbrev med koppling till västra Sverige som inom en snar framtid ska katalogiseras och digitaliseras för att skapa en ökad tillgänglighet. Problemet var dock att två dokument i samlingen var vikta vilket förhindrade digitalisering och vi konservatorer behövde därför plangöra dem först. När pergament ska plangöras, alltså göras platta, så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Efter fuktningen så behöver pergamentet sträcktorka och sedan läggas i press, det här gör att den blir platt och också behåller den formen. Men innan vi kunde ge oss på de riktiga dokumenten så behövde vi göra tester på provbitar, så fyra stycken provbitar av pergament skars ut i storlek 30×30 cm.

Fuktning testades med en DIY fuktkammare och med sandwich. Fuktkammaren gjordes med en stor metallbehållare, i denna placerades en bevattningsmatta, ovanpå denna lades ett lager tyvek (plast som släpper igenom små mängder fukt) och ett lager vlieseline (tunt syntetiskt tyg utan fiberriktning). Provbitarna lades ovanpå detta med tyngder för att skapa kontakt över hela ytan. Ovanpå behållaren lades en genomskinlig skiva av akryl. Det visade sig att det tog ca två timmar och uppåt att fukta proverna, vi ville helst att det skulle ske på högst en timme och gick därför vidare till nästa alternativ vilken var en sandwich.

Denna smörgås bestod inte utav bröd och pålägg utan av ett lager plastfilm, två lager läskpapper (tjockt olimmat papper) och tyvek. Provbitarna lades på och lagren upprepades. Efter flera tester kunde det avgöras att 15–30 minuter var tillräckligt för att provbitarna skulle bli flexibla av fukt.

Sträcktorkning testades med den klassiska metoden med klämmor men också en lite nyare metod med magneter. Klassisk sträcktorkning går till så att klämmor sätts i kanterna på pergamentet och de fästs i sin tur i en korkmatta eller liknande, detta skapar en lätt sträckning som gör att pergamentet behåller den platta formen medan det torkar. Som skydd placerades bitar av syrafri kartong mellan klämmorna och provbitarna. Trycket från klämmorna gjorde att kartongen lämnade kraftiga märken i pergamenten. Sådana märken kan tas bort genom att pergamenten fuktas och presstorkas i omgångar och då blir platta, men märkena ansågs som alltför kraftiga så istället övergick vi helt till magneter.

Provbitarna placerades efter fuktning på vlieseline ovanpå en whiteboard som låg ner på ett bord. Långa bitar av kartong placerades längst provernas kanter och magneterna lades på kartongen. Detta gav bara små märken vilket var att föredra över klämmorna. Bitarna sträcktorkade tills de inte längre kändes kalla och därmed var nästan torra. Detta tog i genomsnitt 15 minuter. De placerades sedan mellan läskpapper under tyngd för att torka helt.

Efter testerna kunde vi konstatera att fuktning med sandwich och torkning med magneter var de bästa alternativen. Behandlingen av de riktiga föremålen är nu redan i gång och resultaten ser riktigt lovande ut!

#skrivkramp #vänsterhandsskrivning #densorsaker #påhlmanpredikar

Idag arbetar katalogisatören (hej!) med en hög med böcker som ska direkt in i slutet magasin. Dem kan man alltså inte hitta av en slump när man går och botaniserar i hyllorna. Emellanåt får man frågan om vi inte bara kan ha alla böcker framme, i bokstavsordning? Nej, för att skydda samlingarna behöver de stå bakom kulisserna i vissa fall, åtminstone det som är gammalt och skört. Det är också nödvändigt att hålla de publika utrymmena lite mer luftiga än de emellanåt ganska tätmöblerade magasinen, om någon överhuvudtaget ska kunna komma in i huset.

Men vad är det som hamnar i slutet magasin? Det beror på. Ibland kan det handla om att saker inte är till utlån, utan måste skyddas. De kanske är värdefulla, eller kontroversiella, eller allmänt stöldbegärliga. (The Satanic Bible! Reinfeldts indragna Det sovande folket!)

Eller så håller vi på dem på grund av något annat. Detta behandlas utförligare i Marginalias tidigare inlägg Ej hemlån. Kokböcker har en tendens att komma tillbaka med oidentifierbara fläckar på. Övningsböcker får mystiska understrykningar och vikta hörn, och kommer tillbaka med alla exemplen ifyllda. Vi lånar inte heller ut skönlitteratur på svenska. Att hålla dig med deckare faller utanför vårt uppdrag, och vi hänvisar i dessa fall med varm hand till stadsbiblioteket.

Men om materialet inte är ekonomiskt värdefullt eller uråldrigt då? Det finns så infernaliskt många böcker som vi ändå inte har i öppna magasin. De kan vara hårt nischade, sannolikt mindre intressanta för det stora flertalet, eller har helt enkelt andra egenskaper som gör att vi väljer att inte exponera dem. Placering i slutet magasin kan sägas vara nyttig för urvalet som presenteras i öppen hylla.

”Men säg nu!” säger du. ”Vad är det som inte får vara med? Jag gillar ju böcker om kornischer, icke-euklidisk knappologi och undulatyoga!
Jag missar väl inget viktigt??!?”

Några vanliga kategorier i slutet magasin är följande:

– Mindre stringenta skrifter från ett brett urval av olika trossamfund. Här har vi alltifrån svävande orber, faran med kraftledningar och djurens andliga gåvor, till monoteistisk hyperdokumentation, straffpredikningar från Utah, Korpelasektens historia samt instruktioner för hur man botar olika krämpor med hjälp av mer ifrågasatta terapimetoder.

– Otroligt nischade, personliga hembygdsböcker om enskilda tuvor i exempelvis Gästrikland. Missförstå mig inte. Några av mina absoluta favoritböcker är Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Dan Korns böcker om människor som lever på ålderdomliga vis i Västergötland, och Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd. I love the hembygden! Men vi har fingret i hålet i dammen här. Det finns inte rum för samtliga utläggningar om vad som kanske hände i just den här slänten i Ucklum 1856, och vi har inte plats i de publika utrymmena för resonemanget om vilka kor som egentligen betade av kronoskogen, och vilka som inte gjorde det. Däremot har vi faktiskt oerhört mycket plats i de öppna magasinen för just litteratur om äldre textilredskap, särskilt sådant som rör fynd av sländtyngder. För det finns det ju faktiskt en väldigt stor publik efterfrågan på. Åtminstone känns det som att det är så, för just den här orimligt textilintresserade katalogisatören.

– Minnesböcker över olika idrottssällskap, eller publikationer i stil med ”Våra fotbollshjältar.” I som här inträden, den valutan gäller inte här. Nu är ni på biblioteket, där nördarnas regemente drabbar er! Ta era medaljer och gå ner till magasin 31, i våra underjordiska våningar.

– Konstkataloger som man får läsa baklänges, upp och ner i och skenet av ett svart ljus för att kunna utröna upphovet till. Ingen titelsida. Ingen kolofon. Ingen person eller institution som säger sig ha producerat verket. Inget ISBN. Inga sidnumreringar, så man får sitta och RÄKNA, just det. En kommunlogotyp på baksidan? Två fiskar i kors över en gråtande socialassistent, är inte det typ Brommas vapen? Vad handlar det om? Vad vill ni mig?? Man ser för sitt inre öga hur katalogisatörerna på diverse andra bibliotek håller fram de här sladdriga broschyrerna mellan tumme och pekfinger, och ba’ ”Njaaa, jag vet inte om jag vill lägga in den här i Libris just nu, vi avvaktar så länge och ser om dom som katalogiserar på GU råkar ta den…”
Och det är där undertecknad kommer in. Med smak för osynliga kolofoner.

– Självhjälpsböcker. Vi ber vänligt om att få understryka att skrivande är terapi, en underbart läkande sysselsättning som kan hjälpa folk genom nästan vad mörker som helst, och något som varmt kan rekommenderas. Självhjälpsböcker behövs, i viss utsträckning. Däremot kanske inte ALLA som jobbat med sig själva behöver ge ut en bok – samma bok, med en solnedgång på omslaget.

– Romaner och fackböcker utgivna på eget förlag. Sedan print on demand-fenomenet och egenutgivningen gjorde sitt intåg är detta en enormt stor del av det svenska trycket. Tolvhundra sidor fantasy om alver i motljus? Obefintlig layout? Kreativt val av typsnitt?
Ja. Magasin 31.  

-Material som berör militärhistoria (90% Pappornas Julbok med extra Hitler). Förlag som ägnar sig åt denna utgivning brukar ha en särskild uppfattning om hur en bok bör se ut. Det här med titelblad är t ex helt okänt, vilket skapar problem. Var ska man hämta uppgifterna till katalogposten? Hur inverkar det hela på intrycket av akademisk spänst och giltighet? I kontrast till inbindningen i vattrad syntet (”Håller för 1000 genomläsningar”) och guldsnörena och de små stämplarna med vapensköldar och allt annat farbrormys som är brukligt i sammanhanget, så framstår layoutvalen som svårförståeliga. Dessutom ramlar våra klisterlappar med hylluppställningar hela tiden av böcker som är inbundna så här, för de fäster inte på den vattrade ”siden”plasten.
     Till saken hör också att det inte finns NÅGOT utrymme att sätta vår ganska omfattande arsenal av streckkoder, larmchip, interna exlibris, stämplar och annat bös, för varenda millimeter av vartenda försättsblad (och alla andra ytor) är täckta av kartor, som visar olika truppförflyttningar i Sudettyskland. Hallå?? Vill ni kunna bevara detta verk för evigheten så får ni ju ge bibblan en chans! Vi vill verkligen göra det möjligt! Sätt in ett extra blad för kartan, vi ber!  
     I dagsläget väljer jag att på eget initiativ foga in ett litet mysterium i varje bok, och helt enkelt smaska dit vårt kreditkortsstora exlibris rätt över Ladoga, eller över nån klarröd pilsallad som pekar mot Moskva. Nu kan ni ju få undra hur det gick!

Ja. Välkommen! Du har väl med dig lånekortet?