Ej Hemlån

Det finns en lång lista över sånt man inte får låna med sig hem från universitetsbiblioteket. För det mesta handlar förbudet om att skydda materialet – det ska finnas kvar så länge som möjligt, bara personalen klarar att mota bort entropin.

Många nejsvar på frågan #fårjagtahemdenhär bottnar i en gnutta förnuft och en viss diskret skepsis inför vissa böckers utsikter till överlevnad i världen utanför. Barnböcker på svenska lämnar till exempel inte huset. Risken är att de blir alltför älskade och täckta av små kladdiga fingeravtryck. Detsamma skulle man kanske kunna säga om vårt numera praktiskt taget antika, analoga pornografiska material. Dessa två kategorier kan istället bebläddras i specialläsesal, med övervakningskamera i nacken – något omysigare omgivningar än vad man som läsare förmodligen hoppas på.

Bibliografier håller vi också hårt i. Annars vet vi ju inte vad vi borde ha. Snarlik är kategorin Lexikon, men det är svårt att föreställa sig den låntagare som frivilligt skulle släpa ut Britannican genom snurrdörren på en skottkärra om möjligheten fanns. Folianter som är för stora att ta ut ur huset utan att riva en vägg får också stanna där de är.

En annan riskgrupp, förlåt det dagsaktuella uttrycket, är kokböcker, som har en tendens att komma tillbaka med spännande fläckar och hopklibbade sidor om de får cirkulera. Läroböcker med övningsexempel och lösningar returneras gärna med alla exempel prydligt ifyllda om de får vandra iväg. Varmt välkommen dock, att kopiera ur den senare typen av material.

En bra grundregel att känna till är att skönlitteratur på svenska, författad efter år 1500, INTE finns till hemlån från UB. Vi hänvisar alltså till stadsbiblioteken för gängse romanläsande, även då det sker i studiesyfte. Små sladdriga broschyrer har också utegångsförbud. På papperet gäller denna regel material på 1-50 sidor, men extra sladdriga saker (med lösa flikar, flärpar, pluppar, planscher och handgjorda pompoms av garn, fråga inte) kan också vara aktuella för Ej Hemlån.

En annan grundregel är att material som är äldre än 100 år inte cirkulerar, punkt. Innevarande år räknas. Betrakta dessa inte sällan trevligt inbundna bokvänner som samlingarnas pensionärer och veteraner. De har överlevt ett sekel och förtjänar att behandlas med ömhet. De slipper fler dramatiska nedstigningar i bokinkastet, där ryggetiketter och hörn från halvfranska pärmar yr som flingor i en snöstorm. Detta gäller såklart allt som kan betraktas som ”ömtåligt material”. Saker och ting måste hålla för den spännande och farofyllda resan genom er och vår hantering. Betrakta boken i din hand. Har den varit till glädje? Känner du inte en viss ömhet för den? Om så är fallet, lämna den gärna över disk istället för i någon av de obemannade återlämningarna – robot eller inkast. Vi tar den så gärna!

Vissa inslag på listan utgör rena tolkningsfrågor – ”Dyrbara verk (bedömning)” syftar inte enbart på ekonomiskt värdefullt material, och det är inte alltid man ens vågar googla reda på hur många tusentals pund man håller i sin kallsvettiga ämbetstass. Ibland är det materialets sällsynthet och allmänna svårfåtagpåelighet som spelar in. Och det faktum att den enes makulatur är den andres ovärderliga lyckträff. Det där pixliga baknumret av ett gammalt punkfansin från 90-talet KAN VARA en klenod. Nej, stryk det. Pixliga baknummer av gamla punkfansin från 90-talet är ALLTID klenoder.

För lån av grammofonskivor i olika mer eller mindre fossila utföranden, hänvisar vi till vårt AV-rum, där man (eventuellt) kan spela upp olika antika format av rullband, kassettband, stenkakor, kilskriftstavlor med mera.

Handböcker av uppslagskaraktär får man inte heller låna hem. Det innebär att alla fälthandböcker som skulle kunna tala om för dig vilken hoppkräfta du har hittat, eller vilket fläckborttagningsmedel som är bäst för att få väck näsblod ut äkta mattor får stanna hos oss. Detta är inte avsett som en särskild aggression gentemot entomologer eller husmödrar.

Handskrifter behåller vi gärna. Ingen badkarslångläsning av U. A. Bååths begravningskondoleanser, med andra ord. Mera kryptiskt är förbudet att medföra s k Konkordanser hem, (alfabetiska listor över ord eller ting som uppträder i en skrift eller ett författarskap). Det vore alldeles, alldeles underbart att få en fråga om konkordanser i lånedisken. Kliv fram!

Hemligt tryck, t ex ”Polisunderrättelser” om forensisk teknik eller vissa suspekta personers vistelseort, lånas inte ut av gammal hävd. Spela roll att all dagsfärsk information av denna typ numera finns att inhämta via CSI-streaming och Flashback forum i kombination med Eniro och diverse olika sociala plattformar. Gick det förr att hindra att allmänheten okynnesstuderade brottsplatsfotografering genom att stämpla manualen med Ej Hemlån så för all del. Idag hindras man istället av GDPR, som också gör att vi inte kan spara din lånehistorik annat än i fall för – återigen, polisunderrättelser.

Seriemagasin betraktas som stöldbegärligt material och för övrigt tackålov som skönlitteratur, och bra sladdriga är de dessutom. Tänk INTE på den slow burn av syrahaltigt papper som långsamt förtär vårt kulturarv bakifrån. Tänk inte på den. I samma kategori hittar vi också historiska s k ”Skämttidningar”, som verkar bestå huvudsakligen av svartvita bilder av orimligt överviktiga barn, gubbar med pickelhuva och tanter utan tänder, i färd med att misshandla varandra eller utbyta ”lustigheter” som antingen berör uråldriga politiska mellanhavanden som ingen längre minns, eller är så grovt rasistiska att man vill sjunka genom heltäckningsmattan vid blotta tanken på att någon enda låntagare skulle kasta ett öga på dem. Historiskt värde eller ej, ibland är man sugen på att införa en kompletterande regel: ”Ej Återlämning” – har man en gång burit ut en sådan volym ur huset vill vi aldrig se den igen, och man får avhända sig den bäst man gitter. Det skulle underlätta punktgallring, om inte annat.

Resehandböcker har en tendens att försvinna på olika exotiska borttappningsställen. Drömmar om semestermål får avhandlas i läsesal. Detsamma gäller böcker i kategorin ”Magi” – vare sig det handlar om stöldbegärlighet eller ren och skär borttrollning, är de snara att få fötter. Tyvärr visar också en närmare granskning att de flesta böcker om magi som vi har i våra samlingar antingen berör underhållningsmagi av typen korttrick, eller olika apologier för folk som enligt förf. absolut inte sysslat med magi, eller t ex bibliografier över allt superspännande som Elisabeth I:s hovtrollkarl John Dee HADE innan någon eldade ner hans hus och biblioteket skingrades för vinden. Alldeles för få Handböcker av uppslagskaraktär här, kan man tycka.

För ytterligare upplysningar hänvisas till vår lånedisk (fast inventarium). Eller vår zoomdisk (för hemlån).

Bleknat bläck

Man får titta noga, men det står ”Lannerstierna” högst upp. Rimligen Adolf Lannerstierna, född den 13 mars 1797 i Stockholm.

Adolfs komprimerade CV upplyser om att han började som kadett vid Karlberg 1810 med examen 1813. ”Fänrik vid livregementets grenadjärer 1813. Löjtnant därst. 1815. Regementskvartermästare och kapten. Major 1842. CXIV Johans medalj 1855, avsked 1858, dog ogift den nionde december 1870 i Stockholm. Han bevistade 1813 och 1814 års fälttåg i Tyskland och Frankrike.”

Adolf var son till till Johan Vilhelm Lannerstierna, (vars far hetter Peter Adolf), född den 18 februari 1753. Johan Vilhelm studerade i Lund och disputerade i maj 1771. ”Extra ordinarie kanslist i justitierevisionen, auskultant i Göta hovrätt, kopist i riksarkivet 1773. Kanslist därst. Andre sekreterare i presidentskontoret, justitiarius i överrätten vid arméns flotta i Finland. Krigsråd och ordförande i arméns flottas kammarrätt. Död i Stockholm den sjunde maj 1829. Han bevistade för sin ätt de anmärkningsvärda riksdagarna 1789, 1792, 1800 och 1809. Gift 1791 med Maria Catharina Vilhelmina Tham, född 1770, dotter till superkargören Vollrat Tham, och Ulrika Grubb.”

Vad Lannerstierna tyckte om Adlersparres dikter framgår tyvärr inte, trots denna proveniens.

De genealogiska uppgifterna är hämtade från
https://www.adelsvapen.com/genealogi/Lannerstierna_nr_1592

Pestilentietider

Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).

Universitetsbiblioteket har i likhet med många andra inrättningar kunnat släppa på restriktionerna sedan en tid tillbaka, och återgå till ordinarie öppettider och service. Detta är naturligtvis glädjande. Nu kan man återgå till den sortens uppgifter som kräver att man är på plats mer än bara rent andligen. Böcker väger som bekant bly, och är besvärliga att ta med sig för hemarbete.

För att knyta an till forna tiders göteborgare och deras besvär i pandemiernas spår, kan man som tröst i denna eländes tid läsa F(ritz!) Stenströms utmärkta Läkekonstens och hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen, utgiven 1929. För den hågade finns verket att avnjuta i sin helhet via både Gupea och Projekt Runeberg. Kapitlet ”Pestilentietider” belyser särskilt dåtidens ansträngningar för att hålla smittan i schack, och vi tar oss därför friheten att citera ett längre parti ur verket i fråga:

”Sommaren och hösten 1710 var en bedrövelsens och hemsökelsens tid över stora delar av Sveriges land. Guds vredes skålar voro rågade. Krig, hunger och dyr tid hade länge hört till dagordningen. Ytterligare en grym tyrann hade överfallit landet. Pesten hade landstigit i huvudstaden och vankade från trakt till trakt som ett utsvultet, »förgiftigt och skadligt» vilddjur, som dräpte det värnlösa folket i tusental.”

Västkusten var inte lika illa drabbad som andra delar av landet, ”trots att den gruvliga landsplågan dock redan hunnit på sin mordiska väg ner till Västergötland och Småland och sålunda befann sig endast några dagsresor från Göteborg.”

”Pestbarnet, som sades förebåda sjukdomen, hade redan föregående höst låtit se sig i Fågelås församling i norra Västergötland. Ärlig och beskedlig Anders Persson, rättare vid Almenäs gård ’därstädes, hade en tidig morgon, när han gick till sitt dagsverke, sett det lilla pestbarnet före sig på vägen, klätt i en vit, fotsid slöja. Först när han kom fram till herrgården, försvann det ur hans åsyn.”

Den lärda överheten i Göteborg insåg att det brann i knutarna och att lämpliga åtgärder borde vidtagas för att hindra smittan från att få fäste i staden. I Jönköping hade flera fall av pest blossat upp.

”Trafiken mellan Jönköping och Göteborg torde ingalunda varit obetydlig. Rotmästarne gjordes ock senare uppmärksamma på att ha ett särskilt öga på densamma samt öva noga tillsyn och examen med »sådana anländande personer och deras sundhetspass, som kommo från nämnda stad. » Man borde särskilt akta sig för sådana personers och »särskilt kvinnfolks hemliga insmygande». Denna snärt mot kvinnfolken var särskilt ämnad åt perukmakare Bizotts hustru och svägerska, som en tid förut hemkommit från jönköpingstrakten, där de besökt släktingar och vid återkomsten förmodligen i all hemlighet smugit sig in i staden till perukmästarens hus.”

”Landshövdingen och guvernören i Göteborg hette Sjöblad. Han hade varit amiral och van att kommendera sjögastar genom ropare samt var av yrke och fallenhet något barsk i tonen och på grund av snikenhet ej särdeles populär utan tvärt om illa tåld bland stadens borgerskap. Emellertid synes han vid detta tillfälle varit en mycket rapp karl och uppsatte i sin skrivelse av den 22 november 1710 klara besked till magistraten, hur han ville det skulle ordnas medelst »anstalt, medel och utvägar näst Guds tillhjälp till den smittosamma sjukdomens förekommande».”

”Guvernör Sjöblad framhöll i sin skrivelse som gott och rådsamt, att man till skydd mot anländande flyktingar och andra resande till stadens och dess invånares conservation borde först och främst vid infartsvägen till Drottningporten ungefär vid Pryssekrogen (s. k. Danska gästgivaregården i Redbergslid) låta uppföra ett tjänligt brädhus med fyrstad i mitten, varest alla ankommande resenärer utan åtskillnad till person »sina saker och kläder med annat mera samt pass och brev väl röka», innan de för dristade sig komma in i staden. Till rökningens verkställande skulle utses några personer, vilka ock borde framskaffa det för rökverket nödiga enriset och som därför kunde undfå skälig ersättning antingen av de resande eller av staden. I förbigående sagt använde man enris till rökverk ur billighetssynpunkt. Enligt vår göteborgske expert, [dåvarande stadsläkaren Georg Magirus], lämpade sig även andra mer eller mindre välluktande saker till den pestilentialiska luftens renande. Utom enekvistar och enebär, lagda på glöd, uppräknade han sålunda »malörtsfrö och kvistar, lavendel, ruta, mejram, hjärtansfröjd, rosmarin, nejlikor, angelika, bockhorn, beck och svavel antingen på elden eller i en het potta lagda».”

”Sjöblad yrkade vidare på tiggeriets inställande, all orenlighets undanhållande från gator och gårdar, nödiga livsmedelsförråds uppläggande i hemmen samt att apoteken skulle ha tillräcklig mängd av preservativer till hands för sjukdomens dämpande i överensstämmelse med Collegii medici förordning och överlämnade detta sitt betänkande till magistratens mogna övervägande. Magistraten tog sig en funderare samt inkom den 5 december med sitt svar, vari man punkt för punkt närmare ingick på de av Sjöblad föreslagna åtgärderna. Ur detta intressanta aktstycke göres härmed några utdrag av dess väsentligare delar, som följa:”

»Ehuruväl Eders Excellences gunstiga förslag om ett brädhus upprättande ongefär vid Pryssekrogen med fyrestad uti till att däruti röka de resandes saker, kläder, pass och brev etc. kan hava sina riktiga skäl och nytta med sig, så skulle vi dock oförgripligen tycka, att de resande borde tillhållas förr än där att stanna och uppehålla sig. »

”Förslag på andra platser där besökande kunde stanna och röka sig följde härpå. Skulle Excellencen icke behaga att amplektera dessa förslager, hade man också låtit besiktiga Härlanda gård som ett alternativt rökverk.”

”Löst folk och tiggare” hade man försökt förmå att återvända hem till deras födelseorter, » folk som sig här i staden uppehålla och ingen annan näring visa sig hava än deras föregivande att de binda och spinna, sömma och tvätta, gått på vallarbetet med vad mera. […] Beståendes sådana personer till en stor del utav det förra Regementets avdankade soldater, men mest soldathustrur och barn jämte deras släktingar och förvanter, dem de dragit in till sig från alla orter, förutom en del ryttares och rotebåtsmäns hustrur och anhöriga, vilka sig instuckit i staden och förstaden, göra uppehållsmedlen knappa och dyra, slå under sig, vad till näring kommer och förleda många tjänstehjon till otrohet. »

Stadens gator behövde också hållas rena från avfall och smuts, och det var » önskligt att Vallgångarne måste jämväl hyvsas och hållas rena efter den metod, som Kongliga Reglementet av år 1699 den 30 Martii påbjuder och befaller, fast det fuller har något hinder, medan arbetet i Bastionerna och Verken förehaves och sådana orter allt för mycket salvo honore till sekreta avträden brukas, i mangel av publike hus och Commoditeter på de mesta ställen. »

» Svin och lika stinkande kreatur har man här i staden icke tillåtit att driva omkring på gatorna, och torde vara nödvändigt att brännvinsbrännare, bryggare och andra förbjudes hädanefter att göda dem på stiorna, medan denna olägenheten och faran påstår, […] tillsäga stadens invånare, att de, som tänka sig här uppehålla, måtte providera sina hushåll med nödtorftiga underhållsvaror och förråd på några månader, velandes ock intet underlåta att därom vidare påminna vederbörande, att de vid olyckliga händelser av fiender eller sjukdom taga sig sådant till hörsam efterlevnad. Men dock lever man i den förhoppningen, att tillspärrandet av stadsportarne icke utan i högsta nödfall förhanden tages. »

Alla gick alltså man ur huse för att hamstra toapapper, pasta och makrill på burk, även om stadens styresmän hoppades slippa ta till hårdhandskarna och stänga stadsportarna för ovälkomna besökare.

» Ehuruväl den smittosamma sjukdomen, vilken nu uppe i landet grasserar, förnimmes vara frätande nog och bortrycker människor hopetals, när han inkommer bland folket, så är dock vår ödmjuka påminnelse, att man efter görligheten betager fol­ket all för stor impression och inbillning därom, varigenom de kunde taga räddhåga och förskräckelse till sig, vilka gemyt­passioner ofta förorsaka alterationer och rörelse i blodet och följaktligen lätteligen varda sjukdomen underkastade och där­ emot förtrösta dem med gott hopp till Gud, att faran genom hans nåd och människors egen aktsamhet förekommas kan. »

”Borgerskapet skulle dock snart få pröva på åtskilliga vedermödor, som skulle sätta dess tålamod på prov. Invånarnes rörelsefrihet inskränktes strax till det minsta möj­liga. […] Dessa noggranna bestämmelser hade man heller ingenting att invända mot. De voro fullt i sin ordning. Det var de svåra följderna i avseende på tillförseln, som gjorde borgerskapet betänksamt gentemot dess guvernörs rigo­rösa föranstaltningar. ”

”Vintern 1710—11 blev kall och bister. Visserligen ansågs detta ur hälsosynpunkt på sätt och vis vara ganska förmånligt och magistraten uttryckte sin tacksamhet över, att »Gud nu har välsignat oss med sådant vinterväder, som har rensat luf­ten». Men den ihållande kylan hade ock till följd, att det bör­jade tryta på bränsle. Lantbefolkningen hade så gott som försvunnit från staden med sina produkter.”

”Göteborg var faktiskt nästan som en belägrad stad, innesluten av sitt eget vaktmanskap både från sjö- och landsidan. Vid utposterna på lerums- och landvettersvägarne stodo vakter i beredskap att hindra forbönderna, även om de voro försedda med sundhetssedel från prästerskapet. Kungs­porten var helt tillbommad och kvarnvägen från Mölndal av­stängd för körslor liksom dess fortsättning söderut, »avenyen från Halland», var spärrad. Genom dylikt allmogens hindrande och trakasserande och tillförselns upphörande hotades borgerskapet och särskilt den fattigaste befolkningen av knapphet och »mangel på nödvän­diga sorter» så till livsuppehälle som annan hushållsförnödenhet, särskilt brännekol och ved.”

Under februari noterades inga pestfall, men läget var svårt nog ändå.

”Det rådde redan så stor knapphet och åtstramning på livsmedelsmarknaden, att om det ankomme någon liten sändning av underhållsvaror till torget, blev där ett rev om dem bland den gemene hopen, varigenom underhållskostnaderna för den öv­riga befolkningen stegrades. Dylikt hava »främmande från sjösidan dagligen anskådat», som »intet ringa skadar staden».”

”Dessutom hade staden » till följd av portarnes och farvägarnes tillstängande och spärrande kommit i det rop och rykte, som om pesten och far­soten redan vore inom dess murar » . […] Göteborg undgick dock alltjämt som genom ett under nedsmittning.”

”Bland resande från landsorten, som i dessa turbulenta tider anlände till staden, befann sig ock Ahasverus Hedenborg, praestantissimus Dominus studiosus, i sin kappsäck försedd med sundhetspass av Pastor i Medelplana, Samuel Lanerius, daterat 10 mars 1711, att »han kommer ifrån sin ort, varifrån intet besmitteligt är att befara Gudi lov, Gud nådeligen förskone landet från sådana plågor. » Vid överlämnandet av detta efter vederbörlig behandling förmodligen starkt enris-
doftande pass, bifogade nämnde studiosus Ahasverus Hedenborg även sin skriftliga hyllningsadress till stadens magistrat, i vars anställning han hade löfte att komma.”

”Man vore frestad […] betyga sin utomordentliga högaktning för en dylik ma­gistrat som enigt, klokt och besinningsfullt visste att hand­hava ärendena och övervinna svårigheterna under ovan beskrivna ytterst brydsamma förhållanden samt lyckades facili­tera det svåra läget och rädda befolkningen undan den värsta nöden. Som så ofta visade sig även vid detta tillfälle, att när nöden var som störst, så var hjälpen närmast. Namnen på medlemmarne i denna högädla magistrat böra hugfästas. De voro: Hans von Gerdes, Wilhelm Silentz, H. Beckman, J. Wadst, Sebastian Tham, Frans Schröder, H. Böker, W. Utfall och Erik Cederbourg. Denna magistrats diktan och traktan gick framför allt ut på, att trots »de try plågorna» hemsökte landet, med andra ord, att det rådde krig, pest samt hunger och dyr tid, med alla till buds stående medel hålla sjöfarten uppe. Den hade därvid fullt stöd av stadens borgerskap och trafikanter eller större köpmän. Dessa senare hade till så mycket kraftigare verkan betygat, att ifall man under rådande svåra förhållanden »alldeles modet fäller och låter händerna falla », så skulle detta ha till följd »undersåtarnes och gemene bästas undergång ».”

”Man begärde därför ett återupprättande av den lamslagna sjöfarten och fri konvoj för handelsfartygen, helst man under fredens år, då ingen konvoj tarvades fått betala dryga konvojpenningar. »Navigare necesse est, non vivere», (att segla är nödvändigare än att leva) var en sanning, som den handgrip­liga erfarenheten snart övertygade magistraten om. Det var tre varuslag på vilka de i vidrig händelse snart skulle komma att crepera, nämligen salt, spannmål och vin. Det allra svå­raste hindret för sjöfart och utländskt varuutbyte befanns vara de oförmånliga rykten, som utomlands voro i svang, att kontagionen inritat sig i Göteborg och att de göteborgske handelsskutorna ansågos föra pest i lasten. Magistraten fann sig till slut nödd och tvungen att söka avliva dylika skadliga rykten genom att utfärda en attest, adresserad till de utländska
hamnmyndigheterna med den sanningsenliga upplysningen, att denna orten var från den skadliga farsoten ren och obesmittad.”

”För den gången var pestfaran över. Än lyckligare var, att pesten aldrig senare fått fäste och utbredning i Sveriges rike. Ovisst är att säga, om den verkligen tidigare någon gång gästat Göteborg, fast det ju kan tyckas märkvärdigt, att en stad med så livlig sjöfart och så utsatt läge kunnat gå fri från påhälsning av pestråttorna från smittade hamnar. Dock finns det dunkla uppgifter om pesttider i stadens annaler.”

”Redan så tidigt som 1624 skulle pesten gästat den nya staden. På hösten samma år hade pestfall rapporterats från Väster­götland. Under en vistelse i Vadstena utfärdade konung Gustav II Adolf den 20 september ett patent (öppen skrivelse) till ståthållaren Axel Drake, om de åtgärder, som borde vid­ tagas, att den ej måtte kringspridas.

»Befalle Eder fördenskull att I låten allvarligen strängeligen påbjuda och befalla, att icke någer fördristar sig till att förfoga sig utom de socknar eller härader, där pestilenzien är itänd och till någer obesmittad ort begiva varken med köpenskap eller någer annan hantering utan hålla sig alldeles stilla till dess vi få si, vad medel Gud den allsmäktige täckes att göra. Och på det med detta så mycket bättre och nogare oppsikt hållas kan, skole I tillsäga alle läns­män och gästgivare det de granneligen rannsaka och förfara, vad slags folk, som resa av och an, att de icke tillstädja någer, eho han ock är, att begiva sig ifrån de befängde orter; och vele vi, att I vid var länsmansgård låta upprätta en kista eller ock förordna en bod, och där någer sedan understår sig att begiva sig in på de obefängda orter, då skole I låta antasta honom och där insätte på (—) veckors tid vid vatten och bröd. Och därhän emellertid dör, då skole I låte uppbränna både liket och huset däruti det ligger. Och där några varor kommer ifrån samma orter, dem skole I ock strax uppbränna låta, dock att I detta allt först förkunna och allvarligen varna låta. Uti lika måtto befalle vi, att I allvarligen låte förbjuda alle gravöl, på det att sjukdomen av sådane samkvämer icke må förvidgas.»

”Det var strängt med besked, förmodligen också hälsosamt och nyttigt. I slutet av samma år kom till regeringens kännedom, att »Gud allsmäktig haver kastat sitt faderliga ris på våra under­såtar, de göteborgare ».”

”Det ser dock verkligen ut som 1638 varit ett pestår. Redan i juli 1637 sände förmyndarregeringen en varning till stadens burggreve och rådsförvanter, att man borde taga sig till vara för danska resenärer, då Pestis starkt passerade i danska orter och särskilt i Köpenhamn. Man befallde därför att hålla grann uppsikt med skepp, som kommo från sagda land och stad och god vakt i portarne, att ingen från Köpenhamn måtte lands­vägen komma in i staden och föra dem sjukdomen på halsen. På nyåret 1638 anlände ytterligare en skrivelse till samma adressater från förmyndarregeringen, som förnummit att Gud allsmäktig kastat sitt ris på några människor, dess undersåtar i Göteborg, samt att den häftiga och smittosamma Pestilent­zien redan hade inritat sig i fem gårdar därstädes. Därjämte bifogades några i allmänna ordalag givna förhållningsregler, bland annat, att portarne till dylika gårdar skulle igenslutas och stängda hållas natt och dag och att man på taken skulle låta sätta ett särdeles kännetecken varjom och allom till åtvarning så länge och intill dess, att sjukdomen sig antingen något lindrade eller alldeles stillade. Samma år var pesten i Stockholm; där var det föreskrivet att krita kors på dörrarne av de nedsmittade husen eller hänga vita lakan utanför dem.”

”1654 anmärker [Göteborgs stadsläkare Georg] Magirus att bästa preservativet var, »när överheten förbjuder alla till­fällen till allmänna luftens förruttnande och förgiftande och påbjuder hålla allerstädes renligt, så att av allmänna gator all track, orenlighet och slemhet, i vilken Pestilentien ligger för­dold, utföres ur staden ». »Luften hemma i husen, i stuvor och sängkamrar kan rensas med eldgörande av god ved såsom eneträ, fur, bok, ask. » »Så måste ock vädret antingen det är regnaktigt sunnan efter eller blåser från förgiftad ort — med tilltäppta fönster och dörrar uteslutas, men nordan och östan, om det är klart, måste genom öppna fönster inlåtas att genomblåsa husen. » »Dessförutom bör man afton och morgon väl­luktande saker i husen upptända. » »På apoteken finnas ock särskilt beredda ljus för att röka med. » Därmed fick man låta sig nöjas i avseende på bostadshygienen.”

Vartill hörer de sken­heliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen.

”Magirus skriver även: »Ännu är ingen funnen, som haver något visst be­synnerligt och egentligt medikament emot Pestilentien kunnat framte. I känslan av sin egen vanmakt att kunna bemästra den hemska sjukdomen satte Magirus ock som motto på sin lilla bok (se referens nedan): »Varken örter eller plåster helade dem utan Ditt ord, Herre, som alla helar, ty Du haver våld både över liv och död ».”

”Magirus hade ingen synnerlig tilltro till de mycket brukade amuletterna eller giftskilder. »Somliga», skriver han, »äro vidskepliga av en part uppdiktade, icke så mycket att borttaga sjukdomar som penningarna ur pungen. Vartill hörer de sken­heliga munkarna och andra stråtelöpare, som av vidskepelse betagne, därmed andra förföra och sätta svärdsbrev, beläten, dödas avlevor och annat sådant fick-fack, det de skola hänga på halsen. Allt sådant är platt olidligt och ogudaktigt, efter som det drager en människas förtröstan från Gud, som skapa­ren är, in på blotta creaturet. Somliga äro naturliga, vilka ändock de hava föga kraft, äro dock i den mån nyttige, att de giva någorlunda mod och dristighet dem, som dem bära, och liksom inbilla genom ibland smittosamma sjukdomar ett friskt mod, vilket mycket hjälper till att fördriva förgiftig sjukdom». ”

”Förgäves finner man vare sig hos Magirus eller andra göte­borgska källor några upplysningar om 1600-talets karantänsväsen. Under peståren 1710—11 innebar ju själva kriget ett slags permanent karantän gentemot Danmark och torde i själva verket varit den egentliga anledningen till att Göteborg undslapp en invasion av köpenhamnska pestråttor och dess vidare följder. Först 1768 finner man närmare redogjort om karantän för Göteborgs vidkommande, [och] noggranna bestämmelser om tillvägagångssättet vid karan­tänen utfärdades först den 7 November 1808:”

”För att så vitt görligt undvika personlig beröring skulle varje skeppare i ty fall vara försedd med en bleck­låda, nio tum i längd, med fastsittande järnkedja för att i denna nedlägga sina skeppspapper och andra viktiga dokument, sedan de förut blivit väl genomdränkta med ättika, därefter skulle han binda ett snöre i kedjan och nedsänka lådan så djupt i sjön, att en del av snöret kom under vatten. Därefter halades lådan med en tång över till lotsbåten, snöret borde avklippas tätt vid kedjan under nogsamt aktgivande på att man ej rörde vid det med händerna. Visade det sig, att skeppet kom från pestsmittad eller miss­tänkt ort, överlämnades av lotsarne till skepparen en svart flagga, som denne omedelbart måste hissa. Nattetid, när den svarta flaggan ej längre syntes, skulle skeppet ha en »lysande lykta » hissad.”

*

Vi anser oss nu tryggt kunna släcka den lysande lykta som tidigare varnat bibliotekets besökare för eventuell pestilens, och hälsar er fortsatt välkomna att åter botanisera i samlingarna!

*Magirus, Georgius von Hattingen, 1600-t.. – Kort vnderrättelse om then fast förskräckelige och fahrlige siukdomen pestilentien, … / sammanfattat aff: Georgio Magiro. – 1654

Levande musikarv

Denna vecka fortsätter Pia Shekhter att skriva för Marginalia, nu om projektet ”Levande musikarv”:

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Kungliga Musikaliska Akademiens 250-årsjubileum. Akademien gör mycket gott för musiksverige, till exempel genom utdelning av stipendier och priser. Man arbetar också med flera värdefulla projekt. Ett mycket lovvärt sådant är ”Levande musikarv”, som initierades av Kungliga Musikaliska Akademien (KMA) och är ett samarbete mellan KMA, Musik- och teaterbiblioteket och Svensk Musik.

På projektets webbplats kan man läsa:

Syftet med Levande musikarv är att tillgängliggöra den dolda svenska musikskatten och göra den till en självklar del av konsertrepertoaren. En stor del av den äldre svenska konstmusiken är idag otillgänglig eftersom notmaterial saknas eller är i så dåligt skick att det är oanvändbart. Det gäller även verk av våra mest framstående tonsättare. Genom Levande musikarv blir musik från flera århundraden fritt tillgänglig för musiker både i Sverige och utomlands.

Ambitionen realiseras genom den omfattande databasen med biografiska texter och verkkommentarer (såväl på svenska som på engelska), kostnadsfritt nedladdningsbara noter, inspelningar och annat. Noteras bör att här finns många kvinnliga tonsättare från olika tidsepoker representerade. Dessa går att söka fram separat i databasen. Man kan också söka på besättningstyper, verktyper och århundrade. Endast upphovsrättsligt fri musik inkluderas i Levande musikarv, det vill säga verk där upphovspersonen har varit död i minst sjuttio år.

Levande musikarvs utgåvor är alltså fritt nedladdningsbara, men kan även köpas i tryck från Svensk Musik som ”print on demand”.

Inom parentes vill jag gärna nämna att ”Musiken i Sverige”, en övergripande svensk musikhistoria i fyra volymer, som utkom 1992-1994 (Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie ; 74), finns tillgänglig online på Levande musikarvs webbplats.

Ett besök, eller snarare återkommande besök, på Levande musikarvs webbplats rekommenderas varmt.

Signerat / Pia Shekhter, Biblioteket för Musik och Dramatik

GOArts bibliotek

Mer musik! Pia Shekhter fortsätter att gästblogga för Marginalia. Pia arbetar på Biblioteket för musik och dramatik vid Göteborgs universitetsbibliotek, som har till uppgift att stödja verksamheten på Högskolan för scen och musik (HSM). Under 2021-2024 är hon ordförande för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres (IAML). 2019 var hon mottagare av Greta Renborgs pris, tilldelat av Svensk biblioteksförening, för sitt arbete med att lyfta människors demokratiska rätt till musikalisk delaktighet.

Pia skriver:

GOArts bibliotek – en av universitetsbibliotekets specialsamlingar

GOArt står för Göteborg Organ Art Center och bildades 1995 tack vare ett betydande forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond. Det kom att bli ett nordeuropeiskt centrum för orgelforskning, där orgelbygget i Örgryte nya kyrka var ett av de mer spektakulära resultaten.

Uppbyggnaden av ett eget bibliotek till stöd för forskningen var en medveten satsning från starten. Förvärvet av litteratur hade ett brett perspektiv eftersom forskarna intresserade sig för instrumenten som en del av musiklivet och samhället. GOArts samling av orgellitteratur växte under åren och har kommit att fylla funktionen av ett nordiskt forsknings- och referensbibliotek på området.

Göteborgs universitetsbibliotek övertog samlingen i samband med att GOArt avvecklades 2014 och den placerades ett par år senare i ett särskilt ”orgelrum” på Biblioteket för musik och dramatik i Artisten. Samlingen har stor betydelse för studenterna på masterprogrammet orgel med relaterade klaverinstrument på Högskolan för scen och musik, skolans kyrkomusiker samt för organister och orgelforskare i Göteborg. Vi får också regelbundna besök av forskare, organister och orgelbyggare från övriga Sverige samt internationella gäster. Samlingen kan alltså sägas fylla samma funktion idag som tidigare, men med andra förutsättningar.

Utgångspunkten för GOArts forskning var instrumenten som en spegling av sin samtid, såväl konstnärligt som tekniskt, sociologiskt som historiskt. Man byggde orglar och klavikord i en egen verkstad efter historiska förlagor, med stor respekt för äldre instrumentbyggares kunskaper och hantverksskicklighet. Även beställningar till andra kyrkor och universitet utfördes. Tanken på orgeln som en bärare av ett europeiskt kulturarv fanns alltid närvarande.

250 år av svenskt musikliv

Idag hälsar vi Pia Shekhter välkommen som gästbloggare! Pia arbetar på Biblioteket för musik och dramatik vid Göteborgs universitetsbibliotek, som har till uppgift att stödja verksamheten på Högskolan för scen och musik (HSM). Under 2021-2024 är hon ordförande för The International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres (IAML). 2019 var hon mottagare av Greta Renborgs pris, tilldelat av Svensk biblioteksförening, för sitt arbete med att lyfta människors demokratiska rätt till musikalisk delaktighet.

”Onsdag 8 september deltog jag i en mycket trevlig mottagning anordnad av Kungliga Musikaliska Akademien med anledning av akademiens 250-årsjubileum (exakt på dagen!). Gästerna samlades på innergården bakom den ståtliga 1800-talsbyggnaden vid Nybrokajen i strålande vackert sommarväder. Vi bjöds på de sedvanliga snittarna med vin, men framförallt serverades spännande och varierade musikinslag i olika genrer. Den tidigare konservativa akademien har gradvis öppnat upp mot all slags musik och är nu en stark röst i debatten om svenskt musikliv med ett socialt engagemang.

Kungliga Musikaliska Akademien grundades 8 september 1771 under beskydd av Gustav III, med främsta syfte att främja konstmusiken och musiklivet i landet. Med tanke på detta kan det tyckas förvånande att en av akademiens första presesar, Carl Fredrik Horn af Åminne, deltog i sammansvärjningen mot kungen som resulterade i det dödande skottet under den berömda Maskeradbalen!

Stadgarna fastslog att Akademien skulle, bland andra uppdrag, organisera musikutbildning och bygga upp ett bibliotek. Biblioteket heter idag Musik- och teaterbiblioteket och har en av Europas största musiksamlingar. Alltså firar biblioteket också 250-årsjubileum detta år. Firandet kommer emellertid äga rum i februari nästa år. Förmodligen på grund av att man precis flyttat till nya lokaler vid Gärdet och behöver komma i ordning. Biblioteket har varit stängt under flera månader, men öppnar åter i början av oktober.

Uppdraget att organisera en högre musikutbildning ledde till grundandet av Kungliga Musikhögskolan – den tredje jubilaren detta år!

1982 grundades Statens musiksamlingar, som tog över ansvaret för biblioteket och museet. Idag är dessa institutioner del av Musikverket, som Musik- och teaterbiblioteket och Scenkonstmuseet.

Alla dessa institutioner värnar omsorgsfullt vårt svenska musikarv och därför utbringar jag härmed ett fyrfaldigt leve!”

Ord och inga visor

O forna tiders bibliotekarier! I backspegeln är det närmast outhärdligt rörande att man en gång trott att Arga Lappar™ skulle…ja, hjälpa till att bevara bibliotekets samlingar. En förkrossande mängd empiriska iakttagelser visar tyvärr att så ofta inte är fallet. Man kan härvid välja att tänka sig den mer entropiske låntagarens förfarande som ett slags extra tydlig uppskattning av det lästa. Då blir glädjen maximal!

Forcerat

Katalogisatören låter sig icke förskräckas av sånt som Inte Är Böcker, men ändå ingår i bibliotekets samlingar. Värre är det med sånt som Ser Ut Att Vara Böcker, men inte är det. Nu pratar vi inte om fulltecknade anteckningsböcker (som är Manuskript), eller om urholkade föredetta böcker som modifierats för att gömma fickpluntor, handeldvapen och kronjuveler (och därmed utgör ett slags vilseledande inredningsdetaljer). Inte heller syftar vi på bokliknande bag-in-box-fodral med runda hål i snittet, för tappkranen i plast.

Nej, den krångligaste Boken Som Inte Är En Bok, är den som avsiktligt vill lura betraktaren att den visst är riktig, så det så. I en av universitetsbibliotekets specialsamlingar, Iwan Ljunggrens Bibliotek, finns flera volymer som vid en första anblick förefaller vara helt vanliga diktsamlingar, detektivmagasin och kärleksromaner, men som i själva verket har använts som rekvisita vid trolleriföreställningar. De kallas forceringsböcker (eng. forcing books, så du vet vad du ska googla), och används för olika typer av trolleritrick som har med ”tankeläsning” att göra. Ofta tillverkas och trycks de särskilt för detta syfte, men det finns också hybridvarianter eller ”naturliga” forceringsböcker – de senare är helt vanliga böcker som visat sig ha egenskaper som gör att de relativt enkelt går att använda som trollkarlsrekvisita. Det finns även metoder och system för att kunna använda nästan vilken bok som helst på detta sätt.  

Vissa för ändamålet tillverkade forceringsböcker avslöjar sig själva genom sin otillräckliga likhet med en riktig bok. Man bläddrar: det finns ingen författare. Författarens pseud är ”En Vän” (jamen snälla). Innehållet är så bottenuselt tradigt att man gallskriker pigroman genom skämskudden, hur kunde detta tillåtas hända innan egenutgivningen kom igång? Kolofon, tryckår, alla uppgifter om tillverkning och upphov saknas. Sidorna är egendomligt numrerade.

Andra exempel är bättre utförda – hur ska man förstå att den lilla turistbroschyren A Holiday in Morocco i själva verket är rekvisitan, och det som ska katalogiseras är den hopvikta lappen som sitter instucken vid titelbladet – med information om själva trolleritrickets utförande.

Frödings Samlade Värk nummer tre visar sig bestå av över trehundra identiska uppslag med slutet av en dikt, och början på en annan. Är det gjort med avsikt, eller är det ett slumpmässigt feltryck, som plockats upp av en scenkonstnär som förstått att utnyttja en sådan artefakt? Hur kan det vara så lätt att missa??! Vad gör man som artist, när publiken en gång på hundra bladar igenom de följande sidorna pga MÅSTE i detta nu läsa om de följande stroferna ur Tre trallande jäntor (as you do). Det var ju enbart exakt den förvirrade impulsen som fick Katalogisatören att öht upptäcka att något var I Görningen. Kontexten ger resten: det är en forceringsbok, inte alls Händelsevis Den Enda Skönlitterära Bok som Iwan haft i sin ägo. (Just del 3 av Frödings samlade skulle isf ha varit extra jättebra, får man förmoda).

Katalogisatören närmar sig här det totala sammanbrottet. Praxis för katalogisering av forceringsböcker verkar mest handla om att låtsas som om man arbetar med en vanlig bok, och sen författa väldigt långa anmärkningsfält, i omfång som en rysk klassiker, för att förklara vad det handlar om.

Vi välkomnar Ellery Queen’s Mystery Magazine, apr. 1951 upp på scenen.

A man of many talents, [EQMM editor Clayton Rawson] was himself a magician of professional standing […]. He brought the knowledge gained in those earlier professions to EQMM, where he and editor Fred Dannay once designed an entire issue of the magazine to help a fellow magician with a trick.

The Apr 1951 issue of Ellery Queen’s Mystery Magazine had a Sherlock Holmes story (The Adventure of the Blue Carbuncle) slightly edited so it could be a part of the series of forces inserted in that issue.

Tricket ifråga är Richard Himber’s $1,000 Challenge, inskjutet som efemera i tidskriftens aprilnummer. Om detta nummer på riktigt är det äkta från april, eller ett extra, slumpmässigt daterat påhitt, tänker katalogisatören med jättevarm hand överlåta åt periodikaavdelningen att reda ut. Migränmedicin ingår ej.

Vi lämnar dig här. Vi ber om ursäkt för det inträffade.

En lista med exempel på forceringsböcker finns här – ett kaninhål att falla ned i, om inte en trollkarlshatt? https://geniimagazine.com/wiki/index.php?title=Forcing_Book

Ytterligare en lista över forceringsböcker: https://www.conjuringarchive.com/list/category/2140

*

Uppgifterna om utgivningen av Ellery Queen’s Mystery Magazine är hämtade från http://queen.spaceports.com/Whodunit_8.html

Men hur sorterar ni egentligen?

– Har ni den här boken? frågar du.
Jag står på andra sidan lånedisken och vill väldigt gärna svara JA!
– Men varför hittar jag den inte i katalogen, undrar du. Och var står den?

De flesta bibliotek opererar utifrån någon typ av Första Försvarslinje, där allt man VET att 50% av låntagarna kommer att fråga efter finns inom bekvämt räckhåll, alltså rentav på armlängds avstånd, så att man med en fingerknäppning kan frambesvärja kurslitteratur, Dragonball och nyaste Leif GW i en liten rökpuff.

Men redan innanför Första Försvarslinjen (i Humanistiska Bibliotekets fall avses härmed kursboksamlingen i anslutning till lånedisken, POFF), blir det knepigare. I öppet magasin ställer vi bland annat sådant som är nytt och cirkulerar mycket. Här finns våra växande löpnummersviter, fördelade på före-och-efter införandet av Deweysystemet, och även diverse enskilda samlingar. Men det som man själv kan hämta på hyllan, hittar man för det allra mesta i vår onlinekatalog.

Men allt man inte ser, då?

Stora bibliotek som Universitetsbiblioteket i Göteborg brukar ha omfattande samlingar av högst varierande art. Har samlingarna dessutom tillkommit under en längre tid, och under mer eller mindre spretiga omständigheter, kan det också råda en del oegentligheter i de kataloger och förteckningar som finns (eller inte finns) över dem. Och även om det råder relativ ordning i de kassar och banankartonger med svindlande innehåll som med jämna mellanrum doneras hit, är det nästan aldrig så att ordningen motsvarar den vi själva etablerat, och måste upprätthålla. Bakom kulisserna sitter alltså en hängiven bibliotekspersonal och illjobbar för att få samlingarna i ordning, men hur mycket man än fnattar på, kvarstår faktum:

UB har ett stort antal olika samlingar, som i många fall tillkommit långt innan biblioteket ens var påtänkt. En del material är fint och prydligt indexerat, katalogiserat, struket och tvättat med alla skrynklor utskrynklade. Alla fält ifyllda. Alla ämnesord i raka rader, som rabatter på en plantskola. På andra ställen råder gammelskogens organiska myller.

Samlingar av äldre typ är ibland ordnade utifrån ämneskategorier (som säkert var logiska där och då), med en inbördes alfabetisering som ibland kan vara komplicerad. Ibland ställde man upp äldre bibliotek efter storlek, folianterna först, miniatyrerna sist. Ibland efter samlingens egen inre logik, som kan vara resultatet av en enskild persons fantasi, kronologi, eller mani.

De kataloger som följer med de olika samlingarna är ofta produkter av sin tid. Ämnesorden i den venerabla Katalog -57, som består av omkring 750 000 poster, gör att man ser sig om i vrårna efter de snörpmynta lärdomssamhällets stöttepelare som placerade hyllkilometer av sladdriga särtryck om megalitgravar i Falbygden under Fornk. (forn-kunskap) och på alldeles riktigt upplevde att Sedlighetsfrågor var en relevant och befogad ämneskategori. Katalog -57 kommer o-uppskattningsvis att ta omkring 300 år att flytta över till onlinekatalogen med nuvarande arbetstakt.  Den är skriven omväxlande på skrivmaskin eller helt enkelt med stålpenna. Vackert, men infernaliskt opålitligt att OCR:a, för den som undrar.

Hvitfeldtska samlingen är en annan koloss (om ca 40 000 volymer, motsvarande ungefär ett normalstort folkbibliotek). Här finns en katalog, men den har tagit en del stryk och innehåller numera många katalogkort som inte har någon bok, samtidigt som det finns gott om böcker som saknar katalogkort. En inventering att riktigt njuta av!

För den som vill ha ordning och reda anbefalles närstudium av KvinnSams databasposter. Här är indexeringen gjord inpå bara benet, ner på kapitelnivå, och med egna ämnesord. Sådan omsorg har vi knappt hunnit visa någon annan samling!

– Men finns det inte på data, frågar du. – Nej, säger jag, det kanske inte finns på data. Men det är stor risk, förlåt, chans, att vi ändå har materialet. – Är det svenskt så har vi det! hör jag äldre och klokare kollegor ryta med jämna mellanrum, när vi finkammar våra kataloger för att belägga att vi verkligen HAR Hönsbok för allmogen och alla som odla ett mindre antal höns (af Alfred Lagergrèn, 1903. – 6. uppl.). Målet är naturligtvis att på sikt lägga in allt vi har i en och samma digitala katalog, tillgänglig för alla att söka i.

Och var står boken? Enstaka, praktiskt sinnade låntagare undrar ibland varför inte alla böcker helt enkelt sorteras i bokstavsordning, och varför vi envetnas med det här frustrerande lappverket av kataloger och hyllsektioner. Kan inte alla biblarna bara få stå på B? Men enskilda samlingar vinner på att hållas ihop – det ger en inbördes kontext som speglar ägaren-samlaren, eller det sammanhang där samlingen använts. Dessutom törs vi inte ställa 1500-talsböckerna i öppet magasin, ifall någon skulle råka spilla kaffe på dem. Vilket är synd, för jag känner att en bild av Om kyrkio stadgar och ceremonier, hurudana och huilka man vthi een christeligh församling bruka må eller ey. Ehn liten rettelse. Ther och swarat warder til några, både the papisters, och andra wåra wedersakares insaghor, förwitelser, och calumnier. / Scriffuen aff erchebiscop Lars j Vpsala, anno 1566. Och nu medh itt nytt förspråk, om närwarande wår swenska kyrkios stadge och religion, på prent giffuin etc etc, och någon annan tungviktare som t ex Grodan blir glad av Max Velthuijs (Stockholm : Bergh, 1996), placerade tätt intill varandra på samma hylla hade haft ett helt omåttligt instagramvärde.

Hemma får man å andra sidan sortera hur man vill. Att skapa ett system som fungerar för en enskild person är en helt annan sak än att skapa ett system som fungerar för alla. Min egen bokhylla är uppställd utifrån godtyckliga ämneskategorier, vilket tydligen är jättevanligt och absolut inte behöver vara begripligt för någon annan än en själv. Egna system inbjuder också till viss situationskomik. Man kan låta böckerna umgås i nya och spännande konstellationer. Bland mina kategorier finns, förutom uppenbara inslag som Historia, Lyrik, och Gamla Kursböcker som blivit en Omistlig del i ens Halvfossila Identitetsbygge, även Kroppen (som omfattar böcker om mat, träning, sexualitet, och forensisk kuriosa av Mary Roach), samt orimligt många titlar vars enda gemensamma nämnare består i att de har marginalanteckningar skrivna av min morfar, ELLER är utgivna på Vertigo förlag (tyvärr saknas alla former av överlapp där). Jag tillämpar också kategorin Gubbar Som Har Problem Med Kvinnor, där Bukowski och Ginsberg står trivsamt hopknôdda med Burroughs, Céline, Murakami och Houellebecq.

– Men var har ni de intressanta böckerna? Det är väldigt tydligt att det som är obegripligt eller irrelevant för den ena, är djupt intressant, värdefullt och omåttligt spännande för den andra. Det är också omöjligt att på förhand bedöma vad den enskilde upplever som särskilt viktigt. Det enda vi kan göra är att omfamna samtliga uppfattningar om vad biblioteket bör tillhandahålla, genom att värna om så varierade och välutbyggda samlingar som möjligt. Och sen göra dem så sökbara och tillgängliga vi kan, så att just du äntligen kan hitta det där saknade baknumret från 1973 av Gloson – organ för Svenska vampyrsällskapets lokalavdelning i Strängnäs. Välkommen!