Författare: Anders Strinnholm

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson svänger sina lurviga

Känns den snara ankomsten av november svår att hantera? Hämta styrka genom att dansa som om november inte fanns. Och behöver du hjälp att hitta lite nya (nåja, jättegamla) moves kan biblioteket, som alltid, stå till tjänst. Här är några tips ur Le maître à danser, av Pierre Rameau (1725). Lär dig hur du blir Göteborgs dansmästare och gör så att resten av dansgolvet tappar andan av pur hänförelse av dina cirkulärt roterande armar och symmetriskt knixande ben. Lär dig handposer som tar kroppens estetik till nya höjder. Och lär dig den svåra konsten att fatta din danspartners hand, vilket tycks gå ut på en poetiskt snirklig rörelse från bägge parter, en koreografins malström till dess att fingrar snuddas, puder puffar och dånar dånas. Mon Dieu!

Anders Strinnholm om Hvitfeldtska samlingen och dess historia.

Som en pendang till vår sommarserie om krigsbyten i den Hvitfeldtska samlingen, ger vi nu en översikt över samlingen, dess tillkomst och bakgrund.

Reformationen innebar ett hårt slag mot utbildningen i Sverige, då i princip all utbildning skedde via kyrkan, huvudsakligen i katedralskolor och vid universitetet i Uppsala. När kyrkans ekonomi drastiskt försämrades då dess stora egendomar konfiskerades av staten försvann många av de ekonomiska förutsättningarna för undervisning och utbildning. Detta påverkade katedralskolorna mycket negativt och universitetet var i praktiken stängt under andra halvan av 1500-talet.

Med rikets ökande ambitioner och behovet av kvalificerad förvaltning under början av 1600-talet blev bristen på bildat folk ett allt större problem. 1620 års Riksdag beslutade om en ny gymnasiereform med inspiration från Tyskland, särskilt Bremen. Förslaget hade tagits fram på Gustav II Adolfs uppdrag. Viktigast var att katedralskolorna nu blev gymnasieskolor och fick en tryggare finansiering. Först att omvandlades var katedralskolan i Västerås 1623, och de övriga stiften under de nästkommande åren.

Det nyss grundade Göteborg var ingen stiftsstad, men dess betydelse och storlek medförde ändå att Drottning Kristina beslutade om ett gymnasium 1647: Göteborgs Kongl. Gymnasium. Idag går denna skola under namnet Hvitfeldtska gymnasiet.

Syftet med gymnasierna var främst att utbilda präster, och de ämnen som studerades var inriktade på en kyrklig karriär. Ansvaret att förse skolbiblioteket med lämplig litteratur låg därför också i allt väsentligt på kyrkan. Vissa tillskott fick biblioteket från sterbhus, som var skyldiga att vid prästers dödsfall överlämna ”en god bok” till skolan. Prästerskapet kunde också vid ämbetstillträde tvingas avlägga en viss avgift eller donation. Med tiden blev det också vanligare att privatpersoner skänkte böcker till gymnasiebiblioteket. Teologi och klassiska språk dominerade undervisningen, och latinet var skolans ”modersmål”. Dessutom studerades filosofi, historia, matematik och musik. Man läste klassiska författare som Cicero, Demosthenes, Vergilius, Euripides och Homeros.

Namnet Hvitfeldtska samlingen (och gymnasiet) har sitt ursprung i en donation från 1664. Margareta Hvitfeldt, med rötter i dansk och dansk-tysk uradel, hade inga syskon och var ensam arvtagare till stora egendomar. Då hon blev änka 1651 var hon en oerhört förmögen kvinna, och ägde ett stort antal gods, bland annat i Bohuslän. Då landskapet blev svenskt 1658, etablerade hon snabbt goda förbindelser med exempelvis Per Brahe d.y.

Trots den stora förmögenheten präglades hennes liv av sorg. Hennes son Ivar (Iffuer) Dyre insjuknade och dog under en resa i Frankrike 1663, vid 19 års ålder. När han anade att slutet var nära skrev han ett brev till modern den 11 augusti samma år, och bad henne att: ”…stifte en Del af sit Gods eller en Summa Penge, saa meget hon selv vilde, hvoraf Renten aarlig kunde gives fattige Skolebørn og studerende Ungdom i Baahuslen, hende og hannem til en evig Ihukommelse”.

Den 22 januari 1664 ordnade Margareta Hvitfeldt en donation av en stor samling gårdar och andra tillgångar. Detta för att möjliggöra skolgång för 30 elever årligen vid Gymnasiet i Göteborg. Donationen skulle även finansiera vetenskaplig forskning. 1694 infördes stiftelsens namn ”Kungliga och Hvitfeldtska stipendieinrättningen”.

Under tidigt 1700-tal började nya regler gälla för gymnasiebiblioteken. 1724 års skolordning innehåller omfattande bestämmelser för biblioteken. Beträffande läroböcker framhålls att det var biskopens och konsistoriets ansvar att böcker fanns tillgängliga för undervisning i tillräckligt antal. Det sägs också att både elever och lärare är i behov av ”ett något ymnigare förråd av böcker”. År 1721 brann skolan i samband med en större stadsbrand. Vi vet inte hur mycket av biblioteket som förstördes då det saknas äldre förteckningar över bokbeståndet.

Under 1700-talet förändrades undervisningen och nya ämnen tillkom. Botanik- och zoologiundervisning startade i liten skala. Genom exkursioner kunde botanikstudierna hålla en viss nivå, medan zoologiämnet led svårt av bristen på åskådningsmaterial. 1749 köpte biblioteket ett stort antal naturvetenskapliga böcker, bl.a Anders Berchs Inledning till allmänna hushållningen och Dalmans Skogs-, Ängs- och Humlegårdskötsel.  1774 infördes teckningsundervisning på allvar. Samma år anställs en lärare i tyska och franska (Brahel) och en i engelska (Ross). De tre stora moderna språken var därmed representerade i skolans undervisning.

Under 1760-talet gjordes försök från både enskilda personer och bibliotekets sida att göra boksamlingen mer attraktiv för en bredare publik. 1760 insamlades 502 daler silvermynt från borgare i staden ”till köp av intressanta böcker, som skola på begäran utlånas till genomläsning”. Det befintliga bokbeståndet var kanske inte riktigt vad stadens borgerskap var intresserade av. Dåvarande bibliotekarie, Harckens, började hålla öppet för allmänheten varje onsdag och lördag. Ett år senare kunde han dock meddela att inga andra än gymnasister utnyttjat biblioteket.

Utöver gåvor från prästerskapet började nu även donationer från borgerskapet strömma in. Bland givarna hittar vi Stadssekreterare Sigfrid Sirenius, direktör vid Ostindiska kompaniet Jacob Sahlgren, apotekare Frans Martin, justitieborgmästare Cornelius Thorsen, och kyrkoherde Peter Hansson Ström. Det högre borgerskapet tycks ha dominerat som bidragsgivare, men även något mindre bemedlade personer förekommer.

Flera av de dåtida givarna benämnde gymnasiebiblioteket ”Bibliotheca publica” i olika tillskrifter och dokument. Detta, tillsammans med det faktum att borgerskapet visade sådan generositet mot biblioteket tyder på att man börjat betrakta biblioteket som en institution av vikt för hela Göteborgs stad.

1768 skänkte så Ostindiska kompaniet ett större antal kartor och geografiska verk till skolans bibliotek. De skulle bli ett viktigt komplement till den befintliga samlingen av kartor och planscher. Idag omfattar samlingen både svenska och internationella kartor över städer, länder och världsdelar, såväl som historiskt viktiga slag och astronomi.

Samlingen innehåller också en del handskrifter, till exempel en fransk bibel från 1200-talet, ett 1400-talsbreviarium från Skepplanda kyrka, Rutger von Aschebergs egenhändigt nedtecknade ”memoarer”, och en teckningsskola framtagen av Pehr Hörberg. Då mycket av det som donerats till samlingen var gammalt redan vid gåvotillfället, finns här även 12 inkunabler och en mycket stor mängd 1500-talstryck, bland mycket annat. Den samling som Universitetsbiblioteket förvaltar utgörs av gymnasie-/läroverksbibliotekets bestånd fram till och med år 1899.

Sammanfattningsvis kan man säga att Hvitfeldtska samlingen utgör en rik och spännande inblick i vad ett gymnasiebibliotek kunde innehålla under 16- 17- och 1800-talen. Den belyser stadens utbildnings- och idéhistoria under en lång och formativ period, och ger en bild av ett bibliotek som än idag är ett betydelsefullt inslag i Göteborgs historia.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson guidar dig igenom turisternas Göteborg inför sommarens semester.

Se Göteborg i sommar. Turister i alla tider har gjort det, så det bör ligga något i företeelsen: Se Göteborg. Eller Gothenburg Sweden (1930) som vissa internationella guideböcker gör gällande.

På biblioteket har vi en massa material som visar på Göteborgs idoga strävan att göra livet enkelt för alla turister. En av våra äldre guideböcker är Handbok för resande i Göteborg (1871). Här slås det fast att den resande ovillkorligen ska känna sig slagen av förvåning av Göteborgs präktiga byggnader, snörräta gator, lysande bodar och prydliga broar. Och detta var ändå cirka 30 år innan Avenyn och Götaplatsen byggts. Vad den resande ovillkorligen ska känna idag är väl dubbelsidig förlamning av ett överflöd av estetiska sinnesrörelser. Gott så.

Detta tema, att Göteborg är allt turisten behöver, fortsätter sedan över tid. Flera små foldrar (tryckta 1926, 1951 och 1955) bevisar alla med empirisk finess att Göteborg är allt den blasé globetrottern behöver, ity här finns ”levande liv”, ”nöjen för alla” och inte minst ”modern turistkomfort”.

I veckotrycket Göteborg denna vecka kan man få koll på vad som händer och var allt ligger. Här finns adresser till offentliga institutioner, parker, muséer, bibliotek och samlingar. Här finns tidtabell för lokaltåg, tips om kyrkor, skönhetsinstitut och hygieniska salonger. Och icke att förglömma: Nöjen.

Göteborgs-ciceronen (1907) är välfylld med enstaka tips och rekommenderade sevärdheter. Här finns också en behändig shoppingguide för den engelsktalande resenären. Är du ute efter cigarrer? Gå till Axel Stiberg & Co. Behöver du ett bad? Renströmska badanstalten tvagar lorten från den mest ingrodda resenär.

Sightseeing i Göteborgs hamn (1952) är ett måste i Göteborg. Det är dock bara att konstatera att Göteborgs hamn var något mer hamnig förr. Men kryssningsfartyg kan vi fortfarande se.

Med Bellanders guide (1888) blir du guidad på hela fyra språk och du kan således på svenska, engelska, tyska och franska få Långedrag beskrivet för dig: dess vackra läge, synnerligen salta vatten, den goda restauration som skötes av hr Strömberg. Allt en kort halvtimmas resa från centrum för 25 öre. Fantastiskt? Bien sûr!

Se staden med buss är ingen ny företeelse. 1951 kunde turisten få en Bus-eye-view of Göteborg via en stor slinga som rundade Östra kyrkogården, tog Danska vägen till Liseberg, fortsatte genom Johanneberg till Botaniska och Slottsskogen, susade genom Linné till Stigbergskajen, sedan Järntorget upp till Vasagatan och sedan via Avenyn, Kungsportsplatsen för att återkomma till Centralstationen.  Puh.

En favorit är den lilla Turistens Göteborg (1910), som i bokstavlig mening är liten. Vi har en nätt samling av detta tryck, som trots sin ringa storlek är fylld med allsköns Göteborgska guldkorn i form av tider och turer (som mellan Sänkverket och Lindholmen), adresser (som till Ivar Sandbergs Herrekipering eller Beda Cramérs Parfymeri) och restauranger (som Café du Commerce på Skeppsbron). Behändig för den med god syn.

Och slutligen, ville man se Göteborg från vattnet så gällde då som nu Paddan. Göteborg med Paddans turistbåtar under sjutton broar (1952). Inte mycket har förändrats, vatten skummar runt fören, guidens mössa sitter käckt på svaj och alla turister är, naturligtvis, ovillkorligen slagna av förvåning.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson försöker få ordning på begreppen format och storlek.

Visst, det finns ett tråkigt svar. En bok är ett fysiskt objekt och som sådant kan den mätas med linjal och sägas ha en storlek, till exempel 110 mm gånger 180 mm, som är den vanliga storleken på en pocketbok. Nöjd så? Eller ska vi ta det mer intressanta svaret? Bra! För historiskt sett har en bok också ett format och ”format” är inte synonymt med ”storlek”. Låt oss reda ut det hela.

Det bokformat som kanske flest hört talas om är ”foliant”. Förkortningen ”Fol” syns en del gånger på bibliotekets hyllor och där finner ni böcker som till sin storlek är större. Betyder alltså ”foliant” att det är en stor bok? Nja, inte direkt. ”Format” har att göra med hur många gånger ett tryckark viks. När man förr tryckte en bok användes ett stort pappersark. På detta ark trycktes ett antal boksidor. Om man tryckte två boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta en gång fick man ett häfte som innehöll två blad, eller fyra boksidor. Detta format kallas folio och brukar med siffror utskrivas som 2:o.

Om man i stället tryckte fyra boksidor på varje sida av pappersarket och sedan vek detta ark två gånger fick man ett häfte med fyra blad/åtta sidor. Detta format kallades kvarto och skrivs ut som 4:o. Veks det tre gånger kallades det oktav (8:o) och har åtta blad/sexton sidor. Det säger sig självt att om man utgår från två pappersark av samma storlek och viker det ena en gång och det andra två gånger så kommer det första bli ett häfte som till sin storlek är större än det andra.

Enkelt? Fint, då kan vi komplicera det hela. Förr tillverkades papper för hand. Olika tillverkare hade olika stora formar för sitt papper. Det fanns ingen standard för hur stort ett papper för boktryck skulle vara. Detta innebar att en boktryckare kunde ha tryckark av en storlek, medan en annan tryckare hade tryckark av en annan storlek. Detta påverkade hur stora de tryckta häftena blev, men det är inte slut här, för när häftena sedan bands in till en bok skar bokbindaren bort de ojämna kanterna på häftena. Beroende på hur mycket kant, hur mycket av marginalerna på boktrycket, som skars bort förändrades storleken på den färdiga boken. En del gånger var bokbindaren generös och sparade mycket marginal, andra gånger tvärtom, som på dessa exemplar av samma tryck av Ludvig Holbergs Jüdische Geschichte … från 1747. Samma format, olika storlek.

Det här innebär att en färdig bok, tryckt i oktav, kan skilja sig i storlek från andra böcker också tryckta i oktav. Det kan till och med innebära att en bok som tryckts i kvarto, som inbunden bok har samma storlek som en bok tryckt i oktav. Det vill säga om boktryckaren av kvartoboken valt en liten satsyta för texten och bokbindaren skar bort mycket av marginalerna. Medan boktryckaren av oktavboken haft större satsyta och bokbindaren sparade mycket marginaler. Visst, det är kanske mer ovanligt med dessa exempel, men de finns. Böcker med samma format kan därför ha mycket olika storlek.

De vanligaste formaten är folio (2:o), kvarto (4:o) och oktav (8:o). Ganska vanliga är även duodecimo (12:o) och sedecimo (16:o). Sedan finns en mängd varianter och mindre storlekar ner till 128:o, vilket är ett format jag inte ens vet vad det kallas, men som i storlek är runt 40 mm gånger 25 mm. Tumregeln är att ju högre siffra formatet har desto mindre är storleken.

Det finns alltså en viss korrelation mellan en boks format och dess fysiska storlek. Förr ställde bibliotek upp alla böcker efter format, så att alla böcker i oktav stod för sig, alla kvarto för sig etc. Anledningen var att detta bäst utnyttjar bokhyllornas vertikala utrymme. Böckerna håller även bättre när de får gnida axel med sina likar. På Humanistiska biblioteket placerar vi fortfarande böcker efter format i vår raritetskammare.

Från mitten av 1800-talet och framåt har boktillverkningen standardiserats och mekaniserats, så formaten har inte längre samma betydelse. Även biblioteket försöker effektivisera, så för enkelhetens skull slänger vi in det mesta upp till folioformat i en och samma hylla, folianterna får stå för sig själv och är böckerna fånigt stora så lägger vi dem ner och kallar dem för liggfolianter. En av bibliotekets största liggfolianter är en bok om orientaliska mattor (se första bilden). Vår minsta bok är så liten att den nästan inte finns. Dess format tror jag är döpt efter det man brukar säga när man letar efter den: Var i h–e är den nu då-format!

Den 21 mars 2024 blev över 30 000 sidor (ungefär 14 hyllmeter) med protokoll från Kungliga Musikaliska Akademiens möten och sammankomster digitalt tillgängliga. Det handlar om samtliga mötesprotokoll från 1771 fram till 1924. Digitaliseringsprojekt har möjliggjorts genom stöd av Riksbankens Jubileumsfond och har därmed skapat en tämligen unik inblick i Sveriges kulturpolitik under 150 år.

Är du intresserad så kan du hitta dessa protokoll via kulturarvsportalen Alvin som för övrigt även är den plats där vi på biblioteket tillgängliggör arkiv och handskrifter. Alvin drivs som ett konsortium med universitetsbiblioteken i Göteborg, Uppsala och Lund som delägare och med en rad olika arkiv och bibliotek som medlemmar. Alvin är en fantastisk plats för att få inblick och lära sig mer inom en rad olika historiska områden.

Kulturarvssamordnare Anders Strinnholm om ett spännande förvärv

Det har ju i under slutet av förra året kommit en del pressmeddelanden om en donation av sjöatlaser som vi på Göteborgs universitetsbibliotek har fått förmånen att vara en av mottagarna av. Jag har nu äntligen fått tid att ge en första liten kort presentation av vad det är för verk det handlar om.

Bakgrunden är att mecenaten Björn Carlson (1935-2021) som grundade stiftelsen BalticSea2020 och som ligger bakom Björn Carlsons Östersjöpris för ”värdefulla bidrag till Östersjöns miljö” även var en samlare av sjökort och sjöatlaser. Det är nio av dessa verk som ingår i donationen, varav tre har tillfallit Göteborgs universitetsbibliotek.

Det äldsta exemplaret är Petter Geddas A general, and different special sea-charts of the whole East-sea, and the Schager-rack från 1694. Arbetet var ett stort och viktigt steg för att skapa bättre och säkrare sjökort och Gedda var central för insatsen kring detta. Gedda var son till lantmätaren Johan Persson Gedda, studerade en tid vid Uppsala universitet och arbetade därefter som lantmätare. Med tiden gjorde han karriär, hamnade bland annat på Amiralitetet och blev chef för Navigationskontoret i Karlskrona. Sjöatlasen räknas som ett av 1600-talets viktigaste kartverk och brukar ofta kallas för grunden, eller den moderna starten för Östersjöns sjökort. På det hela taget är det ett mycket viktigt verk.  Atlasen är tryckt i Amsterdam men bunden i ett betydligt modernare band, av en för oss okänd bokbindare (S. Jansson).

Gustaf af Klint var sjömilitär och kartograf. Han kom från en familj med långa och starka band till flottan, visade stor duglighet och steg i graderna. Han deltog i Gustav III:s ryska krig och i 1814 års krig mot Norge. Under större delen av sin karriär var han involverad i sjömätning. Hans arbete vann stor uppskattning och han blev bland annat invald i Kungliga Örlogsmannasällskapet, Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapsakademien, samt dekorerad med en rad både svenska och utländska ordnar. Verket Hans Majt Konungen egnas Sweriges Sjö-atlas i två band från 1820 är ett imponerande arbete. Banden är lite speciella då pärmarna pryds av den tidens örlogsflagga.

Leontiy Spafarieff tjänstgjorde i ryska flottan och arbetade som hydrograf åt det ryska Amiralitetet. Han hade även ett särskilt ansvar och intresse för fyrar, då han var den ryska fyrförvaltningens första chef. Detta är något man tydligt kan se i hans Atlas of the Gulf of Finland, tryckt i  Sankt Petersburg 1817. Här har fyrarnas utseende och placering längs den Finska viken givits en mycket framträdande plats.

Tillsammans utgör dessa tre verk ett mycket viktigt tillskott till våra samlingar av sjökort/sjöatlaser. Spafarieffs Atlas of the Gulf of Finland kan också ses i relation till ett kommande inlägg här på bloggen om en annan av våra senast mottagna, större donationer, nämligen Esbjörn Hillbergs Fyrsamling.  Sammantaget gör detta oss extra glada, inte minst då Göteborgs universitet har tvärvetenskaplig havsforskning som ett av sina profilområden.

Kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson skriver om ett kartverk med fantasifulla illustrationer.

Det fascinerande med gamla kartor är inte så mycket att de visar hur världen såg ut, snarare hur den aldrig sett ut. Det är tydligt att kartografens geografiska avstånd till den geografi som ska illustreras starkt påverkar hur korrekt det blir. Ganska självklart egentligen, men det kan vara bra att påminna sig om det emellanåt, för att undvika att döma det du inte har kunskap om. Med detta sagt, låt oss titta på världen anno 1525: Clavdii Ptolemaei Geographicae Enarrationis Libri Octo Bilobaldo Pirckeym Hero Interprete Annotationes Ioannis de Regio Monte in errores commissos a Iacobo Angelo in translatione sua.

Detta kartverk är tryckt av Ioannes Grieningerus, utgiven av Ioannes Koburger, i Strasbourg 1525, och är fylld med kartor, märkliga människor, kannibaler, satta små kungar och en och annan elefant. Bilden med världens alla vindar är dessutom av Albrecht Dürer. Bara en sån sak. Kartverket ingår i den Hvitfeldtska samlingen som har sitt ursprung i det gamla kungliga gymnasiet i Göteborg grundat 1647 (som man kan se på titelsidan).

Boken är uppdelad på en beskrivande del med text och enstaka bilder, samt en del med kartblad över länder och världsdelar såsom man inbillade sig att den såg ut. Överallt finner vi egendomliga varelser och djur. Låt oss börja med den sensationella elefanten! Vi har här en elefant, till synes ritad av någon som endast fått en elefant beskriven för sig, av någon som i sin tur bara fått en elefant beskriven för sig, av någon som hatar elefanter. Den har öron som vore de påhängda örngott, betar som ettrigt erigerade morötter och en blick som avslöjar hur djupt förnedrad hela elefantsläktet känner sig av att avbildas så här.

Vid Afrikas kust finner vi ett gäng som uppenbart är hipsters från Södermalm, i färd med fixa såväl kläder som mat av hemmaodlade blad. En av dem bärs till säkerhet efter att ha tappat sin bladkjol och som omedelbar konsekvens av detta tuppat av. Till husdjur har de något som tycks vara ett mellanting mellan en björn och missnöjd nyhetsuppläsare. Platsen de befinner sig på kallas Terra Nova, nya jorden, och det är väl typiskt Södermalmhipsters att tro att något är ”nytt” bara för att de själva inte upptäckt det tidigare.

Ingen gammal karta är komplett utan en Blemmyae (på kartan kallade coloped), det vill säga en människa utan huvud, med ansiktet på överkroppen. Dessa tycktes vara höjden av exotism och vissa menade att Blemmyae levde i Etiopien. Etiopien sågs vid denna tid som en högst förunderlig plats, där alla människor och djur, inklusive elefanter, föddes utan öron. Personligen tycker jag att det sistnämnda tyder på viss fantasifattigdom. Jag menar, ska man hitta på märkligheter vad gäller människors och djurs särart lämnar berättelsen en del att önska. ”Och vet ni vad?” ”Nej, berätta gamle sjöman!” ”Alla på denna märkliga plats föds … ” Och här fyller åhörarnas fantasi snabbt i: Ur kantiga ägg/Med tentakler och horn/Som fryntliga skåningar/Med svårmod. Fantasin är oändlig. Vad de får är: ”De föds utan öron!”. Vad kan man säga, kreativiteten är död.

De här nakna männen vet jag inte vad de kallas. Jag har för mig själv döpt dem till Läppfilosofer, för de verkar föra ett djupsinnigt samtal om en sten och en blomma. Eller så är det en illustration över världens mest deprimerande knytkalas. Vem vet. Om de knackar på är dock min rekommendation att undvika att bjuda dem på kakor, för de kommer att smula.

Sedan finns självklart några kannibaler som småvisslande förbereder middagen och en fokuserad bockdjävul som bränner en from kvinna medan tre män leker tafatt i bakgrunden. Men detta känns snudd på som lokalhistoria. Mer exotisk är den figur som sjömännen på Indiska oceanen (Mare Prassodum) får se upp så att de inte krockar med: drottningen över Söderhavets vågor i full galautstyrsel spränger fram genom havsskummet på sin favoritfisk.

Som avslutning finns den uppenbarligen lika mytomspunna ankan … eller om det är en and. Jag kan inte låta bli att undra, med elefanter, kannibaler, Blemmyae, läppfilosofer, basilisker, blad-hipsters och bockdjävlar … en anka?

Vad har kartografen för verklighetsuppfattning, egentligen? Det känns som att illustratören till detta kartverk är besläktad med den inbitne stadsbon som vid sitt första besök på landsbygden fotar en get i tron att det är en älg. Vem vet, illustratören trodde kanske ankan var en drake. Som sagt: gamla kartor är fascinerande.

Ibland fastnar man lite extra för någon bok när man jobbar i samlingarna. För några veckor sedan var en sådan dag när jag lite av en slump fick ögonen på ett litet skinnband på en hylla i vår raritetskammare. Det visade sig vara en bok från det tidiga 1500-talet, tryckt i Venedig och med ett ganska speciellt band som av allt att döma är samtida. 

Francesco Petrarca torde inte kräva någon längre introduktion för denna bloggs läsare. Den här aktuella boken är en utgåva av Sonetti et Canzoni från 1514. Den är tryckt i det mycket betydelsefulla tryckeriet som grundades 1494 av Aldus Manutius (som ofta kallas för Aldine Press på engelska). Tryckeriet får en stor betydelse för typografins utveckling och introducerar bland annat kursiv text för första gången i tryck. Man trycker även många böcker i det lilla oktavformatet. Namnet kommer från att man får åtta blad av varje ark och då storleken på handgjort papper var ganska enhetlig betyder det böcker i vad vi idag skulle kalla pocketformat.

Venedig var vid den här tiden en mycket viktig stad när det gäller boktryckeri. Staden etablerar sig snabbt som det största producenten av tryck redan på 1400-talet. Det beror till en stor del på att man redan från början såg boktryckeri som en kommersiell verksamhet medan det i stora delar av Europa var strikt reglerat med kungliga privilegier och därmed begränsad etablering.   

Även om kostnaden för böcker sjönk i samband med introduktionen av trycktekniken var det fortfarande fråga om mycket dyra föremål. Det är egentligen först under 1800-talet med den industriella revolutionen, introduktionen av billigare papper baserat på cellulosa och modernare tryckpressar som böcker börjar bli något av var mans egendom.

Det intressanta är att det finns två mycket snarlika band i Princetons Universitetsbibliotek och båda är för böcker tryckta av samma tryckeri. Då böcker vid den här tiden inte säljs inbundna utan det är något som köparen får ordna genom att lämna dem till en bokbindare, brukar de variera beroende på vem som utfört arbetet och hur mycket bokköparen var beredd att betala.

De två böckerna är ett tryck av Julius Caesar från 1513 och ett av Dante Alighieri från 1515 alltså året före och efter det här aktuella exemplaret av Petrarca.

Det är nog ingen vild gissning att dessa tre böcker är bundna i samma verkstad och då undrar man om det var så att tryckaren rekommenderade en särskild bokbindare eller om de rent av låg i närheten varandra i Venedig? Det är ingen fråga som vi kanske någonsin kommer få något svar på men det är en fascinerande tanke. Nu drygt 500 år senare har de hamnat på olika sidor av Atlanten i universitetsbibliotek i Princeton och Göteborg.

Text av kulturarvsbibliotekarie Stefan Benjaminsson

Det dyker ständigt upp överraskningar på biblioteket. Det senaste året har vi gått igenom vad som finns i Konstbibliotekets magasin och där har det uppdagats en del roligt material som vi ska presentera här. Först ut är ”Det gamla Stockholm”. Det är en mapp med 23 foton uppklistrade på lika många pappersark. Fotona föreställer också mycket riktigt Stockholm. Eller gör de?

Det tar inte lång tid innan den med, åtminstone rudimentär, allmänbildning inser att det Stockholm som är avfotograferat slutade existera långt före det att den första kameran togs i bruk. Bland annat figurerar gamla slottet Tre kronor, som totalförstördes 1697 av en brand, det vill säga 201 år innan fotona togs. Något stämmer alltså inte. Vad handlar det om? Förfalskningar? En konspiration? Bevis för att tidsresor är möjliga?

Alla dessa teorier har väl sina anhängare, vi lever ju gubevars i en tid som premierar personliga hjärnfoster framför fakta, men vad fotona egentligen föreställer är en nöjespark: Ett Stockholms-land. Inför Allmänna konst- och industriutställning 1897 skapades på initiativ av arkitekt Fredrik Lilljekvist, i samarbete med kollegan Erik Hahr, en kulissvariant av hur man föreställde sig det medeltida Stockholm. Allt kryddat med statister i tidstrogna kläder, och med närhet till moderna faciliteter. Besökarna kunde på så sätt få ett intryck av hur det vara att leva i ett medeltida Stockholm, exklusive medeltida pest och sanitet, inklusive sockervadd och civiliserad blåstömning.

Det gamla Stockholm byggdes upp på ett 200 x 100 meter stort område, mestadels i skala 1:2, en del gånger 1:3, i trä, gips, riktigt taktegel, gator och gränder med stenbeläggning och allt målat för att se gammalt ut. Det fanns ett axplock av medeltida handel och hantverk – för att besökarna skulle kunna köpa sig medeltida lycka för sin egen tids pengar – samt med grisar, utan vars närvaro ingen medeltid är komplett. Historiskt korrekt var det inte alltid eftersom man saknade kunskap om hur det sett ut, och emellanåt kopierades byggnader från andra håll än Stockholm. Men ändå, det väckte fantasin för några månader.

De foton som fanns på Konstbiblioteket är tagna under vintern 1898, innan Det gamla Stockholm revs. Allt känns lite ödsligt, med snö och is, och ger ett tämligen post-apokalyptiskt intryck. Vem som fotat är oklart, men vid något tillfälle har fotona införlivats i dåvarande Slöjdföreningens samlingar, för att sedan övergå till Konstbiblioteket och nu slutligen till Humanistiska biblioteket.

Läs mer om Det gamla Stockholm, och om industriutställningar i allmänhet i: När tiden var ung : Arkitekturen och Stockholmsutställningarna 1851, 1866, 1897, 1909, av Ulf Sörenson (Stockholm: Stockholmia förlag, 1999)

Fredrik Good vid Biomedicinska biblioteket skriver här om ”fluor-samlingen” ett spännande material som kan tjäna som en referens till samtidens vaccinationsdebatt.

Det lät ju så lovande. En liten droppe fluor i dricksvattnet och frågan om hur man skulle stoppa den svenska tandrötan hade äntligen en lösning för framtiden. Men så enkelt skulle det inte bli. Planerna på att tillsätta fluor i svenskarnas dricksvatten gav upphov till en debatt som långt ifrån bara berörde tandstatus. Kritikerna menade att existentiella betingelser stod på spel; demokrati, hälsa och den personliga integriteten hotades av statligt sanktionerad tvångsmedicinering.

I USA på 1930- och 1940-talet hade sambandet mellan hög fluorkoncentration i naturligt dricksvatten och låg kariesförekomst påvisats. Fluoridering av dricksvatten där vattnet var fluorfattigt ansågs vara en lösning på problemet och efter att försök påbörjats i Nordamerika började fluor tillsättas i dricksvattnet även i Europa och på andra kontinenter.

Sverige hade länge haft ett stort problem med tandröta och inspirerade av de amerikanska försöken påbörjades 1952 ett omdebatterat experiment i Norrköping. Stadens vattenledningssystem var tvådelat, och fluorsalt tillsattes i det ena medan det andra fortsatte pumpa fluorfritt vatten. På så sätt kunde Norrköpings befolkning delas in i två jämförbara grupper.

Problemet var bara att experimenten var hemliga. Så även om försöken visade sig ha positiv effekt på tandhälsan för de som fått fluor i dricksvattnet, så drog debatten i gång så fort experimentet blev känt. Allan Melander, stadsläkare i Norrköping, betraktade experimentet ”såsom varande rent samhällshygieniskt” och förespråkare jublade över en vetenskaplig insats som gynnade folkhälsan. Men motståndarna talade tvärtom om tvångsmedicinering och att försök utförts på människor utan deras vetskap. 1961 beslutade Regeringsrätten att försöken var olagliga – och i början av 1962 ströps fluortillförseln i Norrköping.

Fluordebatten i Sverige började redan på 50-talet och motståndet leddes av organisationen ”Kommittén för Personlig Integritet” (KPI). KPI beskriver sig som ”en ur händelsernas utveckling och under omständigheternas tryck direkt framsprungen frihetsrörelse till försvar för individens integritet och mänskliga rättigheter”. Tillblivelsen av KPI 1957 utgör ett svar ”inför ett hotande försök att på det politiska planet mer eller mindre obemärkt införa fluoridering av stadens dricksvatten”. Nyckelpersonerna i KPI sägs inte ha mer gemensamt än att de är just motståndare till vattenfluoridering: ”en liten handfull personer ur skilda läger”. Och vidare: ”Det stod klart för alla, att det här rörde sig om en byråkratisk åtgärd med betydande makt- och propagandaresurser bakom sig, inklusive monopol på samtliga massmedia.”

Även om KPI:s mest avgörande argument mot vattenfluoridering berörde demokrati och personlig integritet, så menade de att den föreslagna åtgärden också hotade hälsa och miljö.  I insändare och citat i tidningsklippen kan man läsa om medicinskt skadliga effekter av fluoridering, t ex potentiella skador på njurar, skelett och foster. Man kan tänka sig att KPI välkomnade att den svenska professorn och sedermera också Nobelpristagare i Medicin, Arvid Carlsson, tillhörde de som varnade för riskerna. I pressklippen finns flera artiklar om Arvid Carlssons motstånd mot vattenfluoridering, där bland annat potentiella skelettskador lyfts som en fara. Miljöargument blir mer vanligt förekommande mot slutet av 60-talet i pressutklippen. Hotbilder som framträder är t ex vattenskador och fluoriderade produkter som i sopförbränningsstationer förvandlas till en luftförorenare.

Vattenfluoridering var en kontroversiell åtgärd. Där förespråkarna i första hand tryckte på samhällsnyttan, dvs en förbättrad tandhälsa till försumbar kostnad och utan andra hälsorisker, var motståndet mer mångfacetterat. Argumenten mot fluoridering hämtade inspiration från politisk filosofi, juridik, medicin och miljö – men också utifrån mer dramatiskt orienterade, för att inte säga paranoida, föreställningar och konspirationsteorier (t ex uppfattningen i USA att den skulle vara ett led i en kommunistinvasion). Politiskt fanns kritikerna representerade på hela skalan från vänster till höger och ofta hade motståndarna inte mer gemensamt än att de inte ville ha sitt dricksvatten fluoriderat.

I Sverige är debatten om vattenfluoridering nästan bortglömd. Frågorna är trots det fortfarande aktuella, inte minst mot bakgrund av de senaste årens anti-vaccinationsrörelse. Var går gränsen för statens makt att kringskära individers rättigheter för folkhälsans skull? Statsepidemiologen Anders Tegnell har i upprepade sammanhang talat om vikten av frivillighet framför tvång. Sverige har trots, eller kanske tack vare, frivillighet en internationellt sett skyhög vaccintäckning och även vår världsledande tandhälsa har uppnåtts genom eget ansvar under frihet. Detta resonemang hade nog gillats av KPI och andra motståndare till fluoridering. Även om några av de mer extrema rösterna, som såg fluoret som råttgift eller kommunistisk häxblandning, nog snarare hade använt frivilligheten till att sky expertisens vaccinationsnålar som pesten.

Fluorsamlingen skänktes till Biomedicinska biblioteket i slutet på 70-talet av en av KPIs huvudaktörer, sjökapten Sune Tamm. Samlingen består av både insamlade och egenproducerade arkivhandlingar om det svenska och internationella motståndet. Material från hela världen finns representerat och kontaktnätet med framför allt den engelska språkvärlden tycks finmaskigt. Bara KPI:s korrespondens med ”Diverse personer” mellan 1959-1967 utgör elva fullmatade kapslar. Det finns 23 kapslar med fluorklipp från den svenska pressen – ”en regelrätt dagbok över fluorfrågans behandling i Sverige” som KPI kallar dem. Dessutom ett flertal band med tidskriftsmaterial, pressklipp och brev från Västeuropa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland.  Officiella inlagor och skrivelser utgör fyra band. En liten dokumentationsskatt som är mer aktuell idag än vad man först kan ana. 

En längre text om detta finns att läsa i Tandläkartidningen Fluorkriget 1950–1971 – en strid mellan folkhälsa och personlig integritet – Tandläkartidningen.se