Författare: Anna Lindemark

Idag välkomnar Marginalia än en gång Karin Emanuelsson, Biomedicinska biblioteket. Karin skriver:

I sin trilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ställer sig Jonas Gardell kritisk till hur det svenska samhället bemötte människor som insjuknat i den nya sjukdomen AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome, vilket egentligen betecknar sjukdomsförloppets slutstadium) under mitten av 1980-talet. Författaren ger en dyster bild av hur de smittade bemöttes av såväl sjukvården som samhället i stort.

Romanserien fick mig att fundera på den facklitteratur inom ämnet som ingår i beståndet på Biomedicinska biblioteket och hur den speglar synen på den nya ”farsoten”, vilken i Sverige för första gången rapporterades i november 1982.

Hur såg synen på den nya sjukdomen ut från medicinskt perspektiv? Hur funderade man kring sjukdomens ursprung, smittvägar, riskgrupper och åtgärder för att minska epidemins framfart?

Vilka fördomar och vanföreställningar kunde återfinnas i våra egna samlingar?

Flera av böckerna inom ämnet på Biomedicinska biblioteket är skrivna på 1980-talet och avslöjar en anmärkningsvärt okänslig syn på dem som drabbades av AIDS. Detta gäller såväl inom sjukvård som samhället i stort och texterna känns betydligt äldre än sina drygt 35 år.

Sjukdomens ursprung

”AIDS-epidemin är något som i allra högsta grad berör oss alla. Antingen vi önskar det eller ej…”, skriver Michael G. Koch, leg. läkare och tidigare verksam inom neurofysiologi och cybernetik, i förordet till boken ”AIDS: fakta om en farsot” som gavs ut 1986.

Den nya sjukdomen fick helt klart en stor plats i det svenska medvetandet och det sätt på vilket smittan spreds påverkade också arbetet med informationskampanjerna. Det diskuterades hur man skulle kunna komma åt de riskgrupper som var särskilt utsatta, och stor möda lades på att formulera sig på ett sätt som fick dem att på allvar ta till sig informationen.

De första fallen i västvärlden rapporterades från USA; i maj 1980 uppsökte en ung man Mount Sinai Medical Center i New York. Han led av flera märkliga besvär: han var mager och hade lilafärgade knutor på kroppen. Patienten dog en kort tid senare, och flera patienter med liknande symptom började dyka upp på sjukhusen.

När det gäller sjukdomens ursprung fanns det en allmän uppfattning om att smittan kom från något av Afrikas länder. En gissning var att viruset hade funnits bland afrikanska människor, men inte i någon aggressiv form. Däremot var det svårt att datera debuten för sjukdomen på den afrikanska kontinenten, eftersom flera sorters sjukdomar ibland uppvisar samma symptom. Utan att veta säkert att det var AIDS som låg bakom, hade det sedan lång tid i flera afrikanska länder rapporterats om sjukdomstecken som förknippats med AIDS.

1977 berättades det om en patient från ett afrikanskt land som insjuknade och dog året efter; även hans två barn hade mist livet i det som såg ut att vara en tydlig immunitetsdefekt.

Någon exakt tidpunkt för när sjukdomen först uppträdde i exempelvis Zaire, Tchad och andra centralafrikanska länder hade inte kunnat fastställas vid den här tiden, men i dokumentet ”Rapporter om AIDS”, utgiven av Centers for Disease Control (CDC) – möjligen en motsvarighet till Folkhälsomyndigheten i Sverige – fanns i alla fall föreställningen om att smittan kunde ha härstammat från grön markatta, och att sjukdomen existerade i nämnda länder åtminstone vid 70-talets mitt. Apan, som har hållits som husdjur i vissa afrikanska länder, misstänktes överföra viruset till människan.

Smittvägar

Att AIDS smittade genom blod stod tidigt klart. Man visste också att den smittade kunde vara besvärsfri och obehandlad, och på så sätt föra viruset vidare. Vid den här tiden, omkring 1986, fanns det en stor osäkerhet kring hur intensiv kontakt som krävdes för att viruset skulle kunna vandra vidare. Exempelvis diskuterades frågan om saliv och insekter – var detta en smittväg?

I ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS” från 1987, konstateras det att sociala kontakter inte innebar risk för smitta. Kyssar, gemensam användning av rakhyvel, tandborste, kam osv har inte kunnat visa på smittöverföring. Man svävade i ovisshet under en längre period innan detta kunde fastlås.

Riskgrupper

Det som diskuterades flitigt i den litteratur om AIDS som kom ut runt 1985 – 87, var de olika riskgrupperna. Bland annat står det att läsa att den grupp som drabbats hårdast av AIDS är de homosexuella.  ”Sexuell promiskuitet, ett stort antal partners, är alltså avgörande för risken att drabbas av AIDS”, skriver författarna Mats Nilsson och Marcel Westerlund i boken AIDS, utgiven av IMI (Institutet för medicinsk information) 1985.  Vidare skriver man att med homosexuella som riskgrupp menas här givetvis inte lesbiska kvinnor. När vi talar om homosexuella som riskgrupp avses icke-monogama män, särskilt de med många partners.

AIDS höll nu också på att bli en sjukdom bland den ”allmänna” befolkningen, det vill säga de som tillhörde den heterosexuella delen. Forskarna i USA betraktade först inte heterosexuella kvinnor som en riskgrupp, såvida kvinnorna inte var drogmissbrukare eller prostituerade, men siffrorna från New York 1986 visade dock på en utveckling som skenade iväg: AIDS var nu den största dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 25 – 29 år.

AIDS-fallen i New York delades också in följande grupper: 46 % var vita, 30 % svarta och 22 % spansktalande. Överhuvudtaget tycktes behovet av att kategorisera människor vara stort när det gällde den här sjukdomen.

I oktober 1986 hölls en stor internationell konferens, ­Aids­ – föreställningar om en verklighet, i Stockholm. Här diskuterades medicinska, sociala, politiska och kulturella konsekvenser av sjukdomen.

Biskop Krister Stendahl uttalade sig under konferensen om AIDS och menade att sjukdomen mer än någon annan i mänsklighetens historia föreföll identifieras med vissa grupper. Kanske är detta baksidan av den moderna medicinska kunskapen, för vem vet om det fanns en koppling mellan digerdöden och intim beröring? Här kommer vår medmänsklighet att prövas hårt, menade biskopen. På samma sätt som Bibelns spetälskesjuka blev en utstött grupp i samhället, fanns risken att människor med aidssmitta råkade ut för samma sak.

I facklitteraturen från 1980-talet talades det alltså mycket om de grupper som i första hand smittades av AIDS, och eftersom homosexualitet fortfarande till så stor del var förknippat med skuld vid denna tidpunkt, fanns det en problematik kring kontakten med vården för dessa grupper. Man ville helt enkelt inte avslöja sin sexuella läggning och lät alltså bli att uppsöka läkare.

Åtgärder för att minska smittan

I det åtgärdsprogram som tidigare nämnts, ”Stockholms stads åtgärdsprogram mot HIV/AIDS”, hade en arbetsgrupp tillsatts, bestående av representanter från olika myndigheter.

Man arbetade med olika insatser för att sprida information om AIDS. Sveriges invånare delades upp i grupper, där några exempel utgjordes av allmänheten, barn, och homosexuella /bisexuella män samt prostituerade och deras kunder.

Informationen såg olika ut för de olika grupperna. För allmänheten satsade man på masskommunikation som skulle ske genom affischer, radio och TV. Här hade journalisterna ett stort ansvar.

När det gällde insatserna för att begränsa smittspridning till barn, rekommenderade mottagningen vid Huddinge sjukhus att smittade, gravida kvinnor skulle göra abort. Detta är en åtgärd som vi idag nog betraktar som häpnadsväckande och den säger en hel del om hur man såg på den nya farsoten under 1980-talet.

Läkare mot AIDS arbetade aktivt med att få homosexuella/bisexuella män att testa sig, och när det gällde insatserna för prostituerade bedrev man uppsökande verksamhet, där man hade två syften: att få bort kvinnorna från gatan, och att hjälpa dem ur missbruk. En åtgärd som övervägdes för att försvåra sexhandeln var att eventuellt stänga av några av innerstadens gator för att på så vis försvåra för sexköparna. Det är oklart om detta någonsin genomfördes. Det var även tal om att annonsera om AIDS i s.k. herrtidningar.

I en rapport från arbetsgrupp tillsatt av AIDS-delegationen ”Information om HIV/AIDS” vände man sig specifikt till värnpliktiga och föreslog bland annat att korta ”video-spotar” skulle visas före långfilmerna ute på militärförbanden. I väntan på en särskild film för de unga männen föreslog AIDS-delegationen att filmen ”Steget före virus” skulle visas.

1980-talet var en tid då de allra flesta genomgick värnpliktsutbildning och på så vis nådde man ut till en majoritet.

Det är lätt att dra slutsatsen att merparten av befolkningen drabbades av något slags panik inför den nya sjukdomen under 1980-talets mitt, men precis som under vår senaste pandemi rådde det delade meningar även om en sjukdom som AIDS.

 Ett exempel är Aftonbladets reporter Anette Kullenberg, som i en krönika i maj 1985, raljerar i tidningen över de samhällsinsatser som i hennes ögon framstod som absurda. Rubriken lyder ”Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite aids”.

På samma sätt som under vår senaste globala pandemi, ledde åsiktsskillnader under AIDS-eran inte sällan till splittring i befolkningen. Förmodligen är detta en ofrånkomlig situation som vi nog får betrakta som en normal följd vid ett hot av en sådan omfattning.

I samband med Armeniens självständighetsdag den 21 september, återger Marginalia här en text av Magnus Ljunggren, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Berättelsen om armeniske Stepan och svenska Selma är tidigare publicerad i Östbulletinen nr 4, årg. 15 (2011).

Den armeniska samlingen är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar.

*

För armenier är Ordet heligt. Detta folk har genom historien levt med en ständig ångest för utplåning, om och om igen härtaget av mäktiga grannar. Om man inte överlevde skulle åtminstone böckerna finnas kvar och vittna. Redan på 400-talet hade man ett eget skriftspråk, på 500-talet översattes Aristoteles. Vissa antika författares originalverk försvann – men de är bevarade på armeniska.

Stepan Gapetsian hette en ung armenier som föddes i Konstantinopel 1845 och gick i klosterskola i Venedig. Sedan bröt han – åtminstone tillfälligt – med den armeniska uniatkyrka han tillhörde och flyttade till Paris. Där tog han sig förnamnet Norayr (’Ny man’) och efternamnet Byuzandatsi (’Bysantinaren’) och utbildade sig, symboliskt nog, till lexikograf. Hans livsprojekt blev skapandet av en väldig fransk-armenisk ordbok, med utförliga etymologiska kommentarer.

1881 gifte sig Norayr Byuzandatsi med den svenska judinnan Selma Jacobsson som hade studerat fotografering i Paris. De kom att slå sig ner på Arsenalsgatan mitt i Stockholm. Selma öppnade en framgångsrik ateljé först på Drottninggatan och sedan  på Fredsgatan. Hon bedrev både porträtt-fotografering och berättade i bild om svenskt folkliv. Idag finns en stor del av hennes kollektion på Nordiska museet. Så småningom gavs Selma i uppdrag att avbilda kungafamiljen. Nu utnämndes hon till hovfotograf. Samtidigt stöttade hon hela tiden Norayr i hans arbete. 1884 kunde han – för hennes pengar – ge ut sitt lexikaliska pionjärverk i Konstantinopel.

Sommaren 1887 kom så den store (och alldeles osedvanligt produktive) marinmålaren och Petersburgsprofessorn Ivan Ajvazovskij till Stockholm, på inbjudan av  paret. Selma fotograferade honom. Ajvazovskij ställde ut i två månaders tid – och hela behållningen gick till en emigranttidskrift, K’nnazer (Kritikern), som Norayr lyckades driva i ett par år. Ajvazovskij – egentligen Ovanes Ajvazian, armenier på  både fäderne och möderne – finansierade gärna med sina utställningar ute i Europa den armeniska sak han kände så starkt för. På Grand Hotels balkong satt Ajvazovskij och målade av Kungliga slottet i skym-ningsljus; han har själv berättat om det i  brev. Den tavlan försåldes häromåret på Stockholms Auktionsverk för två miljoner kronor. Intresset för slottet kom sig kanske framför allt av det faktum att Selmas bror, arkitekten Ernst Jacobsson, var dess intendent.

På 1890-talet rapporterade Norayr vid återkommande tillfällen om turkiska övergrepp  på armenier och varnade – i bl.a. Stockholms Dagblad och Aftonbladet – för en upptrappning av det ottomanska våldet. Selma var honom behjälplig också i detta.

1899 dog Selma i förtid, bara 58 år gammal. I Iduns dödsruna talas det om hennes hängivenhet, hennes helhjärtade inlevelse i allt vad hon företagit sig. Vad kunde Norayr göra? Han hade aldrig varit riktigt hemma i Stockholm. Han valde att så småningom återvända till sin uppväxts Venedig. Där fortsatte han med sitt lexikografiska arbete. Så inträffade det turkiska folkmordet på mellan en halv och en miljon armenier 1915. Det tycks ha gjort slut på Norayrs livsvilja. Det var som om han hela tiden hade anat vad som var på väg att hända. Han bara tynade av och dog.

I sitt testamente såg Norayr till att  posthumt återgälda Selmas många insatser för hans sak. Han skänkte familjeförmögenheten – 125 000 kronor, stora pengar den gången – och hela sitt bibliotek till Fredrika Bremerförbundet där Selma varit aktiv. En särskild stipendiefond inrättades i Selmas namn. Den levde kvar ännu på 1970-talet. Boksamlingen såldes vidare till Göteborg och kom att införlivas med det som idag är Göteborgs universitetsbibliotek.

Mitt i den unika samlingen – som armenier sedan länge vallfärdar till – tronar nu lexikonet, livsverket, vittnesbördet om det märkliga armenisk-svensk-judiska förbundet. Det är försett med Norayrs egenhändiga kommentarer och kompletteringar och tungt som en tegelsten.

I Herbert Blomstedt Collection märks en udda faksimil, The Black Hours, MS M.493 eller the Morgan Black Hours, en illuminerad tidebok med böner för den katolska kyrkans kanoniska timmar. Tideböckerna var ofta mycket påkostade och dyra, rikt illustrerade, och omtyckta som statusföremål hos adeln.

De svarta tideböckerna är ännu mer ovanliga än sina ljusare motparter. De tillverkades av pergament som först infärgats med bläck eller pigment, ofta en järn- och kopparlösning, eller gallbläck, och skrevs därefter med guld- eller silverbläck som kontrasterar mot den mörka bakgrunden. Metoden är mycket dyr och bryter samtidigt ner pergamentet, som med tiden förstörs av pigmenteringen. Idag finns sju svarta tideböcker av denna typ, alla tillkomna under åren 1455–1480. Flera av dem är i dåligt skick på grund av tillverkningssättet.

Svarta tideböcker är ett flamländskt påfund, som hämtat stil och palett från det burgundiska hovet, känt för sin förkärlek för svart sammet, mörka färger och dramatiska, nedtonade uttryck. Den svarta färgen blev ett sätt att kommunicera allvar, makt och status, och kom att dominera hovmodet i det tidigmoderna Europa.
Trenden tros härröra från Filip III av Burgund (1396-1467), känd som Filip den Gode. 1419 mördades hans far, och den påföljande begravningsprocessionen omfattade 2000 svarta flaggor, utöver sorgkläderna man bar. Filip bar därefter enbart svart, som ett uttryck för sin sorg. Hovet kom naturligtvis att efterlikna hans dräktskick, och svart, guld och silver blev vanligt både för tidens kläder och konst.  

The Morgan Black Hours framställdes i Brügge ca 1474 och är ett fint exempel på gotisk bokkonst. Den innehåller totalt 121 sidor med 14 illuminationer, föreställande motiv ur Jungfru Marias levnad, Jesu liv, och kyrkoåret. Texten är på latin och omgiven av akantusrankor, blommor och grotesker, som avtecknar sig mot sidornas blåsvarta färg. Stora delar av verket är skrivet med ultramarinpigment, som också var mycket dyrt – mer värt än guld räknat i vikt. Vem som ursprungligen beställt verket är okänt. Just denna tidebok är i bättre skick än de andra original som överlevt, eftersom pergamentet som använts är väsentligt tjockare än i de andra kända exemplaren.

Läs mer om de svarta tideböckerna här och här.

Hur fotograferar man ett spöke? Från och med 1860-talet och framåt, då fotokonsten var ny, spreds många så kallade andefotografier, inte minst inom ramen för den spiritistiska rörelsen som från och med mitten av 1700-talet vann stor popularitet.
I Sverige representerades spiritismen bland annat av Emanuel Swedenborg och hans skrifter. William Hope (1863-1933) arbetade som fotograf och medium och ägnade sig mycket åt andefotografering. Han var verksam i Storbritannien under det tidiga 1900-talet.

Andefotografierna framställdes med hjälp av bland annat rekvisita, dubbelexponering, preparering av negativ, och olika former av retuschering, mer eller mindre konstfärdigt utförd. De framhölls som bevis för andars existens, manifestationer av döda, och inte minst ektoplasma – den substans som okroppsliga varelser ansågs bestå av, och som påstods kunna välla fram ur klärvojanta personers hud och kroppsöppningar, eller ur tomma luften.

Iwan Ljunggrens bibliotek är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar, och innehåller framför allt böcker om trolleri i underhållningssyfte, men här finns också flera böcker om handlar om tankeexperiment av annat slag, om andeväsen, och diverse rätt seriösa (emellanåt statliga) försök till experiment med övernaturliga fenomen och förmågor. Här återkommer också andefotografier. Samlingen för en intressant inre polemik: ett par bokryggar bort står Harry Houdinis böcker, med högröstad kritik av spiritismen och de bedrägerier som den ofta medförde.

Med nutidens skepsis inför deep fakes och annat internet-lur är man kanske bättre rustad att titta på andefotografier än gemene man ett sekel tillbaka. Lydigt läser jag bildtexten: ”Här ser vi den avlidne franske författaren NN manifestera sig bakom ett draperi”. Njaä. Det jag ser på bilden är helt klart en vagt gubbformad kartongbit, med en vagt gubbformad bild som utifrån vad jag kan bedöma ser ut att vara ritad med kritor, fastlimmad på en vanlig pinne. Viftar man med den i kulissen får detta enligt bildtexten en eterisk och spöklik effekt.

Ett annat vanligt trick i sammanhanget är (klumpig) retuschering, som ofta inbegriper svävande händer, ansikten och kroppsdelar, där det för en nutida betraktare är helt uppenbart att andefotografiet ursprungligen föreställt två eller flera personer som delvis målats över med svart färg. Kvar i luften hänger exempelvis en ”spökhand”, framför en kontur som absolut jättetydligt tillhör en person i klänning med tidsenlig kjolvidd och korsetterad midja. Jag är mållös av glädje och återhållet flabb.

Gränslöst spännande är det med uppgifter om ektoplasma, som med olika trick och förberedelser synbarligen kunde strömma fram t ex ur näsan på det stackars mediet. Många preparerade såplösningar och metervis med gasbinda har gurglats och knycklats bakom kulisserna för detta ändamål.

En annan västsvensk samling med diverse häpnadsväckande utläggningar om spökhänder, knackningar, svävande andetrumpeter, gasbinda, dansande bord, kartonggubbar och krattig tillämpad ESP för optimerat kallakriget-spionage, är biblioteket från Medicinhistoriska Museet i Vänersborg, med ett stort antal verk från före detta Vänersborgs Hospital och Asyl. Böckerna förvaras idag på Regionarkivet i Vänersborg.  

Mer att läsa om andefotografier (och ektoplasma!):

Wojcik, Daniel
Spirits, Apparitions, and Traditions of Supernatural Photography

de la Cruz, Deirdre
To Which Earthly Categories Do Not Apply: Spirit Photography, Filipino Ghosts, and the Global Occult at the Turn of the Twentieth Century

Corcoran, Miranda
Science and the Supernatural: Spiritualism, Psychical Research and Pseudo-Science in the Nineteenth Century
I: The Palgrave Handbook of Steam Age Gothic, 2021, p.509-526

En av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är Stig Roths miniatyrsamling. Den innehåller ett antal mycket små böcker, tryckta under 1700-, 1800- och 1900-talet och omfattande diverse ämnen, däribland en del kuriosa som till exempel Shakespeares samlade verk.

Stig Adolf Roth (1900-1972) var fil. dr, konsthistoriker, museiman samt intendent och museichef vid Göteborgs historiska museum. Han avlade studentexamen i Malmö 1918, och skrevs samma år in vid Göteborgs högskola. 1923 tjänstgjorde han under jubileumsutställningen i Göteborg, och året därpå blev han amanuens vid Göteborgs museum. 1935–1965 medverkade han i egenskap av chef för Göteborgs historiska museum vid flera antikvariska undersökningar och restaureringar i Västsverige, bland annat av Kronhuset, Chalmerska huset, Börsen, Wernerska villan, Gunnebo slott, och Nääs slott. Då Gudhems kloster grävdes ut 1928–1948 skedde detta under ledning av Roth, och han var också den som dokumenterade arbetet. Han invaldes som ledamot av Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1944.

Under andra världskriget tjänstgjorde Roth som gruppledare för den västsvenska avdelningen M-gruppen inom C-byrån – Försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst – som samarbetade med den norska motståndsrörelsen. Roth hade i uppdrag att vara svensk befälhavare på de så kallade permittenttågen, som körde via Göteborg mellan Norge och Tyskland. Samtidigt hade han ett annat, hemligt uppdrag; att upprätta förbindelser mellan den norska hemmafronten och olika norska representanter i Sverige.

För att en bok skall räknas som en äkta miniatyr måste den vara tryckt med handsatta typer. Ett ungefärligt mått för miniatyrböcker är att de bör vara lägre än omkring 75 mm på höjden, men de kan också till exempel ha mycket få sidor, ett litet antal rader per sida, eller vara tryckta med mycket små bokstäver på mycket liten yta.

Så snart boktryckarkonsten fått fotfäste i västvärlden, började tryckarna experimentera med materialets omfång, och omkring 200 miniatyrböcker är kända från 1500-talet. Under 1800-talet hade man gjort tekniska framsteg som möjliggjorde mycket små verk, och detta århundrade betraktas som miniatyrböckernas guldålder. Inbindningarna varierar från utsökt hantverk till billiga och högst funktionella lösningar som inte är avsedda att hålla någon längre tid.

Den äldsta kända miniatyrboken trycktes i Mainz 1468, av Peter Scheffer, en av Gutenbergs lärlingar. Den är fragmentariskt bevarad och finns idag i franska nationalbibliotekets samlingar.

Böcker kan tillverkas som miniatyrer av flera olika orsaker. Dels kan de utgöra ren kuriosa, men ibland är det lilla formatet praktiskt, exempelvis för den som är på resande fot, eller behöver ett lätthanterligt referensverk. Bönböcker framställdes ofta i mycket litet format under medeltiden. En av Humanistiska bibliotekets miniatyrer ligger pasande nog i skalet från ett bokollon, och olika inbindningar och förvaringar i nötskal var inte ovanligt i sammanhanget.

Fina fröknar kunde bära med sig etikettböcker och konversationslexikon i handväskan för att smidigt genomlida en bjudning bredvid någon svårpratad herre eller världsvan pratkvarn – i Humanistiska bibliotekets miniatyrsamling finns ett exempel på ett sådant verk, i liggande format, med korta upplysningar om t ex landet Japan, som enligt den lilla skriften i fråga är känt för a) sin hedendom och b) sitt ris, i den ordningen. Framemot aftonen kunde viktorianska damer istället konsultera miniatyrverket The Little Flirt, för att attrahera motståndaren med de föremål som stod till buds; handskar, näsdukar, solfjädrar och parasoll.

En mycket liten bok är också ett bra gömställe för känslig eller hemlig information, och utgör ett fint inslag i exempelvis dioramor och dockskåp. Drottning Mary av Storbritannien, Georg V:s gemål, hade ett dockskåp som idag finns utställt på Windsor Castle. Dockskåpet tillverkades 1921-1924 och i dess bibliotek finns omkring 200 miniatyrböcker av olika författare – flera av dem är dock handskrivna av författarna själva, snarare än tryckta med typer. Detta dockskåp ledde till ett uppsving för miniatyrboken som föremål, då många andra valde att skaffa egna sådana, självklart med miniatyrbibliotek.

En bok som är över ca 7,5 cm i någon ledd kallas för en makrominiatyr. Är den mindre än 2,5 cm i alla ledder är den i stället en mikrominiatyr. Pytteböcker som mäter under 6mm i alla ledder kallas ibland för ultramikrominiatyrer, vilket man förslagsvis kan upprepa mycket fort ett flertal gånger efter att ha intagit minst 7,5 glas finare konjak som inte bör innehålla mindre än 2,5 fingrars serveringsmängd. En ultramikrominiatyr i Humanistiska bibliotekets samlingar utgörs av bönen Fader Vår tryckt på en enda sida, och besökaren uppmanas att inte dra allt för hårt efter andan vid betraktandet, för att slippa irritation i luftvägarna.

Populära verktyper som utkommit som miniatyrer är bland annat olika biblar, encyklopedier, lexikon, noveller och dikter, reseguider, sagor för barn, och en del kända titlar som berättelserna om Sherlock Holmes, Den gudomliga komedin, och Shakespeares samlade verk.

2007 gjordes ett arkeologiskt fynd av en miniatyrbibel tryckt i Glasgow 1901, som gömts i en barnsko och pressats in i murstocken i ett hus i Ewerby i Engelska Lincolnshire. Redan under 1300-talet placerade man skor på detta sätt – de kallades för ”spirit traps”, och skulle fungera som ett skydd mot häxor och trolldom.

Att trycka miniatyrböcker var länge ett sätt för tryckare att visa upp sina färdigheter och försöka åstadkomma tekniska ytterligheter, och många böcker har genom tiderna påståtts vara ”världens minsta bok”. 2016 var världens minsta bok en 22 sidor lång upplaga av Shiki no Kusabana (“Flowers of seasons”) med måtten 0.75 mm, självklart helt omöjlig att läsa med blotta ögat. Den trycktes av det japanska företaget Toppan Printing som producerat miniatyrer sedan 1964, och är utställd på företagets museum i Tokyo, där man också kan köpa ett eget exemplar för omkring 2 000 kronor. Då ingår även ett förstoringsglas.  

*

Läs mer:

Om Stig Roth:

Elfving, Folke (1996). Kring Göteborgs museum: händelser, människor, minnen. Göteborg: Tre böcker. sid. 70-74. Libris 7592964. ISBN 9170293031

Wulvaricht (2009). Spionage i Göteborg under andra världskriget: hemlig tysk och allierad verksamhet i Göteborg 1939-1945. Göteborg: Alruna. sid. 25-28. Libris 11773472. ISBN 9789197788113

Om Drottning Marys dockskåp:
https://www.rct.uk/collection/themes/trails/queen-marys-dolls-house/library

Och om miniatyrböcker i allmänhet:
www.mbs.org

Idag gästas Marginalia av Karin Emanuelsson från Biomedicinska biblioteket!

”Bästa huvudkudden är en god avföring”.

Ett sådant uttalande undgår ingen. Om man ägnar bara en kort stund åt magasinet på Biomedicinska biblioteket, inser man snabbt vilka skatter som finns i gömmorna.

Här kan man hitta fantastiska böcker inom exempelvis medicin, naturvetenskap och botanik – otrolig läsning för den som vill!

Själv började jag intressera mig för läraren, journalisten, författaren och framförallt hälsopredikanten Are Waerland, som var verksam i Sverige under 1940- och 1950-talen, och som drog fulla konserthus i stort sett var han än framträdde.

Denne delvis självlärde hälsopredikant ivrade för Waerlandismen, alltså den livsstil som han troget höll fast vid under hela sitt liv. Enligt Are Waerland var sjukdomar något som människan till största delen själv låg bakom; genom att hålla sig till hans näringsreform – att t ex äta mycket frukt, grönsaker och fullkornsprodukter (kruskagröten blev hans signum), motionera, bada kallt, samt undvika socker, kaffe och tobak – sades man i hög grad kunna öka sannolikheten att hålla sig frisk.

Waerlands stora intresse för kost och hälsa kan härledas till hans egen klena kropp. Olika hals-, bröst- och hudåkommor präglade hans första 20 år. Efter att ha erfarit en i viss mån undermålig sjukdomsbehandling – som låg till grund för hans skeptiska inställning till medicin och vetenskap – började han experimentera med sig själv.

Tarmen och dess funktion var ett område som Waerland gärna uppehöll sig vid. Hans egna problem med detta organ ledde till att han under hela livet hade ett alldeles särskilt intresse för kosten, som han menade låg till grund för tarmens kondition.

Waerlands förhållande till vårt tarmsystem var komplicerat. Han citerade gärna författaren Victor Hugo:

”Ormen är tjocktarmen. Buken är en tung börda. Den är alla lasters moder.”

 Waerland gick så långt att han på allvar förespråkade ett avlägsnande av tjocktarmen för var och en! Han talade gärna om sin egen tarms funktion: ” Sedan jag lagt om min livsföring, äro mina tarmtömningar alltid grötartade och så gott som luktfria…”

Waerlands devis – att en god avföring är bästa huvudkudden – är talande för hur han såg på kroppen och dess funktioner.

Naturen var för Waerland den store läromästaren och han talade ofta i termer av ”naturlig – onaturlig” och ”sund – osund ”. Värderingarna kom till största delen från biologin, men i Waerlands fall låg biologi, religion och morallära mycket nära varandra. Det självupplevda var den riktiga kunskapen, vetenskapen förhöll han sig som nämnts skeptisk till.

Waerland var en produktiv och begåvad skribent, och tog sig gärna an olika ämnen som intresserade honom: ryska revolutionen, filosofi, naturläkemedel och faran med vitt socker, kaffe och tobak – inom de senare ämnena har han publicerat vad som kan betraktas som rena hatskrifter.

Läsvärda böcker av Are Waerland är bl.a Hälsans okända stigar (1946), I sjukdomarnas häxkittel (1952), Program för en hälsodag (1945), samt de olika skrifterna om kaffe, socker och tobak.

Det slående med Waerlands budskap är hur aktuellt det är – aldrig har vi tidigare kunnat läsa så många böcker om mag- och tarmkanalen, om råkost, och om kalla bad. Helt i linje med hälsopredikantens idéer!

/Karin Emanuelsson
Biomedicinska biblioteket

Till de smalare ämnena i Göteborgs Universitetsbiblioteks samlingar hör Litt Sv Kuriosa, som definitivt borde beforskas mer. En handfull kort, kopplade till en lika sparsam mängd upphovspersoner (”upphovsmannen är en kvinna” i flera fall), behandlar kryptiska och brett upplagda frågor av många slag.

Här hittar vi t ex Hanna Lengquist, Sanningens pärla: botemedel för håravfall, tandröta, reumatism, gallsten och kräfta. Människa och apa. Krig och fred. (1939). Hanna har även skrivit Vad en Kristen människa bör veta, med undertiteln Ju närmare en människa står apan, ju enfaldigare finner hon denna bok, ty endast av en intelligent människa kan den rätt förstås och till fullo uppskattas. (1940). Jag kan bara applådera den försiktighetsåtgärd som undertiteln utgör, och även om jag till fullo uppskattar verket, är jag inte säker på att jag förstår det rätt. Placera mig alltså någonstans bland rullsvansaporna, det är ofta trevligt.

Anders Ljunggren är en annan flitig skribent i Kuriosakapseln. Bland hans arbeten märks Civilisationer och samhällsförhållanden på planeten Mars (1937-40), dessutom med deltiteln Dagboksblad från mina samtal med Marskvinnan Aurora på planeten Mars. Innehåller demokratiens grundbegrepp. (1937). Vidare har Ljunggren levererat Okända medvetenhetsslag torde finnas på jorden? All medvetenhet är ett mysterium, den mänskliga inbegripen; om medvetandets innehåll och beskaffenhet kan endast individen själf veta något… (1935). Jag önskar innerligt att författaren var lycklig i sin produktivitet, och att ingen ångest förföljde honom vid tillkomsten av hans texter. Är de frukten av psykisk sjukdom är det svårt att glädjas åt det orimliga i titlarna. En tröst är att hela internet idag är fullt med liknande innehåll, levererat av människor som i stor utsträckning inte verkar särskilt olyckliga.

Karl Gustaf Wiktorsson presenterar De gamlas eller ungdomens förvillelse (1940) och jag är absolut jätteförvillad, vem gäller det? Måste jag gå ner i katakomberna och läsa från pärm till pärm för att få klarhet? KGW kommer också med ett flertal titlar som består av rena bibelcitat, mer eller mindre intresseväckande, såsom I huggormars avföda, vem har ingivit eder att undgå den tillkommande domen? (Örebro, 1944) samt – icke att förglömma – samlingens pärla, Den stora masstillverkningen av helvetesbarn (också Örebro, vad pågick egentligen, 1944).

Som vanligt är våra låntagare fullkomligt fria att göra vad de vill med den föreliggande informationen.

Dagens särtryck är Gamla Bergsmansvisor av Nils Dencker, hämtat ur Med Hammare och Fackla II, årsbok utgiven av Sancte Örjens Gille.

”För den, som vill hämta skatter ur den rikt givande gruva våra gamla folkliga visor utgöra, blir bergsmanssången ett sällsynt fynd. […] Något särskilt behov av yrkesvisor hade våra svenska bergsmän förmodligen icke i de gamla tiderna. I arbetet eller under färden ned i och upp ur gruvan sjöngo de sina psalmer, som uttryckte vad deras hjärtan fordrade. När Anders Rhyzelius som ung student vistades vid Sala gruva år 1702 ljöd under nedfärden i den fritt i schaktet hängande bergtunnan På tig hoppas jag, o HERre kiär (nya psalmboken nr 226) och vid uppfärden Wår Gud är oss en Wäldig borg. […]

Ännu på 1800-talet sjöngos psalmer vid Sala gruva under färderna i hisstunnan. Disponenten, fil. d:r Carl Sahlin har varit vänlig meddela mig följande anteckning härom: ’Dåvarande styresmannen för Sala grufva och silfververk, sedemera landshöfding Th. Nordström omnämner psalmsången vid upp- och nedfärd i öppen bergtunna i Kristinas eller Karl XI:s schakt. Äfven jag har år 1889 varit med om en nedfärd i Kristinas schakt under psalmsång. Den var då arrangerad i anledning af bergselevernas besök och befaring af grufvan, men sång användes då icke längre i hvardagslag. Psalmen ljöd emellertid vackert i det stora och djupa schaktet, där ett kraftigt eko var till finnandes.’”

…får man i brist på annan jubel och klang pigga upp sig med oväntade fynd från retrokatalogiseringen. Tack, Herr Finkelson!

Det finns en lång lista över sånt man inte får låna med sig hem från universitetsbiblioteket. För det mesta handlar förbudet om att skydda materialet – det ska finnas kvar så länge som möjligt, bara personalen klarar att mota bort entropin.

Många nejsvar på frågan #fårjagtahemdenhär bottnar i en gnutta förnuft och en viss diskret skepsis inför vissa böckers utsikter till överlevnad i världen utanför. Barnböcker på svenska lämnar till exempel inte huset. Risken är att de blir alltför älskade och täckta av små kladdiga fingeravtryck. Detsamma skulle man kanske kunna säga om vårt numera praktiskt taget antika, analoga pornografiska material. Dessa två kategorier kan istället bebläddras i specialläsesal, med övervakningskamera i nacken – något omysigare omgivningar än vad man som läsare förmodligen hoppas på.

Bibliografier håller vi också hårt i. Annars vet vi ju inte vad vi borde ha. Snarlik är kategorin Lexikon, men det är svårt att föreställa sig den låntagare som frivilligt skulle släpa ut Britannican genom snurrdörren på en skottkärra om möjligheten fanns. Folianter som är för stora att ta ut ur huset utan att riva en vägg får också stanna där de är.

En annan riskgrupp, förlåt det dagsaktuella uttrycket, är kokböcker, som har en tendens att komma tillbaka med spännande fläckar och hopklibbade sidor om de får cirkulera. Läroböcker med övningsexempel och lösningar returneras gärna med alla exempel prydligt ifyllda om de får vandra iväg. Varmt välkommen dock, att kopiera ur den senare typen av material.

En bra grundregel att känna till är att skönlitteratur på svenska, författad efter år 1500, INTE finns till hemlån från UB. Vi hänvisar alltså till stadsbiblioteken för gängse romanläsande, även då det sker i studiesyfte. Små sladdriga broschyrer har också utegångsförbud. På papperet gäller denna regel material på 1-50 sidor, men extra sladdriga saker (med lösa flikar, flärpar, pluppar, planscher och handgjorda pompoms av garn, fråga inte) kan också vara aktuella för Ej Hemlån.

En annan grundregel är att material som är äldre än 100 år inte cirkulerar, punkt. Innevarande år räknas. Betrakta dessa inte sällan trevligt inbundna bokvänner som samlingarnas pensionärer och veteraner. De har överlevt ett sekel och förtjänar att behandlas med ömhet. De slipper fler dramatiska nedstigningar i bokinkastet, där ryggetiketter och hörn från halvfranska pärmar yr som flingor i en snöstorm. Detta gäller såklart allt som kan betraktas som ”ömtåligt material”. Saker och ting måste hålla för den spännande och farofyllda resan genom er och vår hantering. Betrakta boken i din hand. Har den varit till glädje? Känner du inte en viss ömhet för den? Om så är fallet, lämna den gärna över disk istället för i någon av de obemannade återlämningarna – robot eller inkast. Vi tar den så gärna!

Vissa inslag på listan utgör rena tolkningsfrågor – ”Dyrbara verk (bedömning)” syftar inte enbart på ekonomiskt värdefullt material, och det är inte alltid man ens vågar googla reda på hur många tusentals pund man håller i sin kallsvettiga ämbetstass. Ibland är det materialets sällsynthet och allmänna svårfåtagpåelighet som spelar in. Och det faktum att den enes makulatur är den andres ovärderliga lyckträff. Det där pixliga baknumret av ett gammalt punkfansin från 90-talet KAN VARA en klenod. Nej, stryk det. Pixliga baknummer av gamla punkfansin från 90-talet är ALLTID klenoder.

För lån av grammofonskivor i olika mer eller mindre fossila utföranden, hänvisar vi till vårt AV-rum, där man (eventuellt) kan spela upp olika antika format av rullband, kassettband, stenkakor, kilskriftstavlor med mera.

Handböcker av uppslagskaraktär får man inte heller låna hem. Det innebär att alla fälthandböcker som skulle kunna tala om för dig vilken hoppkräfta du har hittat, eller vilket fläckborttagningsmedel som är bäst för att få väck näsblod ut äkta mattor får stanna hos oss. Detta är inte avsett som en särskild aggression gentemot entomologer eller husmödrar.

Handskrifter behåller vi gärna. Ingen badkarslångläsning av U. A. Bååths begravningskondoleanser, med andra ord. Mera kryptiskt är förbudet att medföra s k Konkordanser hem, (alfabetiska listor över ord eller ting som uppträder i en skrift eller ett författarskap). Det vore alldeles, alldeles underbart att få en fråga om konkordanser i lånedisken. Kliv fram!

Hemligt tryck, t ex ”Polisunderrättelser” om forensisk teknik eller vissa suspekta personers vistelseort, lånas inte ut av gammal hävd. Spela roll att all dagsfärsk information av denna typ numera finns att inhämta via CSI-streaming och Flashback forum i kombination med Eniro och diverse olika sociala plattformar. Gick det förr att hindra att allmänheten okynnesstuderade brottsplatsfotografering genom att stämpla manualen med Ej Hemlån så för all del. Idag hindras man istället av GDPR, som också gör att vi inte kan spara din lånehistorik annat än i fall för – återigen, polisunderrättelser.

Seriemagasin betraktas som stöldbegärligt material och för övrigt tackålov som skönlitteratur, och bra sladdriga är de dessutom. Tänk INTE på den slow burn av syrahaltigt papper som långsamt förtär vårt kulturarv bakifrån. Tänk inte på den. I samma kategori hittar vi också historiska s k ”Skämttidningar”, som verkar bestå huvudsakligen av svartvita bilder av orimligt överviktiga barn, gubbar med pickelhuva och tanter utan tänder, i färd med att misshandla varandra eller utbyta ”lustigheter” som antingen berör uråldriga politiska mellanhavanden som ingen längre minns, eller är så grovt rasistiska att man vill sjunka genom heltäckningsmattan vid blotta tanken på att någon enda låntagare skulle kasta ett öga på dem. Historiskt värde eller ej, ibland är man sugen på att införa en kompletterande regel: ”Ej Återlämning” – har man en gång burit ut en sådan volym ur huset vill vi aldrig se den igen, och man får avhända sig den bäst man gitter. Det skulle underlätta punktgallring, om inte annat.

Resehandböcker har en tendens att försvinna på olika exotiska borttappningsställen. Drömmar om semestermål får avhandlas i läsesal. Detsamma gäller böcker i kategorin ”Magi” – vare sig det handlar om stöldbegärlighet eller ren och skär borttrollning, är de snara att få fötter. Tyvärr visar också en närmare granskning att de flesta böcker om magi som vi har i våra samlingar antingen berör underhållningsmagi av typen korttrick, eller olika apologier för folk som enligt förf. absolut inte sysslat med magi, eller t ex bibliografier över allt superspännande som Elisabeth I:s hovtrollkarl John Dee HADE innan någon eldade ner hans hus och biblioteket skingrades för vinden. Alldeles för få Handböcker av uppslagskaraktär här, kan man tycka.

För ytterligare upplysningar hänvisas till vår lånedisk (fast inventarium). Eller vår zoomdisk (för hemlån).