Här och här och här är något instucket mellan pärmarna. Det kikar fram när man öppnar omslaget. Det avviker från det prydliga snittet. Det faller till golvet när man hetsbläddrar för att hitta en referens man missat. Allt det där lösa som inte är en del av själva boken kallar biblioteket för efemera.
Är det en tidigare privatägd bok blir det lösa skrofset nästan orimligt relevant, hur futtigt det än kan verka med tanke på vad det består av. Brev, kvitton, nedkrafsade anteckningar och kolapapper ger en bättre (?) bild av den tidigare ägarens förhållande till sina böcker. Det är inte bara värdsliga uppgifter om pris, inköpsställe och passiv-aggressiva julgåvor som framträder för den som har tid att studera uppgifterna på eventuella lösa lappar instuckna i böckerna som utgör en samling. Oväntade sammanhang klarnar. För den insatte är det helt uppenbart varför ett visst tidningsklipp är interfolierat på sid 121, trots att det inte är en recension av verket. För den oinvigde är det bara roligt. Plötsligt står man ansikte mot ansikte med en sedan länge avsomnad donator, som framträder på cyanotyp. Ett liv bortom boksamlingen, illustrerat av eventuellt hjärtskärande foton föreställande a) barnlik i kista, b) sommarnöje med orimligt käcka tröjor, eller c) en husfasad som måste korreleras mot google maps för att kännas igen som bokägarens första egna lya, komplett med franska cigaretter och upprorsskrifter.
Böcker som cirkulerar har en annan typ av, om man så vill, mer efemär efemera, som inte sparas annat än av bibliotekarier med sinne för det oväntade. En anslagstavla med ”fynd” är inte ovanligt bakom kulisserna. Hittar man spår av föregående låntagare blir man förhoppningsvis glad, utan att drabbas av en impuls att kasta sig över handspriten som biblioteket tillhandahåller. Har man tur som låntagare och stöter på efemera, är ett kvarglömt något nästan som ett hemligt meddelande från en annan som haft samma ärende som man själv. Extra spännande om det är en bok man älskar.
Artificiell efemera av en viss, äldre karaktär (till 90% bestående av diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial, samt omslagspapper till franska tvålar), lever ett eget liv på olika sociala medieplattformar. Idag ingår denna specifika materialtyp som en viktig beståndsdel i scrapbooking, junk journaling och andra besläktade klipp-och-klistraaktiviteter med egna hashtaggar. Den som inte har tålamod att skörda sin efemera i det vilda, kan köpa diverse fejkade koloniala biljetter och annonsmaterial (samt omslagspapper till franska tvålar) på etsy, i paket om 50 fladdriga dyrgripar åt gången. Det ger, om man så vill, en lite mer sammanhållen estetik åt ens färdigklistrade scrapbook, än om man väljer att fylla den med gamla beställningskvitton från förra månaden, vilket är den överlägset vanligast förekommande typen av efemera i Humanistiska bibliotekets kurslitteratur. Här går man och håller på bibliotekssekretessen som om det rådde kallt krig i alla led, och så är folk själva så obenägna att breda ut rökridåer kring sin egen lånehistorik!
[Med anledning av ovanstående drar sig biblioteket också med värme till minnes damen som av hela sitt hjärta ville veta VEM, VEM!! som nu köade på en bok hon hade lånat, så att hon måste komma in med den. I hela sitt liv hade hon älskat denna bok, hennes favorit, men hon kände ingen annan som läst den, eller ens kände till den. ”Jag vill ju bara TALA med denna människa! Dricka te med dem!” Bibliotekssekretessen sätter obevekligen punkt för alla sådana uppgifters utlämnande, och det är banne mig tragiskt ibland. Närbesläktat tankespår: Kanske borde Goodreads utveckla en datingapp baserad på vilka betyg man har gett olika böcker?]
Det är nog så att den gängse uppfattningen om efemera är relativt romantisk. Man föreställer sig vackert illustrerade sidor ur brev med reseskildringar (tuschteckning av pittoresk sydeuropeisk gjutjärnsbalkong med vildvin, check), sublimt layoutade ångbåtsbiljetter med inställsamt tydlig marknadsföring på liten yta (Res bekvämt med toppmodern hjulångare från det natursköna Byxelkrok! Smörgåsar! Brännvin! Grosshandlare och trotsiga ungmör i folkdräkt utlovas som resesällskap! Medtag parasoll och fadermördare!), eller varför inte en skör liten ängsblomma, ömt pressad mellan de månghundraåriga bladen på någon liten postilla med målad pärm? Det är väl detta som folk hoppas på att hitta i sitt paket från etsy, utöver de falska spåren av en upphaussad visit till Paris till och med before it was cool.
Ja, det kan man tro.
De vanligast förekommande typerna av efemera i Humanistiska bibliotekets specialsamlingar är, i ingen speciell ordning:
Anteckningar på linjerat papper som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna.
Kvitton med glada tillrop från antikvariatsbokhandlare.
Plastfickor som exploderar i ett moln av plastflingor när man tittar på dem.
Lösa fotografier som fallit ur ett annat verk.
Recensioner ur dagspressen som surnat till gulbruna smördegsblad och färgat av sig på sidorna OCH exploderar i ett moln av pappersmüsli när man tittar på dem.
Brev och vykort som borde återföras till ett personarkiv som vi aldrig hört talas om och som kan vara helt teoretiskt.
Tabeller och kartor som borde återföras till ett annat verk som vi inte kan spåra och kanske inte har.
Högtravande donationsbrev (”Bäste broder…!”) från bakom och framför (bakom?) järnridån, med stämplar.
Spår av tidigare avbruten katalogisering på annan (okänd) enhet som vi eventuellt måste förhålla oss till.
Och gem. ROSTIGA GEM.
De vanligast förekommande typerna av efemera i återlämnade biblioteksböcker* är, i ingen speciell ordning:
Förra låntagarens hämtlapp.
Förrförra låntagarens hämtlapp.
En snöstorm av postits med studieanteckningar som tas bort under stön och morr av personalen.
En förvånansvärt stor mängd ”pepplappar” och annat gulligt från partners som rimligen hoppats att deras söta lapp med ett hjärta skulle bli hittad och läst, och inte bara nedmölad i bokinkastet inuti ett hundörat ex av Lärande i Praktiken, Roger Säljö, hundraförtitvådje uppl.
Kvitton från olika fik där man druckit kaffe under studierna.
Vårt eget informationsmaterial, i brist på andra bokmärken.
Och det ska vi vara glada för. Efemera kan nämligen vara något extremt dåligt när det är som sämst. Förutom de tiotusen plastflikarna för annotering som ibland sitter kvar i återlämnat material (mer stön och morr), ger en snabb sökning på ”worst things found in library books” en eftermiddags festlig läsning. Och en ny tur till handspritspumpen. Purjolöksremsor, prillor, använda (mindre) klädesplagg, ziplocpåsar med okänt innehåll, platta insekter och stekta ägg hör till Marginalia-stabens egna tveksamma erfarenheter.
Avvikelser kan förekomma. Variationen är stor.
(*Källa: Man har ju sett en del. Man har fått böcker återlämnade av raggarna, va. Man har fått böcker återlämnade av modsena, va.)
För den som nu inte bara springer raka vägen till etsy-appen för att söka på ”french soap ephemera pack” finns t ex följande resurser: Brittisk efemera och Amerikansk efemera (den franska finns som sagt på Etsy…).
Ja.