Slutet magasin

Idag arbetar katalogisatören (hej!) med en hög med böcker som ska direkt in i slutet magasin. Dem kan man alltså inte hitta av en slump när man går och botaniserar i hyllorna. Emellanåt får man frågan om vi inte bara kan ha alla böcker framme, i bokstavsordning? Nej, för att skydda samlingarna behöver de stå bakom kulisserna i vissa fall, åtminstone det som är gammalt och skört. Det är också nödvändigt att hålla de publika utrymmena lite mer luftiga än de emellanåt ganska tätmöblerade magasinen, om någon överhuvudtaget ska kunna komma in i huset.

Men vad är det som hamnar i slutet magasin? Det beror på. Ibland kan det handla om att saker inte är till utlån, utan måste skyddas. De kanske är värdefulla, eller kontroversiella, eller allmänt stöldbegärliga. (The Satanic Bible! Reinfeldts indragna Det sovande folket!)

Eller så håller vi på dem på grund av något annat. Detta behandlas utförligare i Marginalias tidigare inlägg Ej hemlån. Kokböcker har en tendens att komma tillbaka med oidentifierbara fläckar på. Övningsböcker får mystiska understrykningar och vikta hörn, och kommer tillbaka med alla exemplen ifyllda. Vi lånar inte heller ut skönlitteratur på svenska. Att hålla dig med deckare faller utanför vårt uppdrag, och vi hänvisar i dessa fall med varm hand till stadsbiblioteket.

Men om materialet inte är ekonomiskt värdefullt eller uråldrigt då? Det finns så infernaliskt många böcker som vi ändå inte har i öppna magasin. De kan vara hårt nischade, sannolikt mindre intressanta för det stora flertalet, eller har helt enkelt andra egenskaper som gör att vi väljer att inte exponera dem. Placering i slutet magasin kan sägas vara nyttig för urvalet som presenteras i öppen hylla.

”Men säg nu!” säger du. ”Vad är det som inte får vara med? Jag gillar ju böcker om kornischer, icke-euklidisk knappologi och undulatyoga!
Jag missar väl inget viktigt??!?”

Några vanliga kategorier i slutet magasin är följande:

– Mindre stringenta skrifter från ett brett urval av olika trossamfund. Här har vi alltifrån svävande orber, faran med kraftledningar och djurens andliga gåvor, till monoteistisk hyperdokumentation, straffpredikningar från Utah, Korpelasektens historia samt instruktioner för hur man botar olika krämpor med hjälp av mer ifrågasatta terapimetoder.

– Otroligt nischade, personliga hembygdsböcker om enskilda tuvor i exempelvis Gästrikland. Missförstå mig inte. Några av mina absoluta favoritböcker är Byskomakaren Jonas Stolts minnen, Dan Korns böcker om människor som lever på ålderdomliga vis i Västergötland, och Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd. I love the hembygden! Men vi har fingret i hålet i dammen här. Det finns inte rum för samtliga utläggningar om vad som kanske hände i just den här slänten i Ucklum 1856, och vi har inte plats i de publika utrymmena för resonemanget om vilka kor som egentligen betade av kronoskogen, och vilka som inte gjorde det. Däremot har vi faktiskt oerhört mycket plats i de öppna magasinen för just litteratur om äldre textilredskap, särskilt sådant som rör fynd av sländtyngder. För det finns det ju faktiskt en väldigt stor publik efterfrågan på. Åtminstone känns det som att det är så, för just den här orimligt textilintresserade katalogisatören.

– Minnesböcker över olika idrottssällskap, eller publikationer i stil med ”Våra fotbollshjältar.” I som här inträden, den valutan gäller inte här. Nu är ni på biblioteket, där nördarnas regemente drabbar er! Ta era medaljer och gå ner till magasin 31, i våra underjordiska våningar.

– Konstkataloger som man får läsa baklänges, upp och ner i och skenet av ett svart ljus för att kunna utröna upphovet till. Ingen titelsida. Ingen kolofon. Ingen person eller institution som säger sig ha producerat verket. Inget ISBN. Inga sidnumreringar, så man får sitta och RÄKNA, just det. En kommunlogotyp på baksidan? Två fiskar i kors över en gråtande socialassistent, är inte det typ Brommas vapen? Vad handlar det om? Vad vill ni mig?? Man ser för sitt inre öga hur katalogisatörerna på diverse andra bibliotek håller fram de här sladdriga broschyrerna mellan tumme och pekfinger, och ba’ ”Njaaa, jag vet inte om jag vill lägga in den här i Libris just nu, vi avvaktar så länge och ser om dom som katalogiserar på GU råkar ta den…”
Och det är där undertecknad kommer in. Med smak för osynliga kolofoner.

– Självhjälpsböcker. Vi ber vänligt om att få understryka att skrivande är terapi, en underbart läkande sysselsättning som kan hjälpa folk genom nästan vad mörker som helst, och något som varmt kan rekommenderas. Självhjälpsböcker behövs, i viss utsträckning. Däremot kanske inte ALLA som jobbat med sig själva behöver ge ut en bok – samma bok, med en solnedgång på omslaget.

– Romaner och fackböcker utgivna på eget förlag. Sedan print on demand-fenomenet och egenutgivningen gjorde sitt intåg är detta en enormt stor del av det svenska trycket. Tolvhundra sidor fantasy om alver i motljus? Obefintlig layout? Kreativt val av typsnitt?
Ja. Magasin 31.  

-Material som berör militärhistoria (90% Pappornas Julbok med extra Hitler). Förlag som ägnar sig åt denna utgivning brukar ha en särskild uppfattning om hur en bok bör se ut. Det här med titelblad är t ex helt okänt, vilket skapar problem. Var ska man hämta uppgifterna till katalogposten? Hur inverkar det hela på intrycket av akademisk spänst och giltighet? I kontrast till inbindningen i vattrad syntet (”Håller för 1000 genomläsningar”) och guldsnörena och de små stämplarna med vapensköldar och allt annat farbrormys som är brukligt i sammanhanget, så framstår layoutvalen som svårförståeliga. Dessutom ramlar våra klisterlappar med hylluppställningar hela tiden av böcker som är inbundna så här, för de fäster inte på den vattrade ”siden”plasten.
     Till saken hör också att det inte finns NÅGOT utrymme att sätta vår ganska omfattande arsenal av streckkoder, larmchip, interna exlibris, stämplar och annat bös, för varenda millimeter av vartenda försättsblad (och alla andra ytor) är täckta av kartor, som visar olika truppförflyttningar i Sudettyskland. Hallå?? Vill ni kunna bevara detta verk för evigheten så får ni ju ge bibblan en chans! Vi vill verkligen göra det möjligt! Sätt in ett extra blad för kartan, vi ber!  
     I dagsläget väljer jag att på eget initiativ foga in ett litet mysterium i varje bok, och helt enkelt smaska dit vårt kreditkortsstora exlibris rätt över Ladoga, eller över nån klarröd pilsallad som pekar mot Moskva. Nu kan ni ju få undra hur det gick!

Ja. Välkommen! Du har väl med dig lånekortet?