Specialsamlingar, arkiv och kulturarvsarbete vid Göteborgs universitetsbibliotek
O forna tiders bibliotekarier! I backspegeln är det närmast outhärdligt rörande att man en gång trott att Arga Lappar™ skulle…ja, hjälpa till att bevara bibliotekets samlingar. En förkrossande mängd empiriska iakttagelser visar tyvärr att så ofta inte är fallet. Man kan härvid välja att tänka sig den mer entropiske låntagarens förfarande som ett slags extra tydlig uppskattning av det lästa. Då blir glädjen maximal!
Katalogisatören låter sig icke förskräckas av sånt som Inte Är Böcker, men ändå ingår i bibliotekets samlingar. Värre är det med sånt som Ser Ut Att Vara Böcker, men inte är det. Nu pratar vi inte om fulltecknade anteckningsböcker (som är Manuskript), eller om urholkade föredetta böcker som modifierats för att gömma fickpluntor, handeldvapen och kronjuveler (och därmed utgör ett slags vilseledande inredningsdetaljer). Inte heller syftar vi på bokliknande bag-in-box-fodral med runda hål i snittet, för tappkranen i plast.
Nej, den krångligaste Boken Som Inte Är En Bok, är den som avsiktligt vill lura betraktaren att den visst är riktig, så det så. I en av universitetsbibliotekets specialsamlingar, Iwan Ljunggrens Bibliotek, finns flera volymer som vid en första anblick förefaller vara helt vanliga diktsamlingar, detektivmagasin och kärleksromaner, men som i själva verket har använts som rekvisita vid trolleriföreställningar. De kallas forceringsböcker (eng. forcing books, så du vet vad du ska googla), och används för olika typer av trolleritrick som har med ”tankeläsning” att göra. Ofta tillverkas och trycks de särskilt för detta syfte, men det finns också hybridvarianter eller ”naturliga” forceringsböcker – de senare är helt vanliga böcker som visat sig ha egenskaper som gör att de relativt enkelt går att använda som trollkarlsrekvisita. Det finns även metoder och system för att kunna använda nästan vilken bok som helst på detta sätt.
Vissa för ändamålet tillverkade forceringsböcker avslöjar sig själva genom sin otillräckliga likhet med en riktig bok. Man bläddrar: det finns ingen författare. Författarens pseud är ”En Vän” (jamen snälla). Innehållet är så bottenuselt tradigt att man gallskriker pigroman genom skämskudden, hur kunde detta tillåtas hända innan egenutgivningen kom igång? Kolofon, tryckår, alla uppgifter om tillverkning och upphov saknas. Sidorna är egendomligt numrerade.
Andra exempel är bättre utförda – hur ska man förstå att den lilla turistbroschyren A Holiday in Morocco i själva verket är rekvisitan, och det som ska katalogiseras är den hopvikta lappen som sitter instucken vid titelbladet – med information om själva trolleritrickets utförande.
Frödings Samlade Värk nummer tre visar sig bestå av över trehundra identiska uppslag med slutet av en dikt, och början på en annan. Är det gjort med avsikt, eller är det ett slumpmässigt feltryck, som plockats upp av en scenkonstnär som förstått att utnyttja en sådan artefakt? Hur kan det vara så lätt att missa??! Vad gör man som artist, när publiken en gång på hundra bladar igenom de följande sidorna pga MÅSTE i detta nu läsa om de följande stroferna ur Tre trallande jäntor (as you do). Det var ju enbart exakt den förvirrade impulsen som fick Katalogisatören att öht upptäcka att något var I Görningen. Kontexten ger resten: det är en forceringsbok, inte alls Händelsevis Den Enda Skönlitterära Bok som Iwan haft i sin ägo. (Just del 3 av Frödings samlade skulle isf ha varit extra jättebra, får man förmoda).
Katalogisatören närmar sig här det totala sammanbrottet. Praxis för katalogisering av forceringsböcker verkar mest handla om att låtsas som om man arbetar med en vanlig bok, och sen författa väldigt långa anmärkningsfält, i omfång som en rysk klassiker, för att förklara vad det handlar om.
Vi välkomnar Ellery Queen’s Mystery Magazine, apr. 1951 upp på scenen.
A man of many
talents, [EQMM editor Clayton Rawson] was himself a magician of professional
standing […]. He brought the knowledge gained in those earlier professions to EQMM, where he and editor Fred
Dannay once designed an entire issue of the magazine to help a fellow magician
with a trick.
The Apr 1951 issue of Ellery Queen’s Mystery Magazine had a Sherlock Holmes
story (The Adventure of the Blue Carbuncle) slightly edited so it could
be a part of the series of forces inserted in that issue.
Tricket ifråga är Richard
Himber’s $1,000 Challenge, inskjutet som efemera i tidskriftens aprilnummer.
Om detta nummer på riktigt är det äkta från april, eller ett extra, slumpmässigt
daterat påhitt, tänker katalogisatören med jättevarm hand överlåta åt periodikaavdelningen
att reda ut. Migränmedicin ingår ej.
Vi lämnar dig här. Vi ber om ursäkt för det inträffade.
En lista med exempel på forceringsböcker finns här – ett kaninhål att falla ned
i, om inte en trollkarlshatt? https://geniimagazine.com/wiki/index.php?title=Forcing_Book
Ytterligare en lista över
forceringsböcker: https://www.conjuringarchive.com/list/category/2140
*
Uppgifterna om utgivningen av Ellery Queen’s Mystery Magazine är hämtade från http://queen.spaceports.com/Whodunit_8.html
– Har ni den här boken? frågar du.
Jag står på andra sidan lånedisken och vill väldigt gärna svara JA!
– Men varför hittar jag den inte i katalogen, undrar du. Och var står den?
De flesta bibliotek opererar utifrån någon typ av Första Försvarslinje, där allt man VET att 50% av låntagarna kommer att fråga efter finns inom bekvämt räckhåll, alltså rentav på armlängds avstånd, så att man med en fingerknäppning kan frambesvärja kurslitteratur, Dragonball och nyaste Leif GW i en liten rökpuff.
Men redan innanför Första Försvarslinjen (i Humanistiska Bibliotekets fall avses härmed kursboksamlingen i anslutning till lånedisken, POFF), blir det knepigare. I öppet magasin ställer vi bland annat sådant som är nytt och cirkulerar mycket. Här finns våra växande löpnummersviter, fördelade på före-och-efter införandet av Deweysystemet, och även diverse enskilda samlingar. Men det som man själv kan hämta på hyllan, hittar man för det allra mesta i vår onlinekatalog.
Men allt man inte ser, då?
Stora bibliotek som Universitetsbiblioteket i Göteborg brukar ha omfattande samlingar av högst varierande art. Har samlingarna dessutom tillkommit under en längre tid, och under mer eller mindre spretiga omständigheter, kan det också råda en del oegentligheter i de kataloger och förteckningar som finns (eller inte finns) över dem. Och även om det råder relativ ordning i de kassar och banankartonger med svindlande innehåll som med jämna mellanrum doneras hit, är det nästan aldrig så att ordningen motsvarar den vi själva etablerat, och måste upprätthålla. Bakom kulisserna sitter alltså en hängiven bibliotekspersonal och illjobbar för att få samlingarna i ordning, men hur mycket man än fnattar på, kvarstår faktum:
UB har ett stort antal olika samlingar, som i många fall tillkommit långt innan biblioteket ens var påtänkt. En del material är fint och prydligt indexerat, katalogiserat, struket och tvättat med alla skrynklor utskrynklade. Alla fält ifyllda. Alla ämnesord i raka rader, som rabatter på en plantskola. På andra ställen råder gammelskogens organiska myller.
Samlingar av äldre typ är ibland ordnade utifrån ämneskategorier (som säkert var logiska där och då), med en inbördes alfabetisering som ibland kan vara komplicerad. Ibland ställde man upp äldre bibliotek efter storlek, folianterna först, miniatyrerna sist. Ibland efter samlingens egen inre logik, som kan vara resultatet av en enskild persons fantasi, kronologi, eller mani.
De kataloger som följer med de olika samlingarna är ofta produkter av sin tid. Ämnesorden i den venerabla Katalog -57, som består av omkring 750 000 poster, gör att man ser sig om i vrårna efter de snörpmynta lärdomssamhällets stöttepelare som placerade hyllkilometer av sladdriga särtryck om megalitgravar i Falbygden under Fornk. (forn-kunskap) och på alldeles riktigt upplevde att Sedlighetsfrågor var en relevant och befogad ämneskategori. Katalog -57 kommer o-uppskattningsvis att ta omkring 300 år att flytta över till onlinekatalogen med nuvarande arbetstakt. Den är skriven omväxlande på skrivmaskin eller helt enkelt med stålpenna. Vackert, men infernaliskt opålitligt att OCR:a, för den som undrar.
Hvitfeldtska samlingen är en annan koloss (om ca 40 000 volymer, motsvarande ungefär ett normalstort folkbibliotek). Här finns en katalog, men den har tagit en del stryk och innehåller numera många katalogkort som inte har någon bok, samtidigt som det finns gott om böcker som saknar katalogkort. En inventering att riktigt njuta av!
För den som vill ha ordning och reda anbefalles närstudium av KvinnSams databasposter. Här är indexeringen gjord inpå bara benet, ner på kapitelnivå, och med egna ämnesord. Sådan omsorg har vi knappt hunnit visa någon annan samling!
– Men finns det inte på data, frågar du. – Nej, säger jag, det kanske inte finns på data. Men det är stor risk, förlåt, chans, att vi ändå har materialet. – Är det svenskt så har vi det! hör jag äldre och klokare kollegor ryta med jämna mellanrum, när vi finkammar våra kataloger för att belägga att vi verkligen HAR Hönsbok för allmogen och alla som odla ett mindre antal höns (af Alfred Lagergrèn, 1903. – 6. uppl.). Målet är naturligtvis att på sikt lägga in allt vi har i en och samma digitala katalog, tillgänglig för alla att söka i.
Och var står boken? Enstaka, praktiskt sinnade låntagare undrar ibland varför inte alla böcker helt enkelt sorteras i bokstavsordning, och varför vi envetnas med det här frustrerande lappverket av kataloger och hyllsektioner. Kan inte alla biblarna bara få stå på B? Men enskilda samlingar vinner på att hållas ihop – det ger en inbördes kontext som speglar ägaren-samlaren, eller det sammanhang där samlingen använts. Dessutom törs vi inte ställa 1500-talsböckerna i öppet magasin, ifall någon skulle råka spilla kaffe på dem. Vilket är synd, för jag känner att en bild av Om kyrkio stadgar och ceremonier, hurudana och huilka man vthi een christeligh församling bruka må eller ey. Ehn liten rettelse. Ther och swarat warder til några, både the papisters, och andra wåra wedersakares insaghor, förwitelser, och calumnier. / Scriffuen aff erchebiscop Lars j Vpsala, anno 1566. Och nu medh itt nytt förspråk, om närwarande wår swenska kyrkios stadge och religion, på prent giffuin etc etc, och någon annan tungviktare som t ex Grodan blir glad av Max Velthuijs (Stockholm : Bergh, 1996), placerade tätt intill varandra på samma hylla hade haft ett helt omåttligt instagramvärde.
Hemma får man å andra sidan sortera hur man vill. Att skapa ett system som fungerar för en enskild person är en helt annan sak än att skapa ett system som fungerar för alla. Min egen bokhylla är uppställd utifrån godtyckliga ämneskategorier, vilket tydligen är jättevanligt och absolut inte behöver vara begripligt för någon annan än en själv. Egna system inbjuder också till viss situationskomik. Man kan låta böckerna umgås i nya och spännande konstellationer. Bland mina kategorier finns, förutom uppenbara inslag som Historia, Lyrik, och Gamla Kursböcker som blivit en Omistlig del i ens Halvfossila Identitetsbygge, även Kroppen (som omfattar böcker om mat, träning, sexualitet, och forensisk kuriosa av Mary Roach), samt orimligt många titlar vars enda gemensamma nämnare består i att de har marginalanteckningar skrivna av min morfar, ELLER är utgivna på Vertigo förlag (tyvärr saknas alla former av överlapp där). Jag tillämpar också kategorin Gubbar Som Har Problem Med Kvinnor, där Bukowski och Ginsberg står trivsamt hopknôdda med Burroughs, Céline, Murakami och Houellebecq.
– Men var har ni de intressanta böckerna? Det är väldigt tydligt att det som är obegripligt eller irrelevant för den ena, är djupt intressant, värdefullt och omåttligt spännande för den andra. Det är också omöjligt att på förhand bedöma vad den enskilde upplever som särskilt viktigt. Det enda vi kan göra är att omfamna samtliga uppfattningar om vad biblioteket bör tillhandahålla, genom att värna om så varierade och välutbyggda samlingar som möjligt. Och sen göra dem så sökbara och tillgängliga vi kan, så att just du äntligen kan hitta det där saknade baknumret från 1973 av Gloson – organ för Svenska vampyrsällskapets lokalavdelning i Strängnäs. Välkommen!
Visste du att en av universitetsbibliotekets böcker är så liten, att den har ett nötskal som fodral?
Ändå är det inte den minsta av våra böcker! I magasinen finns också medeltida fabeldjur, handmålade på pergament. Och flertusenåriga papyrer, nu tryggt infattade bakom glas. Där finns brevsamlingar om polarfärder, litterära fejder, romantik, svartsjuka och julklappsbekymmer. Där finns bilder av Göteborg från tiden då staden var alldeles ny. Allt speglar århundraden av mänskliga bestyr i stort och smått. Detta är bara några glimtar av det material som förvaltas av Göteborgs universitetsbibliotek, vid sidan av sådana böcker som man mer självklart kan förvänta sig där.
Nu startar vi en blogg om dessa samlingar, och det praktiska arbetet med dem. Vi som skriver är medlemmar i bibliotekets kulturarvsteam. Men också olika forskare och andra som använder samlingarna kommer att synas här på bloggen. På litet längre sikt vill vi skapa en webb som bättre presenterar och underlättar forskning på material ur specialsamlingarna och arkiven.
Arbetet på ett stort universitetsbibliotek har många moment och förutsätter olika specialistkompetenser. Detta är ju något som den vanliga besökaren/studenten/forskaren sällan eller aldrig ser. Till exempel handlar det om katalogisering av äldre material, handskriftsläsning, konservering och bokbinderi. Målet är hela tiden att göra samlingarna tillgängliga. Den nya bloggen är ett steg i den riktningen. Här kommer du att kunna läsa om nya accessioner, och om nya upptäckter i gamla samlingar. Om arbetet med att bevara äldre böcker och andra material, men också om aktuella forskningsprojekt och analyser.
Välkommen till våra randanmärkningar om samlingarna och det spännande arbetet mitt i dem – vår egen Marginalia, som är dörren till en bit av ditt kulturarv.
