GOArts bibliotek – en av universitetsbibliotekets
specialsamlingar
GOArt står för Göteborg Organ Art Center och bildades
1995 tack vare ett betydande forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond.
Det kom att bli ett nordeuropeiskt centrum för orgelforskning, där orgelbygget
i Örgryte nya kyrka var ett av de mer spektakulära resultaten.
Uppbyggnaden av ett eget bibliotek till stöd för
forskningen var en medveten satsning från starten. Förvärvet av litteratur hade ett brett perspektiv
eftersom forskarna intresserade sig för instrumenten som en del av musiklivet
och samhället. GOArts samling av orgellitteratur växte under åren och har kommit att fylla
funktionen av ett nordiskt forsknings- och referensbibliotek på området.
Göteborgs universitetsbibliotek övertog samlingen i
samband med att GOArt avvecklades 2014 och den placerades ett par år senare i
ett särskilt ”orgelrum” på Biblioteket för musik och dramatik i Artisten.
Samlingen har stor betydelse för studenterna på masterprogrammet orgel med
relaterade klaverinstrument på Högskolan för scen och musik, skolans
kyrkomusiker samt för organister och orgelforskare i Göteborg. Vi får också
regelbundna besök av forskare, organister och orgelbyggare från övriga Sverige
samt internationella gäster. Samlingen kan alltså sägas fylla samma funktion
idag som tidigare, men med andra förutsättningar.
Utgångspunkten för GOArts forskning var instrumenten som
en spegling av sin samtid, såväl konstnärligt som tekniskt, sociologiskt som
historiskt. Man byggde orglar och klavikord i en egen verkstad efter historiska
förlagor, med stor respekt för äldre instrumentbyggares kunskaper och
hantverksskicklighet. Även beställningar till andra kyrkor och universitet
utfördes. Tanken på orgeln som en bärare av ett europeiskt kulturarv fanns
alltid närvarande.
”Onsdag 8 september deltog jag i en mycket trevlig mottagning anordnad av Kungliga Musikaliska Akademien med anledning av akademiens 250-årsjubileum (exakt på dagen!). Gästerna samlades på innergården bakom den ståtliga 1800-talsbyggnaden vid Nybrokajen i strålande vackert sommarväder. Vi bjöds på de sedvanliga snittarna med vin, men framförallt serverades spännande och varierade musikinslag i olika genrer. Den tidigare konservativa akademien har gradvis öppnat upp mot all slags musik och är nu en stark röst i debatten om svenskt musikliv med ett socialt engagemang.
Kungliga Musikaliska Akademien grundades 8 september 1771 under beskydd av Gustav III, med främsta syfte att främja konstmusiken och musiklivet i landet. Med tanke på detta kan det tyckas förvånande att en av akademiens första presesar, Carl Fredrik Horn af Åminne, deltog i sammansvärjningen mot kungen som resulterade i det dödande skottet under den berömda Maskeradbalen!
Stadgarna fastslog att
Akademien skulle, bland andra uppdrag, organisera musikutbildning och bygga upp
ett bibliotek. Biblioteket heter idag Musik- och teaterbiblioteket och har en av Europas
största musiksamlingar. Alltså firar biblioteket också 250-årsjubileum detta
år. Firandet kommer emellertid äga rum i februari nästa år. Förmodligen på
grund av att man precis flyttat till nya lokaler vid Gärdet och behöver komma i
ordning. Biblioteket har varit stängt under flera månader, men öppnar åter i
början av oktober.
Uppdraget att
organisera en högre musikutbildning ledde till grundandet av Kungliga Musikhögskolan – den tredje jubilaren detta år!
1982 grundades Statens
musiksamlingar, som tog över ansvaret för biblioteket och museet. Idag är dessa
institutioner del av Musikverket, som Musik- och
teaterbiblioteket och Scenkonstmuseet.
Alla dessa institutioner värnar omsorgsfullt vårt svenska musikarv och därför utbringar jag härmed ett fyrfaldigt leve!”
O forna tiders bibliotekarier! I backspegeln är det närmast outhärdligt rörande att man en gång trott att Arga Lappar™ skulle…ja, hjälpa till att bevara bibliotekets samlingar. En förkrossande mängd empiriska iakttagelser visar tyvärr att så ofta inte är fallet. Man kan härvid välja att tänka sig den mer entropiske låntagarens förfarande som ett slags extra tydlig uppskattning av det lästa. Då blir glädjen maximal!
Katalogisatören låter sig icke förskräckas av sånt som Inte Är Böcker, men ändå ingår i bibliotekets samlingar. Värre är det med sånt som Ser Ut Att Vara Böcker, men inte är det. Nu pratar vi inte om fulltecknade anteckningsböcker (som är Manuskript), eller om urholkade föredetta böcker som modifierats för att gömma fickpluntor, handeldvapen och kronjuveler (och därmed utgör ett slags vilseledande inredningsdetaljer). Inte heller syftar vi på bokliknande bag-in-box-fodral med runda hål i snittet, för tappkranen i plast.
Nej, den krångligaste
Boken Som Inte Är En Bok, är den som avsiktligt vill lura betraktaren att den
visst är riktig, så det så. I en av universitetsbibliotekets specialsamlingar, Iwan
Ljunggrens Bibliotek, finns flera volymer som vid en första anblick förefaller
vara helt vanliga diktsamlingar, detektivmagasin och kärleksromaner, men som i
själva verket har använts som rekvisita vid trolleriföreställningar. De kallas
forceringsböcker (eng. forcing books, så du vet vad du ska googla), och
används för olika typer av trolleritrick som har med ”tankeläsning” att göra.
Ofta tillverkas och trycks de särskilt för detta syfte, men det finns också hybridvarianter
eller ”naturliga” forceringsböcker – de senare är helt vanliga böcker som visat
sig ha egenskaper som gör att de relativt enkelt går att använda som trollkarlsrekvisita.
Det finns även metoder och system för att kunna använda nästan vilken bok som
helst på detta sätt.
Vissa för ändamålet
tillverkade forceringsböcker avslöjar sig själva genom sin otillräckliga likhet
med en riktig bok. Man bläddrar: det finns ingen författare. Författarens pseud
är ”En Vän” (jamen snälla). Innehållet är så bottenuselt tradigt att man
gallskriker pigroman genom skämskudden, hur kunde detta tillåtas hända innan
egenutgivningen kom igång? Kolofon, tryckår, alla uppgifter om tillverkning och
upphov saknas. Sidorna är egendomligt numrerade.
Andra exempel är bättre utförda – hur ska man förstå att den lilla turistbroschyren A Holiday in Morocco i själva verket är rekvisitan, och det som ska katalogiseras är den hopvikta lappen som sitter instucken vid titelbladet – med information om själva trolleritrickets utförande.
Frödings Samlade Värk
nummer tre visar sig bestå av över trehundra identiska uppslag med slutet av en
dikt, och början på en annan. Är det gjort med avsikt, eller är det ett slumpmässigt
feltryck, som plockats upp av en scenkonstnär som förstått att utnyttja en
sådan artefakt? Hur kan det vara så lätt att missa??! Vad gör man som artist,
när publiken en gång på hundra bladar igenom de följande sidorna pga MÅSTE i
detta nu läsa om de följande stroferna ur Tre trallande jäntor (as you
do). Det var ju enbart exakt den förvirrade impulsen som fick
Katalogisatören att öht upptäcka att något var I Görningen. Kontexten ger
resten: det är en forceringsbok, inte alls Händelsevis Den Enda Skönlitterära Bok
som Iwan haft i sin ägo. (Just del 3 av Frödings samlade skulle isf ha varit
extra jättebra, får man förmoda).
Katalogisatören närmar
sig här det totala sammanbrottet. Praxis för katalogisering av forceringsböcker
verkar mest handla om att låtsas som om man arbetar med en vanlig bok, och sen
författa väldigt långa anmärkningsfält, i omfång som en rysk klassiker, för att
förklara vad det handlar om.
Vi välkomnar Ellery Queen’s Mystery Magazine, apr. 1951 upp på scenen.
A man of many
talents, [EQMM editor Clayton Rawson] was himself a magician of professional
standing […]. He brought the knowledge gained in those earlier professions to EQMM, where he and editor Fred
Dannay once designed an entire issue of the magazine to help a fellow magician
with a trick.
The Apr 1951 issue of Ellery Queen’s Mystery Magazine had a Sherlock Holmes
story (The Adventure of the Blue Carbuncle) slightly edited so it could
be a part of the series of forces inserted in that issue.
Tricket ifråga är Richard
Himber’s $1,000 Challenge, inskjutet som efemera i tidskriftens aprilnummer.
Om detta nummer på riktigt är det äkta från april, eller ett extra, slumpmässigt
daterat påhitt, tänker katalogisatören med jättevarm hand överlåta åt periodikaavdelningen
att reda ut. Migränmedicin ingår ej.
Vi lämnar dig här. Vi ber om ursäkt för det inträffade.
– Har ni den här boken? frågar du. Jag står på andra sidan lånedisken och vill väldigt gärna svara JA! – Men varför hittar jag den inte i katalogen, undrar du. Och var står den?
De flesta bibliotek opererar utifrån någon typ av Första
Försvarslinje, där allt man VET att 50% av låntagarna kommer att fråga efter
finns inom bekvämt räckhåll, alltså rentav på armlängds avstånd, så att man med
en fingerknäppning kan frambesvärja kurslitteratur, Dragonball och nyaste Leif
GW i en liten rökpuff.
Men redan innanför Första Försvarslinjen (i Humanistiska Bibliotekets fall avses härmed kursboksamlingen i anslutning till lånedisken, POFF), blir det knepigare. I öppet magasin ställer vi bland annat sådant som är nytt och cirkulerar mycket. Här finns våra växande löpnummersviter, fördelade på före-och-efter införandet av Deweysystemet, och även diverse enskilda samlingar. Men det som man själv kan hämta på hyllan, hittar man för det allra mesta i vår onlinekatalog.
Men allt man inte ser, då?
Stora bibliotek som Universitetsbiblioteket i Göteborg brukar ha omfattande samlingar av högst varierande art. Har samlingarna dessutom tillkommit under en längre tid, och under mer eller mindre spretiga omständigheter, kan det också råda en del oegentligheter i de kataloger och förteckningar som finns (eller inte finns) över dem. Och även om det råder relativ ordning i de kassar och banankartonger med svindlande innehåll som med jämna mellanrum doneras hit, är det nästan aldrig så att ordningen motsvarar den vi själva etablerat, och måste upprätthålla. Bakom kulisserna sitter alltså en hängiven bibliotekspersonal och illjobbar för att få samlingarna i ordning, men hur mycket man än fnattar på, kvarstår faktum:
UB har ett stort antal olika samlingar, som i många fall tillkommit långt innan biblioteket ens var påtänkt. En del material är fint och prydligt indexerat, katalogiserat, struket och tvättat med alla skrynklor utskrynklade. Alla fält ifyllda. Alla ämnesord i raka rader, som rabatter på en plantskola. På andra ställen råder gammelskogens organiska myller.
Samlingar av äldre typ är ibland ordnade utifrån
ämneskategorier (som säkert var logiska där och då), med en inbördes
alfabetisering som ibland kan vara komplicerad. Ibland ställde man upp äldre
bibliotek efter storlek, folianterna först, miniatyrerna sist. Ibland efter
samlingens egen inre logik, som kan vara resultatet av en enskild persons
fantasi, kronologi, eller mani.
De kataloger som följer med de olika samlingarna är ofta
produkter av sin tid. Ämnesorden i den venerabla Katalog -57, som består av
omkring 750 000 poster, gör att man ser sig om i vrårna efter de
snörpmynta lärdomssamhällets stöttepelare som placerade hyllkilometer av
sladdriga särtryck om megalitgravar i Falbygden under Fornk. (forn-kunskap) och på alldeles riktigt upplevde att Sedlighetsfrågor var en relevant och befogad
ämneskategori. Katalog -57 kommer o-uppskattningsvis att ta omkring 300 år att flytta
över till onlinekatalogen med nuvarande arbetstakt. Den är skriven omväxlande på skrivmaskin eller
helt enkelt med stålpenna. Vackert, men infernaliskt opålitligt att OCR:a, för
den som undrar.
Hvitfeldtska samlingen är en annan koloss (om ca 40 000
volymer, motsvarande ungefär ett normalstort folkbibliotek). Här finns en
katalog, men den har tagit en del stryk och innehåller numera många katalogkort
som inte har någon bok, samtidigt som det finns gott om böcker som saknar
katalogkort. En inventering att riktigt njuta av!
För den som vill ha ordning och reda anbefalles närstudium
av KvinnSams databasposter. Här är indexeringen gjord inpå bara benet, ner på
kapitelnivå, och med egna ämnesord. Sådan omsorg har vi knappt hunnit visa
någon annan samling!
– Men finns det inte på data, frågar du. – Nej, säger jag,
det kanske inte finns på data. Men det är stor risk, förlåt, chans, att vi ändå
har materialet. – Är det svenskt så har vi det! hör jag äldre och klokare
kollegor ryta med jämna mellanrum, när vi finkammar våra kataloger för att belägga
att vi verkligen HAR Hönsbok för allmogen
och alla som odla ett mindre antal höns (af Alfred Lagergrèn, 1903. – 6.
uppl.). Målet är naturligtvis att på sikt lägga in allt vi har i en och samma
digitala katalog, tillgänglig för alla att söka i.
Och var står boken? Enstaka, praktiskt sinnade låntagare
undrar ibland varför inte alla böcker helt enkelt sorteras i bokstavsordning,
och varför vi envetnas med det här frustrerande lappverket av kataloger och
hyllsektioner. Kan inte alla biblarna bara få stå på B? Men enskilda samlingar
vinner på att hållas ihop – det ger en inbördes kontext som speglar
ägaren-samlaren, eller det sammanhang där samlingen använts. Dessutom törs vi
inte ställa 1500-talsböckerna i öppet magasin, ifall någon skulle råka spilla
kaffe på dem. Vilket är synd, för jag känner att en bild av Om kyrkio stadgar och ceremonier, hurudana
och huilka man vthi een christeligh församling bruka må eller ey. Ehn liten
rettelse. Ther och swarat warder til några, både the papisters, och andra wåra
wedersakares insaghor, förwitelser, och calumnier. / Scriffuen aff erchebiscop
Lars j Vpsala, anno 1566. Och nu medh itt nytt förspråk, om närwarande wår
swenska kyrkios stadge och religion, på prent giffuin etc etc, och någon
annan tungviktare som t ex Grodan blir
glad av Max Velthuijs (Stockholm : Bergh, 1996), placerade tätt intill
varandra på samma hylla hade haft ett helt omåttligt instagramvärde.
Hemma får man å andra sidan sortera hur man vill. Att skapa
ett system som fungerar för en enskild person är en helt annan sak än att skapa
ett system som fungerar för alla. Min egen bokhylla är uppställd utifrån
godtyckliga ämneskategorier, vilket tydligen är jättevanligt och absolut inte
behöver vara begripligt för någon annan än en själv. Egna system inbjuder också
till viss situationskomik. Man kan låta böckerna umgås i nya och spännande
konstellationer. Bland mina kategorier finns, förutom uppenbara inslag som Historia,
Lyrik, och Gamla Kursböcker som blivit en Omistlig del i ens
Halvfossila Identitetsbygge, även Kroppen (som omfattar böcker om
mat, träning, sexualitet, och forensisk kuriosa av Mary Roach), samt orimligt
många titlar vars enda gemensamma nämnare består i att de har
marginalanteckningar skrivna av min morfar, ELLER är utgivna på Vertigo förlag
(tyvärr saknas alla former av överlapp där). Jag tillämpar också kategorin Gubbar
Som Har Problem Med Kvinnor, där Bukowski och Ginsberg står trivsamt hopknôdda
med Burroughs, Céline, Murakami och Houellebecq.
– Men var har ni de intressanta
böckerna? Det är väldigt tydligt att det som är obegripligt eller
irrelevant för den ena, är djupt intressant, värdefullt och omåttligt spännande
för den andra. Det är också omöjligt att på förhand bedöma vad den enskilde
upplever som särskilt viktigt. Det enda vi kan göra är att omfamna samtliga
uppfattningar om vad biblioteket bör tillhandahålla, genom att värna om så
varierade och välutbyggda samlingar som möjligt. Och sen göra dem så sökbara
och tillgängliga vi kan, så att just du äntligen kan hitta det där saknade baknumret
från 1973 av Gloson – organ för Svenska
vampyrsällskapets lokalavdelning i Strängnäs. Välkommen!
Visste du att en av universitetsbibliotekets böcker är så liten, att den har ett nötskal som fodral?
Ändå är det inte den minsta av våra böcker! I magasinen finns också medeltida fabeldjur, handmålade på pergament. Och flertusenåriga papyrer, nu tryggt infattade bakom glas. Där finns brevsamlingar om polarfärder, litterära fejder, romantik, svartsjuka och julklappsbekymmer. Där finns bilder av Göteborg från tiden då staden var alldeles ny. Allt speglar århundraden av mänskliga bestyr i stort och smått. Detta är bara några glimtar av det material som förvaltas av Göteborgs universitetsbibliotek, vid sidan av sådana böcker som man mer självklart kan förvänta sig där.
Nu startar vi en blogg om dessa samlingar, och det praktiska arbetet med dem. Vi som skriver är medlemmar i bibliotekets kulturarvsteam. Men också olika forskare och andra som använder samlingarna kommer att synas här på bloggen. På litet längre sikt vill vi skapa en webb som bättre presenterar och underlättar forskning på material ur specialsamlingarna och arkiven.
Arbetet på ett stort universitetsbibliotek har många moment och förutsätter olika specialistkompetenser. Detta är ju något som den vanliga besökaren/studenten/forskaren sällan eller aldrig ser. Till exempel handlar det om katalogisering av äldre material, handskriftsläsning, konservering och bokbinderi. Målet är hela tiden att göra samlingarna tillgängliga. Den nya bloggen är ett steg i den riktningen. Här kommer du att kunna läsa om nya accessioner, och om nya upptäckter i gamla samlingar. Om arbetet med att bevara äldre böcker och andra material, men också om aktuella forskningsprojekt och analyser.
Välkommen till våra randanmärkningar om samlingarna och det spännande arbetet mitt i dem – vår egen Marginalia, som är dörren till en bit av ditt kulturarv.
