Författare: Anders Strinnholm

Fredrik Good vid Biomedicinska biblioteket skriver här om ”fluor-samlingen” ett spännande material som kan tjäna som en referens till samtidens vaccinationsdebatt.

Det lät ju så lovande. En liten droppe fluor i dricksvattnet och frågan om hur man skulle stoppa den svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluor i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel; demokrati, hälsa och den personliga integriteten hotades av statligt sanktionerad tvångsmedicinering.

I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet mellan hög fluorkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst påvisats. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluorfattigt ansågs vara en lösning på problemet och efter att försök påbörjats i Nordamerika började fluor tillsättas i dricksvattnet även i Europa och på andra kontinenter.

Sverige hade länge haft ett stort problem med tandröta och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluorfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.

Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluor i dricksvattnet, så drog debatten i gång så fort experimentet blev känt. Allan Melander, stadsläkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap. 1961 beslutade Regeringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluortillförseln i Norrköping.

Fluordebatten i Sverige började redan på 50-talet och motståndet leddes av organisationen ”Kommittén för Personlig Integritet” (KPI). KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”en liten handfull personer ur skilda läger”. Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”

Även om KPI:s mest avgörande argument mot vattenfluoridering berörde demokrati och personlig integritet, så menade de att den föreslagna åtgärden också hotade hälsa och miljö.  I insändare och citat i tidningsklippen kan man läsa om medicinskt skadliga effekter av fluoridering, t ex potentiella skador på njurar, skelett och foster. Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i Medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara. Miljöargument blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i pressutklippen. Hotbilder som framträder är t ex vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare.

Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, dvs en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration från politisk filosofi, juridik, medicin och miljö – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier (t ex uppfattningen i USA att den skulle vara ett led i en kommunistinvasion). Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.

I Sverige är debatten om vattenfluoridering nästan bortglömd. Frågorna är trots det fortfarande aktuella, inte minst mot bakgrund av de senaste årens anti-vaccinationsrörelse. Var går gränsen för statens makt att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull? Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång. Sverige har trots, eller kanske tack vare, frivillighet en internationellt sett skyhög vaccintäckning och även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoret som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.

Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPIs huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. Samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet. Material från hela världen finns representerat och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”Diverse personer” mellan 1959-1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.  Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. En liten dokumentationsskatt som är mer aktuell idag än vad man först kan ana. 

En längre text om detta finns att läsa i Tandläkartidningen Fluorkriget 1950–1971 – en strid mellan folkhälsa och personlig integritet – Tandläkartidningen.se

Vår kollega och även medförfattare här på bloggen Anders Larsson har utsetts till Humanistiska fakultetens hedersdoktor 2023.

Vi tycker så klart att det både är otroligt roligt men också mycket välförtjänt. Anders har jobbat på biblioteket sedan 1980 och har genom åren byggt upp en enorm kunskap om våra samlingar. Det är inte sällan man får fråga honom om hur det kan vara när alla andra informationsvägar är uttömda. Då får man ofta höra någon anekdot om en speciallösning för 25 år sedan som förklarar varför X finns beskrivet under Y.

Än en gång hurra! och stort grattis!

Här är ett par exempel på inlägg har på Marginalia som kommer från Anders penna. Arktisk gastronomi, att rätta mun efter matsäcken. och Vega-dagen, 24. april

Läs nyheten på Humanistiska fakultetens nyhetssida.

Texten är skrivet av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Emblemböcker. Ord och bild i så tätt samarbete att ingen kan säga vad som är den primära konstformen. Emblemböcker är besläktade med medeltidens bestiarier, men började få sin egentliga och tryckta form under början av 1500-talet. Även om det är alltid är vanskligt att sätta ett startdatum för något, så är 1531 i det här fallet en bra utmanare, för då publicerades Emblemata av Andrea Alciatis som därmed startade en het boklig trend som sträckte sig in på 1700-talet.

Men vad är då en emblembok? Det är en bok som består av ett etiskt motto som beskrivs av en text som illustreras av en bild som i sin tur alltså gestaltas av mottot. Ja, tanken var i viss mån att skapa rundgång, för man strävade efter att frambringa ett intryck genom text och bild som var mer effektfull än varje enskild komponent. Tematiken i denna mix av text och bild kretsade kring synder, dygder och olika abstrakta antika mytologiska scener, allt sammankokat i en klatschig moralisk maxim. Låter inte detta som en intellektuell delikatess så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var i alla fall vad den europeiska intelligentian ansåg under cirka 150 år från det att Andrea Alciatis fick snilleblixten med Emblemata. För de bildade och bemedlade med eget bibliotek (förvisso ingen majoritet av Europas befolkning under denna tid) så var ett gäng emblemböcker ett måste för att de inte skulle känna sig utanför.

Från cirka 1580 nådde emblemböckerna kulmen av sin popularitet och ingen gjorde emblemböcker bättre än de holländska gravörerna och tryckarna. De kallades där för ”Sinnepoppen”, vilket ungefär betyder: Dockor för själen. Holländaren Jacob Cats (1577–1660) var bland annat poet, humorist, jurist, diplomat och politiker, men han är numera mest känd just för sina emblemböcker

I Herbert Blomstedt Collection på Humanistiska biblioteket har vi Jacob Cats alla verk i tryckningar som sträcker sig från 1620 till 1656. De är i utsökt skick med kopparstick som man snudd på kan läsa med fingertopparna. Så här på 2000-talet är det inte alltid enkelt att veta vad poängen med dessa ”emblem” är, speciellt inte om ens latin och 1600-talsholländska lämnar en del att önska, men bilderna talar ganska ofta för sig själva eller till fantasin.

Det latinska mottot uttrycker ungefär att man ska tänka på hur man beter sig. Om det innebär att man ska undvika att medtaga pilar när man rider på en krokodil, eller om man helt enkelt ska undvika att rida barbacka på krokodiler är oklart. Eller om det är ett motto för krokodilen, som illustrerar det meningslösa med att medtaga mager proviant?

Denna tyckte jag initialt vara självförklarande: bättre ett strutsägg i handen än tio i korgen. Mottot på holländska uttrycker däremot att: En liten höna lägger ägg varje dag medan en struts bara en gång per år. Må så vara, men vad strutsen själv säger framgår inte. Hennes blick utstrålar dock någon typ av generad irritation över att bli tvingad att vara med på bild.

Sentensen bör vara: Stick ej ett finger i munnen på narr med god tandhygien?

Detta är nog min favoritbild. En vibrerande romantisk scen i trädgården, fylld med förtäckt sensualitet och poesi:
”Ska jag visa dig mina skärbönor, Marietje?”
”Åh, Armand, slika skärbönor jag sällan skådat. De dignar från grenen, Armand.”
”Ja, Marietje, de dignar som bara skärbönor kan. De dignar gröna, Marietje! Gröna!”
”Åh, Armand, får jag röra vid en skärböna? Jag aldrig förr upplevt sådan längtan efter så mogna skärbönor.”
”Marietje, Marietje, det vore mig en ära om du ville sprita mina skärbönor!”
”Åh, Armand!”

Låt oss avsluta med denna bild som jag själv har döpt till ”Arbetsveckan”, för det är uppenbart att de tre figurerna från vänster till höger representerar: Måndag, Onsdag och Fredag.

Dagens inlägg är skrivet av kulturarvsbibliotekarien Stefan Benjaminsson på Humanistiska biblioteket.

Allhems småtryckssamling är ny specialsamling på Humanistiska biblioteket. Allhems förlag grundades av den danskfödde Einar Hansen och var aktivt mellan 1932—1981. Inledningsvis bestod verksamheten av tidningsutgivning i form av Allas veckotidning och Hemmets veckotidning, och det är de inledande delarna av dessa veckotidningars titlar som utgör förlagsnamnet: Allhem. Två verk som kan betraktas som höjdpunkter i Allhems utgivning är landskapsböckerna, mer om dem nedan, samt Svenskt konstnärslexikon: Tolvtusen svenska konstnärers liv och verk i 5 band som vid tiden för utgivningen 1952—67 (och eventuellt fortfarande) var det mest påkostade uppslagsverk som getts ut i Sverige.

Serien Allhems landskapsböcker publicerades mellan 1950—1976 i totalt 30 volymer och innefattade förutom Sveriges 25 landskap även böcker om 5 städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala. Böckerna innehåller en kulturhistorisk del och en aktuell bildsvit med nytagna fotografier. Generellt kan sägas att mycket stort fokus lades på bildmaterialet. De 30 volymerna i sin helhet omfattar drygt 17 000 sidor, med sammanlagt 22 643 bilder.  Allhem gav ut 15 olika serier med fokus på flyg, geografi, konst, historiska personer, arkitektur och museum.  Utöver dess serier gav de även ut en mängd andra böcker, också med stort fokus på kultur, historia och bild. Totalt omfattar Allhems utgivning 651 titlar.

Förutom de skrifter som fanns tillgängliga i handeln ägnade sig Allhem åt trycka en mängd småskrifter. Det rör sig om program till utställningar och konferenser, om särtryck av artiklar i tidskrifter, om julhälsningar, reklamskrifter, minnesskrifter, visböcker etcetera. Dessa trycktes ofta i små upplagor och var ofta av efemär art, vilket gör att mycket av detta material har försvunnit. Detta gör Allhems småtryckssamling i sin helhet tämligen unik. De tryck som finns i Allhems småtryckssamling kommer nästan uteslutande från denna efemära tryckproduktion och sträcker sig från 1939—1992. Antalet småtryck uppgår till 89 och inkluderar också kataloger från Allhem, samt reklammaterial för enskilda verk från Allhem och ger på så sätt en överskådlig inblick i Allhems tryck- och förlagshistoria. Genom exempelvis reklammaterialet och katalogerna kan man se hur Allhem valde att marknadsföra sin utgivning, och hur de uttryckligen strävande efter att ge ut vackra böcker av hög materiell kvalitet. Sammantaget ger samlingen en ovanlig inblick i förlagets mindre kända tryckproduktion.

Allhems småtryckssamling är en donation från Kjell Petersson, grundare av bokförlaget Atlantis. Kjell Peterson övertog Allhems bildarkiv, och försäljningen av en stor del av Allhems förlagsprodukter, i samband med att Allhems förlag lade ner sin verksamhet 1981. I Humanistiska bibliotekets handskriftsarkiv finns även Kjell Petersons personarkiv.

Idag den 30e maj har två satsningar som vi på GUB är delaktiga i officiell invigning/premiär. Det är dels en fysisk utställning i våra lokaler som är ett samarbete med GPS400, Språkbanken, HDK-Valand, Hasselbladstiftelsen och Riksarkivet, samt en digital portal där vi samarbetat med GRIDH för att tillgängliggöra foton och texter på ett enkelt sätt.

Jubileumsutställningen i Göteborg invigdes den 8 maj 1923 av dåvarande kung Gustaf V. Utställningen arrangerades för att högtidlighålla stadens 300-årsjubileum 1921 men på grund av de höga ambitionerna och efterdyningarna av världskriget m.m. så blev utställningen fördröjd till 1923. Nu har ju även 400-års firandet fått skjutas på till i år på grund av pandemin. Det är inte lätt att fira Göteborgs födelsedag.

Utställningen ”Här och nu – där och då: Jubileumsutställningens moderna visualisering kring Näckrosdammen 1923” har ett fokus på hur Jubileumsutställningen tog hjälp av modern grafik, typografi, fotografi och film för att sprida intresse för utställningen. Detta skedde genom album, vykort, affischer, broschyrer etc för att nå ut med sin kommunikation. Allt detta sker i en påtaglig brytningstid vad det gäller det visuella uttrycket vilket tydligt syns i det utställda materialet.

Utställningen vill ge skapa en möjlighet att ta del av hur text och bild samverkade för att sprida kännedom om Göteborgs historia, samtid och framtidsdrömmar för 100 år sedan! Huvuddelen av materialet kommer ur våra samlingar på GUB men innehåller även en del privata bidrag som exempelvis en klänning som bars på utställningen förevigad på foto.

I Jubileumsportalen finns de olika platserna utmärkta med foton och beskrivningar från utställningskatalogerna. Större delen av materialet kommer från Universitetsbiblioteket som har digitaliserat det och sedan har personalen på GRIDH byggt upp själva kartan och utvecklat gränssnittet. Via portalen är det även enkelt att hitta allt digitaliserat material som vi har här på GUB från och om jubileumsutställningen.

Vi på GU och GUB tycker det är lite extra roligt att få jobba med det här materialet då vi ju nu sitter exakt på samma plats. Minneshallen stod där nu Humansisten ligger och den enorma Huvudrestaurangen med en 15 meter lång spis och plats för 3000 gäster låg där universitetsbiblioteket nu är placerat. Vi vet också att många, inte minst göteborgare är intresserade av linbanan, bergbanan och mycket annat från utställningen så att nu kunna hjälpa till och sprida lite kunskap om denna är riktigt roligt.

Det här har varit ett unikt tillfälle att få djupdyka ned i det här materialet. Men det är inget som vi är färdiga med. Digitalisering av exempelvis tidningsklipp från både svensk och internationell press fortsätter och även digitalisering av det rikliga material som publicerades i anslutning till jubileumsutställningen. Så återkom gärna till portalen även i framtiden då det här bara är en början. Vad vi dock saknar är möjligheten att visa filmen Boman på utställningen. En komedi från 1923 som till en stor del utspelar sig på och kring utställningen. Men vem vet, det kanske vi kan lösa i framtiden? Välkomna!

Inkunabler, det vill säga böcker tryckta till och med år 1500, representerar den första fasen av boktryckeri i Europa. Gränsen 1500 är godtyckligt satt, och man kan se att det är först under perioden 1520-1540 som böckerna börjar få den form vi känner idag med kolofon etc. Tydligast blir begreppet om man avgränsar det till 1400-talets tryckta böcker.

Humanistiska biblioteket bevarar ett relativt stort antal inkunabler, och en av dessa är Liber chronicarum eller Nürnbergkrönikan. Liber chronicarum publicerades först på latin den tolfte juli 1493, och följdes senare av den tyska utgåvan den tjugotredje december samma år. Den latinska utgåvan lär ha uppgått till mellan 1 400-1 500 exemplar och den tyska till omkring 700-1 000 – en betydande volym på sin tid. Av dessa har ungefär 400 respektive 300 överlevt till idag. Utgivare och tryckare var Anton Koberger som även var gudfar till Albrecht Dürer.

Namnet Nürnbergkrönikan syftar bara på att det är en krönika och att den är tryckt i Nürnberg. På tyska omtalas den vanligen som Die Schedelsche Weltchronik efter författaren Hartmann Schedel. Det exemplar som vi har på universitetsbiblioteket är ett av de latinska exemplaren.

Liber chronicarum är i många avseenden ett typiskt barn av sin tid. Den är en syntes av den spirande humanismen, den dominerande kristna världsåskådningen, och tidens stora intresse för den antika världen. Den är skriven i en brytningsperiod där den nya tiden och den nya humanismen vann allt större framsteg. Krönikan är ett exempel på tidens idéströmningar, då den bär tydliga drag av både kristen kosmologi och en ny vetenskaplig syn på världen. Hartmann Schedel levde mitt i denna tid, och i ett av dess viktigare centrum Nürnberg. Han var själv en stor boksamlare, och även bekant med många andra betydande människor som exempelvis Conrad Celtes, Martin Behaim och Johannes Werner vilka säkert på olika sätt påverkat arbetet med krönikan.

Texten är ordnad på ett sätt som inte är helt vanlig eller självklar för oss nutida läsare. Krönikan är uppdelad i sju åldrar eller perioder, av vilka de sex första följer den indelning som har sina rötter i det arbete som Augustinus utfört.

• Första åldern: Från skapelseberättelsen till syndafloden.
• Andra åldern: Till och med Abrahams födelse.
• Tredje åldern: Till och med Kung David.
• Fjärde åldern: Till och med den babyloniska fångenskapen.
• Femte åldern: Till och med Jesu födelse.
• Sjätte åldern: Till och med nutiden (den största delen).
• Sjunde åldern: En överblick fram till Antikrists ankomst och världens undergång.

Det som gör Nürnbergkrönikan till en så speciell och viktig publikation är att den är så oerhört rikt illustrerad. Den innehåller en stor mängd träsnitt av vilka flera är tryckta ett antal gånger, men med olika bildtexter. En bild på en äldre man kan exempelvis illustrera flera olika helgon eller kyrkofäder. Illustrationer har även hämtats från andra verk, och totalt innehåller den 1 809 tryckta bilder, en närmast ofattbar mängd.

Michael Wolgemut (konstnär och tryckare) var ansvarig för den verkstad som producerade alla dessa träsnitt. Albrecht Dürer arbetade vid tiden som lärling där, och kan mycket väl ha varit inblandad i arbetet. Detta vet vi dock inte med säkerhet, men det ligger nära till hands att anta att arbetet kan ha utgjort en viktig inspiration under hans fortsatta karriär.

De avbildade städerna varierar avsevärt i fråga om realismen i avbildningen. De tyska städerna är generellt mer realistiskt avbildade än andra, men även Jerusalem, Rom, Florens och Genua får anses vara tämligen korrekta. Omkring 120 avbildningar av städer förekommer i krönikan, varav drygt 30 kan anses mer eller mindre verklighetstrogna. Även här förekommer återanvändning av bilder. Ett exempel är bilden av Mainz, som också används för att illustrera inte mindre än fem andra städer. Kanske mest förvånande är att inga städer från Spanien, England eller det nuvarande Nederländerna/Flandern avbildas i boken.

En annan anekdot kring Nürnbergkrönikan är att den troligen är den första ”piratkopierade” boken i historien. Johann Schönsperger den äldre var en boktryckare som arbetade i Augsburg, och insåg att han kunde kapitalisera på krönikans stora framgång. Han gav ut mindre versioner av krönikan både på tyska och latin 1496, 1497 och 1500.

Boken införlivades i Humanistiska bibliotekets samlingar 1958, och ägdes dessförinnan av den betydande konstsamlaren Falk Simon. Idag är Simon kanske mest känd för sin donation av silver till Röhsska museet, men han ägde även en framstående samling böcker och manuskript.

Självklart finns det även med ett antal mytologiska varelser som exempelvis en Skiapod som skuggar sig med sin enda men stora fot. De förekommer ju allt som oftast i beskrivningar av fjärran världsdelar under många hundra år. Ibland undrar man om även den tidens författare ibland brast lite i att kolla sina källor, och bara okritiskt återgav vad andra skrivit.

Sanna Hellgren och Rachel Pierce vid KvinnSam skriver om den internationella kvinnodagen.

Den internationella kvinnodagen har firats sedan 1911, men initiativet togs redan året innan av den tyska kommunisten och kvinnorättsaktivisten Clara Zetkin (1857-1933). I och med den ryska revolutionen 1917 blir kvinnodagen starkt förknippat med kommunismen, och vid en konferens i Moskva 1921 beslutas att den skall firas årligen den 8 mars. Året därpå blir den officiell helgdag i Sovjetunionen. Är man nyfiken på hur kvinnokampen bedrevs och beskrevs vid kvinnodagens begynnelse kan man till exempel besöka den digitaliserade versionen av tidskriften Morgonbris, som finns här: http://www2.ub.gu.se/kvinn/digtid/05/.

Firandet av kvinnodagen kom i skymundan under en period, men lyfts återigen upp i ljuset 1969 på initiativ av studentrörelsen i USA, och 1972 blir den återigen ett stort evenemang i Sverige i och med andra vågens kvinnorörelse med Grupp 8 i täten.

I Svenska kvinnors vänsterförbunds arkiv hos KvinnSam finns en fin samling med 8 mars-kort. SKV utgjorde den svenska sektionen av det internationella förbundet Kvinnornas Demokratiska Världsförbund. Medlemsorganisationerna i KDV och enskilda kvinnliga vänsterorganisationer skickade 8 mars-kort till varandra, och denna kortsamling täcker åren mellan 1968-1985 och visar den kvinnliga vänsterns internationella bredd. En del kort är handgjorda, och korten visar kvinnliga vänsterns intresse för grafisk design.

Mellan 3-15 mars visar KvinnSam upp ett urval av korten tillsammans med annat relaterat material ur samlingarna i en utställning i Humanistiska bibliotekets entré. Hela samlingen finns i Svenska kvinnors vänsterförbunds arkiv som hittills är obeforskat. Uppordning och förteckning av arkivet pågår, och det är öppet för forskning.

Här är några fler länkar till intressanta arkiv hos KvinnSam:

Grupp 8

Svenska kvinnors vänsterförbund

Kvinnohuset i Stockholm

Kvinnohuset i Göteborg

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Tidigare i höstas lade vi ut ett inlägg (https://marginalia.blogg.gu.se/2022/12/13/platt-som-pergament/)  där vi testade olika tekniker för att plangöra pergament och nu kan vi visa resultatet av arbetet på ett par av breven.

När pergament ska plangöras så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Pergament som fuktas vill gärna återgå till sin ursprungliga form vilket kräver att pergamentet behöver sträcktorkas och pressas. Testerna som utfördes visade att de bästa alternativen för att plangöra pergament var att fukta provbitarna i en sandwich och att strecktorka dem med hjälp av magneter vilket är precis vad som gjordes med de riktiga pergamentbreven.

Efter att breven fuktats och sträcktorkats låg de i press för att torka helt och hållet i 10 dygn, när vi såg att de var platta och fina började vi förbereda för deras förvaring i nya lådor av arkivkvalitet. Vanligtvis monteras pergament genom att göra så kallade ”fotohörn” i arkivbeständigt papper som fästs på en bit kartong inne i lådan, pergamenten kan sedan enkelt placeras i lådan genom att sätta in dess hörn i pappershörnen. Men de här pergamentbrevens överkant hade en vågformad utformning som gjorde att vi ville ge extra stöd. Vi gjorde därför ”hängslen” i polyester som skulle hålla breven på plats. Hängslena fungerade som så att de hade vertikala skåror som gjorde att de kunde dras ut som dragspel. Poängen är att om pergamenten skulle svälla eller krympa p.g.a. ändringar i luftfuktighet så expanderar eller dras hängslena ihop. På det sättet hålls pergamentbreven på plats utan att riskera att dessa kommer till skada.

Hängslenas ena kortsida hade bitar av japanpapper som fästes mot pergamenten med ett klister av vetestärkelse och den andra kortsidan fästes mot kartongen med ett starkt klister som inte är lämpligt i kontakt med pergament men utmärk för att fästa plast mot kartong. Vi blev väldigt nöjda med resultatet och nu kommer de här breven att digitaliseras tillsammans med den övriga samlingen under det kommande året.

Göteborgs universitetsbibliotek är med som partner i flera olika forskningsprojekt och ett av dessa berör historiska orglar. Här skriver Fredrik Tobin om arbetet med att digitalisera och tillgängliggöra arkiv.

Runt om i Sverige finns en stor mängd historiska orglar. De är inte bara vackra konstföremål och fascinerande hantverksprodukter, utan också musikinstrument med säregna klanger som används än idag. I många delar av Europa innebar de två världskrigen att detta kulturarv sargades svårt. Pipor smältes ned för att användas i vapentillverkning och många instrument förstördes  i samband med strider. I Sverige har vi därför en ovanlig situation med många välbevarade äldre instrument. Under 1900-talet fick forskare, organister och orgelbyggare upp ögonen för denna skatt, och många åkte land och rike runt för att dokumentera orglarna.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns flera samlingar som innehåller en stor mängd information om Sveriges äldsta orglar. Men materialet är stort, otympligt och till stor del outforskat. Därför har Riksbankens jubileumsfond finansierat projektet SONORA, Swedish Online Organ Archive. Det är ett treårigt projekt som utförs av en forskargrupp vid Göteborgs internationella orgelakademi i nära samarbete med Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek (där det mesta av det fysiska arbetet utförs). Målet med projektet är att forskare och allmänhet skall kunna få digital tillgång till det rika material som finns i arkiven, och särskilt det material som rör orglar byggda innan mitten av 1800-talet.

Utgångspunkten för projektet är Einar Ericis inventarium av klassiska svenska orglar. Erici var en läkare, skäggentusiast, fotograf och orgelexpert som spenderade en stor del av sitt liv med att åka runt i Sverige och studera orglar. Strax innan hans död publicerades en första utgåva av hans inventarium där han beskrev alla instrument han kände till som tillkommit innan mitten av 1800-talet. En reviderad och utvidgad utgåva utkom 1988, redigerad av Axel Unnerbäck, som under många år  var orgelsakkunnig på Riksantikvarieämbetet. Unnerbäck har under alla år fortsatt att samla data om historiska orglar och ett av SONORA-projektets mål är att i samarbete med honom publicera en tredje, uppdaterad upplaga av Orgelinventarium.

SONORAs första uppgift blev att digitalisera Ericis eget arkiv. Under sina många års forskning hade han samlat på sig information och dokument. Särskilt värdefulla är hans så kallade excerptböcker. Erici tillbringade många långa dagar i arkiv runt om i Sverige och skrev för hand av sådant som rörde orglarna. Digitaliseringen av Ericis arkiv är nu slutförd och just nu pågår istället arbetet med arkivet från Bröderna Moberg i Sandviken.

Bröderna Harry och Valter var orgelbyggare med särskild inriktning på restaurering av äldre historiska orglar. De var inte bara duktiga hantverkare utan producerade också en imponerande dokumentation av instrumenten de arbetade med. Till exempel tog de ofta före- och efter-bilder av olika delar av instrumenten som de hade restaurerat, något som inte var vanligt vid mitten av 1900-talet.

När projektet är klart kommer intresserade, orgelforskare, musikvetare, historiker och kulturvårdare ha tillgång till en stort och unikt material. Allt tack vare Riksbankens Jubileumsfond och samarbetet mellan Göteborgs internationella orgelakademi, Riksantikvarieämbetet och Göteborgs universitetsbibliotek.

Den som vill följa arbetet kan enkelt göra det i orgelakademins nyhetsbrev: https://www.organacademy.se/gioa-newsletter

UB har ett samarbete med Institutionen för kulturvård både genom undervisning och att våra samlingar kan tjäna som exempel med material i utbildningen. Under höstterminen har vi haft en praktikant på plats under handledning av vår konservator. Här beskriver praktikanten Lee Andersson hur det arbetet kan se ut.

Många har nog sett imponerande före och efterbilder av ett konserverat föremål men inte fått se allt arbete däremellan eller innan för den delen, därför vill vi ge inblick i hur mycket förarbete och tester som ibland krävs. 

I våra samlingar finns ca 150 pergamentbrev med koppling till västra Sverige som inom en snar framtid ska katalogiseras och digitaliseras för att skapa en ökad tillgänglighet. Problemet var dock att två dokument i samlingen var vikta vilket förhindrade digitalisering och vi konservatorer behövde därför plangöra dem först. När pergament ska plangöras, alltså göras platta, så behöver de först fuktas för att bli flexibla. Problemet är att pergament är väldigt känsligt för fukt och kan ta skada så det måste göras på ett kontrollerat sätt. Efter fuktningen så behöver pergamentet sträcktorka och sedan läggas i press, det här gör att den blir platt och också behåller den formen. Men innan vi kunde ge oss på de riktiga dokumenten så behövde vi göra tester på provbitar, så fyra stycken provbitar av pergament skars ut i storlek 30×30 cm.

Fuktning testades med en DIY fuktkammare och med sandwich. Fuktkammaren gjordes med en stor metallbehållare, i denna placerades en bevattningsmatta, ovanpå denna lades ett lager tyvek (plast som släpper igenom små mängder fukt) och ett lager vlieseline (tunt syntetiskt tyg utan fiberriktning). Provbitarna lades ovanpå detta med tyngder för att skapa kontakt över hela ytan. Ovanpå behållaren lades en genomskinlig skiva av akryl. Det visade sig att det tog ca två timmar och uppåt att fukta proverna, vi ville helst att det skulle ske på högst en timme och gick därför vidare till nästa alternativ vilken var en sandwich.

Denna smörgås bestod inte utav bröd och pålägg utan av ett lager plastfilm, två lager läskpapper (tjockt olimmat papper) och tyvek. Provbitarna lades på och lagren upprepades. Efter flera tester kunde det avgöras att 15–30 minuter var tillräckligt för att provbitarna skulle bli flexibla av fukt.

Sträcktorkning testades med den klassiska metoden med klämmor men också en lite nyare metod med magneter. Klassisk sträcktorkning går till så att klämmor sätts i kanterna på pergamentet och de fästs i sin tur i en korkmatta eller liknande, detta skapar en lätt sträckning som gör att pergamentet behåller den platta formen medan det torkar. Som skydd placerades bitar av syrafri kartong mellan klämmorna och provbitarna. Trycket från klämmorna gjorde att kartongen lämnade kraftiga märken i pergamenten. Sådana märken kan tas bort genom att pergamenten fuktas och presstorkas i omgångar och då blir platta, men märkena ansågs som alltför kraftiga så istället övergick vi helt till magneter.

Provbitarna placerades efter fuktning på vlieseline ovanpå en whiteboard som låg ner på ett bord. Långa bitar av kartong placerades längst provernas kanter och magneterna lades på kartongen. Detta gav bara små märken vilket var att föredra över klämmorna. Bitarna sträcktorkade tills de inte längre kändes kalla och därmed var nästan torra. Detta tog i genomsnitt 15 minuter. De placerades sedan mellan läskpapper under tyngd för att torka helt.

Efter testerna kunde vi konstatera att fuktning med sandwich och torkning med magneter var de bästa alternativen. Behandlingen av de riktiga föremålen är nu redan i gång och resultaten ser riktigt lovande ut!