I samband med Armeniens självständighetsdag den 21 september, återger Marginalia här en text av Magnus Ljunggren, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Berättelsen om armeniske Stepan och svenska Selma är tidigare publicerad i Östbulletinen nr 4, årg. 15 (2011).
Den armeniska samlingen är en av Humanistiska bibliotekets specialsamlingar.
*
För armenier är Ordet heligt. Detta folk har genom historien levt med en ständig ångest för utplåning, om och om igen härtaget av mäktiga grannar. Om man inte överlevde skulle åtminstone böckerna finnas kvar och vittna. Redan på 400-talet hade man ett eget skriftspråk, på 500-talet översattes Aristoteles. Vissa antika författares originalverk försvann – men de är bevarade på armeniska.
Stepan Gapetsian hette en ung armenier som föddes i Konstantinopel 1845 och gick i klosterskola i Venedig. Sedan bröt han – åtminstone tillfälligt – med den armeniska uniatkyrka han tillhörde och flyttade till Paris. Där tog han sig förnamnet Norayr (’Ny man’) och efternamnet Byuzandatsi (’Bysantinaren’) och utbildade sig, symboliskt nog, till lexikograf. Hans livsprojekt blev skapandet av en väldig fransk-armenisk ordbok, med utförliga etymologiska kommentarer.
Språkvetare och armenologist
4 mars 1844 – 25 december 1915
1881 gifte sig Norayr Byuzandatsi med den svenska judinnan Selma Jacobsson som hade studerat fotografering i Paris. De kom att slå sig ner på Arsenalsgatan mitt i Stockholm. Selma öppnade en framgångsrik ateljé först på Drottninggatan och sedan på Fredsgatan. Hon bedrev både porträtt-fotografering och berättade i bild om svenskt folkliv. Idag finns en stor del av hennes kollektion på Nordiska museet. Så småningom gavs Selma i uppdrag att avbilda kungafamiljen. Nu utnämndes hon till hovfotograf. Samtidigt stöttade hon hela tiden Norayr i hans arbete. 1884 kunde han – för hennes pengar – ge ut sitt lexikaliska pionjärverk i Konstantinopel.
Sommaren 1887 kom så den store (och alldeles osedvanligt produktive) marinmålaren och Petersburgsprofessorn Ivan Ajvazovskij till Stockholm, på inbjudan av paret. Selma fotograferade honom. Ajvazovskij ställde ut i två månaders tid – och hela behållningen gick till en emigranttidskrift, K’nnazer (Kritikern), som Norayr lyckades driva i ett par år. Ajvazovskij – egentligen Ovanes Ajvazian, armenier på både fäderne och möderne – finansierade gärna med sina utställningar ute i Europa den armeniska sak han kände så starkt för. På Grand Hotels balkong satt Ajvazovskij och målade av Kungliga slottet i skym-ningsljus; han har själv berättat om det i brev. Den tavlan försåldes häromåret på Stockholms Auktionsverk för två miljoner kronor. Intresset för slottet kom sig kanske framför allt av det faktum att Selmas bror, arkitekten Ernst Jacobsson, var dess intendent.
På 1890-talet rapporterade Norayr vid återkommande tillfällen om turkiska övergrepp på armenier och varnade – i bl.a. Stockholms Dagblad och Aftonbladet – för en upptrappning av det ottomanska våldet. Selma var honom behjälplig också i detta.
1899 dog Selma i förtid, bara 58 år gammal. I Iduns dödsruna talas det om hennes hängivenhet, hennes helhjärtade inlevelse i allt vad hon företagit sig. Vad kunde Norayr göra? Han hade aldrig varit riktigt hemma i Stockholm. Han valde att så småningom återvända till sin uppväxts Venedig. Där fortsatte han med sitt lexikografiska arbete. Så inträffade det turkiska folkmordet på mellan en halv och en miljon armenier 1915. Det tycks ha gjort slut på Norayrs livsvilja. Det var som om han hela tiden hade anat vad som var på väg att hända. Han bara tynade av och dog.
I sitt testamente såg Norayr till att posthumt återgälda Selmas många insatser för hans sak. Han skänkte familjeförmögenheten – 125 000 kronor, stora pengar den gången – och hela sitt bibliotek till Fredrika Bremerförbundet där Selma varit aktiv. En särskild stipendiefond inrättades i Selmas namn. Den levde kvar ännu på 1970-talet. Boksamlingen såldes vidare till Göteborg och kom att införlivas med det som idag är Göteborgs universitetsbibliotek.
Mitt i den unika samlingen – som armenier sedan länge vallfärdar till – tronar nu lexikonet, livsverket, vittnesbördet om det märkliga armenisk-svensk-judiska förbundet. Det är försett med Norayrs egenhändiga kommentarer och kompletteringar och tungt som en tegelsten.